Vi träffades i förra veckan på middag hos mig – tre studentkamrater. Vi tog studenten 1963 på reallinjen i Nya Elementar för flickor på Kommendörsgatan i Stockholm. Av oss tre blev en läkare, en sjukgymnast (numera fysioterapeut) och jag blev agronom. I realklassen satsade en majoritet på akademisk utbildning efter studenten. Det var tiden för kvinnors frigörelse och satsning på utbildning för att försörja sig själv. Det var välfärdsåren efter kriget fram till sent 1980-tal. Den svenska demokratin framstod som föregångare vad gällde social trygghet, ekonomisk jämlikhet och allmän levnadsstandard. Göran Hägg har skrivit om välfärdsåren i boken med samma namn (rekommenderas). En fantastisk tid att växa upp i, utbilda sig, göra yrkeskarriär och bilda familj. Det fanns inga rejäla hot, med undantag för några miljöfrågor, att hitta jobb, utstå konflikter på jobbet eller i äktenskapet. Framtiden var ljus – allt gick åt rätt håll. Tekniken skulle lösa många miljöproblem och välfärden var säkrad genom fri skola och universitetsutbildning, en fantastisk sjukvård och sjuk – och föräldraförsäkring. Det fanns inga tankar på hur min mamma eller jag skulle möta ålderdomen.
Hur känns det nu på 2020-talet? Oroande och skrämmande! ”Bråttom, men inte kört, Frågor och svar om klimatet” är titeln på Stefan Edmans bok från 2020. Han ville ge oss hopp om att vi kan lösa klimatutmaningen i tid. Nu två år senare känns det inte så. Krig, energikris, inflation, rusande mat – och drivmedelspriser. Sänkta energi – och drivmedelspriser, som definitivt inte kommer gynna omställningen till fossilfritt samhälle. Även EU är berett att tumma på klimatåtgärder. Vilken politiker står upp och säger: Vi måste ställa om! Det räcker inte med elektrifiering, kärnkraft och koldioxidinfångning. Den nya regeringen kommer inte klara Parisavtalet. Det finns ett stödparti som inte ens erkänner att det finns en klimatkris. Övergångsregeringen var inte mycket bättre med en svag miljö – och klimatminister. Statsministern kallade inte in klimatrådet och klimatpolitiska rådet är tydligt med att regeringens politik inte räcker. Vi har upplevt en sommar med extremt höga temperaturer och skyfall med översvämningar. En gång i tiden var en sommarresa till Frankrike eller Italien ingen utmaning. Nu är det för mig otänkbart att utsätta mig för 40-gradig hetta. Bruntland-deklarationen från 1987 känns viktigare än någonsin ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Jag är orolig för mina barnbarn.
En gång i tiden sa jag ja till EU f f a som ett fredsprojekt. Nu räckte inte detta för att förhindra Putin att angripa Ukraina. Jag får ångest av bilder av sårade och döda, förstörda hus och explosioner. Bilder och filmer från andra världskriget upprepas- något som jag inte trodde var möjligt. Och jag måste erkänna att närheten berör mer. Det pågår krig i många delar av världen och världssvälten ökar. Hur kan man då som vissa politiska partier föreslå att Sverige ska minska sitt u-landsbistånd? Vi ska ge stöd för behövande länder att utveckla sin egen livsmedelsproduktion. Det finns potential, men klimatförändringarna oroar i allra högsta grad.
Vi tre studenter från 1963 fyller alla 80 år nästa år. Vi är friska och aktiva. Vi har barn och barnbarn. Vi har bestämt oss för att leva och ta vara på livet så länge det går. Jag har förmånen att ha möjlighet att ha plattformar för mitt engagemang. Vad kommer hända de närmaste tio åren? Vilka nära och kära kommer lämna oss? Finns anledning till hopp? Kommer utvecklingen vända till det positiva?