Det känns speciellt tomt att Sven Tidala har gått bort. Sven var en viktig person under min karriär kring mina hjärtefrågor antibiotika och satsningen på svensk djuromsorg. Sven insåg vikten av att vara lyhörd för opinionen i viktiga värderingsfrågor. När debatten startade kring antibiotika 1981, var Slakteriförbundets positionering att avveckla användningen av antibiotika i tillväxtfrämjande syfte sannolikt avgörande för att LRF tog ställning för att driva frågan. Det var Gunilla Krantz, som informationschef på Slakteriförbundet, som bidrog till LRF:s agerande. Och jag som ansvarig för frågorna fick med mig min kloka chef Birger Isacsson. Lantmännen med min f d chef där var kraftfull motståndare till att avveckla användningen av tillväxtantibiotika. Jag minns speciellt ett möte med myndigheter och branscher, sannolikt 1982, där vi behandlade riskerna kring antibiotikaanvändning f f a antibiotikaresistens där Sven Tidala väldigt tydligt uttalade sitt stöd för en avveckling av generell inblandning av antibiotika i foder. Det var sannolikt också Slakteriförbundets stämma 1984 som klart tog ställning för en avveckling av tillväxtantibiotika, som påverkade LRFs stämma som beslutade att göra en framställning till regeringen om att endast tillåta användningen av antibiotika mot veterinärrecept.
På Slakteriförbundets stämma 1985 antogs programmet Omsorg i Djurskötseln. Med stöd av VD och styrelse drevs viktiga frågor kring framför allt hantering av djur i samband med transport och slakt. En djuromsorgsnämnd inrättades, djurskyddsrådgivare på slakterierna utsågs och slakteriföreningarna tillsatte förtroendevalda djuromsorgsmän. Kommunikationen kring satsningen var omfattande och trovärdig. Slakteriförbundet fick stöd av tidens tunga opinionsbildare Astrid Lindgren och Marit Paulsen, veterinärerna och det organiserade djurskyddet. Men det var ofta tufft för VD Sven och hans medarbetare. Det fanns motkrafter i styrelsen och i producentleden. Ett stort tack till Sven som ställde upp för mig, mina kollegor och djuromsorgsnämnden.
Det finns vissa stunder man aldrig glömmer. Året är 1993. Det kan vara februari. Jag går in till Sven Tidala, VD för Slakteriförbundet. ”Nu lämnar jag Slakteriförbundet” säger jag. ”Det gör jag också” säger Sven. Jag gjorde det på grund av att min närmaste chef och hans chef (senare VD för Slakteriförbundet) hade gjort en kovändning när det gäller Slakteriförbundets fantastiska satsning på programmet Omsorg i Djurskötseln. Jag fick tio fina år som ansvarig för programmet och med starkt stöd av Sven som VD. Sven lämnade eftersom hans plan för utveckling av slakteriorganisation mött kraftigt motstånd från slakteriföreningarna. Jag lämnade Slakteriförbundet 1 april 1993 och återvände till LRF, inbjuden av ordförande Bo Dockered. Om sitt uppbrott från Slakteriförbundet berättade Sven ingående på LRF:s Club 12 för några år sedan. Det var roligt att möta honom och tacka för stödet i slutet av 80-talet.