Vart är SLU på väg?

Å ena sidan vill rektor Lisa Sennerby Forsse ha en långsiktig livsmedelsstrategi som stärker den nationella livsmedelsproduktionen. Å andra sidan finns en kraftig intern kritik över universitetsledningen besparingsiver och bristande lyhördhet. Speciellt verkar fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap ha drabbats. Torkel Ekman prefekt m fl. pekade på allvarliga problem i ATL i november (se blogg 2 november2012). Då avgick också dekanus Kerstin Svennersten – Sjauna och prodekanus i protest mot föreslagna besparingar som skulle drabba forskning och utbildning. I ett debattinlägg riktar Stefan Gunnarsson, samverkanslektor vid samma fakultet, skarp kritik mot universitetsledningens okänslighet och att man inte lyssnar på sina anställda. Bo Algers ifrågasätter i fredagens Land Lantbruk beslutet att centralisera undervisningen till Ultuna och lägga ner undervisningen av veterinärer och agronomer i Skara. Ledningen måste ta kritiken på allvar. Det är destruktivt att forskare och lärare ska ägna sig åt att försvara sin existens och sin verksamhet. Jag stöder Bo Algers uppfattning att det finns ett stort värde i att del av utbildningen finns i Skara. Från lantbruksnäringen skulle jag vara orolig om inte blivande veterinärer, agronomer och djurskyddsinspektörer under sin utbildningstid fått flera och nära kontakter med professionella djurhållare. Vad jag förstått finns också ett starkt regionalt stöd.

3 kommentarer

  1. Lotta Berg
    Publicerad 14 januari, 2013 at 9:32 | Permalink

    Oavsett vad man tycker om SLU så är det lite märkligt att använda terminologin ”småtjejer” om människor som är minst 24 år gamla (gymnasium 3 år + veterinärutbildning 5,5 år) och därmed både myndiga och fullvuxna – om inte syftet är att vara allmänt nedlåtande och trycka ner folk, och det verkar ju förga konstruktivt. Och poängen med att låta studenterna vistas mer i Skara under sin utbildningstid är väl just att studenerna där kan få bättre kontakt med ”fältet”, med vanliga djurbesättningar och hantering av djur, för att utveckla den praktiska vana – och intresse! – som krävs för att göra ett bra jobb i praktiken. Detta gäller givetvis både veterinärer, agronomer, djurskyddsinpektörer och andra. AT-tjänst vore väl alldeles utmärkt, men vem ska betala? – staten är inte intresserad av att göra det.

  2. Birgitta Brask
    Publicerad 16 januari, 2013 at 16:04 | Permalink

    Har läst med intresse Gunnelas blogg men konstaterar att Roger Nilsson behöver skaffa sig ett liv.

  3. Lägger tillbaka det
    Publicerad 24 januari, 2013 at 9:30 | Permalink

    roger Nilsson
    Publicerad 16 januari, 2013 at 9:55 | Permalink
    Jo Gunnela,,,har du inget bra förklaring till varför Svenska Veterinärer och veterinärvård är 5-10 gg dyrareän sina andra kollegor versamma inom EU gemenskapens gemensamma marknad??
    2000kr i snitt för ett enklare kirurgiskt ingrepp i exvis Frankrike med eftervård ocjh lite medikamenter,, kostar i Sverige ca 8000-10000kr??
    Ja Lotta Berg,,,vem som betalar det är ju solklart och givetvis så betalar inte Franska staten några subventioner de heller. Jag tycker Svenska veterinärer borde ha mer än nog täckning för sina kostnader! Och att här finns en bra marginal att ta ev studieskulder och ha god marginal att betala dessa tillbaka även om de skulle *tvingas ha en praktisk erfarenhet så att de iallafall kan erbjuda sina kunder fullgod valuta för sina pengar,,,för billigt är det inte och att då hänvisas till en *praktikant som dock lärt sig fakturera.

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.