Ny regering – ny landsbygdsminister?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Jag säger som Åsa Domeij, Axfood: Ska märkningen ”Från Sverige ” ha ett värde så krävs att svenskt djurskydd och svenska miljöambitioner m m skiljer sig positivt från EU:s nivå. Annars finns föga motiv att välja svensk mat. Hur kommer en eventuellt ny landsbygdsminister ställa sig till den pågående livsmedelsstrategin och lantbruksnäringens högljudda krav på regelförenklingar? Livsmedelsstrategin ställer krav på hållbar utveckling, upfyllande av svenska miljömål och bibehållet svenskt djurskydd. I Palle Borgström nio punkter, som jag skrev om i min förra blogg, kom frågan upp igen om att harmonisera svensk lagstiftning till EU:s nivå. Ordförande för Växa ropar på regelförenklingar. På KSLA:s seminarium förordade Lars-Erik Lundqvist, LRF åter egenkontroll d v s certifieringar som ett bättre alternativ än svensk lagstiftning. Under den avslutande diskussionen drev han frågan ytterligare. Den kris som uppstått inom lantbruksnäringen efter sommarens torka utnyttjas för att ställa krav på ökad konkurrenskonkurrenskraft genom att ta bort svenska särregler. Det vill säga, man tror att detta skulle öka konkurrenskraften för svenska livsmedel, när det i realiteten riskerar att minska konkurrenskraften. Alliansen skickar spridda signaler (se tidigare blogg). Å ena sidan säger man att Sverige ska konkurrera med världens bästa djurskydd, medan man i debattinlägg talar om att ta bort svenska särkrav.

Skillnaden mellan lagstiftning och frivilliga certifieringar är att lagstiftningsprocessen är transparent. Genom remissförfarande kan alla intressen komma till tals. Certifieringar ger inte möjlighet till samma insyn. Företaget, som äger standarden är skyldig att ha ett standardråd med representation från berörda intresseorganisationer, men det går inte att jämföra med ett öppet remissförfarande. LRF äger Sigill kvalitetssystem. För hög trovärdighet måste vi ställa höga krav på att regelverket för Sigill-märkta produkter styrs av viktiga värden kring livsmedelssäkerhet, djuromsorg, miljö och klimat och inte begränsas av kortsiktiga producentintressen. Jag vet att risken finns.

Nu talar alla om torkan. Frågan tas upp på det nationella rådet för livsmedelsstrategin den 18 september och på Jordbruksverkets råd för hållbar produktion och konsumtion av livsmedel den 17 oktober. Ja, torkan slog vansinnigt hårt mot svenskt jordbruk. Det påverkar givetvis tillgången till svensk mat, där det blir brist på spannmål och vallfoder och ökat utbud av svenskt kött på grund av brist på foder och för tidig utslaktning. Men framför allt drabbar det många lantbrukares ekonomi. Foderkostnaderna rasar i höjden och samtliga branscher inom animaliesektorn ropar med rätt på att man måste få mer betalt för sina produkter. Vad kan man göra som konsumentorganisation? Vi kan uppmana till lojalitet med svenska bönder och uppmuntra till köp av svensk mat och i bästa fall till ett högre pris. Men nu argumenteras från lantbruksnäringen att det stora problemet är den dåliga lönsamheten. Med bättre lönsamhet skulle man klara av ett år med extrem väderlek. Och visst är den dåliga lönsamheten ett allvarligt problem för produktionen av svensk mat och sårbarheten. Men är verkligen rop på förenklingar, flexibilitet och målstyrning rätt väg att gå? LRF! Släng inte ut barnet med badvattnet! Det handlar om trovärdighet.

Val! Politikerna inte överens med LRF?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Det är härligt när valkompasser bekräftar att man har valt rätt. I min test av SVT:s valkompass hamnade två partier längst ned i alla tre valen. Med tanke på mitt engagemang i klimat-och jämställdhetsfrågor, kan ni ju gissa vilka. Visst går det att se igenom kompasserna och man kan ganska lätt gissa till sig att svaret på en viss fråga är avgörande för utfallet. Valkompasser och politikerenkäter översvämmar media och sociala medier. Varenda intresseförening har frågat politiker kring sina hjärtfrågor. Jag är imponerad – både över intresseföreningarnas ambitioner och att politikerna har tagit sig tid att besvara alla intrikata frågor. Jag som är engagerad i djurskydd – och miljöfrågor har givetvis studerat Djurskyddet Sveriges och Naturskyddsföreningens politikerenkäter. Jag har också kastat en blick på Sveriges Konsumenters.

Jag läste med intresse partiernas svar på lantbrukstidningens ATL:s frågor. Varför måste man spä på den förutfattade meningen att svenska djurskyddskrav, som är högre i Sverige än i andra länder, är en konkurrensnackdel och i konflikt med böndernas lönsamhet. Det finns fakta som talar för att detta inte håller. Men det intressanta är partiernas svar. Ett starkt djurskydd ….. ska vara en konkurrensfördel säger Vänsterpartiet. Så här säger Centerpartiet: ”Svenska bönder ska kunna fortsätta producera mat med världens bästa djurskydd”. ”Höga miljö-och djurkrav är en konkurrensfördel för svensk livsmedelsproduktion och måste värnas och marknadsföras” svarar Liberalerna. ”Svenska bönder ska kunna fortsätta producera mat med världens bästa djurskydd” hävdar t o m Moderaterna. KD argumenterar för att Sverige ska agera för att EU ska ha samma djurskyddskrav som Sverige, medan Socialdemokraterna framför att Sverige aldrig kan konkurrera bara med pris.

Palle Borgströms verkar inte få politiskt stöd för en av de nio punkterna för ett långsiktigt lantbruk, som han presenterar i veckans Land. Så här säger Palle: ”Konsumenterna ställer allt högre krav på maten och dessa krav kan bäst tas till vara om svenska bönder konkurrerar från en gemensam EU-nivå. Vad menar han? Talar han åter om harmonisering av svenska regler till EU:s nivå och att djurskydd och miljö skulle tillgodoses med barnschöveernskommelser och certifieringar? Vad jag förstår är detta i strid med den policy som antogs i år på LRF:s riksförbundsstämma. Den avvisade att sänka dagens svenska djurskyddsregelverk till EUs nivå. Det låter som samma budskap som han framförde på vårt seminarium i Almedalen d v s att egentligen vill han sänka svenskt regelverk för djurskydd och miljö till EU-nivå. Beklämmande, när efterfrågan ökar för svenskt kött. Jag säger som Åsa Domeij, Axfood: Värdet av märkningen ”Från Sverige” förlorar helt i värde om man dumpar svenskt djurskydd.

Glöm inte den heta sommaren!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

”Den akuta klimatkrisen kräver bred politisk samling” Så skriver i dagens DN ett antalet tunga opinionsbildare och forskare. Ett så viktigt budskap! I debattartikeln i DN sägs klokt att det krävs kraftfulla politiska åtgärder, för att lägga priser, skatter och regler till rätta så att omställningen till ett uthålligt samhälle blir attraktiv, lönsam och snabb. Det är i linje med forskningen, som säger att det krävs politiskt ansvar för att uppnå en hållbar konsumtion. Marknad och konsumenter kan inte lösa problemet (Nordiska rådet 2103 Förbättra nordiskt beslutsfattande genom att skingra myter om hållbar konsumtion). Det hållbara valet ska vara det lätta valet. Artikelförfattarna menar också att Sverige kan och bör gå före och visa ledarskap i denna omställning. ”Om inte vi – vilka ska då göra det?” Bra! Det tydliga budskapet måste fram – framför allt till Sverigedemokraterna men också till Alliansföreträdare, som hellre talar om internationella satsningar och kommande tekniska lösningar. Men jag kan bli lite orolig när Johan Rockström, vid lansering av sin nya bok, pekar ut maten och jordbruket som lösningen på klimatfrågorna. Givetvis positivt att han förordar svenskt kött från betande djur, men ändå. Glöm inte Stefan Edman Biffen, Bilen, Bostaden och numera också Börsen.

Nu har regnet kommit på många håll och naturen återhämtar sig och blir grön. Det är nästan så att man har glömt hur hemskt det var hela sommaren med dag efter dag med torka och hetta. Jag blev frustrerad över vänner på Facebook som njöt av den härliga sommaren. Jag har alltid sagt att jag hellre tar en blöt och kall sommar än en het och torr. Jag har lidit torra somrar när björkarna har dött i skärgården. Vi hade själva på Ingarö på tomten en skogsbrand den torra sommaren 1959. Och jag konstaterar att det har dött träd och buskar på berget mitt emot oss på Östermalmsgatan. Jag blev nästan förtvivlad när en gammal vän på FaceBook skriver: ”Blir så trött på att man drar så stora växlar av EN sommar med värmerekord. Har alla glömt att förra sommaren regnade bort och var väldigt kylig? Klart vi ska vara rädda om miljön och naturen MEN en sommar kan ju inte driva in oss i rena, rama hysterin!?!” Och hen fick massa glada tillrop. Klimatförnekare förnekar sig inte. Jag svarade att jag hellre lyssnade på Johan Rockström än Jimmie Åkesson. Och det hoppas jag många gör d v s lyssnar till Johan Rockström tillsammans med Malena Ernman, Antje Jackelén, Kristina Persson, Anders Wijkman mfl.

Förhindra att allvarliga djursjukdomar kommer in i Sverige!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Handel med levande djur är den största risken för att sprida djursjukdomar- djursjukdomar som skapar lidande och ökar risken för ökad antibiotikaanvändning. Om detta är expertisen helt överens. Därför måste landsbygdsminister Sven-Erik Bucht driva frågan om att Sverige får behålla sina gränskontroller vid import av djur, ända in i kaklet i förhandlingarna i Bryssel. I denna fråga är det ingen skam att hamna i EU-domstolen. Friska djur är en svensk hjärtefråga. Är det någon slags rädsla för att detta skulle störa handeln med Kina, som gör att Bucht inte driver frågan? För mig obekräftade rykten, säger att Danmark, som har omfattande handel med Kina, är aggressiv moståndare mot att begränsa handeln med levande djur med gränskontroller. De sjukdomar det handlar om är PRRS, allvarlig grissjukdom och ParaTuberkulos, otäck dödlig sjukdom, som drabbar nötkreatur. Båda dessa sjukdomar finns i Danmark och därför finns inget skäl för Danmark att stödja Sverige.

Att behålla det som tidigare kallades tilläggsgarantier för sjukdomarna PRRS och ParaTb är en fråga som jag tillsammans med lantbruksnäringen, LRF och veterinärorganisationerna drivit i många år. Frågan har bl a diskuterats i SVA:s projektråd. Jag kan inte hävda att vi har känt att vi har haft landsbygds/näringsdepartementets handläggare på vår sida. Under min karriär på LRF har frågan kring handel med levande djur över gränserna varit högaktuell vid flera tillfällen. Swedish Meats nuvarande HKScan ville år 2001 importera 500 danska avelsgaltar. Min dåvarande ordförande i LRF Caroline Trapp, som inledningsvis stödde Swedish Meats, satte munkavle på mig som ansvarig handläggare, som ville hindra importen. Nu gick det inte som chefen för Svenska Djurhälsovården, som rådgivare till Swedish Meats ville, utan Jordbruksverket med stöd av SVA, sa nej till import av levande galtar. Caroline Trapp backade. Faktum var att hon och jag åkte till Köpenhamn till danska LRF och Danske Slagterier, för att tydligt säga att vi inte ville att danska smågrisar skulle transporteras genom Skåne från danska fastlandet till Bornholm.

SDS Svenska Djurbönders Smittskyddskontroll har inrättats, där branschen ställer egna tuffa krav vid import av levande djur, embryon och sperma. Men importörer är inte tvungna att följa dessa regler. Om jag inte minns fel anmäldes Sverige till EU-domstolen för några år sedan av en importör av nötkreatur för att Sverige krävde kontroll av ParaTb vid import. Handeln med embryon och sperma bör väljas som bättre alternativ än import av levande djur.

Men handel med levande djur har också stor betydelse från djurskyddsynpunkt, förutom smittskydd. Handeln med levande djur är omfattande inom EU. Exporten av levande djur från EU till Turkiet har fått stor uppmärksamhet. Under varma sommardagar med långa väntetider vid gränsen är detta helt oacceptabelt. Miljontals smågrisar transporteras mellan EU-länder och även ut ur EU. Det är ingenting man kan avläsa av ursprungsmärkningen för griskött. Skräckvarianten är den intensiva kalvuppfödningen i exempelvis Holland, som bygger på att kalvar hämtas från stora delar av EU (inklusive Sverige en gång i tiden) och infektionerna blandas. Den är därför helt beroende av generell antibiotika.

Vart tog kreativiteten vägen?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Med påträngande värme och torka och bekymmer på hemmaplan rann kreativiten ut i sanden. Jag tog med mig ryggsäcken med målargrejorna på min utflykt till Sörmland under min lediga vecka i slutet av juli. Men värmen bidrog sannolikt till att orken och inspirationen uteblev helt. Jag hade hoppats få följa med min vän sedan många år Marianne Lagercrantz till Fårö och utöva kreativt måleri i början av augusti, men det gick inte ihop. Jag ser bilderna på Facebook och blir lite ledsen över att jag inte kunde få vara med. Tänk att få följa med Marianne till grekiska Amorgos i september, men det går inte det heller. Jag är så glad att jag fick till det att åka med Marianne till Amalfi förra hösten. När inspirationen tryter är det alltid stimulerande att måla i grupp och helhjärtat få ägna sig åt måleri på heltid under några dagar. Jag hoppas innerligt att jag får bättre chanser nästa sommar.

Kreativitet kan givetvis utövas på olika sätt. Förutom måleriet kan skrivandet var ett kreativt uttryck, men även det har varit tungt. Det ska till en Mattias Svensson i DN för att få mig lite triggad (se tidigare blogg). Visst kan Jimmie Åkessons horribla klimatförnekelse vara utmanande liksom Trumps angrepp på journalisterna. När jag lyssnar på Jimmie Åkessons tal i Sölvesborg hör jag hur anhängarna jublar när Åkesson går till attack mot de som gjort sommarens hetta och torka till en fråga om klimatförändringar. Ännu högre jublar man när Åkesson föreslår högre återbetalning på dieselskatten till bönderna, men inte så mycket när han förslår ekonomiskt stöd till kor på bete. Jag undrar hur måga bönder som sitter i publiken. Heder åt Jan Björklund, som åtminstone inledningsvis sparakde bakut åt en sänkning av diselskatten. Forskarna vid Stockholms universitet Gunilla Svensson och Michael Tjernsström kräver i Svenska Dagbladet krafttag mot vägtransporterna. Flyktingar, skola, vård och omsorg, vinster i välfärden och lite skatter är nog viktiga. Men om vi inte hanterar framtida kimatförändringar nu samtidigt med alla andra frågor, så kommer vi på lång sikt inte lyckas med något. Bra rutet! Till min stora glädje har klimat och miljö-frågorna ändå hamnat på dagordningen. Medborgarna oroar sig för klimatet. DN har i flera nummer gjort en föredömlig kartläggning av problemet och var partierna står. Bra! Det har varit upplysande. Däremot känns det som vissa politiska journalister fastnat i frågorna kring invandring, integration och vårdfrågorna.

Även en marknadsliberal frihandelsvän måste respektera fakta – svensk mat är klimatsmart och säker

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Okunnigt Mattias Svensson, Dagens nyheter! Mattias Svensson skriver att matnationalismen inte hör hemma i klimatdebatten och att det inte finns några klimatfördelar med svensk mat. Han hävdar t o m att matnationalismen är en miljöfara! Även en marknadsliberal frihandelsvän måste respektera fakta. Sanningen är att svenskt jordbruk producerar mat med mindre klimatpåverkan än många andra länder (FAO-statistik). Visst är det sättet att producera som är avgörande och kanske inte transporterna i sig. Men det går inte att bortse från att den omfattande handeln och transporterna kors och tvärs över jorden med jordbruksråvaror sammantaget knappast är försumbart från miljösynpunkt. Vi har också ett av riksdagen beslutat generationsmål som säger att vi genom vår konsumtion inte ska bidra till miljö- och hälsoproblem utanför landets gränser. Dessutom har vi gemensamt i Sveriges riksdag enats om ett antal miljökvalitetsmål, som kräver ett aktivt lantbruk i hela landet. I Sverige producerar vi också mat som minskar risken för ökad antibiotikaresistens genom låg förbrukning av antibiotika till svenska djur, med en förhållandevis hög djurvälfärd och med krav på åtgärder som skyddar miljön. Vet Mattias Svensson om hur produktionen ser ut i USA? Tusentals köttdjur i feed lots som hormon-behandlas, gödsellaguner och generell antibiotikabehandling. Den utvecklingen ser vi nu också i många andra köttproducerande länder exempelvis Sydamerika. Antibiotikaförbrukningen i djurproduktionen i USA och Asien är skyhög jämfört med Sverige. T o m WTO respekterar att miljö och hälsa (SPS-avtalet) kan innebära att medlemsländer kan kräva begränsningar i den fria handeln. EU har ju sagt nej till kött från hormonbehandlade djur.

Sedan för Mattias Svensson ett konstigt resonemang om att nationella jordbruksstöd skulle ge ökad användning av bekämpningsmedel och konstgödning. Han verkar ha marginell kunskap om den gemensamma jordbrukspolitiken CAP och stödet till landsbygdsutveckling. Visst finns det kvalitetsproduktion i andra länder. Jag hävdar inte att allt svenskt är bra och att jordbruket idag är hållbart. Man kan läsa Gunnar Rundgren och Ann- Helen Meyer von Bremen i Svenska Dagbladet. Utvecklingen kring stordrift och intensifiering är sårbar och i längden inte hållbar. Livsmedelsstrategins fokusering på ökad produktivitet driver på i samma riktning. Årets torka har visat lantbrukets sårbarhet. Och nu blir det definitivt färre bönder som producerar för export. Det är ju svensk spannmål som varit en del av den svenska exporten. Tror verkligen Mattias Svensson att en majoritet av svenska konsumenter med rätt information, med glädje skulle kasta sig över amerikansk mat som alternativ till närproducerad trygg svensk mat. Vi har under senare år sett ett kraftfullt stöd för svensk mat och med märkningen ”Från Sverige” har vi lättare att välja.

Hur kunde drygt 200 lagkrav på lantbruket bli 600?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Tidningen ATL i fredags rapporterade från de studier som utförts av SLU i samarbete med Hushållningssällskapet och VÄXA. SLU:s studier ger inget bra svar på hur det blev att antalet lagkrav på lantbruket från 1996 till 2016 har ökat med 120 %. Som underlag har man bl a använt LRF:s checklista och fakta, Miljöhusesynen. SLU:s faktablad ger inga direkta svar på vilket typ av regelverk som förorsakar mest problem, störst tidsåtgång och oro hos lantbrukarna. Ökade krav på journalföring verkar dock vara ett problem. Av faktabladen framgår inte heller vilka lagkrav som kan hänföras till EU-krav och vilka lagkrav som är nationella. SLU anordnade ett seminarium kring rapporterna i Almedalen. Vi som jobbar med djurskyddsfrågor upplever ofta att det sker en obefogad fokusering på djurskyddskraven i lagstiftningen. Jag ställde frågan på seminariet om ökningen berodde på svenska djurskyddskrav eller annat, men så detaljerad var inte studien. ”Kanske” djurskydd blev svaret. Jag upplever att fokuseringen på djurskydd med stor sannolikhet beror på att LRF valde att fokusera dessa i Konkurrenskraftutredningen. Man kan tänka sig att EU-anpassning och förändrade regler kring EU-stöden kraftfullt har bidragit till ökat antal lagkrav och krav på dokumentation. Kartläggningen hade vunnit på att borra i dessa frågor. Vilket regelverk kan vi påverka och hur? Och vad får det för konsekvenser?

Så kommer åter gamla klassiska missuppfattningar upp i dagen. Att man inte får betalt för lagkrav är ett påstående som LRF har odlat. Är det något som handeln hävdat? Sveriges största slakteri säger tvärtom att det är djurvälfärden vi få mer betalt för. Den andra fördomen är millimeterkrav i djurskyddslagstiftningen. Djurskyddsföreskrifterna har sedan 1989 gett utrymme till mindre avvikelser – inte minst i utrymmeskraven. Det innebär att det har funnits flexibilitet redan från början. Men om korna har blivit större kan gamla båspallar faktiskt inte räcka till. Frågan om förenkling och flexibilitet har varit på dagordningen så länge. Det intressanta är att det nya förslaget till föreskrifter för avvänjning av smågrisar sannerligen inte är en förenkling eftersom det är kopplat till elva olika följdvillkor. I djurskyddsutredningen SOU 2011:75 diskuterades dessa frågor mycket. På direkt fråga vilka föreskifter man vill ta bort, kom aldrig några konkreta förslag från näringen. Och vi väntar fortfarande på bra svar. Många företagare tycker att djurskyddslagstiftningen är bra. Det är kontrollen som upplevs problematisk. Där har skett en kraftfull försämring i attityder under senare år.

Sommaren 1996 for ett gäng personer från LRF till Öland för att testa den nya Miljöhusesynen MHS. Under våren hade vi utvecklat en checklista med frågor inom områdena livsmedelsäkerhet, miljö och djurskydd. Vidare innehöll Miljöhusesynen också fakta och motivation till regelverket samt branschöverenskommelser. Jag använde i många år Miljöhusesynen när jag letade efter aktuella uppgifter om lagstiftningen. Miljöhusesynen var en del av LRF:s Sveriges bönder På Väg mot världens renaste jordbruk 1993 – 1997. Syftet var att samla all lagstiftning som berörde lantbruket på ett ställe, som hjälpmedel och alternativ till att bonden skulle leta i meterhöga högar av föreskrifter. Det kompletterades med en åtgärdslista. MHS var och är ett hjälpmedel. På Öland och i Kalmartrakten testade vi på några gårdar med olika produktionsinriktning. Erfarenheten då var att det var kanske tufft första gången. Men nästa gång kanske det räcker med att titta på åtgärdslistan. Marknadsföringen var tuff. Några bönder trodde att det var LRF som hittat på massa nya regler. Det bristande genomslaget för MHS var bakgrunden till dåvarande VD för LRF Leif Zetterberg kraftigt skar ned anslaget till På Väg-programmet. Jag blir uppriktigt glad när jag går in på hemsidan www.miljohusesyn.nu. Det vi skapade för 22 år sedan håller fortfarande.

Almedalen 2019

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Olyckskorparna ropar att nu är det slut med Almedalsveckan. Den har blivit politiskt inkorrekt, växt över sina bräddar, blivit kommersialiserad och odemokratisk. Den politiskt korrekta Järvaveckan kommer ta över. Att statsminister Stefan Löfven uteblev förra året uppfattas som en tydlig politisk signal. Att han kom i år, berodde på att det är valår. Förr om åren var hela regeringen på plats. I år var bara ett fåtal statsråd på plats. Nästa år kommer det inte finnas mycket kvar av det gamla Almedalen. Så långt olyckskorparna, som för övrigt lät likadant valåret 2014. 2015 kommer Almedalsveckan minska rejält sa man då.

Så blev det inte. Jag har varit i Almedalsveckan varje år sedan 2006. Då var utbudet 1000 seminarier. I år fanns 4200 aktiviteter i Almedalskatalogen. När jag var där första åren fanns goda möjligheter att fördjupa sig nya intressanta områden. Konkurrensen om tiden var inte så stor. Djurskyddet Sverige ordnade för några år sedan ett seminarium på tre timmar. Nu är seminarier längre än en timme ett undantag. Det kan ibland bli snuttifierat när man behandlar ett viktigt ämne på 45 minuter och med många i panelen. Vi Konsumenters m fl seminarium var en timme och vi frågade ut fyra personer. Vi hade säkert fått ut något mer av utfrågningen med lite mer tid.

Jag tror inte att olyckskorparna får rätt denna gång heller. Det finns så mycket sprängkraft i mötesplatsen Almedalen. Jag kan inte tänka mig något mer demokratiskt. Här finns ett fantastiskt utbud av seminarier av mycket hög kvalitet öppna för alla. Man får respektera att kvällsmingel med utfodring begränsas till inbjudna. Här kan man möta nyckelpersoner och få kontakt med människor, som man normalt inte träffar. I kön till toaletten kan man få nya kontakter. Man behöver inte begära uppvaktning av ett riksdagsutskott för att få kontakt med relevanta politiker. Man kan ställa frågor till en minister. Almedalen är en arena inte bara för politiker, utan inte minst för ideella organisationer, myndigheter och akademien. Visst finns det kommersiella företag och det gäller att dessa hanterar sin roll ansvarsfullt. Jag gillar inte när man ställer ut bilar. Det som många är överens om är, att det är fullständigt oacceptabelt att Nordiska Motståndsrörelsen och andra likartade odemokratiska organisationer får utrymme att demonstrera, störa och trakassera. Juristerna talar om yttrandefrihet och demonstrationsrätt, men ska Almedalen fortleva som demokratisk möteplats så får årets hemska händelser inte upprepas. Sedan är ju Visby en fantastisk plats. Det är gångavstånd till allt och man kan inte försvinna tillbaka till jobbet. Jag ser fram emot Almedalen 2019.

”Från Sverige – märkningen kräver att Sverige har en djurskyddslag över EU:s nivå för att ha ett värde”.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

På Svensk Handels seminarium i Almedalen på torsdagen om handel och hållbarhet hamnade diskussion något oväntat om djurvälfärd. Bakgrunden var att Axfoods Åsa Domeij nämnde djurvälfärd som ett av många områden som Axfood satsar på. På detta nappade moderatorn. Det var då hon mycket tydligt uttalade: ”Märkningen ”Från Sverige” har inget värde om inte svensk djurskyddslag ligger högre än EU-lagstiftningen”. Kommentaren var nog på förekommen anledning. På Vi konsumenters seminarium om livsmedelstrategin på måndagen var LRF:s Palle Borgström allt annat än tydlig. I hans budskap finns väldigt lite fokus på vad konsumenterna vill ha och djurskydd och miljö som mervärden. Han tjatar om att det är bönderna som står för djuromsorgen och om kraven blir för höga, blir det ökad import. Han upprepar LRF:s mantra att svenska djurskyddskrav innebär högre kostnader, vilket faktiskt inte är sant. Tack vare våra djurskyddskrav för gris, växer svenska slaktsvin bäst i världen. Han ville inte svara på frågan om svensk djurhållning hade haft samma goda status utan djurskyddskrav på bete eller förbud mot fixering av suggor. Han presenterade inte ens LRF:s nya policy för miljö och djuromsorg.
Som kanske är känt, ramlade jag handlöst på väg till seminariet, svimmade och hamnade med blödande läpp, skrapsår och pajade glasögon på akuten på lasarettet. Jag har frågat flera hur man uppfattat Palle Borgströms inlägg. En kommentar är att om bönderna vill att vi ska välja svenskt, så måste svensk mat ha generella mervärden och då måste det vara lagstiftning som gäller. Det överensstämmer därmed med Åsa Domeijs budskap. . Tyvärr kändes det som att man fastnat i gamla bondegnället – djurskydd kostar. Det fanns mycket producentfokus i Palles angrepssätt och väldigt lite av konsument – och marknadsperspektiv.

Jag gjorde en hypotetisk reflektion. Ponera att jag hade fått i uppdrag att representera LRF och kommentera livsmedelsstrategin. Jag hade verkligen brett på med konkreta exempel på svenska mervärden som konkurrensfördel, med syfte att tydliggöra varför konsumenterna tryggt ska kunna välja svensk mat. ”LRF vill att svensk mat ska vara det bästa alternativet med hänsyn, livsmedelsäkerhet, klimat, miljö och djurskydd, där djurskydd verkligen har hög prioritet”. Bönderna känner handelns och konsumenternas stöd och andelen svenskt kött ökar. Det finns en utmaning i att bättre kommunicera svenska mervärden för exempelvis mejeriprodukter. Det hade varit mitt budskap.

Ökad matproduktion får inte ske på bekostnad av konsumenternas hälsa och trygghet, miljö – och klimathänsyn och ett gott djurskydd

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Det finns goda skäl att i anslutningen till livsmedelsstrategin även i fortsättningen köra blåslampa på politiker och myndigheterna så att myndigheterna inte tappar fokus på sitt uppdrag – att tjäna samhället, konsumenterna, hälsan, ekosystemen och djuren OCH ett blomstrande näringsliv. Främjande av ökad produktion får inte bli överordnat andra viktiga samhällsintressen. Efter valet kan frågan säkert bli än mer aktuell. Konkurrenskraft, vad det nu egentligen innebär, dyker ständigt upp i debatten.

Hur ska den fortsatta utvecklingen av livsmedelsstrategin gynna konsumenterna, planeten, ekosystemen och ett starkt djurskydd? Det var temat för Vi konsumenters, Sveriges Konsumenters, Naturskyddsföreningens, WWFs, World Animal Protection och Djurskyddet Sveriges seminarium i Almedalen måndagen den 2 juli. Intresset var rekordhögt och minst 90 personer fyllde lokalen. En sammanfattande slutsats för min del, är att det krävs stark lobbying och politisk påverkan för att säkerställa att myndigheterna, i det här fallet Jordbruksverket och Livsmedelsverket, inte tappar sitt huvudfokus d v s att främja en hållbar utveckling i samhället i konsumenternas, miljön och djurens intresse. LRF och Livsmedelsföretagen är starka lobbyorganisationer som driver på för att myndigheternas huvuduppgift ska vara att främja företagens utveckling. Det ställer krav på oss intresseorganisationer att vara pådrivande och en tydlig motkraft.