Ska Scan än en gång utmana det goda hälsoläget hos svenska grisar? År 2001 beslöt Scans avelsbolag Quality Genetics att importera 500 avelsgaltar från Danmark. Svenska Djurhälsovårdens dåvarande chef sa ja och inledningsvis också LRF: s dåvarande ordförande. Efter en noggrann riskvärdering avrådde Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) av smittskyddsskäl och Jordbruksverket sa nej till import. Risken för att få in den allvarliga smittsamma grissjukdomen PRRS, som finns utbredd i Danmark var alltför stor. Nu signalerar Quality Genetics att man än en gång vill importera danska galtar. Vad är det som säger att risken är mindre idag?
PRRS är en allvarlig förlustbringande sjukdom, som omfattas av den svenska epizootilagen – än så länge. Sjukdomen är vanlig hos grisar i Danmark och Tyskland. Man räknar med att 70 % av grisarna i Danmark bär på smittan. Sverige är fortfarande fritt från grissjukdomen PRRS och är det enda landet som efter ett utbrott av sjukdomen (sommaren 2007), lyckats utrota den. Jordbruksverket har gjort en ekonomisk utvärdering (rapport 2009:4) om värdet av att avliva smittade djur enligt den svenska epizootilagen. Man skattar att kostnaden för Sverige skulle uppgå till 46 – 300 miljoner per år om sjukdomen fick samma utbredning i Sverige som i Danmark. Det är m a o lönsamt att satsa medel på s k ”stamping out”. Hur kan Quality Genetics i detta läge än en gång vilja riskera att smitta svenska grisar genom import av levande galtar. Jag hoppas det sunda förnuftet segrar än en gång.
I augusti 2001 övertalade Scans danske VD Peter Razstar LRF: s ordförande Caroline Trapp och vice ordförande Thomas Johansson att det var bra och riskfritt att importera 500 danska galtar för att ”förbättra” den svenska grisaveln. Jag var inte ensam om att tycka att detta var vansinnigt både av smittskyddsskäl men också på grund av inriktningen på det svenska avelsarbetet. Den svenska grisaveln var sedan länge inriktad inte bara på produktion, utan också på bra konstitution och hög fertilitet.
Min chef, många kollegor och jag var så övertygade om att LRF:s ledning skulle säja nej till Scans planer, så att när jag fick beskedet om att LRF:s ledning tagit ställning för en eventuell import, blev det verkligen en kalldusch. Som LRF:s ansvariga för djurhälsa fick jag munkavle. Hösten 2001 uppstod en livlig debatt mellan smittskydds – och avelsexperter. Jag minns spända möten i SVA:s projektråd där Djurhälsovårdens chef presenterade sina bevekelsegrunder för import inför flera kritiska åhörare. SLU:s speciella djuromsorgsprogram bjöd in den ansvarige inom Scan. Inom programmet fanns bl a mångårigt kunniga avelsexperter. Snacka om teflon – argumenten bara rann av den ansvarige från Scan, som inom parantes ska bli VD för slakteriföretaget KLS (tidigare svenskt bondeägt – numera ägt av Danish Crown).
Jag har hösten 2001 att tacka för att jag bestämde mig att ta ett halvår tjänsteledigt. Det blev för tufft på LRF – just då. SVA: riskvärdering avrådde från import av galtar och Jordbruksverket utfärdade inte importtillstånd. Caroline Trapp sa ärligt till mig: ”Du hade rätt” och bjöd mig på lunch. Men jag hade bestämt mig. Mars – september 2002 var en av de härligaste och roligaste perioderna i mitt liv. Att det blev ett helsike att komma tillbaka är en annan historia.
En kommentar
Hej!
Vilken bra blogg du har!!! Handlar om frågor jag brinner för. Svenska mervärden, synd att inte fler konsumenter fattar vad det innebär. Har jobbat 6 år inom grisproduktionen, bla i Västerås och Skåne, sommaren 2007 var en jobbig en, vi avlivade hur många misstänkta som helst, men blev som tur va aldrig drabbade. Hoppas verkligen inte att vi får in några danska galtar i Sverige, finns ju en anledning till vårat hälsoläge.
Kommer fortsätta läsa vad du skriver!
Mvj Jonna