Svensk mejeristruktur är det största problemet för svenska mjölkbönder

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

”Elefanten i mjölkrummet” säger tidningen ATL d v s Arla. Det är Arla som bestämmer avräkningspriset till svenska bönder och därmed är avgörande för deras lönsamhet. Det är Arla som beslutar om att inte kommunicera svenska mervärden, som det svenska kravet på bete för mjölkkor. Som beslutar att beteskravet inte är en konkurrensfördel, som det är värt att betala svenska bönder för. Problemet är kanske att man då hamnar i konflikt med andra ägare i Danmark, Tyskland m fl. Men även inom kooperationen, ekonomiska föreningar, kan man betala sina ägare och tillika leverantörer olika för olika grader av kvalitet.

De stora svenska slakterierna anser att svenskt djurskydd är en konkurrensfördel. Och då är det största KLS Ugglarp ändå ägt av Danish Crown och Scan av finska HKScan. ”Det är djurvälfärden vi får betalt för” säger Jonas Tuvestål, VD, KLS Ugglarp. Svenskt nöt – och griskött har tagit marknadsandelar på den svenska marknaden genom att exempelvis hänvisa till att svenska grisar genom lagkrav har svansen kvar, mer utrymme, inga suggor i bur och halm att sysselsätta sig med. Och svenska konsumenter betalar mer för svenskt kött än för importerat. Men Arla, som ägs bl a av svenska bönder, vill inte ens marknadsföra att alla svenska kor går på bete.

Arla vägrar att avvika från likaprismodellen d v s att alla Arla-bönder ska ha lika pris oberoende av ursprungsland. Arla, som en gång i tiden var en fusion mellan svenska Arla och danska MD Foods, har också leverantörer i Tyskland, Belgien, Storbritannien och Finland. Med hänvisning till att det svenska beteskravet är ett lagkrav, vill man inte acceptera att svenska mejeriprodukter har ett mervärde och en högre produktionskvalitet genom att alla kor går på bete sommartid. Konsumentstudier (Svensk Mjölk och Novus) har bekräftat att djur på bete är viktigt för konsumenterna. Novus-studien visar också att om man tar bort svenska djurskyddskrav är det tveksamt om man väljer svenska mejeriprodukter.

Men om svenska marknaden betalar mer för svenska mejeriprodukter borde ju detta ju avspeglas i ett högre avräkningspris. Värdet av Arla-produkter på den svenska marknaden har efterlysts av Arla-bönder och tidningen ATL. Ingen från Arla vill ge besked. Den svenska mjölkproduktionen viker f f a inom Arla. Finns det inget att lära sig av hur motsvarande branscher som köttbranschen hanterat sina utmaningar. Jag läser handlingsplan mjölkproduktion 2.0. Inte ett ord om marknadsföring av svenska mervärden. För några år sedan sammanställde Jordbruksverket en rapport kring svenska mervärden, men vem har ansvaret för att dessa kommuniceras. Är det mejeriföretagen som bromsar. Kan Arla inte kommunicera svenska mervärden för att man då pekar ut dansk mjölkproduktion, som sämre från djurskyddssynpunkt. Mejeribranschen arbetar i motvind. Rött kött och mejeriprodukter i frågasätts från hållbarhets- och hälsosynpunkt. Betande djur och vallodling är starka argument för biologisk mångfald, kolinlagring, växtnäringsläckage och minskad användning av bekämpningsmedel. Då gäller det att tillsammans kommunicera fakta och bygga förtroende. Det gör verkligen inte Sveriges mjölkbönder.

Det är deprimerande att läsa inlägg från Sveriges Mjölkbönder och svenska förtroendevalda från Arla. Man hävdar, mot all kunskap om konsumentvärderingar, att djurskydd som argument inte har någon betydelse. Lojaliteten hos förtroendevalda för likapriset hos Arla är kompakt. Jonas Carlgren som tillika är ordförande för Svensk Mjölk tror inte på konsumenternas vilja att köpa svenskt. med djurskyddsargument. Hur ska vi kunna sälja svensk ost med mervärden om ordföranden inte har något att komma med. Ett sådant uttalande skulle varit otänkbart för femton år sedan. När Sara Johansson i ATL gjort ett inlägg kring det svenska beteskravet, hävdar Sveriges mjölkbönder att ATL är helt okunnigt om marknaden. Det senaste inlägget från Sveriges Mjölkbönder hävdar att djurskyddsproblemen beror på vikande lönsamhet. En djurägare har alltid ansvar för sina djur. Det är orimligt att generellt skylla på yttre omständigheter. Lönsamhet beror på kostnader och intäkter. Det är anmärkningsvärt att Sveriges mjölkbönder inte angriper mejeriföretagen utan bara koncentrerar sig på det man anser vara dyra djurskyddsregler. Det finns mjölkbesättningar med god djuromsorg, goda produktionsresultat och hyfsad lönsamhet.

Det fanns en gång en professionell organisation som hette Svensk Mjölk. Man bedrev kommunikation och utveckling i hela livsmedelskedjan inte minst när det gällde djurhälsa, djuromsorg och livsmedelssäkerhet. I mitten och slutet av 90-talet uppmärksammades svagheter i dåtidens mjölkproduktion. Frågor på dagordningen var kor, som inte släpptes ut på bete, användning av kodressörer, antibiotikaanvändningen, bristande anpassning till nya djurskyddsföreskifter och även användning av hormoner för brunstsynkronisering.Det är intressant att påminna om när Svensk Mjölk på sin tid gjorde en professionell studie kring svenska konsumenters krav på bete och inte bara rastfålla. Andra branscher som slaktdjur och kyckling hade inrättat djuromsorgsprogram på 80-talet. På 90-talet inrättade mejeriföreningarna kvalitetsprogram. Och det var Åke Modig dåvarande VD på Arla som initierade etikprogrammet år 1999. Branschen utarbetade ett antal för branschen gemensamma bransch-policies som har koppling till såväl livsmedelssäkerhet som etik. Svensk lagstiftning och gemensamma branschpolicies certifierades av samtliga mejeriföreningar, utom Arla, med en tredjepartscertifiering 2005 genom IP Sigill. Sedan några år har mejeriföreningarna sänkt ambitionsnivån och har valt grundcertifiering d v s endast lagstiftning och de branschkrav som finns kvar.

4 kommentarer

  1. Eva-Maria Bengtson
    Publicerad 27 juni, 2020 at 19:31 | Permalink

    Bra inlägg!

  2. Göran Rudbäck
    Publicerad 27 juni, 2020 at 21:05 | Permalink

    ”Det senaste inlägget från Sveriges Mjölkbönder hävdar att djurskyddsproblemen beror på vikande lönsamhet. En djurägare har alltid ansvar för sina djur. Det är orimligt att skylla på yttre omständigheter. Lönsamhet beror på kostnader och intäkter.”
    En inte oväsentlig del av ett djurhållande företags intäkter kommer från EU-stöd.
    När Ryssland som svar på EU-sanktioner förbjuder import av mjölkprodukter, blir det direkt ett intäktssänkande överskott på den europeiska marknaden för mjölkprodukter.
    Samtidigt som detta sker, så drabbas svenska bönder av Jordbruksverkets fullständiga inkompetens av att driva IT-projekt, vilket får till följd att de EU-stöd, som är en direkt förutsättning för att bönder med betande djur ska kunna finnas, inte kommer när nöden är som störst.
    Båda dessa omständigheter ligger utanför den enskilde bondens kontroll, men bonden är ensamt ansvarig för både sitt liv, sitt företag och sina djur. När förutsättningarna för alla tre rycks undan pga yttre ekonomiska omständigheter, så kan det bli som i Frankrike, där bönder tog livet av sig då de inte längre såg någon annan utväg. Eller så blir det som i Sverige, där den ekonomiska stressen knäcker bönder på löpande band och de i bästa fall orkar avveckla verksamheten innan djuren får ta konsekvenserna av att yttre ekonomiska omständigheter kollapsar. Om bonden dessutom sitter fast i fleråriga åtaganden för jordbruksstöd, där man blir återbetalningsskyldig för tidigare utbetalade stöd om man avbryter åtagandet, så går det inte att avveckla när som helst utan svåra ekonomiska konsekvenser.
    Det finns ingen Force Majeure-paragraf som en djurägare kan utlösa när omständigheterna gör att denne inte längre förmår ta ansvaret för djuren – oavsett orsak. Tvärtom, djurskyddslagen kräver att djurägaren är fullt ansvarig för kostnader vid djurskyddsinsatser, ”Rättelse på den enskildes bekostnad” som det så vackert heter i lagen. Och de kostnader som anses rimliga för djurägaren att ta, är mångfaldigt större än vad det kostar djurägaren själv, för de grundar sig på länsstyrelsernas upphandling av sådana tjänster, tjänster som snarast är att betrakta som en skyddad marknad.
    Så för en bonde, vars liv kretsar kring gården som vanligen är övertagen av tidigare generationer och är en väsentlig del av bonden självuppfattning och person, är möjligheterna att undkomma grottekvarnen små. För en person under svår ekonomisk stress är det i ett sådant läge mycket svårt att se en utväg, för vart denne än vänder sig, så finns ingen utväg som leder framåt – alla leder till undergång. I den situationen är sannolikheten att djuren får ta konsekvenserna mycket stor, för orken som finns kvar räcker förhoppningsvis till att den drabbade håller sig kvar i livet, men orken räcker sällan till att ta hand om djuren på ett sätt som djurägaren under normala omständigheter anser försvarbart.

    En djurskyddsorganisation som förvägrar tanken att djurägare kan drabbas av yttre omständigheter, förvägrar därmed djuren det ”skydd” som man säger sig strida för. En djurskyddsorganisation med intellektuell heder och moraliskt ansvarstagande skulle säga: Ok, vi förstår att saker kan skita sig och att djurägare kan hamna i omständigheter, med eller utan egen förskyllan, som medför svårt negativa konsekvenser för djuren. Därför anser vi att det ska finnas en nödutgång för djurägare, där de inte drabbas av kostnaderna för att avveckla djurhållningen (inklusive djurknutna stöd), utan den kostnaden ska tas av staten. Just för att vårt främsta intresse är djuren, så inser vi att vi inte kan knäcka människan som äger djuren – för det drabbar alltid djuren.

  3. Gunnela Ståhle
    Publicerad 28 juni, 2020 at 10:18 | Permalink

    Jag säger inte att det inte finns olyckliga omständigheter som kan ge djurskyddsproblem. Men om man generaliserar som Sverige Mjölkbönder gör i sitt debattinlägg, känns det mer som utpressning. Det finns ju ändå en stor spridningin om svenska mjölkbesättningar. Det finns många mjölkbesättningar med goda produktionresultat,god djuromsorg och hyfsad lönsamhet. Det fråntar inte Arla, som marknadsledare sitt ansvar för att betala svenska mjölkbönder för god svensk djuromsorg. Det är mitt budskap.

  4. Camilla Välimaa
    Publicerad 29 juni, 2020 at 14:26 | Permalink

    Det har aldrig varit viktigare än idag att vi planerar från en framtid där vi lever inom planetens gränser, där människors grundläggande behov tillgodoses och där vi respekterar djurens beteendebehov. Inte minst dagens pandemi talar för det. Om man gör det på allvar, tar klimatfrågan och den sjätte massutrotningen av arter på allvar och människans relationer och interaktioner med andra arter på allvar så ställer man sig andra frågor. Hur ser min produktion ut i framtiden? och vilken affärsmodell och marknadsföring ska jag använda för att nå dit? Det finns många företag som framgångsrikt, även ekonomiskt, har lyckats. Om man gör det med mjölkproduktionen så går kor på bete, vi siktar kanske på nattis för kalvarna och har raser som är mer mellan kött/mjölkdjur och vi får som konsumenter betala lite mer för lyxen att äta kött, ost och ha grädde till bären. Vägen dit kan vara kantat av olika kompromisser men man inser då att vissa saker kostar för mycket. Att förlora konsumentens förtroende, att förstöra betesmarker etc. Jag tror och hoppas att flera aktörer är på väg dit.

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.