Så drastiskt kan man faktiskt uttrycka sig tycker tunga auktoriteter inom SCAW, Swedish Center for Animal Welfare, SLU och jag. Artiklar i tidningen ATL om att höga kostnader för svenskt djurskydd straffar ut svensk grisuppfödning har väckt oro. I samma tidning har LRF Kött också slagit ett slag för den svenska grisen. Skälet till den låga förbrukningen av antibiotika och den låga andelen resistenta bakterier i svensk grisuppfödning är att man har friska grisar i en bra miljö. Det i sin tur minskar risken för spridning av resistenta bakterier i livsmedelskedjan och i miljön. Svenska djurskyddsbestämmelser med krav på gott om utrymme, tillgång till halm och bra smittskydd ger hög tillväxt. Det var något vi konstaterade redan på 90-talet i utvärderingen av svenska djursskyddsbestämmelser (Den svenska modellen – hävstång eller ok för svensk svinproduktion, Jonasson, Andersson 1997). De ökade kostnaderna för djurmiljön till smågrisar och slaktsvin kompenserades av bättre tillväxt, vilket åter har bekräftats. Friska grisar växer bättre. Och det kan inte enstaka beklagliga nedslag från Djurrättsalliansen ta udden av. Förtroendet för svenskt griskött är högt, men importen ökar. Tänk om alla svenska konsumentorganisationer skulle inse vad som riskeras med en alltmer ökad import – inte bara av griskött utan också av kyckling. Den svenska kycklingbranschen har tidigt kraftsamlat för att motverka problemen med antibiotikaresistens. Att hävda något annat är ohederligt. Men därför blir också uppföljning av antibiotikaförbrukningen en av de viktigaste parametrarna när man nu ska utvärdera Grisföretagarnas förslag till djuromsorgsprogram.
En kommentar
Det allvarliga är att vi skaffat oss en så oerhört tung ryggsäck i form av stor och arbetskrävande konsumtionsandel, som importeras från länder med gravt underbetald arbetskraft.
Det betyder att så fort vi inför någon ny arbetskrävande regel som inte kan finansieras med full ersättning i form av ökat produktvärde, så blir en bara en ny sten på en börda som redan ligger nära maxgränsen. Det märks på precis samma sätt när man börjar prata om mer arbetskraft och högre löner till vård-skola-omsorg, som i princip bara kan betalas med en lägre livsstilskonsumtion för de flesta, och därför också är politiskt svårgenomförbart. Men då drabbas våra egna skattefinasierade kommuner. När det gäller mat tror de flesta att man bara kan lägga på bönderna mera arbete, eftersom detta ändå inte framgår direkt av de officiella räkenskapssystemen.