Torbjörn Fagerström – 944 bloggar och 11 år senare

Den första bloggen skrev jag i mars 2006 uppmuntrad av Svenskt Sigills PR-konsult och påhejad av informationsansvarig Anna Wahlberg. Den handlade om en pressträff ordnad av SLU kring genteknik. http://gunnela.nu/2006/03/30/gmo-debatten-har-bara-borjat/. ”Jag är så trött på GMO-debatten” sa Torbjörn Fagerström, prorektor vid Lantbruksuniversitetet SLU, när han inledde SLU:s presseminarium kring genteknik den 23 mars. Forskarsamhället må tycka att debatten har hållit på länge och att opinionsbildare och intresseorganisationer är okunniga och skräms i onödan. Men för svenska media och konsumenter har debatten just börjat”. Så rätt jag fick för nästan elva år sedan.

I går pratade Torbjörn Fagerström för Sällskapet Stockholms Akademiker om genteknik och växtförädling. Det intressanta kanske var det som han inte sa. Och med känsla för målgruppen fick han skrattarna med sig när han raljerade över marknadsföringen av GMO-fritt från CityGross och Leksandsbröd och pekade ut Green Peace som okunniga miljöaktivister. Han hävdar bestämt att det inte finns några bevis för att GMO-grödor ger problem med hälsa eller miljö. Det har ju EFSA utvärderat! Då är det ändå välgörande att höra att han pekar på att även genteknik kan missbrukas precis som traditionell växtförädling. Han anger herbicidresistens som ett exempel på olämplig tillämpning av genteknik. Herbicidresistens (resistens mot ogräsbekämpningsmedel) kan, som är väl känt, spridas till ogräs. Och då är det faktiskt herbicidresistens som dominerar som egenskap i de GMO-grödor som odlas på stora arealer i världen som soja och majs och de som ligger för godkännande inom EU. Vad Fagerström inte heller berättar är att detta också hänt med Monsantos GMO-soja. Sojans resistens mot Round-Up (glyfosat) har spritt sig till ett antal ogräs, vilket gjort att Monsanto tvingats lägga in resistens mot andra typer av ogräsbekämpningsmedel. Därmed minskar inte användningen av bekämpningsmedel. Han pekar på den stora kommersiella tillämpningen med odling av bl a GMO- soja, majs och raps i världen som ett bevis för att dessa GMO-grödor är ofarliga. Och det trots att just dessa grödor har egenskapen herbicidresistens. Var finns logiken? Han ger Sverige beröm för att man röstar JA till GMO i Bryssel, vilket ju inte gäller längre. Men nämner inte att hela lantbrukssverige sagt nej till GMO i foder. Och det beror ju f f a på att GMO-soja är en dålig tillämpning av GMO.

På frågan från publiken vad rädslan för gentekniken beror på, framför jag att USA:s och Monsantos introduktion av GMO-grödor i EU skedde på ett mycket klumpigt och okänsligt sätt. Man raljerade över de dumma européernas rädsla för ny teknik. Torbjörn Fagerström håller med. I de senare konsumentundersökningarna har skett en förskjutning mot att ifrågasätta tillämpningen snarare än gentekniken som sådan. Men det handlar också om makten över maten. Vi är nog många som är överens om att riskvärderingen bör inrikta sig på slutprodukten d v s växtsorten snarare än den teknik som använts för att framställa nya växtsorter. Det finns många bra exempel på hur den nya ”gentekniken” kan bidra till sjukdomsresistenta grödor typ potatis och perenna grödor. Men det har snackats om mer positiva tillämpningar av gentekniken i årtionden utan något mer konkret har hänt. I propositionen om en nationell livsmedelsstrategi lyfts behovet av svensk/nordisk växtförädling, och det är bra. Detta stöds också av allianspartierna.

Politiker ta ert ansvar!

Menar allianspolitikerna verkligen allvar med sina följdmotioner i anslutning till regeringens proposition om en nationell livsmedelsstrategi. Så här säger bl a Liberalerna: ”Utbudet av livsmedel som produceras och förädlas bör motsvara det som efterfrågas av konsumenterna. Det bör inte vara politiken som avgör vilka livsmedel vi producerar och konsumerar i framtiden. Alliansen vill istället att konsumenters efterfrågan ska styra vilka livsmedel de vill konsumera och att skapa förutsättningar för att möta detta behov”. Är man snäll, tolkar man detta som en reaktion på att regeringen vill införa kvantitativa mål för den ekologiska produktionen och konsumtionen. Det vill nämligen inte Alliansen. Men formuleringarna är generella och kan mycket väl tolkas som, att om vissa konsumenter vill ha billiga hårt besprutade svenska grönsaker så ska de få det. Vill konsumenterna ha kött från svenska djur, som står lika trångt som i EU, ska man få det. För att inte tala om griskött från svenska suggor som står i bur, större delen av tiden. Det är minst sagt ganska anmärkningsvärda och skrämmande uttalanden från Alliansen. Man fråntar sig sitt politiska ansvar och lämnar över till marknaden och konsumenterna att verka för hållbar konsumtion, att skydda miljön och framför allt att ge djuren som kännande varelser ett rimligt skydd och ett gott djurliv. Och det måste gälla alla svenska djur.

I Plånboken i P1 hör jag statssekreterare Elisabeth Backteman tala om att det är konsumenternas efterfrågan som styr vad som ligger på tallriken. Men hon talar också varmt om svenska mervärden som ett gott djurskydd och låg antibiotikaförbrukning. Politiker måste ta ett ansvar för att lagstifta om värden som en majoritet av befolkningen står bakom. Även om det kan vara obekvämt i möte med några arga representanter från lantbruksnäringen och livsmedelsindustrin. Det fråntar inte svenskt lantbruk och svensk livsmedelsindustri möjligheten att ytterligare stärka förtroende och kvaliteten på sina produkter genom att införa kvalitetsprogram med certifiering. Men certifieringar som det irländska Origin Green kan inte ersätta ett fullgott lagligt skydd av djur och miljö. Frivilliga certifieringar som ett alternativ till lagstiftning är ett förslag som finns i Centerpartiets 90 beslutspunkter. Det finns många bra förslag i centerns motion, men tyvärr också ett förslag om att ta bort förprövningen av djurstallar. KD vill också detta liksom att ta bort beteskravet för kor i lösdrift.

Lantbruksnäringen och vissa politiker talar om starka svenska mervärden som merkostnader, när det är dessa som faktiskt ger mer betalt. De är just mervärden. Moderaterna talar fortfarande om att man inte kan få mer betalt för lagstiftning, när det faktiskt är just det man får d v s mer betalt för – ett gott djurskydd. Det är bara att gå ut i butik och läsa ICA:s och COOP:s marknadsföring av svensk djurskyddslag.

I Sverige och inom EU har vi tillsammans utformat regelverk (förordningar och direktiv) för att skydda konsumenterna från farliga kemikalier, miljögifter, skadliga bakterier, läkemedelsrester mm. Vi har satt upp regler för hur kemiska ämnen ska godkännas och för att skydda den biologiska mångfalden. Djurskyddsförordningar och djurskyddsdirektiv syftar till att ge djuren en god djuromsorg. Många av djurskyddsdirektiven har haft Sverige som förebild och bygger på gemensam kunskap om djurens behov och naturligt beteende. Väl medvetna om att regelverk måste till och att marknaden i många inte långsiktigt kan säkra värden, som man inte kan få betalt för på marknaden.

Mer ris än ros för regeringens handlingsplan kring Livsmedelsstrategin

Naturskyddsföreningen uppskattar att handlingsplanen fastställt mål för ekologisk produktion och konsumtion och det finns fler som tycker detta är lovvärt. Men visst känns det som en eftergift till Miljöpartiet. Det var en av frågorna som Alliansen tidigare reagerat negativt på och nu upprepar man kritiken. Det är marknaden som ska avgöra den ekologiska konsumtionens storlek. Erfarenheten är att när kommunerna ställer krav på hög andel ekologiska livsmedel, är risken stor att det blir import. Om man inte som Uppsala säkrar att de ekologiska produkterna ska följa svensk djurskyddslag. WWF anser att det ekar tomt när det gäller att gå mot ökad hållbarhet. ”Varken långsiktig hållbarhet eller de svenska miljömålen kommer att nås med regeringens livsmedelsstrategi” säger WWF. Man vill också ha mer åtgärder för att stimulera naturbete. Detta kommer dock upp som en åtgärd i handlingsplanen.

Jag förstår Livsmedelsföretagen, som med all rätt saknar åtgärder med fokus på förädling och livsmedelsindustri. Det är fortfarande en tydlig produktionsstrategi. LRF jublade över strategin ända tills handlingsplanen kom – lite förvånande, eftersom det i propositionen inte kom några löften om sänkta skatter eller inga nya skatter och ingen sänkning av regelverket på miljö och djurskyddsområdet. Jag tror man knyter orimligt höga förhoppningar till instruktionen till myndigheterna om konkurrenskraft (se tidigare blogg). Men åtgärdspaketet som presenteras i veckan handlar mer om utvecklingsprojekt hos myndigheterna.

Annars tror jag många av oss kan stödja förslaget på svensk växtförädling – med eller utan GMO. Det känns som ett akut behov och inte minst i skenet av klimatförändringarna. Vi har ju fått fortsatta problem med torka och brist på grundvatten i östra delarna av Sverige. Det är också positivt att markens bördighet har uppmärksammats.

Gunnar Rundgren har gjort en djupgående mycket kritisk analys av regeringens proposition. Det finns enligt Gunnar en genomgående fokusering på produktivitet och strukturomvandling som lösning på konkurrenskraften och hållbarheten. Men det är tveksamt om ökad produktivitet bidrar till miljömål, som en giftfri miljö och kanske inte heller ett rikt odlingslandskap. Han har uppmärksammat två frågor som har fått alldeles för lite uppmärksamhet i debatten. Regeringen föreslår en ändring i jordförvärvslagen, vilket innebär att aktiebolag kan förvärva mark. Jag rekommenderar en läsning av SLU:s Framtidsberättelser från lantbruket år 2030. Min reflektion när jag läste boken var att en av knäckfrågorna verkar vara ägandet av marken. Om storföretagen tar över finns helt andra drivkrafter och kortsiktighet i förvaltarskapet av jorden. Därför är scenarios som ”storföretagen styr” en skrämmande utveckling. Här har politikerna helt tappat ansvaret och de innebär bristande respekt för marken som ekosystemresurs och djuretik.

Den andra frågeställningen är CAP. Den berörs knapphändigt. Många bönder, inte minst de som har betande djur är till stor del beroende av EU-stöd för sin överlevnad. Men i budgetpropositionen 2016 är Sveriges mål att EU:s gemensamma jordbrukspolitik skall ha som mål en ”avreglerad, marknadsorienterad och konkurrenskraftig jordbrukssektor styrd av konsumenternas efterfrågan samt klimat- och miljömål och där hänsyn tas till djurskydd” Jag har mött många i Bryssel, som skakat på huvudet över Sveriges ointresse för att ta hem EU-pengar till sina bönder. Finland nämns ofta som exempel på en skicklig förhandlare, som räddat hem betydligt mer EU-medel. Men med Brexit blir EU:s budget kraftigt nedskuren. Det kommer bli strid på kniven om EU:s jordbruksbudget. Jag har hört konsumentrepresentanter jubla när pengar till jordbruket prutas. Förstår man inte att det negativt påverkar miljö, hållbarhet, djuretik och priset till konsumenterna.

Hur ska det svenska djurskyddet säkras?

Sven-Erik Bucht har i samband med livsmedelsstrategin betonat att det svenska djurskyddet inte ska sänkas. Många förslag i propositionen har hämtats från Konkurrenskraftutredningen, med undantaget för förslaget att sänka svenskt djurskyddsregelverk till EU:s nivå. Detta var LRF:s förslag och har framförts av LRF under hela processen. Men Bucht har varit tydlig i media och det framgår också av propositionen. Under presskonferensen den 30 januari talade Bucht lite kryptiskt om regler för miljö och liknande, som inte nödvändigtvis behövde tas bort. Det som uttalats från regeringen har också bäring på den kommande propositionen om en ny djurskyddslag. Men i djurskyddsutredningen talas om flexibilitet och målstyrning. Djurskyddsutredaren flyttade också mycket av regelverket till Jordbruksverket för att uppnå flexibiliteten. Kritik framfördes från flera håll, att detta innebär att politikerna fråntar sig sitt ansvar för att lagstifta om ett bra skydd för djuren. Det måste till ett politiskt ansvar för konsumenter, djur och miljö, vilket tydligt har framförts från konsument – djurskydd och miljöorganisationerna. Det finns risk för att politikerna kryper undan sitt ansvar och överlämnar till Jordbruksverket att säkra ett gott djurskydd. Frågan om certifiering dyker upp som ett alternativ till lagstiftning. Certifiering är ett bra komplement till lagstiftning, men kan inte ersätta lagstiftning, som ska se till att alla djur i Sverige har det bra – inte bara en viss del. Dessutom lämpar man då över en del av ansvaret till konsument och marknad. LRF fortsätter att hävda (kanske fullt förståeligt med tanke på LRF:s strategi) att det är inte lagar som skapar konkurrenskraft. Trots tydlig marknadsföring av detaljhandeln och branschorganisationerna att djurskyddslagen är en konkurrensfördel för svenskt kött, mjölk och ost.

Bucht har i sina presentationer pekat på behovet av att kontrollerna utvecklas och likriktas, något som har spelats in till departementet av flera intressenter. Och hur flexibilitet och målstyrning ska kombineras med en likriktad och rättssäker kontroll återstår att se. Både djurägare och kontrollanter tjänar på tydlighet och förutsägbarhet. Det blir inte lätt. Nu har också föreslagits ett rådgivningsprogram för djurhållningen, typ Greppa Näringen. Frågan är hur detta ska användas i djurskyddsarbetet. Ska det ersätta vissa djurskyddsföreskrifter? Enligt säker källa avlövas nu föreskrifterna för sällskapsdjur. Kommer samma sak hända för lantbrukets djur?

Jordbruksverket har och kommer få en nyckelroll. Om LRF får som man vill kommer lantbrukets konkurrenskraft tydligare ingå i verkets instruktion. Men det borde räcka med vad som står idag: ”Statens jordbruksverk har som förvaltningsmyndighet inom jordbruksområdet, fiskeområdet och därtill knuten landsbygdsutveckling till uppgift att arbeta för en hållbar utveckling, ett gott djurskydd, ett dynamiskt och konkurrenskraftigt näringsliv i hela landet och en livsmedelsproduktion till nytta för konsumenterna”. Här ingår med andra ord såväl ett gott djurskydd som konsumentnytta. Jordbruksverket avlövar nu sina forum för diskussion och förankring. Jag har vid ett flertal tillfällen påpekat att man i förankringen ska ha med hela kedjan och inte sluta vid detaljhandeln. Man måste inkludera civilsamhället som konsument-, djurskydd- och miljöintressenter. Förändringen av föreskrifterna för bete för nötkreatur var ett skräckexempel. Endast näringen var med under utarbetandet av förslaget. Låt oss slippa sådant i fortsättningen!

Hallå Lantmännen! Ni producerar för konsumenterna

Jag har tidigare anklagat vissa aktörer på livsmedelsmarknaden för tondövhet. Dit vill jag nu inkludera Lantmännen. När Lantmännens Alarik Sandrup (tidigare kollega på LRF) deltog på regeringens pressträff kring livsmedelsstrategin den 30 januari uttalade han, som jag tidigare nämnt, att Lantmännen anser att svenska regler ska harmoniseras till de länder man konkurrerar med. Jag har hört samma uttalande av Patrik Myrelid på KSLA och det var budskapet i den debattartikel som Helena Jonsson, LRF, Åke Hantoft, Arla och Gunnar Gunnarsson, Lantmännen skrev i höstas. Beror det på att man är bondeägd att man är så fokuserad på produktion och så fullständigt okänslig för marknadssignaler och konsumenternas värderingar. Man gör väl konsumentstudier? Har Lantmännen överhuvudtaget inte uppmärksammat framgångarna för kött och kyckling med svenska mervärden – och konsumenterna betalar. Det räcker inte med att vara med i Haga-initiativet och driva klimatfrågorna. Och jag har förstått att man i Kina marknadsfört svensk livsmedelsäkerhet. Menar Lantmännen att vi också ska nedmontera svensk salmonellakontroll? Vi som företräder konsumenterna, miljön, klimatet och djuren har vid ett flertal tillfällen i debattartiklar framfört att sänkt djurskydd och sämre miljökrav inte är framgången för svenskt lantbruk. Bucht har tagit till sig detta och vill inte sänka det svenska djurskyddet. Nationella miljömål ska också nås.
Jag saknar det Lantmännen som på 90-talet drev frågorna kring antibiotika och djurskydd, inte alltid med stöd av LRF och annan bondekooperation. Lantmännen och Slakteriförbundet anordnade ett seminarium kring antibiotika och antibiotikaresistens redan 1992. Då hade Martin Wierup som moderator och ny chef för Djurhälsovården, fått med sig av Scans Lars Danell, att inte gå med på något, som exempelvis att inte sänka avvänjningsåldern för smågrisar, som då var på tapeten. Lantmännen drev äggbranschen för att de skulle förstå att det inte gick att försvara de gamla hönsburarna. Man var aktiv för att utveckla ett avvänjningsfoder för smågrisar, med syfte att minska behovet av antibiotika vid avvänjning, efter det svenska antibiotikaförbudet 1986. Lantmännen var också pådrivande och medverkade för att genomföra den väl genomarbetade studien över kostnaden för den svenska modellen för grisuppfödningen. Studien byggde på att totalt kvantifiera kostnader och intäkter för svenska djurskyddsregler i första hand i jämförelse med Danmark. Då, 1996, uppgick kostnaden för svenska modellen till 50 öre per kg griskött. Då inkluderade det också att Sverige förbjudit tillväxtantibiotika vilket Danmark inte gjort. När LRF talar om kompensation för svenska särregler måste sådana beräkningar var trovärdiga och inte bygga bara på näringens egna kalkyler. Kostnader måste också relatera till djurskyddsregler. Att Jordbruksverkets kostnadsberäkningar av beteskravet har svagheter har uppmärksammats i propositionen.

Tillväxten av svensk livsmedelsproduktion ska möta relevanta miljömål och konsumenternas efterfrågan?

Det var en del av budskapet som betonades av landsbygdsminister Sven-Erik Bucht i hans presentation av regeringens proposition kring livsmedelsstrategin på en pressträff i Rosenbad i dag. I det strategiska dokumentet står också att det är konsumenternas efterfrågan som ska styra den ökande konsumtionen. Men det var frågeställningar som helt försvann i lantbruksnäringens kommentarer till landsbygdsministerns presentation. Regeringen hade valt att låta LRF, Lantmännen och KF kommentera regeringens livsmedelsstrategi. Man kan med rätt ställa sig frågande till valet av kommentatorer och hur detta ska tolkas. Var fanns konsumenterna som i slutändan ska konsumera maten och främja ökad tillväxt. På plats på pressträffen fanns Sveriges Konsumenter, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden och Djurskyddet. Dessa varken presenterades eller fick möjligheten att komma till tals. Helena Jonsson, LRF fokuserade på nej till ytterligare skatter, kilometerskatt, krav på instruktion till myndigheterna och lyfter kravet på kompensation för svensk särlagstiftning. Man undrar oroligt vilken press hon förväntar sig ska ställas på Jordbruksverket. Alarik Sandrup, Lantmännen talade mycket om en negativ handelsbalans och fällde den anmärkningsvärda kommentaren att Sverige bör harmonisera sina regler till länder vi konkurrerar med. Vi förväntar oss att Bucht håller sitt löfte att inte sänka det svenska djurskyddet till EU:s nivå. En sänkning kommer inte öka efterfrågan på svenska livsmedel. Och varför fick KF representera dagligvaruhandeln. Tommy Ohlström, KF betonade att bönderna måste få betalt för sina mervärden, vilket självklart är viktigt. Men då gäller att dessa också kommunicerar mervärdena. Han talade om fungerande livsmedelsmärkning och den socioekonomiska aspekten på konsumenternas möjlighet till medvetna val.Mindre men bättre kan väl vara en väg framåt i denna fråga.

Om man politiskt var överens om de övergripande målen och tillhörande strategiska områden, är man bevisligen inte överens om förslagen i regeringens proposition. Då skulle ju alla politiska partier ha stått på podiet liksom man gjorde när det gällde landsbygdsprogrammet. ”Livsmedelskedjan är inget särintresse!” sa Sven-Erik Bucht. Och det är väl magstarkt att hävda att det man stoppar i kroppen tre gånger om dagen, skulle vara ett särintresse. Regeringens handlingsplan ska presenteras den 7 februari. Vi ser med spänning fram mot denna. Det kommer krävas mycket fortsatt opinionsarbete för oss som representerar konsumenter, ekosystemen, miljön och djuren.

Fossil felkunskap kan vara lika farlig som okunskap

Ovanstående är citat från Sverker Sörlins briljanta högtidstal på KSLA:s högtidssammankomst i Stadshuset i går. I dagsläget med anledning av Trumps och Trump-administrationens uttalanden virvlar ord i debatten som faktaresistens och alternativa fakta. Men det gäller inte bara USA. Också i Sverige förekommer ogrundade eller fossila fakta i debatten. Det gäller inte minst debatten om köttets och mjölkens klimatpåverkan. Men det finns andra ogrundade påståenden som har blivit sanningar. Jag vill fortfarande ha underlaget för påståendet att varannan tugga i Sverige är importerad. Det finns ju mängder av livsmedel, som vi inte kan producera i Sverige. Vi kan ju inte odla kaffe, te, ris, kakao, bananer, apelsiner m m. De 50 procenten används som ett starkt argument för att öka den svenska produktionen av jordbruksråvaror och det är väl OK. Men det har också använts för att ifrågasätta att Sverige behöll sina särregler efter EU-inträdet. Stor andel import används av Sven-Erik Bucht och senast igår av Sven Lindgren i Stadshuset, ordförande i Civilförsvarsbundet. 50-procentig självförsörjning kan kanske gälla nötkött. Men det beror ju framför allt på att den svenska köttkonsumtionen ökat kraftigt sedan EU-inträdet. Men den svenska köttkonsumtionen är för hög. Ostkonsumtionen har också ökat kraftigt, där stor andel är import. När det gäller, andra typer av mat, som kan produceras i Sverige, exempelvis cerealier skulle det vara intressant att få fakta. Jag undrar om Lantmännen kan stå för sina ord i reklamen att Lantmännen, som ägs av Sveriges bönder står för kvaliteten från gård till bord. Även Lantmännen importerar – eller? Jag vill nyansera debatten om att den svenska jordbruksproduktionen rasat efter EU-inträdet, när det används som ett skäl för att det var fel att behålla svenska miljö – och djurskyddsregler efter EU-inträdet. Jag vill ha en ökad svensk andel av vår matkonsumtion. Men då gäller att den produceras på ett sätt som svarar mot krav på hållbarhet och etik.

Sverker Sörlin talade om akademiernas roll i samhället. En viktig uppgift är kunskapsspridning. Därför är aktuella och inte fossila fakta en angelägen fråga. Det kan behövas förnyelse och föryngring. Ser man omkring sig på de drygt 600 personer som deltog i högtidssammankomsten, syntes många gråhåriga och skalliga. Om man inte som Christina Möller och några till väljer fräsig hårfärg. Fanns det ungdomar, så var det ofta barn till ledamöter. ”Välj in ledamöter under 40 år, så kan ni få se på förändring” sa Sverker Sörlin. Ja, man blir ju oftast invald på grund av långvariga meriter. Jag är ju själv en bekräftelse på detta. Och lika söker lika – inte bara i ålder utan också i värderingar och uppfattningar. Jag kanske generaliserar, men KSLA:s fokus på produktion och inte på marknad och konsumtion oroar.

Ökad svensk matproduktion, men hur?

Det var väl ingen kioskvältare som regeringen presenterade i måndags kring livsmedelsstrategin. Dialoggruppen som utlovats tidig information hade inte underrättats. De ska få läsa hela strategin på möte den 23 januari.För oss som arbetat och argumenterat i djurskyddsfrågan i debattartiklar och på seminarier, känns ändå förslaget som en seger. Ökningen av svensk och ekologisk produktion ska, enligt målformuleringen, svara mot konsumenternas efterfrågan. Bucht säger att man har hämtat mycket från Konkurrenskraftutredningen, dock med ett glädjande undantag. Man avser inte att sänka det svenska djurskyddet. Om konsumenterna ger djurvälfärd högsta prioritet, så är det inte särskilt smart att sänka den svenska djurskyddslagstiftningen. Skönt att samtliga politiska partier verkar vara eniga om detta. Beslutet om förslag till en ny djurskyddslag bör också leva upp till samma intention. Magnus Oskarsson (KD) uttalar dock något som inger viss oro. Jag förväntar mig att Bucht infriar sitt löfte, eftersom djurskyddet inte nämns i sammanfattningen av strategin som gått ut i pressmeddelandet.

Målen har formulerats inom tre områden; regler och villkor, konsument och marknad och kunskap och innovation. Det är tre områden som regeringen har signalerat sedan länge. I början av sommaren cirkulerade ett utkast som har förhandlats inom regeringen och mellan regeringen och övriga partier (utom SD). Äntligen, kanske man ändå kan säga. Man har enats om målen för en ökad svensk livsmedelsproduktion. Det är väl bra och kan ge framtidstro hos lantbruksnäringen och livsmedelsindustrin. Den stora frågan kvarstår dock hur och på vilket sätt ökningen ska åstadkommas. Ökningen av svensk och ekologisk produktion ska, enligt målformuleringen, svara mot konsumenternas efterfrågan. Ökningen ska också ske med uppfyllande av nationella miljömål. Det innebär krav på lyhördhet för konsumenternas krav hos livsmedelskedjans alla aktörer. Endast på detta sätt kan efterfrågan öka på svenska livsmedel. Det måste bli mer av ”pull” och mindre av ”push”, som Peter Larsson sa vid möte med civilsamhället i november. Det är intressant att lantbruksnäringen ser förslaget som en seger och kommenterar med fokus på ökning och konkurrenskraft.

Ökad export är väl bra, men kan knappast stå för en väsentlig del av ökningen. Man kan också notera med tillfredsställelse att frågan om livmedelsförsörjning i kris har beaktats i målformuleringen. Debatten i media och Folk och Försvar kan vi kanske tacka för det. Ett tack ska riktas till Kristina Yngwe( C ) och Bo Dockered.

Vi ser med spänning fram mot handlingsplanen, som har utarbetats under hösten. I denna ingår sannolikt Peter Larssons rapport över utvecklingen av en sammanhållen livsmedelskedja. Det blir säkert politiska diskussioner om skatter och avgifter, förenkling av regelverk och administration. Vilka uppdrag kommer regeringens ge till berörda myndigheter? Vilka lagändringar krävs? Vilka stöd kan ges till livsmedelskedjans aktörer för att främja en hållbar utveckling? Hur kan CAP utnyttjas nationellt?

I väntans tider – nyårsfunderingar

Årsskiftet innebar ett ökat tryck i frågan om att regeringen inte levererar den nationella livsmedelsstrategin. Snart närmar vi oss två års väntetid. Många regioner har inte väntat på en nationell strategi utan format sina egna regionala livsmedelsstrategier. Det är bara att välkomna, men förutsättningarna för dessa påverkas av nationella beslut. Det kommer olika signaler om vad oenigheterna beror på mellan regeringen och alliansen och kanske också inom regeringen. Man talar bl a om målsättningar kring ekologiskt och skatternas påverkan på konkurrenskraften. Peter Larsson, regeringens speciella utredare för livsmedelskedjan tycker man fokuserar för mycket på primärproduktionen. Och det blir för mycket av ”push” i stället för ”pull”. Det vill säga att man försöker pusha ut det som produceras i stället för att jobba med att skapa efterfrågan ”pull”. Jag håller fullständigt med. Se vad som har hänt sedan märkningen ”från Sverige” introducerades i april förra året. Det har skapats ett jättesug på svenska råvaror och svenska ingredienser. Palle Borgströms, LRF Mjölk och Torbjörn Iwarssons (råvaruanalytiker) tvärsäkra påståenden att det inte finns intresse för ursprung för förädlade produkt har verkligen kommit på skam.

Inlägg i media från alliansrepresentanter talar varmt om det goda svenska djurskyddet, vilket är glädjande. Men frågan är om KD fortfarande driver att det obligatoriska beteskravet ska bort. Magnus Oscarsson (KD) beskrivs av vissa som mjölkböndernas räddare, men han kanske gör bönderna en björntjänst genom att ta bort det starkaste mervärdet för svenska mejeriprodukter. Titta bara på Arlas reklam och Skånemejeriers framfart på marknaden med djuromsorgsargument. LRF framhärdar med att tala om god djurhälsa. Det är bra, men det räcker inte. Djurvälfärd är inte bara friska djur utan också naturligt beteende.

Nu har debatten dykt upp igen om Sveriges bristande krisberedskap. Vi kan inte försörja vår befolkning med livsmedel i händelse av avspärrning, transportstopp, väderkatastrofer eller dylikt. Senaste dagarnas snöoväder har väl spätt på frågan. Man talar om att varannan tugga är importerad, men det är något som ska tas med en nypa salt. Det varierar mellan olika typer av livsmedel. Jag har tidigare uppfattat det som att LRF glatt sig över den debatten och skrivit debattartiklar tillsammans med Sven Lindgren, ordförande i Civilförsvarsförbundet tillika ordförande i Hushållningssällskapet. Nu kritiseras den debatten, eftersom den tar bort fokus från det som LRF prioriterar d v s konkurrenskraftiga förutsättningar och lönsam produktion. Att mervärden ger konkurrenskraft talar man väldigt lite om, även om detta borde vara tydligt med tanke på detaljhandelns marknadsföring.

Stora förhoppningar knyts till ökade möjligheter att leverera svenskproducerade livsmedel till den offentliga sektorn. Den nya lagstiftningen kring upphandling ger goda möjligheter att ställa djurskyddskrav. Upphandlingsmyndigheten har just avslutat sin revidering av kriterier för livsmedel. Mycket anmärkningsvärt har det obligatoriska kriteriet på frihet från salmonella lyfts ur och är under utredning. Enligt ett illavarslande rykt drivs denna fråga av importörer av f f a kött. Fynd av salmonella på produkter i butik innebär saluförbud. Hur kan man då ifrågasätta att de livsmedel, som vi ska ge skolbarn, sjuka och åldringar, ska ha sämre kontroll än den vi har på svenska livsmedel.

Julen en tid för eftertanke – kring grisen

I tunnelbanan hänger plakaten från Djurens Rätt kring grisarnas hemska liv i skinkfabrikerna. Själv kör jag efter principen mindre, men bättre kött. Och en jul utan julskinka går inte. Jag läser ICA:s marknadsföring av de sex argumenten för att den svenska julskinkan är flera kronor dyrare, än den importerade. Det är ju skillnad på grisar och grisar. Det första argumentet är att Sverige har ett av världens bästa djurskydd. ”Svenska grisar ska enligt lag kunna utföra sina naturliga beteenden. Därför har svenska grisar knorr på svansen och mer plats att röra sig på än vad som krävs i EU. De har också strö, såsom halm att böka i och suggorna får röra sig fritt hela året. Detta innebär merarbete för den svenska bonden och dyrare stallbyggnader” säger ICA. Det finns säkert ett skäl till att det första argumentet för ICA är svenskt djurskydd. Många konsumentstudier bekräftar att djurvälfärd ligger i topp hos svenska konsumenter, som jag skrivit om i tidigare blogg. Andra tunga argument är salmonellafrihet, låg antibiotikaförbrukning, öppet landskap m m.

Liknande fakta framförs av COOP (äntligen). Tre skäl att välja svenskt kött ”Svenska djur föds upp i enlighet med en av Europas skarpaste djurskyddslagar. Därtill kommer levande landsbygd och arbetstillfällen och Sveriges låga antibiotikaanvändning.

Med tanke på vad som nu framförs från detaljhandeln, framstår LRF:s argumentation som fullkomligt obegriplig. LRF hävdar att det inte går att marknadsföra och få mer betalt för svensk lagstiftning. Det är ju precis det som ICA framför, att det svenska djurskyddet motiverar konsumenterna att betala mer för den svenska julskinkan. Samma argument framfördes av ICA redan 2014. Min uppfattning är att LRF, som vill att marknaden och konsumenterna ska bestämma vilken djurskyddsnivå vi ska ha i Sverige, ger utrymme för politikerna att krypa undan sitt ansvar för att i lagstiftning lägga fast värderingar som råder i det svenska samhället. Politikerna har ett ansvar för att djur behandlas väl genom en grundläggande lagstiftning. Argumentationen från LRF är hämtad från ett katastrofalt ställningstagande på LRF:s riksförbundsstämma 2014. Beklämmande nog framhärdar Helena Jonsson i sin argumentation. Kanske dags att lyssna på medlemmar som inte stöder hennes uppfattning och samarbetspartnern ICA. Vi förväntar oss att politikerna tar ansvar i den kommande livsmedelsstrategin och därmed svarar upp mot medborgarnas tydliga uppfattning om att djur i Sverige har rätt till ett gott skydd. Ett skydd, som ger nötkreatur rätt till bete, grisar rätt till att kunna röra sig fritt på tillräckligt stora utrymmen och att svenska kycklingar fortfarande har mer plats än kycklingar i övriga EU.