I bruset av djurskyddsproblem, prisfokusering på maten och hotande utredningsförslag, finns möjlighet att finna stunder av lyckorus. När fjärden efter en kall natt har frusit till spegelblank is. Att se solnedgången över Älgö i violett, orange och rosa. Eller när fågelbordet gästas av en svärm pilfinkar. Fem rådjur flyter över den frostbitna ängen. Jag känner mig oerhört lyckligt lottad att få möjligheten att utnyttja naturens erbjudanden av upplevelser och estetik.
Jag missade fågelräkningen d v s där allmänheten ges möjlighet att rapportera vilka fågelarter som finns vid fågelbordet. Talgoxen toppar, men ganska högt upp hamnar pilfinken, som jag fram till idag aldrig hade sett. Och så kommer en svärm av pilfinkar – rasande pigga och alerta, som till min glädje också flyger in i Naturskyddsföreningens fågelholk. Tidigare i vinter fick jag till min glädje se en kungsfågel och förra året njöt jag av en flock stjärtmesar bland talgoxar, nötväckor och blåmesar. Att ha ett fågelbord/hus med solrosfrön ger hur mycket av glädje och underhållning som helst.
Att vara deltidspensionär innebär att man kan ta hund, man och mat ut till huset på Ingarö mitt i veckan. När solen skiner på rimfrosten och snön. Isen ritar mönster i viken. Och efter natten med många minusgrader lägger sig Norra Ägnöfjärden som en spegel. Det känns overkligt att det blåser, men vattenytan ligger orörlig. Vi är i februari. Det märks att det blir ljusare för var dag. Jag älskar de nordiska årstiderna, där dagsmejan snart ger dropp från tackrännorna och talgoxen redan hörts fila. Jag älskar koltrastens sång, men vill ändå att han väntar. Jag hörde honom i december i Eriksbergsparken. Det kändes som om tiden var ur led.