Jag skulle vilja vara sommar – eller poddpratare

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

I sommar har jag lyssnat på nästan alla sommarpratare. Det känns som om pratarna genom åren blivit mer personliga. Det är en människa och ett levnadsöde,som man möter. Det känns som en kittlande utmaning att få utforma ett samtal med lyssnarna. Kanske är det den konstiga tiden som manar till eftertanke och reflektion. Framtiden är ju helt oförutsägbar. Vid min ålder kan det kännas värdefullt att göra en tillbakablick och dra slutsatser. I sommarpratet får man dessutom gott om tid och ingen avbryter. Jag måste erkänna att jag tycker om att höras och synas och att vara i media. Det var många år sedan, i slutet av 90 – talet och början av 2000-talet, som jag var på TV och i radio ibland flera gånger i veckan. Det var missförhållanden på svenska slakterier, djurtransporter, smågriskastrering, Belgisk Blå, galna-ko-sjukekris eller mul – och klövsjuka. Med Marit Paulsen blev jag intervjuad av BBC i London. Jag hade starkt stöd av LRF:s kommunikationsansvariga. Tack Åsa Westman, Lena Holmestig och Lars Höök!

Jag tror jag fick med mig i bagaget hemifrån en trygghet och styrka och en tilltro till att ”sedan blir det bättre”. Min mamma blev ensam med tre döttrar vid 35 års ålder. ”Utbilda er och se till att ni kan klara er själva”. En blev veterinär, den andra civilingenjör och jag agronom. Jag har nog gillat att utmana. Mina f d arbetskollegor kan nog bekräfta det. Men jag har också haft ledordet tillsammans. Jag har älskat att jobba i lag, som Pullforgruppen, LRF:s djurhälsoråd, djuromsorgsnämnden, miljöberedningen, IDL-gruppen och senare Frukostklubben/matvalet, styrelsen i Vi Konsumenter eller Djurskyddet styrelse. Och alla har varit hemma hos mig antingen i Stockholm eller på Cikruberget på Ingarö.

Jag vågade på 70-talet ifrågasätta min chef på Lantmännen och hävda att kycklingarna behövde mer av aminosyran metionin i fodret. Och det gick bra. Med stöd av kloka chefer på LRF och Slakteriförbundet drev jag på i frågan kring antibiotika i djurfoder i början av 80-talet. Magkänslan (och vetenskapen) sa mig att det var alldeles rätt Det finns bönder som hävdar att frågan drevs av bönderna. Och det är delvis sant, eftersom det var en motion på LRF:s stämma 1984, som fick LRF att kräva ett förbud mot antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte av regeringen. Men frågan var väl förberedd genom LRF:s antibiotika-policy 1981, framställan till myndigheterna och en mängd andra aktiviteter inklusive en Centermotion till riksdagen. Det intressanta är att LRF krävde skärpt lagstiftning. Motionen ville att LRF skulle avstå frivilligt, men vi visste att det inte skulle gå. Lantmännen b l a vägrade med stöd av min förra chef. Tonen inom LRF är annorlunda idag. Det finns en utmärkt avhandling i agrarhistoria av Christina Nordeus, som beskriver processen. Av de som backade upp mig i denna process är fler borta; Birger Isacson, Torsten Andersson, Jan de Woul och Nils-Erik Bramsvik.

Kriser? Visst har de funnits. Efter flera väldigt roliga och spännande år med SCAN:s program Omsorg i Djurskötseln 1985 och framåt, kom snålblåsten. EU-medlemskapet närmade sig och även Slakteriförbundets roll inom den bondekooperativa slakten ifrågasattes. Jag fick kämpa för att Slakteriförbundet skulle ordna ett antibiotika-seminarium tillsammans med Lantmännen 1992. Där tog vi upp resistensfrågan och tankar om att kunna övertyga EU om att Sverige hade gjort rätt som förbjöd tillväxtantibiotika 1986. Det blev också strid kring en aktuell fråga även idag – avvänjning av smågrisar. Men även djuromsorgsprogrammets ambitioner ifrågasattes. Jag glömmer inte när min nya chef frågade mig om det var så farligt att ha sinsuggor i bur! Jag valde att lämna, symboliskt nog, ungefär samtidigt med dåvarande VD Sven Tidala. Sven var kraftfullt stöttande både i antibiotikafrågan och till djuromsorgsprogrammet.

Tillbaka till LRF, 1993 efter att ha insett att Jordbruksdepartementet skulle bli för stor omställning. Efter några roliga år med Sveriges Bönder på Väg mot Världens renaste Jordbruk, tröttnade ordförande och VD. Men jag fick fullt upp ändå med alla kriser i EU – BSE, mul – och klövsjuka, djurtransporter, Belgisk Blå , dioxin m m. Och så fick jag den stora utmaningen att driva antibiotikafrågan i EU- så häftigt och fullt med motkrafter från foder – och läkemedelsindustrin. I mars 1996 genomförde LRF tillsammans med Sveriges Konsumenter och MEP Karl-Erik Olsson det första seminariet kring antibiotikafrågan. Samma år deltog jag i Djurens Rätts demonstration, när Gunnar Nilsson i Viken inseminerade sina kvigor med Belgisk Blå-sperma. Jag fick lite slängar efteråt, men jag hade ordförande Hans Jonssons stöd.

Krisen kom 2001 när Scans nye danske VD Peter Raztar ville importera 500 danska galtar. Jag var så övertygad om att LRF skulle inse att det var ytterst tveksamt från såväl smittskydds – som avelssynpunkt. Men ack, nej! Dåvarande ordförande Caroline Trapp och vice Thomas Johansson lät sig övertalas av Peter Raztar och jag försågs med munkavle. Alternativet blev nu att begära tjänstledigt. Innan denna trädde i kraft i mars 2002, hade efter utredning Jordbruksverket beslutat att avråda från import. Caroline Trapp var strong nog att ge mig rätt och bjöd på avskedslunch. I ett halvår valde jag bort allt som hade med jobbet att göra. Jag gjorde allt annat – åkte till Kallgården i Jämtland, bilade med Bosse till Frankrike, red med systerdöttrarna i Frankrike, målade på Fårö, seglade och gick i fjällen i Saltoloukta. Under den här tiden tänkte jag inte på att jag hade tvingats lämna över mina hjärtefrågor till en kollega, som hade en helt annan uppfattning. Vi funkade inte alls tillsammans, så återkomsten blev jättejobbig.

De sista åren på LRF gav dålig eftersmak. Jag hade fått ansvaret för svenska mervärden, men utan pengar och inga styrmedel. Tillsammans med kollegan Jan- Olof Bengtsson lyckades vi uppdra åt Ami Hovstadius att utarbeta en väl genomarbetad kommunikationsplan för svenska mervärden. Men då hade Leif Zetterberg avgått som VD för LRF och ersatts av Reinhold Lennebo (på 80-talet djuromsorgsansvarig på slakteriet i Kalmar). Reinhold sågade kommunikationsplanen och var mer imponerad av Svensk Mjölks satsning på kaffe latte. Det blev LRF-projektet Min Mat lett av Annichen Kringstad. Då var det dags att en sista gång säga adjö till LRF efter sammanlagt 14 år. Tack vare Ami Hovstadius och Sören Persson lyckades man fixa projektet Matvalet med placering på Svenskt Sigill. Jag lämnade LRF i november 2004. Nu är det slutpratat för tillfället. Jag kanske återkommer med mer personligt historiesnack.

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.