Att inte vara älskad

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Det är väl det vi drabbas av – vi som blir änkor eller änklingar eller som skiljs åt. Speciellt dramatiskt blir det när man har haft ett långt liv tillsammans. Ett långt liv, där man delat vardagen, upplevelser och lyckan av gemensamt barn. Man kan vara älskad av sina barn och nära medmänniskor, men den nära relationen till sin livspartner är svår att ersätta. Den som kände alla i min värld och som man kunde dela erfarenheter, konflikter och glädjeämnen. Som kunde vara ett bollplank – varje dag. Det finns ingen annan, som kan ta den rollen, i alla fall inte nu. Bosse dog den 15 februari i år och jag blev änka. Sedan dess har jag byggt upp ett helt nytt liv. Jag tvingades skaffa ett eget mindre hem, som förstås är fyllt av mina egna målningar. Jag och Attis trivs jättebra på Gärdet i Stockholm. Jag kastar mig in i mängder av uppdrag – kanske lite väl mycket. Jag har fantastiska vänner. Vissa talar jag med och ser ofta. Jag har tagit upp gamla vänner. Vissa har faktiskt av en slump ramlat in i mitt liv och befinner sig i liknande livssituation.

De som blir ensamstående drabbas ofta av att inte passa in i vissa umgängesformer som bygger på par. Det kunde jag känna av när Bosse bodde i Bryssel i tre år i början på 90-talet. Då blev man inte bjuden på samma sätt. Men i min ålder är umgänget fullt av änkor och det blir inte lika påtagligt. Jag noterar att mitt umgänge, förutom min son, barnbarn, mina älskade systrar och systerdöttrar, till stor del består av ensamstående kvinnor, med vissa undantag. Men det är ju lättare att bjuda in ensamma kvinnor på lunch eller middag. Män träffar jag i min professionella roll.

Snart närmar sig Bosses och min bröllopsdag den 4 januari. De sista åren var slitsamma med mycket sjukdom och elände. Men innan dess fanns mycket glädje och gemenskap. Och så hade jag ju alltid hundvakt. Pudeln Sappho som kom in vårt liv 2004, blev ett väldigt lyckat sladdbarn som skänkte stor glädje till oss båda. Det var skrämmande ledsamt när hon gick bort för tidigt januari 2015. Attis kom till oss sommaren 2016. Så småningom tyckte Bosse ändå att denna lilla hund var ett fint sällskap.

Sedan blir det bättre sa alltid min mamma, som faktiskt levde ensam en stor del av sitt liv. Det säger också de änkor som jag mött, som varit änkor en längre tid. Och så är det väl, även om det idag kan kännas väldigt tomt och ensamt ibland.

2 kommentarer

  1. Anna Wahlberg
    Publicerad 13 december, 2019 at 17:34 | Permalink

    ❤️

  2. Margareta Steen
    Publicerad 14 december, 2019 at 19:59 | Permalink

    Kram på dig Gunnela. Jag separerade från min dotters pappa 1991, sen levde jag ensam till 2007 då jag äntrade en relation som ändade 2014, när han ville att jag skulle ge upp mitt jobb, sälja min gård och mina hästar och leva hans liv i dalarna. Nej tack! Men visst är det tungt att vara ensam med allt. Än så länge får jag vara kvar på jobbet (om ändock inte på heltid) men hur ska det bli sen???

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.