Efter ett dygn i SVA:s projektråd med föredragningar och möten väcks många tankar kring hot och möjligheter kring svensk djurhållning. I diskussionen kring djurskydd saknas ofta det viktiga skyddet mot sjukdomar. År 2022 införs ett EU-förbud mot att ge smågrisar zinkoxid (ZnO) i högdos för att minska risken för avvänjningsdiarré. Förbudet införs av miljöskäl. Zinkoxiden ökar mångfalden i tarmfloran hos smågrisen och minskar risken för att sjukdomsframkallande bakterier får utrymme. Zinkoxid blev något av räddningsplanka för att förhindra problem vid avvänjningen när den generella antibiotikatillsatsen i smågrisfoder förbjöds 1986. Efter förbudet fick många uppfödare stora problem vid avvänjningen. Men 60 % av grisuppfödarna i dag klarar sig utan generell användning av ZnO i samband med avvänjning. Det gäller som alltid att arbeta förebyggande med en mängd olika åtgärder. Dessa finns med stor sannolikhet i de elva punkter som finns i Jordbruksverkets förskrifter vid tidigare avvänjning än 28 dagar. Med tanke på detta finns alla anledning i världen, att inte avvänja ens 10 % av grisarna vid 21 dagars ålder. Ryktet säger att danskarna jobbar med en tydlig strategi för att klara sig utan ZnO och höjer avvänjningsåldern. Hög tid för Jordbruksverket att ändra sina föreskrifter i linje med vad det Vetenskapliga rådet förespråkade d v s min 25 dagars ålder vid smågrisavvänjning. Det finns ett svenskt operativt nätverk ”Utan högdoserad zink” som ska lägga en plan inför 2022.
ESVAC-rapporten presenterades av Christina Greko. Den svenska antibiotikaförbrukningen till djur minskade 2017 och vi ligger fortfarande lägst i EU. Norge och Island har ännu lägre förbrukning. Men tar man bort den norska laxproduktionen i nämnaren, kg aktiv substans delat med PCU (skattad levande vikt) så ligger Norge på svensk nivå. Det har skett en rejäl minskning av antibiotikaförbrukningen inom EU. Vissa medlemsstater har minskat med 50 %, vilket visar potentialen. Ett förbud mot zinkoxid får inte innebära en ökning av antibiotikaförbrukningen. Om detta är vi rörande ense i Sverige.
Mitt möte med representanten för Distriktsveterinärerna (DV) uppenbarade ett hotande djurskyddsproblem. Har vi inga veterinärer som kan behandla produktionsdjur, så har vi stora problem. När jag förra veckan, deltog vid det s k sakrådet inför den kommande gemensamma jordbrukspolitiken CAP, så framförde länsstyrelsen i Norrbotten att bristen på veterinärer är en verklig utmaning. Hur ska vi kunna ha betande djur i norra Sverige om det inte finns veterinärer som kan bota och förebygga sjukdom. Men problemet finns inte bara i Norrland. Gård & Djurhälsan har också svårt att hitta sökande till sina tjänster. Del av problemet är att veterinärstudenterna nobbar lantbrukets djur. Finns tråkiga historier om att blivande veterinärer som väljer produktionsdjur mobbas av sina studentkollegor av etiska skäl. Det är fult att använda djur till livsmedelsproduktion enligt radikala vet stud. Hur löser vi detta?
EU:s nya djurhälsolag har inneburit att för Sverige viktiga allvarliga sjukdomar PPRS på gris, ParaTb och BVDV på nöt inte längre kan kontrolleras vid förflyttning (man talar inte längre om införsel) till Sverige. Det går inte att förlita sig på att samtliga djurhållare i Sverige lever upp till SDS (Sveriges Djurbönders Smittskyddskontroll) frivilliga regelverk. Det pågår en utredning, som leds av Åse Tronstad, f d Landsbygdsdepartementet, i frågan. Jag har påtalat för djurskyddsorganisationerna att man kan behöva ge lantbruksnäringen stöd för att skydda djur från allvarliga smittsamma djursjukdomar.