Kryddost – ett oförglömligt doftminne

En oförglömlig sommar! Med dofter av varma ångande kokroppar, nyslaget hö, kaffe med dopp vid höhässjning, ljuvliga vildhallon, Falu rödfärg, fönsterkitt och kryddost på knäckemacka till frukost. Det sägs att doftminnen är väldigt påtagliga. Och så är det. Det finns dofter, som flyttar mig tillbaka i tiden många år och till en mycket bestämd plats. En viss solkräm flyttar mig till La Baule i Frankrike sommaren 1961. Så är det också med doften av kryddost. Året är 1963. Jag har just tagit studenten och tillbringat en vår med mycket festande. Jag har fått det glada budskapet att jag blivit antagen till agronomlinjen på Latbrukshögskolan. I slutet av augusti ska jag ställa in mig i Svalöv för propedeutisk kurs vid lantmannaskolan. Lite lantbrukspraktik skulle inte vara fel. Min mammas nära vän farbror Nils hjälper mig med ett jobb på en Arla-gård – en arrendegård till slottet Rydboholm på vägen mot Vaxholm. Jag ska hjälpa till mot fritt vivre d v s boende och mat.

Det är en försvunnen värld. Den som har försvunnit och som just nu, i något annat storleksperspektiv, debatteras i lantbruksmedia – en strid mellan mjölkbönder med mindre besättningar och Arlas ledning. Arlas danske VD tycker det är nödvändigt med svensk storleksrationalisering. På gården 1963 finns Gustav och Hilma i pensionsåldern, åtta kor med kalvar och kvigor. Större delen av arealen är vall och bete. Korna mjölkas med spann och mjölktanken körs av Gustav med traktorn till huvudvägen varannan dag. Gustav vågade aldrig låta mig sköta mjölkmaskinen. Däremot blir jag med tiden stark nog att bära mjölkspannen och tömma i tanken. Kalven Böna, som inte var stor nog att följa med på betet, skulle ledas ut och bindas i en stolpe. Första gångerna blir det en vild dans, men snart lär hon sig och låter sig snällt ledas. Höbärgningen är en jobbig tid. Höet hässjas och vi får hjälp av trevliga sommargäster att köra in höet på logen. Jag blir utskickad att plocka hallon. I värmen surrar humlorna och hallonen doftar ljuvligt. Att sedan få ett dopp i viken är himmelskt. Att hämta korna på bete för kvällsmjölkning är ett härligt minne. ”Kossera, kossera” lockar Hilma. När korna är på bete ska lagårn göras ren och målas. Jag är ganska bra på måla rakt på väggarna med röd färg. Jag lär mig också att kitta glasrutor. Jag får följa med Gustav på traktorn till slottet Rydboholm. Där hämtar vi plank.

En fin och lärorik sommar. En tid som aldrig kommer tillbaka. Och alla dessa fina minnen på grund av att jag köpte en Boxholms kryddost med spiskummin och kryddnejlika som omväxling till lagrad prästost. Men så har Arla också lagt ned Boxholms mejeri och flyttat tillverkningen till Östersund. Så okänsligt! Var det verkligen nödvändigt i rationaliseringens namn. Och så blir det ingen sommarmjölk i år. Kan inte Arla tydligt tala om att alla svenska kor till skillnad från danska, tyska och engelska kor, går på bete sommartid. Det kräver den svenska djurskyddsförordningen: ”Nötkreatur som hålls för mjölkproduktion och som är äldre än sex månader ska hållas på bete sommartid” – än så länge!.

2 kommentarer

  1. Eva-Maria Bengtson
    Publicerad 3 maj, 2020 at 21:42 | Permalink

    Fin berättelse.
    Och intressant: Vad gäller för köttdjur? Har man rätt att inte låta dessa kor få gå ute sommartid?

  2. Publicerad 4 maj, 2020 at 8:35 | Permalink

    Djurskyddsförordningen Kap 2 § 4 Andra nötkreatur än sådana som hålls för mjölkproduktion ska sommartid hållas på bete eller på annat sätt ges tillfälle att vistas ute.
    Första stycket gäller inte djur som är yngre än sex månader och inte heller tjurar eller djur som hålls i karantän.
    Eftersom tjurar oftast inte får beta, har Vi Konsumenter krävt att vi ska få veta det på förpackningarna med nötkött.

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.