Ett nytt år. Många har uppmärksammat att det är trettio år sedan Sverige gick med i EU 1995. Jag blev intervjuad av ATL och fick anledning att blicka tillbaka och reflektera. Det sägs att Sverige har varit dålig förhandlare i EU. Och det jag mötte från representanter från andra medlemsländer i Bryssel var att om Sverige mest inriktade sig på att minska jordbruksbudgeten, så blir man ingen bra förhandlare. Detta till skillnad från Finland. Men i frågor kring livsmedelsäkerhet, som salmonella och antibiotika till djur och djurskydd har Sverige varit mer framgångsrika.
När jag kom tillbaka till LRF 1993 från Slakteriförbundet, hade LRF påbörjat sitt arbete med att påverka opinionen för ett EU-medlemskap. Man hade på stämman fattat beslut om att verka för ett EU-medlemskap och ordförande Bo Dockered i gott sällskap av bl. a Marit Paulsen drev frågan offensivt. Det fanns en oro över att ett EU-medlemskap skulle tvinga Sverige att anpassa sig till EU:s nivå när det gällde djurskydd, livsmedelssäkerhet och miljö – eller exempelvis Belgisk Blå. Jag ägnade en hel del tid för att övertyga om att vi skulle få behålla våra djurskyddsregler och förbud mot Belgisk Blå (trodde vi då). LRF:s kampanj ”Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk” innebar ett löfte till marknaden/konsumenterna att Sveriges lovade att fortsatt leverera svenska mervärden kring miljö, kvalitet, djuromsorg och livsmedelssäkerhet även efter att Sverige anslutit sig till EU.
När Sverige röstat ja till ansökan om medlemskap (LRF: s stöd inte att förglömma) startade det viktiga arbetet på jordbruksdepartementet under ledning av jordbruksminister Karl-Erik Olsson med förhandlingarna. Hjärtefrågor för Sverige var att få gehör för undantag för att antal foderfrågor f fa gällde det Sveriges förbud mot tillväxtantibiotika och förbud mot kadavermjöl. Sveriges salmonellabekämpning i alla led var också angeläget liksom tilläggsgarantier för ett antal smittsamma djursjukdomar, som Sverige var fritt från. Man kan säga att Sveriges lyckades ganska väl i förhandlingarna med EU- kommissionen. Vi fick ett fyra års undantag när det gällde vårt förbud mot att blanda in antibiotika generellt i fodret och fick fortsätta bekämpa salmonella i alla led. Förbudet mot kadavermjöl ”löste sig” med BSE-krisen. Även övriga foderundantag fick Sverige gehör för så småningom. Sveriges framgångsrika kamp för att införa restriktioner kring antibiotika i foder har jag skrivit om tidigare, med start 1996 och beslut om motsvarande restriktioner i EU togs 2003 och trädde i kraft 2006. Det tog tio år!
Även när det gäller djurskydd har Sverige genom åren varit föregångare och drivande. Det gäller nu också allt det arbete som Sverige lägger ned i Animal Welfare Platform där det finns svenska experter i undergrupperna. Själv blev jag ordförande för Kommissionens djurskyddskommitté 1999 -2001. Under det svenska ordförandeskapet 2001 bjöd jag in kommittén till Stockholm där Kommissionens Andreas Gavinelli (nu invald ledamot till KSLA), Eurogroup for Animals generalsekreterare och jag gjorde en kupp och lyfte upp djurtransportfrågorna offentligt. Jag fick därefter en ganska skarp kritisk kommentar i COPA:s grupp för frågorna kring djurskydd m m. År 2000 då djurskyddsdirektivet för gris var aktuellt fick jag presentera svenska erfarenheter av att förbjuda uppbindning och fixering av suggor i Sverige i samband med ny djurskyddslag 1988 i EU-parlamentet. Där lyckades vi halvvägs. Jag lyckades också bli invald i det europeiska djurskyddet Eurogroup for animals executive committee 2007. Vi misslyckades med att Sverige skulle kunna behålla förbudet mot nötkreatursrasen Belgian Blue – en riktig symbolfråga. Jag var t o m nere i EU-domstolen i Luxemburg när frågan behandlades då Sverige hade anklagades för att förhindra import av Belgisk blå. En tjur som är godkänd i ett medlemsland är godkänd i alla medlemsländer. Min förhoppning är att marknadens nej, d v s svenska slakteriernas nej fortfarande fungerar.