Jag har haft anledning att titta på två olika mediakriser och hanteringen av ansvariga aktörer. Jag har tittat på hur lantbruksnäringen hanterade ”antibiotikakrisen” i början av 80-talet och dagens debatt kring svenska kors rätt till bete. Med all respekt för att förutsättningarna är helt olika i de två fallen, så tar det inte bort frågan hur man väljer att som ansvarig aktör svara på berättigad kritik. Frågan har också generell bäring på hur lantbruksnäringen genom åren reagerat på kritik och ifrågasättande kring hur den svenska maten produceras.
I början av 80-talet startade DN-journalisten Thomas Miche´lsen debatten kring antibiotika i foder. Då var rubrikerna: Är grisköttet farligt att äta? 30 ton antibiotika till våra slaktdjur varje år. Medicinflod till djuren hot mot vår hälsa och jordbruksministern Anders Dahlgren: Skär ned antibiotikan! Frågan fick ett hälsofokus. Och det är inte fel eftersom all användning av antibiotika kan ge upphov till resistens, vilket också var ett starkt argument i den fortsatta debatten. Marknadsledaren Slakteriförbundet, Scan (ägt av svenska bönder med 80 % av slakten) kände ansvar i frågan och tog kontakt med LRF, som svarade upp och insåg att kritiken var berättigad. Och så började processen till en antibiotikapolicy 1981 till LRF:s stämma 1984 då LRF bad regeringen om att förbjuda användningen av antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte, vilket riksdagen också beslutade i anslutningen till en ny foderlag. Innan dess hade LRF bett berörda myndigheter om ett förbud. Ansvarig myndighet Jordbruksnämnden sa nej till ett förbud. Lantmännen som fodertillverkare sa nej med motiveringen att forskning inte bekräftat att fodertillsatsen var ”farlig”. Visst, Sverige var inte medlemmar i EU och konkurrensen från import var marginell. Men förutom Lantmännen, fanns kritik från fågelbranschen och en del veterinärer. Omställningen i gris-och kycklingproduktionen för att förbättra miljö och hälsa kostade. Ombyggnad av stallar, nya skötselrutiner och nya foder krävdes. Och det var inget som betalades av regleringsmedel.
Sedan flera år har det pågått en debatt kring det svenska lagkravet på kors rätt till sommarbete. Den fanns även när LRF:s stämma 2020 tog beslutet om att driva frågan om att ändra lagstiftningen med s k flexiblare beteskrav. Men med utredningen Konkurrenskraft och ett starkt djurskydd så exploderade mediadebatten. Jag har listat en del av inläggen nedan. Utredaren Elisabeth Nilssons förslag var en stor besvikelse. Var finns värdekedjan och svenska mejeriprodukters konkurrenskraft? I det här fallet handlar om att ta bort ett lagkrav som enligt köttbranschen, dagligvaruhandeln, konsumenterna, djurskydds – och miljöorganisationerna är en konkurrensfördel. SLU, ekonomiska institutionen har lyft frågan kring harmonisering till EU-regelverket. ”The competitiveness aspect makes the results of this study relevant in a wider European context when considering changes in agricultural production policy. Heterogeneity in regulatory levels in a common market can influence competitive dynamics and it is crucial to assess these impacts, but current regulations in individual countries may have advantages that would be lost if all regulatory standards in member states were to be aligned with EU minimum levels”. Att ta bort en nationell regel, som tydligt avviker kan vara en nackdel från konkurrenssynpunkt är budskapet.
En berättigad fråga är hur LRF, med LRF Mjölk och marknadsledande bondeägda Arla agerar i frågan. Intressant att jämföra med hur Slakteriförbundet och LRF agerade i antibiotikafrågan på 80-talet. LRF framhärdar med att hävda at dagens lösdriftstallar ger korna en bra miljö, reglerna är för krångliga och att bönderna vet bäst. Det finns inget resonemang kring svenska mervärden. På Vi Konsumenters seminarium i Almedalen valde marknadsledaren Arla att hänvisa till utredaren. Makalöst av ett kompetent företag att hänvisa till en icke kompetent utredare, vilket jag skrivit om tidigare. Knäckfrågan är att Marknadsledarens affärsmodell inte medger ett svenskt mjölkpris till bonden oavsett betalningsviljan på den svenska marknaden. Mjölkbönderna levererar inte till Axfood utan till mejeriföretagen. Att som Palle Borgström (med stöd av ATL) begära att Axfood ska betala mer för mjölken är att skjuta på fel aktör. Det måste vara Arla precis som på sin tid Scan som ska premiera kvalitet och betala sin medlemmar/leverantörer och kommunicera mervärden. Om inte Arla kan kommunicera svenskt mervärde, så borde det vara en uppgift för LRF Mjölk. Den uppgiften fyllde man som Svensk Mjölk och tidigare med en annan chef.
• ”Stå upp för kors rätt till bete” SvD 4 maj 13 organisationer , djurskydd, miljö, konsument
• ”Astrid Lindgrens lagen kan rivas upp” DN 4 maj
• ”Offra inte kor, miljö och klimat för storböndernas skull, DN ledare 2 juni
• ”Vi skapar inga mervärden utan att berätta om dom” ATL 11 juni, Martin Ragnar
• ”Ersätt bönderna som låter kor gå på bete längre DN 1 augusti, Åsa Domeij, Axfood
• ”Ändrat beteskrav och färre vargar för böndernas skull, DN 29 augusti, utredaren
• ”Lätta upp beteskravet för svenska kor, AB 29 augusti, KD
• ”Utredaren monterar ned djurskyddet” SvD 30 augusti, Roger Petersson, Gunnela Ståhle
• ”En slopad lag om betesrätt kommer driva på utvecklingen mot ännu större gårdar och den biologiska mångfalden riskerar gå förlorad” SvD 3 september , Gunnar Rundgren
(replik LRF 9 september)
• ”Beteslagen snedvrider konkurrensen mellan mjölkbönder ” Land Lantbruk 5 september , LRF
• ”Utredaren bortser från forskning” SvD 13 september, 21 forskare
• ”Slopat bete väcker protest ” AB 17 september
• ”Svik inte kors rätt till bete, Kullgren, Altinget 19 september , World Animal Protection
• ”Vilken mjölkproduktion vill vi ha” Land Lantbruk 23 september, Konsument, Djurskydd
Uppropet jag vill beta har undertecknats av 115 571 (10 november 2024)