Ett Almedalen i förändring

När jag kom till Almedalen första gången 2006 ordnades det ca 1000 seminarier. Man hade tid och möjlighet att lyssna och fortbilda sig inom nya områden. Det kändes hanterligt. Det var valår och jag glömmer inte presskonferensen på Visby Hotell då Alliansen annonserade att man ville avskaffa fastighetsskatten. Ett av de första seminarier, som Djurskyddet Sverige ordnade var på tre timmar. Och vi hade inga problem med att fylla tiden. Djurskyddet Gotland bjöd dessutom på härlig förtäring. Jag saknar den tiden. I år var det 4000 seminarier och den normala tiden är 45 minuter eller högst en timme. Jag gjorde ett försök att bjuda in till två timmars politikersnack, men fick korta till en timme. Och då fick jag ju med hela högen (se tidigare blogg). Jag klagade redan förra året på att en-timmes seminarier blir väl korta och snuttifierade. Nu tycker jag problemet är allt man missar. Man får be om ursäkt, för att man inte hinner med allt man vill. Man faktum kvarstår – Almedalen är en fantastisk mötesplats. Vi som vill ha bekräftelse blir rikt belönade av igenkännanden och kramar. Och här träffar man folk, som man aldrig skulle stöta på annars. Det ger möjlighet till början till ett fortsatt samtal. Men Eva Eriksson som jag försökte nå, lyckades jag inte med.

Dyrt – ja att bo och kanske för de som måste hyra dyra mötesplatser. Jag har förmånen att bo hos Anna, sedan många år tillbaka. Högskolan tog 800 kr för ett rum för 20 personer. Men här kan man gå på mängder av högkvalitativa seminarier, som inte kostar ett öre. Jag tog chansen att besöka Gotlands Slagteri. Ett bra och professionellt upplägg. Det ångrar jag verkligen inte. Jag håller inte med kritikerna som talar om elit och rose´-pimplande. Själv känner jag mig verkligen inte som elit och drack bara ett – säger ett glas rose´. Här finns en unik möjlighet att samla politiker som ändå är på plats. Och I Visby finna ju inga avstånd – allt är nära. Många kritiker har dessutom inte varit i Almedalen. Surt sa räven! Nästa år blir väl ett hysteriskt valår. Men sedan? Redan förra valåret 2014 talade man om Almedalens undergång, men så blev det ju verkligen inte. I alla händelser så har jag och Anna tankar om vad vi skulle kunna göra nästa år. Den som lever får se!

Vi kommer tillbaka – var så säkra!

Det var mina avskedsord till politikerna, som vi bjudit in till samtal kring livsmedelsstrategin i Almedalen. Det finns ett stort antal berättigade frågor som vi medborgare vill ha svar på. Är det verkligen vi som konsumenter, som ska lösa hållbarhetsaspekterna kring svensk matproduktion? Var finns det politiska ansvaret för hur vår mat ska produceras? Samtliga riksdagspartier var representerade; Lars Tysklind, Liberalerna, Emma Nohrén, Miljöpartiet, Magnus Oscarsson, Kristdemokraterna, Martin Kinnunen, Sverigedemokraterna, Håkan Svenneling, Vänsterpartiet, Jonas Jacobsson Gjörtler, Moderaterna, Eskil Erlandsson, Centerpartiet och Marianne Pettersson, Socialdemokraterna. Inte dåligt att få alla på plats. Det kändes också alldeles rätt att fokusera på politikernas roll och inte ta med hela livsmedelskedjan.

Tre områden var uppe till diskussion – hållbar och hälsosam mat, miljömålen och djurskyddet. Fick vi svar på våra konkreta frågor – tveksamt. I luften ligger fortfarande påståenden om att konsumenterna är så krävande och kunniga och att märkning och information är vägen framåt. Därför känns mina avskedsord väl motiverade. När man talar om hållbar och hälsosam mat, hamnar vi som alltid i skolan. Kommer vi någonsin se flera timmar i hemkunskapen? Den offentliga upphandlingen mat kommer också upp. Här händer mer än vad politikerna har kunskap om. Den offentliga maten är bara 4 procent av den totala livsmedelskonsumtionen, men har stor betydelse som pådrivare. Svaren hur vi uppnår miljömålen var minst sagt luddiga. Det finns en förhoppning om minskad användning av bekämpningsmedel genom ökad precision i bekämpningen. Alla är överens om behovet av egen växtförädling, men kommer pengarna räcka?

Vid direkt fråga om vi ska höja, sänka eller behålla det svenska djurskyddet, vågade ingen sänka, men Eskil Erlandsson talade sig varm för att höja djurskyddet i EU. ”De konkurrensmedel vi har är ju mervärdena för just djurskyddet och antibiotikan. Svenskarna köper svenskt griskött och de funderar inte så mycket på pris. Det är för mervärdena djurskydd och minskad antibiotika som konsumenterna betalar”, sa Lars Tysklind, (L). Emma Nohrén, MP, ansåg att moderater och kristdemokrater var oärliga, eftersom man vill ta bort beteskravet. Det ska bli spännande och se om vi får en proposition om en ny djurskyddslag. Jag noterade att ordet konkurrenskraft inte nämndes av politikerna, vilket kändes skönt. Däremot avlyssnade jag ett samtal i veckan mellan en representant för köttföretagen och Jonas Jacobsson Gjörtler. Där sa köttföretagsrepresentanten: Får vi bara ökad konkurrenskraft, så fixar det sig”. Då undrar jag vad man menar med konkurrenskraft. Är inte konkurrenskraft både produktens kvalitet och pris. Tror man verkligen, att om man sänker kostnaderna genom att ta bort svenska mervärden (som vi för övrigt inte vet den verkliga kostnaden för) att man ökar konkurrenskraften? Jag anser att Lars Tysklind har rätt.

Vårt samtal blev till ett seminarium, eftersom universitet schabblat bort vår bokning. Vi fick en lokal på 50 personer i stället för 20. Det innebar att det blev gott om folk, trots att vi inte bjudit in och avskräckt intresserade, med att det inte fanns plats. Är vi nöjda? Både Ja och Nej. Vi har markerat i våra frågor och förhoppningsvis sänt signaler till politikerna. Men åtta politiker och sex utfrågare är svårt att hantera på en timme. Tack Ann-Helen Meyer von Bremen, som verkligen gjorde det bästa av situationen. Jag återkommer med min personliga reflektion över årets Almedalen.

Riksdagen beslutade om en svensk livsmedelsstrategi

Den 20 juni klubbade riksdagen en svensk livsmedelsstrategi. En unik sådan, anser Sven-Erik Bucht, och han har kanske rätt. Tidigare jordbrukspolitiska beslut har snarare talat om avreglering och minskning. Nu ska den svenska matproduktionen öka. Men hur, är man fortfarande inte överens om. Lantbruksnäringen, Livsmedelsindustrin och Dagligvaruhandeln sätter blåslampa på myndigheterna, f f a Livsmedelsverket, som bör få ett tydligt främjandeuppdrag. Man talar varmt för förenklingar. LRF vill sänka skatter och förenkla så att svenska bönder ska få samma förutsättningar som sina nordiska konkurrenter. ”Förenkla reglerna, lär av goda exempel i andra länder och branscher. Se till att villkoren i form av regler, skatter och avgifter ligger på samma nivå som hos våra konkurrentländer” säger Palle Borgström. Men varför vi ska välja svensk mat om den produceras på samma sätt som i konkurrentländerna och dessutom alltid kommer vara dyrare p g a klimat, skatter, byggkostnader, löner o s v, o s v. En av de viktigaste frågorna är just: Hur ska jag som konsument kunna lita på att svensk mat är det bästa hållbara alternativet? Det är därför vi d v s Vi Konsumenter, Sveriges Konsumenter, WWF Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen, World Animal Protection och Djurskyddet Sverige bjudit in representanter från alla åtta riksdagspartier i Almedalen den 4 juli, för att samtala om det politiska ansvaret. Även om en livsmedelsstrategi klubbats i riksdagen, kommer det krävas politiska beslut i många frågor. Det duger inte att överlämna till myndigheter och marknaden att lösa frågor kring hållbar produktion och konsumtion, nationella miljömål, djurskydd och folkhälsa.

Ska vi nu äntligen få en ny djurskyddslag? Mycket var bra med Eva Erikssons förslag 2011. Men jag citerar Vi Konsumenters yttrande till djurskyddsutredningen 2012 ”För att uppfylla utredningsdirektivets direktiv om förenkling och flexibilitet har utredningen föreslagit att Jordbruksverket får uppdrag att utforma föreskrifter för lantbrukets djur i stället för att reglera detta i lag eller förordning. Det är tveksamt att en stor del av lagstiftningen för livsmedelsproducerande djur överlämnas till den ansvariga myndigheten, Jordbruksverket, utan politiskt inflytande. En fördel är ökad flexibilitet, men djurskydd – konsument- och producentaspekter ska vägas mot varandra och det kräver stort deltagande. Risken är att regelverket blir utformad av Jordbruksverkets tjänstemän – en expertreglering”. Vi kan konstatera att det redan hänt att Jordbruksverket utarmat djurskyddet med sitt senaste förslag på ändring av djurskyddsföreskrifterna.

Hur ska man säkra ett rättssäkert och förutsägbart djurskydd som gynnar både djurhållare och kontrollant? I debatten kring svenska regler f f a djurskyddsreglerna florerar begrepp som målstyrning, funktionskrav, flexibilitet och förenkling. Men är det lösningen som säkrar ett gott skydd av djuren och ger bonden trygghet med att veta vad som gäller? Och hur ska man i så fall hantera meningsskiljaktigheter och olika bedömningar mellan kontrollant och djurhållare? När djurskyddslagen och djurskyddsförordningen kom 1988, innebar det att då bäst kända teknik och sunt bondförnuft inordnades i lagstiftningen. Mycket av förordningens konkreta förslag tillämpades redan av kloka bönder. Lagstiftningen syftade till att fånga upp ”svansen”. Men visst blev det ”krig” kring förbudet mot sinsuggbås (se tidigare blogg), burförbudet för höns, kodressörer och utrymmeskrav. Även beteskravet var uppe till debatt. Men i dag har vi ökad kunskap om djurens naturliga beteende och vad som främjar en god djurhälsa. Jag kan med rätt hävda att svenska djurskyddsföreskrifter har bidragit till friska svenska djur och låg antibiotikaförbrukning.

Jag har fått en ny favorit, som jag citerat i bloggen tidigare – Per E. Falk som skriver i Jordbruksaktuellts bilaga EkoWeb. Per skriver om att vi borde vara överens med konsumenterna om detta med betande kor. En överväldigande majoritet av konsumenterna anser att kor ska gå på bete. Och ska vi vara helt ärliga tycker allt korna det också. Så stort tack till alla mjölkbönder som faktoskt har djuren på riktigt bete och inte bara i en mer mindre stor rastfålla, skriver Per.

Viktigt att kunna sin historia

Ska man dra slutsatser av historien, måste denna vara sann! Helena Jonssons bok ”Sverige ser inte ut som du tror” innehåller många kloka resonemang kring jord och skog, stad och land, ett biobaserat samhälle, köttproduktion, ekologiskt m m. Men det är tråkigt att budskapen delvis tappar i trovärdighet eftersom det finns både faktafel och felaktiga historiebeskrivningar. Varför inte fråga de experter som finns i huset? Under tiden för ny djurskyddslag 1988 och antibiotikafrågan i början av 1980-talet fanns jag på LRF och på Slakteriförbundet, Scan – mitt i smeten m a o.

Det mest uppseendeväckande påståendet är att grisuppfödarna hade släppt loss sina sinsuggor innan djurskyddsföreskrifterna kom med krav på att förbjuda sinsuggbås. När djurskyddsförordningen kom 1988, med krav på att grisar ska hållas lösgående, fanns bara en handfull smågrisuppfödare f f a i Västmanland som prövat lösdrift för sina sinsuggor. Bengt Reimersson, då gift med den kända matjournalisten Charlotte Reimersson, var föregångare. 1989 kom djurskyddsföreskriften, som trädde i kraft 1994. Det fanns ett starkt motstånd mot att slänga ut sina sinsuggbås. LRF hade 1983 sagt i ett yttrande (jag hade då lämnat LRF) att sinsuggbås var en vedertagen form för inhysning av sinsuggor. Motståndet mot lösdrift var lett av chefen för Djurhälsovården och grisprofessorn vid SLU, som varnade (med viss rätt) för problem under de första veckorna av dräktigheten. Slakteriförbundet, Svensk Husdjursskötsel och SMR (senare Svensk Mjölk) ville förlänga tiden för övergång till lösdrift till efter 1994. Men Hans Jonsson, ordförande för LRF, sa nej till herrarna Danell, Andersson och Andersson. Det handlade om förtroendet för Sveriges bönder.

Jag har tidigare påpekat det felaktiga påståendet att Finland inte har något lagstiftat beteskrav, vilket finns för Finlands uppbundna kor, som är huvuddelen av korna. Helena hänvisar till utrymmeskrav för kycklingar – 20 kg i Sverige och 33 kg i EU. Mer relevant är att jämföra 36 kg per m2 respektive 42, som är det som tillämpas i Sverige resp EU-länder. Polen har upp till 50 kg per m2. Man får också uppfattningen att det sker näbbtrimning av slaktkycklingar, vilket inte stämmer. ”Det är inte lagar och regler som gjort att vi i Sverige har en mycket hög hälsostatus och nivå av välmående hos våra grisar” skriver Helena. Det är bara delvis sant. Man brukar säga att 50 % att djurens hälsa och välfärd beror på skötaren. Men när djurskyddslagen kom 1988 hade den ett nytt fokus d v s lagstiftningen ska främja djurens hälsa. Därför utformades regelverk som ska förebygga problem d v s miljökrav exempelvis utrymmeskrav, krav på halm eller motsvarande, foder anpassat till djuren o s v o s v. Föreskrifter innehåller också krav kopplat till biosäkerhet. Och välmående är inte bara friska djur. Även en frisk sugga i bur mår dåligt.

Helena ägnar ett kapitel åt antibiotika till djur. Den som vill veta den verkliga historien om hur Sveriges bönder drev frågan om förbud mitt tillväxtbefrämjande antibiotika i foder, hänvisar jag till min presentation på KSLA 1996. Hela processen startade 1981 då också LRF bad om ett förbud hos myndigheterna. Sven-Erik Johanssons motion till LRF:s stämma 1984, var bara ett, men ett värdefullt inlägg. Ska jag ta åt mig äran – självfallet inte ensam, men det var i alla fall jag som fick mest skäll av kritiska veterinärer.

Läs hela artikeln »

Bönder är olika

Den 22 maj avtackade jag Helena Jonsson som avgående ordförande för LRF på uppdrag av Djurskyddet Sverige och Sveriges Konsumenter. Min kära kompis Helena Elmquist, Odling i balans gav mig Helena Jonssons bok, ”Sverige ser inte ut som du tror” , eftersom jag inte har Swish (skämmigt). Jag har inte läst hela boken, men en reflektion av förordet är – bönder är olika. Var det så att alla var kunniga, insiktsfulla och hade gemensamma värderingar, så kanske man kunde säga som Helena säger: ”När allt kommer omkring är det vår dagliga omsorg som garanterar världens bästa omsorg om djur och miljö – inte lagstiftningen”. Och visst är det så att lagstiftning inte räcker, men den lägger en gemensam ribba, som vi enats om när det gäller skyddet av miljön och skyddet av våra djur. Lagstiftningen ska vara och är förebyggande och bygga på vetenskaplighet och värderingar.
Sanningen är att det finns vitt spridda uppfattningar bland bönder kring hur lantbrukets djur ska hållas och skötas. Det är ingen hemlighet, eftersom det förekommit debatt kring detta i lantbrukspressen. Vissa tycker det är acceptabelt att regelmässigt stänga in suggor i bur, medan det är otänkbart för andra och de klarar frigående grisning galant. En majoritet av mjölkbönderna vill ha sina kor på bete, medan Stefan Gård vill avveckla allt svenskt djurskyddsregelverk för kor f f a beteskravet. Palle Borgström, ny LRF-ordförande går ut i ”Svenska Måltider” och hävdar att ”Det är viktigare att se till att grisen har en bra miljö, än att boxen har ett visst antal kvadratcentimeter”. Men hallå där, just gott om utrymme är något som ger bra miljö och som bidrar till ett gott hälsoläge. Det anser även EU. Vi kan förvänta oss en fortsatt diskussion med LRF, om att våra regler ska vara förebyggande och lägga en acceptabel ribba för skyddet av våra djur. Men knäckfrågan är varför jag ska välja svenskt kött och svenska mejeriprodukter om jag inte vet att vi har nästan världens bästa djurskydd. Djurskydd har ju jättehög prioritet bland svenska konsumenter.

Är det ”inrikespolitik” som gör att Helena Jonsson i boken sprider det felaktiga mantrat att man inte kan ta mer betalt för lagstiftning. Det är ju precis vad ICA och COOP gör d v s marknadsför svensk djurskyddslagstiftning och som gör att julskinkan blir dyrare. Dessutom hävdar Helena felaktigt att Finland inte har något lagstiftat beteskrav för kor. Det finns ett lagstiftat beteskrav för uppbundna kor och kvigor. Det är de med lösdriftsbesättningar som släpper ut korna på bete som kan få EU-ersättning. Det är inte acceptabelt att använda felaktiga fakta för att bygga under sin argumentation.

Miljö – och jordbruksutskottet, eller snarare Alliansen, riktar sju uppmaningar till regeringen. En verkar vara ett direkt citat av Konkurrenskraftutredningen d v s ”Det innebär att alla nationella regler som går längre än de gemensamma EU-reglerna kan riskera att försämra konkurrenssituationen för svenska företag. Miljö- och jordbruksutskottet menar därför att nationella, mer långtgående regler alltid ska vara väl motiverade och prövas noga.” Man kan konstatera att i stort sett allt svenskt regelverk när det gäller djurskydd, bygger på vetenskap om djurs behov och har också stöd i många EFSA-rapporter. När det gäller lättnader vid försäljning av viltkött, kan noteras att 30 % av vildsvinen var bärare av salmonella i en studie och man hittade också yersinia. Hur är det med kravet på livsmedelssäkerhet?

Välkomna agronomer, landskapsarkitekter, masters och kandidater!

Vad ska man skicka med dessa unga akademiker inför deras yrkeskarriär? Jag har fått den stora äran att hålla högtidsanförandet vid examensceremonin på SLU på lördag. De är efterlängtade när vi tillsammans ska fixa det här med ett hållbart samhälle –
- En blomstrande landsbygdsutveckling
- Ett hållbart jordbruk där svenska miljömål uppfylls
- En etisk djurhållning
- En säker livsmedelsproduktion
- En hållbar stadsplanering

Jag har frågat flera, som jag stött ihop med i mitt nätverk. Det inkluderar bl. a ordförande för SLU:s styrelse, vicerektor vid SLU, en representant från Konsumentföreningen Stockholm, en god vän från Arla och inte minst min son, landskapsarkitekten.

Utbildningarna ger en trygg plattform och en referensram. Så har jag känt under alla dessa 50 år av min agronomkarriär. Ständigt tillkommer ny kunskap och nya ämnen hamnar i fokus. Men det finns ju en hel del absoluta sanningar som inte förändras. De nyutexaminerade befinner sig nu på maximum på en teoretisk kunskapsnivå. Nu kommer en fas i livet när denna kunskap ska möta praktiken och man ska skaffa sig en bredare erfarenhet och bredare kontakter och nätverk.

Och vilka är våra utmaningar?
Klimathotet
Även om Sverige ligger väl till, finns verkligen utmaningar. Biffen, bilen och bostaden – hållbara laster, smartare konsumtion var titeln på Stefan Edmans utredning 2005. Och mycket av förslagen håller fortfarande. Det är vad vi äter, hur vi transporterar oss och hur vi bor. Hållbar stadsplanering blir allt viktigare. Och nu brukar man lägga till ytterligare ett B – börsen d v s var vi lägger våra pengar.

Den globala handeln och dess prispress
Den globala handeln är nödvändig för att försörja en växande befolkning.
Förutom livsmedelsförsörjningen, ger frihandel också tillgång till betalande marknader, utjämning av tillgången till livsmedel, diversitet (tillgång till olika sorts livsmedel) och låga priser. Men riskerna finns. Spridning av sjukdomar (inklusive zoonoser) och därmed risk för folk – djurhälsa, livsmedelsförluster, långa komplicerade livsmedelskedjor(tänk hästköttsskandalen) med fördröjd möjlighet till intervention och ökad konkurrens. Ökad handel driver mot intensifiering och specialisering. Det är en förutsättning för att kunna konkurrera på den globala marknaden. Ökad handeln driver också mot harmonisering och minskad diversitet – en harmonisering till minsta gemensamma nivå – prispress – Ja?

Hållbarhetsaspekterna på matproduktion och konsumtion.
Vilka har ansvaret för en hållbar produktion och konsumtion? Många aktörer i livsmedelskedjan har ansvar. Allt ifrån primärproducenter/bönder, förädlingsindustri, detaljhandel, konsumenterna, myndigheter och politiker. Det finns de som gärna lämpar över ansvaret till konsumenterna om att bestämma hur livsmedlen ska produceras. Många medborgare engagerar sig och känner oro i frågor kring klimatet, djurskyddet, miljön och livsmedelssäkerheten. Därför krävs ett politiskt ansvar med tydlig lagstiftning kring djurskydd, livsmedelssäkerhet, miljö och klimat. Det handlar om värderingar och etik. Visst kan vi öka den svenska matproduktionen, men Sverige kan aldrig konkurrera med lågt pris. Senare år har visat att handeln och konsumenterna efterfrågar svenska mervärden och är beredda att betala för dessa. Därför gäller det att säkerställa svenska mervärden, utveckla dessa, märka och kommunicera. Titta på branscher som växt efter EU-inträdet som kyckling, ägg och spannmål. Allt är inte bara elände!

Några personliga råd
”Om du vill förändra något, kan du inte vara vän med alla”. Redan tidigt under min karriär fick jag det rådet av Jan Persson, en gång tiden känd genetiker inom Scan och sedermera VD för slakteriföreningen Skanek. Ett klokt råd, som ger insikt. Man kommer alltid möta människor som tycker annorlunda.

”Utan spaning – ingen aning!” Ett annat klokt råd! Omvärldsanalys är grunden för att skapa förutsättning för väl underbyggda beslut. Fortbilda, Samverka, skapa nätverk och initiera dialog.

”Intern aktivismen”
Till slut ett citat från min son Alexanders bok ALLA BEHÖVER NÄRHET . ”Det är inne i organisationer och system vi gör mest nytta. Inne i systemen kan stora förändringar bli verklighet. Extern aktivismen- demonstrationer, aktioner och debattartiklar – behövs för att initiera förändring, men intern aktivismen – inne i byråkratin måste till för att ändra visioner och planer, finansieringsmodeller, lagstiftning och utbildning”. Det roliga är att han ger sin mor som ett exempel som djuromsorgsansvarig inom Slakteriförbundet på 80- 90-talet.
LRF:s hantering av frågan av antibiotika till djur. är ett exempel på intern aktivismen. LRF svarade upp på ett mediadrev kring 30 ton antibiotika till friska djur i Sverige 1981. LRF formade en antibiotikapolicy som strävade mot en restriktiv och kontrollerad användning av antibiotika till djur. Redan samma år bad LRF ansvariga myndigheten Jordbruksnämnden att förbjuda antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte.men fick nej efter två år. 1984 bad LRF regeringen om ett förbud och så blev det. Det var ett världsunikt ställningstagande. Kampen mot antibiotikaresistens är en av våra stora utmaningar. Sverige ska behålla sitt goda läge och påverka övriga världen att det går att producera effektivt utan generell förbyggande antibiotikabehandling i djurhållningen. Friska djur behöver inte antibiotika.

Medborgarna bryr sig om djur, som kännande varelser

EU har inrättat en plattform för djurskydd/djurvälfärd (Animal Welfare). Men konsumenterna får inte vara med, trots att förslaget från Nederländerna, Tyskland, Sverige och Danmark förordade detta. Kommissionens beslut ställer krav på att organisationer i det civila samhället ska syssla med djurskydd. Och det kan man knappast säga om den europeiska konsumentorganisationen, BEUC. Dessutom har ansökningstiden gått ut. Det är beklagligt med tanke på det stora engagemanget, som finns, inte bara hos svenska konsumenter utan också hos medborgare i övriga EU-länder. Men arbetet på svensk nivå, tror och hoppas jag ska inkludera konsumenterna. Vi Konsumenter och Sveriges Konsumenter blev i alla fall inbjudna till Näringsdepartementets runda-bordssamtal.

Djur är kännande varelser. Det fastställs i EU-fördragets artikel 13. Det innebär att djurens välfärd måste beaktas vid genomförandet av unionens politik. Det var en stor framgång för djurskyddskyddsorganisationerna när detta genomdrevs i Lissabon-avtalet. I fördraget fastställs också att EU-institutionerna ska föra en öppen, tydlig och regelbunden dialog med bl a det civila samhället. Det är bakgrunden till att EU beslutat införa en plattform för djurskydd. Förslaget kom från Nederländerna, Tyskland, Sverige och Danmark i december 2014. Plattformen ska bestå av 75 ledamöter representerande medlemstaternas myndigheter, branschorganisationer, forskning, organisationer från det civila samhället som sysslar med djurskydd och många fler. Självskrivna är EFSA, OIE och FAO. Plattformens uppgifter kan sammanfattas i:
- Genomförande och tillämpning av lagstiftning
- Stimulera frivilliga åtaganden
- Främja EU:s djurskydd
- Uppmuntra till dialog
- Utbyta erfarenheter
- Informationsutbyte

Som ett led i regeringens ambition att verka för högre djurskydd i EU, samlade näringsdepartementet i går till ett runda-bordsamtal kring hur det svenska arbetet ska utformas. Runt bordet fanns en bred representation från lantbruksnäringen, djurskyddet, myndigheter, svensk dagligvaruhandel och konsumenterna. Det finns en bred enighet om att Sverige ska verka för ett bättre djurskydd inom EU. I förslaget från de fyra medlemsländerna fanns tydligt uttalat att konsumenterna bör vara representerade. Vi Konsumenter tillsammans med Djurskyddet Sverige gjorde i juni en framställan till Sven-Erik Bucht om att inrätta en svensk djurvälfärdsplattform. Då var tanken att också att få till stånd en bättre nationell dialog eftersom vi fortsatt upplever att Jordbruksverket inte inkluderar oss som konsumenter.

Första mötet i EU:s plattform äger rum 6 juni. Jordbruksverket representeras av Helena Elofsson och forskningen av Linda Keeling från SLU. Magnus Nikkarinen, från Svensk dagligvaruhandel representerar Eurocommerce. Magnus talade föredömligt om svenskt djurskydd som ett viktigt mervärde.

Från konsumenterna listade jag följande prioriteringar med utgångspunkt från vad konsumenter ofta uttrycker:
- One Health d v s sambandet djurskydd, djurhälsa och antibiotika
- Hanteringen av djur i samband med transport och slakt
- Smågriskastrering
- Hundsmuggling
- Djurskyddsregler för kor
- Nej till suggor i bur
- CAP, den gemensamma jordbrukspolitiken som stimulans
Frivilliga standarder kan inte ersätta lagstiftning, men väl komplettera, som styrmedel för bättre djurskydd inom EU. Jag har också framfört att Vi Konsumenter drivit djurskyddsfrågorna i samband med handelsavtalen, TTIP och avtalet mellan EU och Turkiet.

På besök i miljö – och jordbruksutskottet

Sveriges Konsumenter hade lyckats skaffa sig företräde i miljö – och jordbruksutskottet i måndags. Jag kunde hänga med och peka framför allt på det politiska ansvaret. Jag hänvisade till den utmärkta rapporten från Nordiska ministerrådet (2013), som jag citerat förut. Den tar upp tio myter kring hållbar konsumtion och visar med önskvärd tydlighet att ska vi uppnå en hållbar konsumtion, så är det en myt att detta löses genom att konsumenterna går före. ”Regeringarna måste leda övergången till hållbarhet genom att skapa samhälleliga strukturer som gör hållbar livsstil till standardalternativet. Bindande lagstiftning är ofta det mest effektiva styrmedlen för att förändra konsumtionsmönster”. Jag uppmanade därför utskottet att läsa rapporten.

Vårt budskap var: Många medborgare engagerar sig och känner oro i frågor kring klimatet, djurskyddet, miljön och livsmedelssäkerheten. Därför krävs ett politiskt ansvar med tydlig lagstiftning kring djurskydd, livsmedelssäkerhet, miljö och klimat. Det handlar om värderingar och etik. Ett högt förtroende och tillförlitlig märkning och information är en förutsättning för att konsumenterna ska bidra till en ökad konsumtion av svenska livsmedel och vilja till merbetalning. Att överlämna dessa frågor till marknaden och konsumenterna är att svika medborgarna. Konsumenterna måste känna trygghet i att svenska livsmedel är det bästa alternativet. Alternativet att kräva att konsumenterna med ofta bristfällig kunskap ska göra sina matval med utgångspunkt från skydd för djur och miljö är inte rimligt. Detta är också utgångspunkten i EU:s lagstiftning, att inte överlämna till marknaden att lösa viktiga frågor kring livsmedelssäkerhet, djurskydd och miljö. Sverige kan inte köra något eget lopp med målstyrning, förenkling och flexibilitet. Detta utesluter inte kvalitetssatsningar och certifieringar som garanterar en högre nivå på miljö, djurskydd och klimatåtgärder, som en stimulans. Svenska miljömål måste uppnås. Vi ser problem med att uppnå dessa med fokus på ökad produktivitet. Ökad produktivitet kan också motverka djurvänliga inhysningssystem.

Vi pekade på att Jordbruksverket riskerar att urholka svenskt djurskydd. Åsa Conraeds (M) undrade och jag pekade på att Jordbruksverket nu med hänvisning till ökad konkurrenskraft föreslår ändringar i föreskrifterna utan att invänta det vetenskapliga rådet. Det finns ju ett beslut om ett sådant och man behöver definitivt inte invänta en ny djurskyddslag (se tidigare blogg). Jonas Jacobsson Gjörtler (M) ifrågasatte högre ambitioner på miljö och djurskydd med hänvisning till de tre dimensionerna på hållbarhet d v s främst ekonomisk, som skulle drabba Sveriges bönder. Och så kom de 50 procentens självförsörjning upp igen. Jag hade gärna hänvisat till Johan Rockström som sätter ekologisk hållbarhet som ram och ekonomisk som verktyg. Vi hade inte nämnt högre ambitioner inom miljö – och djurskydd. Det går ju bra för kött- bönderna och 50 procent gäller inte för ägg, kyckling, mjölk och griskött m m (tjatigt det här med 50 % eller varannan tugga). På frågan kring GMO, så har Vi Konsumenter intagit samma position som Naturskyddsföreningen och Konsumentföreningen Stockholm. Man får bedöma från fall till fall och konsumentstudier visar att det är mer tillämpningen, växtsortens egenskaper, än förädlingstekniken som ifrågasätts. Kristina Yngwe ( C ) nickade instämmande.

Jordbruksverket som djurskyddsmyndighet!

I regeringens andra åtgärdspaket meddelades att man vid SLU ska inrätta ett vetenskapligt råd för djurskyddsfrågor. Det var något som föreslogs i djurskyddsutredningen redan 2011. Detta har setts som en fördel av Jordbruksverket. Syftet är att Jordbruksverket ska bygga sina föreskrifter på aktuell forskning. Döm om min förvåning, då Jordbruksverket i veckan meddelade att man utformat förslag till nya föreskrifter för lantbrukets djur. Den tidigare s k L 100 har delats upp på respektive djurslag. Detta var kanske inte en nyhet, eftersom det meddelats tidigare bl. a i Jordbruksverkets djurskyddsråd. Men med hänvisning till livsmedelsstrategins målsättning om ökad konkurrenskraft, passar man på att göra en del förändringar i föreskrifterna för fjäderfä och gris. Då är frågan, bygger dessa förändringar på aktuell och samlad forskning? Tveksamt! Hade det inte varit klädsamt att vänta på att man inrättat det vetenskapliga rådet. Sänkning av avvänjningsålder för smågrisar bygger på Grisföretagarnas pilotstudie, som syftade till ett nytt kontrollprogram för gris. Och det var alla överens om, var ingen forskning utan en fältstudie.

Om Jordbruksverket ska uppnå trovärdighet som djurskyddsmyndighet, får man vara lite mer försiktig och omdömesgill. Detta var heller ingenting som så vitt jag vet nämndes i Jordbruksverkets insynsråd nyligen. Nu går hela luntan föreskrifter ut på remiss med ganska kort remisstid. Det kommer krävas mycket jobb för att gå igenom alla dessa föreskrifter och jämföra med nuvarande L 100, för att se till att inte andra ändringar har smugit sig in. Jag har vid ett flertal tillfällen påpekat att djurskyddsfrågor har mycket hög prioritet hos konsumenterna och att dessa därför också bör tillfrågas. Några konsumentorganisationer finns inte med på remisslistan, men Vi Konsumenter kommer yttra sig. Precis som vi gjorde vid remissen av betesföreskrifterna. Det är som jag sagt tidigare – det är nu ”striden” börjar.

Till slut måste jag be att få citera en underbar krönika i tidningen EkoWeb, 11 april (bilaga till Jordbruksaktuellt) skriven av Per E. Falk auktoritet på kor. Han citerar ATL och uttalande av Torbjörn Iwarsson, råvaruexpert (inte namngivna i texten). Iwarsson drar slutsatsen att ett högre mjölkpris i Sverige är negativt för den svenska produktionen. Falk undrar om ” han vaknat på fel sida eller missförstått någon ultrafundamental frihandelsguru på Timbro. Enligt Falk ska vi vara uppmärksamma på inhemska experter som inte tror på svenska mervärden – eller i vart fall inte anser att vi ska ha betalt för dessa. Jag har ju själv varit i klinch med Torbjörn Iwarsson tidigare eftersom han tvärsäkert påstått att konsumenterna inte bryr sig om svenska mervärden när det kommer till ost exempelvis. Så här skrev jag den 5 april förra året: ”En reflektion efter seminariet på ABF 4 april, som ordnades av LRF var just att deltagarna fastnat i kartan – sin egen eller LRF:s? Temat var svensk livsmedelsförsörjningen. Att Torbjörn Iwarsson, råvaruexpert, var mer intresserad av den politiska färgen d v s (mer rödgrön än blå) i boken Maten och Moralen än budskapet i boken är avslöjande. Pinsamt blir det när han hävdar att 20 års väg med svenska mervärden, gett effekten att 70 % av grisköttet är importerat och därför bör förkastas, vilket han uppfattar stöds av LRF. Sanningen är ju att det är precis tvärt om. 70 % av grisköttet som konsumeras i Sverige är svenskt. Det har skett ett trendbrott, enligt Jordbruksverket. Svenskt kött tar har stärkt sin position på marknaden” Precis som Per Falk säger jag. Gud bevare oss för experter som Torbjörn Iwarsson.

Påsk- ägg och hönor!

Man kan ju som Jan Bertoft, Sveriges Konsumenter i sin påskblogg ta upp äggen och hönsen. Jan efterlyser bl a kameraövervakning i hönsstallarna. Utvecklingen av svensk äggproduktion är intressant. ”Självförsörjningsgraden” har alltid varit hög – även efter EU-inträdet. Det är något som inte alltid nämns i den eländesbeskrivning, som ofta talar om att svenska särregler har bidragit till minskad svensk livsmedelsproduktion (läs gärna min blogg Varannan tugga är inte importerad). Och den svenska äggproduktionen har hållit ställningarna trots ambitiösare svenska djurskyddskrav än EU:s djurskyddsdirektiv. Sverige har exempelvis djurskyddsföreskrifter för livkycklingar. Man brukar hänvisa till att den svenska salmonella-garantin hindrat import av konsumtionsägg. Garantin innebär ju att importerade ägg måste fylla svenska krav på kontrollprogram mot salmonella. Men svensk salmonellakontroll är ju också svenska särregler. Jag undrar ibland om de, som talar om konkurrens på lika villkor, menar att vi ska EU-anpassa även regelverk kring livsmedelssäkerhet. Det sägs att regelverk kring livsmedelssäkerhet är harmoniserat inom EU, men det finns tillämpningar och frivilliga program som är unikt svenska. Vill vi exempelvis att Svensk Fågel ska avveckla sina program för kontroll av campylobacter, kontroll av resistens mot jonoforer (antibakteriell coccidiostatika) eller fothälsoprogram? Eller för den delen att Svenska Ägg ska avveckla äggbranschens djuromsorgsprogram?

Marknaden kan givetvis driva djurskyddsfrågor. Djurens Rätt har framgångsrikt förmått flera detaljhandelskedjor att sluta köpa ägg från höns i burar. Innebär det att vi i ökad omfattning kan luta oss mot att marknadens krav på ett bättre djurskydd ska ersätta lagstiftning? Nej i basen för hönans välfärd ligger djurskyddsförordningens krav på att hönan ska ha tillgång till rede, sittpinne och sandbad. Vi accepterar inte näbbtrimning, utan man måste förebygga problem med fjäderplockning och hackning med miljö och skötsel. Föreskrifterna anger vilket utrymme som är rimligt för hönorna under deras hela liv. Jag tycker att de som hävdar att konsument och marknad ska bestämma svensk djurskyddsnivå, ska fundera över om vi ska acceptera att en viss andel av svenska djur ska fara illa, för att alla svenska konsumenter inte kan eller vill genom sina val av livsmedel främja djurens välfärd och hälsa. Det här är en diskussion som kommer bli intensiv framöver, inte minst inom Jordbruksverket, som äger djurskyddsföreskrifterna och inom ramen för livsmedelsstrategin. Jordbruksverket har föreslagit nya samrådsformer med samhällets olika intressenter. Vi Konsumenter hade gärna varit med i den diskussionen. Men vi kommer backa upp Sveriges Konsumenter och Djurskyddet Sverige, som sitter i rådet för hållbar produktion och konsumtion av livsmedel.