I Sverige finns två helt skilda världar när det gäller vad, hur mycket och hur maten ska produceras. Den ena världen som består av LRF, med sina organisationsmedlemmar typ Arla och Lantmännen, landsbygdsdepartementet och Livsmedelsföretagen som driver mot en ökning av all svensk livsmedelsproduktion. Argumentet är oftast ökad beredskap och robusthet. Ökad lönsamhet framförs som lösningen. Väldigt lite sägs om hur denna ska uppnås. Sannolikt krävs höjda matpriser. Utfallet av framtida CAP från 2027 har också betydelse.
På min fråga till Peter Kullgren om vad som ska produceras och vilka som ska konsumera blev svaret ungefär att det får marknaden bestämma. Inriktningen är att det som inte konsumeras i Sverige ska exporteras. Ökad svensk export av livsmedel har varit en fråga på dagordningen sedan EU-medlemskapet och har inte motsvarat förväntningarna. Vad är det som säger att man ska lyckas den här gången?
Den andra världen är organisationer, myndigheter och forskning som driver hårt mot en ändring av konsumtionen och att en ändrad efterfrågan ska medföra en produktion i mer hållbar riktning med fokus folkhälsa och klimat. Drivande är en tydlig minskning av kött och mejerivaror och en övergång till växtbaserad mat, mer fisk och nötter. Som underlag finns EAT Lancet från 2019, NNR från 2023 och Mistra Food Future. Därutöver finns rapporten om skatteväxling där Chalmers med utgångspunkt från nötköttets klimatpåverkan och hälsoaspekterna vill införa köttskatt.
När landsbygdsministern presenterade Livsmedelsstrategin 2.0 i mars 2025 framförde representanter för dessa värden skarp kritik på förslaget i en debattartikel där man saknar fokus på klimat och hälsa. Avsändare var bl a Johan Rockström, Line Gordon och Elin Röös. Med stöd av Formas har bildats ett kunskapscentrum PLATE med fokus hållbar konsumtion av livsmedel. Frågan kring hälsosam och hållbar konsumtion och produktion kommer att få ytterligare fokus i samband med lanseringen av EAT Lancet 2.0 den 3 oktober i Stockholm. Även om Johan Rockström tidigare nämnt att regionala aspekter kommer beaktas och att idisslarnas värde har underskattats, är sannolikheten liten för några stora förändringar. Willet är fortsatt huvudförfattare och fokus ligger sannolikt på global hälsa.
Gunnar Rundgren ifrågasätter att ändrad konsumtion och efterfrågan kommer att ändra produktionen. Enligt Rundgren är det produktionen som styr vad som erbjuds marknaden. Det är exempelvis tveksamt om den kraftigt ökade kycklingproduktionen verkligen har efterfrågats av marknaden. Ohållbara produkter hittar alltid sin marknad. Globala rekommendationer har begränsat värde p g a tillgång till olika livsmedel och priset för en hälsosam konsumtion. Trots tydliga kostråd finns få länder med hälsosam konsumtion och produktion. Ett exempel är att det inte finns tillräcklig produktion i världen av nötter enligt EAT Lancets rekommendation. Fisk är också ett mycket kritiskt område med utfiskning och brist på hållbara bestånd. Uppfödning/odling är inte heller hållbart.
Värdet i Livsmedelsstrategin 2.0 ligger kanske i satsningen på regionala strategier. Frågan är bara om dessa är vackra ord i ett dokument och väldigt lite verkstad. Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen är författare till Den alternativa livsmedelsstrategin, En strategi för den goda maten. I den alternativa strategin finns en rad förslag som skulle kunna stärka den nationella strategin och hjälpa till att styra den åt rätt håll. Det viktigaste är själva den strategiska inriktningen med målen: att producera mat åt medborgarna, att vårda landskapen med alla dess invånare och att utveckla vår kultur. Detta är en kraftfull kontrast till det ensidiga fokus på ökad produktion, konkurrenskraft och lönsamhet som präglar regeringens strategi är budskapet. ”Ett riktigt regenerativt livsmedelssystem kommer att sluta cyklerna av energi och näringsämnen, men också återskapa relationen mellan folk och marken och naturen”. Det regionala fokuset var temat för Vi Konsumenters seminarium i Almedalen 2025. Enligt Rundgren är den hälsosamma kosten enligt EAT Lancet för dyr för världens fattiga. Man bör utgå från hur maten kan produceras på ett hållbart sätt i de lokala ekologiska sammanhangen i stället för teoretiska beräkningar vad som är hälsosam och klimatsmart kost.
Bakgrundsfakta
I början av 1900-talet kunde Sverige försörja 5 miljoner människor på 20 miljoner hektar mark. På de tre miljoner hektar åkermark som nu finns kvar kan ca 58 000 bönder försörja 25 miljoner vegetarianer (Sylwan 2024). Och nu har Jordbruksverket och Livsmedelsverket räknat ut att vi med dagens jordbruk kan försörja 14 miljoner människor. Nu är det tyst från bondeleden kring varannan tugga är importerad eller att svenska konsumenter skulle få leva på morotskaka vid en avspärrning. Men alla inom lantbruksvärlden vet att självförsörjningen är nästan lika med noll, när vi vet att utan insatsmedel som importerad gödsel, utsäde, foder, reservdelar, drivmedel, bekämpningsmedel, veterinärläkemedel blir den svenska livsmedelsproduktionen väldigt begränsad. Det är också därför den ekologiska produktionen klarar sig något bättre, som inte är beroende av vissa insatsmedel som handelsgödsel och bekämpningsmedel.
Många ekologiska gårdar har djurhållning där stallgödseln blir en väldigt viktig del av en cirkulär produktion. Djurhållning med idisslare främjar också jordhälsan, kolinlagringen och hållbarheten genom grön betad mark och vall. Det är bl a därför för ambitioner att kraftigt minska främst antalet nötkreatur kan vara problematiskt. Har representanter för Miljöpartiet funderat över konsekvenserna att ta bort alla lantbrukets djur?
Människan är omnivor dv s allätare precis som många apor, höns och grisar. ”Om Gud hade velat att människan skulle vara vegetarian skulle hon skapat henne med idisslartänder” Det sa en gång i tiden Marit Paulsen. Med rubriken ”Luras Livsmedelsverket” för Peter Sylwan och Jan Nilsson i Land Lantbruk 3 juli samma resonemang. Jag brukar likna människan vid grisar som allätare. Men människan har nästan samma matsmältningssystem som hund – och kattdjur. Idisslare och hästar som lever på fiberrika växter har antingen flera anpassade magar eller stor blindtarm. Peter och Jan anser att det borde vara mer hälsosamt att de fettsyror som behövs kommer direkt från fettet i kosten (finns i animaliska livsmedel) än att tvinga vår lever att gå omvägen att insulinets hjälp göra kroppsfett av växtsocker.
Jordbruksverket har fått i uppdrag att forma kvantitativa mål för svensk livsmedelsproduktion. Det blir en grannlaga uppgift för Jordbruksverket att väga olika intressenters önskemål till en realistisk målbild. I den uppdaterade Livsmedelsstrategin anges tänkbara mål för den svenska marknadsandelen för kött och mjölkekvivalenter på 80 procent och spannmål 150 procent samt 100 procent gröna proteiner. Detta skall jämföras med 71 procent för mjölk och kött samt 118 procent för spannmål idag. Om mjölk- och köttproduktionen skall öka från en marknadsandel på 71 procent till 80 procent kommer det enligt Gunnar Rundgren att gå åt ytterligare cirka 230 000 ton spannmål, 293 000 ton vall (ts), 116 000 ton bete (ts), 97 000 ton ärtor, bönor, rapsfrö mm samt 66 000 ton proteinfoder. Detta skulle med oförändar hektarskörd kräva 320 000 hektar mer åkermark. Utöver det kommer det behövas minst 100 000 hektar åker och 40 000 hektar betesmark för annat än spannmål för den ökade mjölk- och köttproduktionen. Enligt Rundgren kan ekvationen bara gå ihop genom antingen en mycket omfattande nyodling en kraftigt ökad foderimport, minskad konsumtion av mjölk och kött eller extremt stora och snabba skördeökningar. Den 3 september har Jordbruksverket bjudit in till dialog. Vi Konsumenter finns med eftersom vi gjort ett inspel till processen.