”Solen sticker, lärkan slår, en västanvind stryker min hud
Grönskan kreverar, knopparna skjuter i snåren
Tjälskotten lossas, rännilen skär – ja, Herre min Gud
Vad livet är farligt om våren”
Alf Henrikson, boken Varsågod 2012
Nu börjar den mest fantastiska tid, när varje dag är som en explosion av förändringar i naturen. Allt går så fort när man kommit till åren. Efter månader av snö och is poppar blåsippor och vitsippor upp på sluttningen vid ängen. Vattnet dånar i dikena och koltrasten sjunger som besatt. Bofinksbruset överröstar. Isen ligger fortfarande i viken, men ruttnar mer för varje dag. Skrak, ejder och knipa finner parvis öppna ytor längs strandkanten. Jag har räfsat ”gräsmattan” och tömt krukorna som blev kvar sedan i somras ute på verandan. Lavendeln verkar inte ha klarat sig alls i år. Jag har plockat ned vintertavlorna och bytt till Måsarna i plogfårorna och Rådjuret på vallmoängen. Vinterdäcken är uppkörda under huset. Hunden hittar en solig plats att ligga på och titta på när matte sliter med skottkärran och försöker rensa dikena för att tömma det f d kärret. Men mest av allt är det ljusets återkomst.
”Den största helgen på året är den
då det ljusnat så mycket i huset
att man kan äta sin middag igen
utan att tända ljuset” åter Alf Henrikson
Nu gäller det att suga på varje dag – snart är det sommarsolstånd och fåglarna har tystnat!