Låt oss först korrigera en del missuppfattningar som sprids i olika media. Riksdagen fattade beslut om en ny djurskyddslag 2018, som trädde ikraft 2019. Det är därmed fel att, som LRF m fl. gör, i betesdebatten hänvisa till djurskyddslagen 1988. Jordbruksverket har i flera omgångar justerat djurskyddsföreskrifterna för ökad flexibilitet så att det är fullt möjligt att hålla djuren inne tillfälligt om väder eller andra omständigheter gör det olämpligt att djuren går på bete. Det är den sammanlagda tiden som gäller för att djuren ska återhämta sig.
LRF driver att lösdriftbesättningar ska undantas från kravet på bete för mjölkkorna sommartid. Men argumentet att man vill att korna ska ha det bra 365 dagar om året genom en bra inomhusmiljö håller inte. Dessutom finns betydande skillnader i kvalitet på dagens lösdriftsbesättningar. Det finns tillräckligt med fakta om hälsa och djurvälfärd för att hävda att djur på bete ger uppenbara fördelar för korna – tillräckligt med utrymme, ett naturligt och bra underlag, motion, synkroniserat beteende samtidigt som ranglåga djur kan återhämta sig m m. En bra inomhusmiljö ersätter inte betets fördelar. Inte minst EFSA:s (EU:s livsmedelssäkerhetsmyndighet) position om betets fördelar är viktigt. Och det handlar inte om Bullerby-tänkande. Den studie som genomförs av VÄXA med stöd av LRF ger inte svar på frågan om att hålla kor inomhus ger likvärdig djurvälfärd som att hålla korna på bete.
Med LRF:s förslag till att undanta lösdriftsbesättningar från beteskravet, tillmötesgår LRF ett antal stora besättningar som vill bli ännu större. Ett argument brukar också vara att man tror sig kunna få bättre betalt om betet inte är ett lagkrav. CAP ger ju inte möjlighet att ge stöd till nationell lagstiftning som ligger över den gemsamma EU-nivån men inte heller praxis i landet. Här har Finland lyckats, som faktiskt också har ett beteskrav för uppbundna kor.
Kan man verkligen tro att mejeriföretagen kommer premiera företag med betande kor? Det har man ju inte lyckats med hittills. Det kräver kanske separering av mjölk, vilket inte brukar uppskattas. Det är knappast det svenska beteskravet som är skälet till ett minskat antal mjölkgårdar, antalet kor och minskad svensk marknadsandel. Mycket beror på en generell strukturrationalisering och mejerimarknadens aktörer. I motsats till grisbranschen har mjölkbranschen inte marknadsfört sitt starkaste mervärde svenskt djurskydd d v s beteskravet.
Men frågan är hur LRF ser på framtiden? Ska Sveriges mjölkproduktion ske i några hundratal stora besättningar i slättbygden? Kommer dessa stora besättningar konkurrera ut mindre gårdar i skogs – och mellanbygder och i Norrland? Vad händer med beredskapen och sårbarheten? Äggbranschen är ju ett skrämmande exempel där sjukdoms- eller salmonella-utbrott i en besättning slår ut 20 % av svensk äggproduktion. Är risken inte överhängande att en stimulans till ökad besättningsstorlekar, vilket LRF:s förslag innebär, sänker beredskapen och ökar sårbarheten. Vad händer med att hela landet ska leva? Och vad händer med svenska miljökvalitetsmål?
Jag vill lite fräckt göra mig till tolk för vi tretton undertecknare av debattartikeln i Svenska Dagbladet den 4 maj ”Stå upp för kornas rätt att få beta”. Det viktigaste är förstås är kornas och andra idisslares rätt till välfärd d v s att få leva enligt djurskyddslagens krav på naturligt beteende som de är starkt motiverade för. Det främjar också deras hälsa. Konsumenterna och dagligvaruhandeln har bedömt att det svenska beteskravet är det starkaste mervärdet. Vi vill att alla de tjurar som står på stall, som stutar, kan få komma ut på bete och bidra till biologisk mångfald. Betad mark blir allt viktigare för såväl biologisk mångfald som kolinlagring. Mjölkkorna betar ofta åkermark. Men gräsmark är bättre på att lagra kol i jorden än skogsmark. Ljusa gräsmarker har större vithetsfaktor än en mörk skog. Förutom biologisk mångfald bidrar grön mark. till mindre växtnäringsläckage av kväve, fosfor och kalium. Betad mark bidrar till miljömålet ett rikt odlingslandskap. Mindre åkermarksbete och ökad spannmålsodling bidrar inte till miljömålen. Gunnar Rundgren föreslår ett intressant alternativ där stöd skulle kunna ges till betad mark, men utgångpunkt från dess fördelar från hållbarhetssynpunkt.
Vi ser också med oro på en ökad koncentration av mjölkproduktionen till färre besättningar när det gäller beredskap och sårbarhet. Vi vill att hela landet ska leva. Jag blir väldigt provocerad av att de tretton avsändarna av vissa opinionsbildare inom bondelobbyn betraktas som naiva och okunniga. Ett ad hominem-argument!