Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

Facebook

Twitter

Linkedin

Frågan om den biologiska mångfalden har blivit en väl så viktig global utmaning som klimatfrågan. ”Den biologiska mångfalden mår inte bra” inledde Henrik Ekman (känd från TV) KSLA:s seminarium. Och det gäller såväl arter som den genetiska variationen. Den internationella konventionen från 1993 innebär en skyldighet till ett hållbart nyttjande av de biologiska resurserna, bevarande av arter och en rättvis fördelning av vinsten av biologisk mångfald med hänvisning till u-ländernas rättigheter. Mellan 2011 och 2020 ska förlusterna i biodiversitet halveras. Det är enkelt att med okunnighet förlöjliga bevarandet av rödlistade arter som vitryggig hackspett. Men att bevara arter kan ha avgörande betydelse för livsmedelsförsörjningen och stor ekonomisk betydelse. Det räcker med att inse att vi behöver vilda humlor och bin för att pollinera våra nyttoväxter. Det är stora problem i tropikerna, men i Sverige är Skåne värst när det gäller biologisk enfald. Kritik framfördes på dagens EU-stöd för att skydda biotoper, men som kollektiv nyttighet måste detta vara en fortsatt en bra väg att gå för att skydda hotade arter, den genetiska variationen och biotoper. Någon måste ju betala.

Henrik Ekman framförde det klassiska exemplet med klorblekt papper, med hänvisning till att näringslivet och marknaden kan bidra till lösningarna. Men jag tror att det är svårt att få marknaden och konsumenterna att fullt ut betala. Jag tror att man måste stimulera och ersätta bönder för att vårda artrika biotoper och betesmarker, anlägga skyddszoner för insekter och småviltet o s v. Avgörandet ligger på gårdsnivå. Stig Linden, lantbrukare i Östergötland gav några tråkiga exempel på hur byråkratin kan sätta krokben för vällovliga ambitioner. Han efterlyste en helhetssyn på gårdsnivå. Detta är samma problematik som när det gäller djurskyddsfrågorna, där man också efterlyser helhetssyn och målstyrning. Det gäller ”bara” att hitta rättsäkra system och kontrollmöjligheter – lätt som en plätt. Kollektiva nyttigheter måste vara kostnadseffektivt finansierade och kunna utvärderas. Det var nog många överens om.

Måste Sverige bevara arter som finns rikligt av i andra länder? Tänkte frågeställaren kanske på vargen? Svaret på frågan blev Ja. Varje land har ett ansvar. Det gäller också den genetiska variationen inom art. Exempelvis har varje flod sin lax med speciell genetisk uppsättning. Därför blir utsättning av fisk ett känsligt kapitel. Också hade vi träden på bete förstås, som ett tråkigt exempel på att EU lägger sig i när man maximerar antalet träd per hektar. Vi är alla oroade över bristen på betande djur i Sverige.