Att jobba som agronom

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Måndag den 9 september har jag 25 minuter att berätta om hur det är att arbeta som agronom. Målgruppen är agronomstudenter som går kurs Projekt och kommunikation i den agrara sektorn. Jag är i sällskap med agronomer från Lantmännen, Växa, Ekologiska lantbrukare, länsstyrelse och kommun. Det ska bli spännande.

Varför blev jag agronom? Jag gillar djur. Jag hade hund, red och hade under min uppväxt varit en sommar och sportlov på en gård i Blekinge och hade hälsat på min klasskamrat fars gård i Västmanland. Min farfar var agronom, så det låg kanske i blodet. Jag var en hästtjej som tog studenten i Nya Elementar för Flickor på Östermalm i Stockholm. Det var nog den första som valde den utbildningen i den skolan. Jag fick dock en efterföljare årskursen efter. Jag har aldrig ångrat mig. Att vara agronom är att ägna sig åt något viktigt, som har med livet att göra – vår matförsörjning, våra djur och ekosystemen.

För mig som stadsbo var det propedeutiska året en stor fördel. Jag har mjölkat kor, vägt grisar, kört traktor, gallrat betor m m. Det var nyttigt för en Stockholmstjej att på lantbrukskolan träffa folk från hela landet. Folk som pratade skånska, östgötska, norrländska och finlandssvenska. Men det var svårt att placera en tjej som praktikant på en gård, så jag fastnade på skoljordbruket.

Studietiden på Ultuna blev lång men innehållsrik. Utbildning var bred och grundläggande – kemi, fysik, anatomi, fysiologi och statistik innan de tillämpade ämnen d v s alla djurslag, avel, utfodring och byggnadsteknik och också marknadslära. Utbildningen gav en god och trygg bas och utgångspunkt för att forma referensramar. Erfarenheten är att basen fungerar just som trygghet där man sedan beroende på arbetsplats och uppdrag fortbildar sig och skaffar sig expertkunskaper.

På 70-talet höll jag på att fastna på Skördeskadeskyddet på Statistiska Centralbyrån. Tiden på pälsdjursavdelningen på Lantbrukshögskolan är preskriberad. Sedan blev det en lång karriär för Sveriges bönder – Lantmännen med kyckling och hästfoder, LRF med forsknings- och djurhälsofrågor och antibiotika-policy, Slakteriförbundet med djuromsorgsprogrammet, LRF igen med bl a På Väg-programmet och till slut Svenskt Sigill.

Som husdjursagronom känner jag fler veterinärer än agronomer. Veterinärerna, med sin legitimation anser sig i bland ha något slags monopol på djurskydd och djurhälsa. ”Du är djurens enda hopp” sjunger veterinärerna. Men det var agronomer som en gång i tiden drog i gång ett Etik-forum bland studenterna på Ultuna på 80-talet. I mitt djurskyddsengagemang har jag mött många veterinärer som har försvarat sinsuggor i bås, burhöns, kodressörer och uppbundna kor. Jag blev utskälld av veterinärer för att jag drev frågan om att avveckla antibiotika som fodertillsats. Husdjurs- och livsmedelsagronomer behövs med ett bredare perspektiv på djur och livsmedel. Men samverkan med veterinärerna är nödvändig och värdefull och jag anser att det samarbetet måste börja under studietiden. Jag har aldrig gillat att veterinärstudenterna skaffade ett eget kårhus.

Har det varit jobbigt att vara kvinnlig agronom och komma från Östermalm i Stockholm? Jag har fått frågor om varför jag valt denna utbildning. Jag har blivit ifrågasatt för att jag drivit kontroversiella frågor, men knappast för att jag varit kvinnlig agronom. Men jag vill inte sticka under stol med att jag stundtals har observerat att min manliga kollega bemöttes på ett annat sätt än jag, av vår manliga chef. När det sista året blev väldigt tufft på en av mina arbetsplatser fick jag uppleva att en chef vid ett möte sa till mig: Du tänker väl inte gråta!

Agronom som yrkestitel är en viktig, aktuell och omdiskuterad fråga inom SLU. Frågan är om vilken status titeln har idag? Om man vet att det är en högskoleutbildning? Eller om man blandar ihop den med lantmästarutbildningen. Vi agronomer har väl alla ett uppdrag att fylla yrkestiteln med kompetens, engagemang, professionellt men med respekt för andra kompetenser. Den som vill kan läsa hela anförandet nedan

Läs hela artikeln »

Att äta mindre kött är allas ansvar

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Sedan 2016 minskar den svenska köttkonsumtionen och vi äter mer svenskt kött. Men slakten av svenskt griskött minskar. Detta får stor uppmärksamhet i media. Åsa Lannhard-Öberg, Jordbruksverket får stort utrymme i SVT för att kommentera utvecklingen. En intressant utveckling. Butikerna översvämmas numera av vegetariska och veganska alternativ. WWF kommer efter sina fisk –och köttguider snart med en vego-guide. Debatten om kött och klimat fortsätter. Man gör helt olika tolkningar av IPCC:s senaste rapport.

Det kan vara intressant och blicka tillbaka på köttdebattens början. 2011 ordnade Vi Konsumenter (VK) en workshop kring kött och köttkonsumtion (rapport finns). I april 2012 bjöd VK in såväl politiker som intressenter till ett seminarium. Ovanstående rubrik var rubriken på den debattartikel, som vi skrev på Brännpunkt i Svenska Dagbladets februari 2014. Och vi var Vi Konsumenter, Sveriges Konsumenter, Medveten Konsumtion, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Djurskyddet Sverige. Undertecknarna av artikeln skickade också öppna brev till Svensk Dagligvaruhandel, Besöksnäringen, Livsmedelsföretagen, Sveriges Kommuner och Landsting samt Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, med ett antal konkreta uppmaningar hur man kan bidra till en mer hållbar utveckling. En av artikens huvudbudskap blev att vi ville uppmana handeln att anta utmaningar som att sluta använda kött som lockvara. Har vi lyckats – knappast.

Vi uppmanade de svenska djuruppfödarna att anta utmaningar som att minska sitt beroende av importerad soja som fodermedel. Den soja som används ska vara ansvarsfullt producerad och certifierad. Antalet betande djur bör öka liksom produktion med tydliga mervärden som ekologisk uppfödning, naturbeteskött och klimatcertifierad uppfödning. Genom att klimatcertifiera produktionen minskas klimatpåverkan. Målet måste vara att svenska djur fortsätter att vara bland de friskaste i världen genom förebyggande djurhälsovård.

Det kan vara intressant att se hur våra uppmaningar för fem år sedan har bemötts
• Vägleda och ge konsumenter och kunder vegetariska alternativ.
Här kan man verkligen inte klaga. Livsmedelsindustrin har utvecklat ett stort antal vegetariska alternativ och recepten är rikliga. Detaljhandeln har varit på offensiven. Och matmedia översvämmas av recept på alternativ till kött.
• Stötta konsumenter till ett varierat proteinintag. Ersätt inte kött med fisk eftersom det ökar risken för utfiskning.
Se kommentarer till förra punkten. WWF var noga med att framföra att ökad fiskkonsumtion är ett hot. Livsmedelsverket förordar fisk, men att man ska välja MSC eller ASC-märkt fisk. EU-kommissionen vill stoppa torsk – och sillfiske i delar av Östersjön. Djurskyddet i anslutning till odling (uppfödning)och f f a avlivning är mycket oroande.
• Stimulera ekologisk köttproduktion.
I regeringens handlingsplaner i anslutning till livsmedelsstrategin finns målsättningar kring ekologisk areal och offentlig upphandling. Jordbruksverket delar ut pengar till ekologiska satsningar bl a en bred kommunikationskampanj för ekologiskt med start i sptember
• Stimulera utvecklingen av certifierat Naturbeteskött.
Här har proppen äntligen gått ut, genom COOP:s märkning och kampanj. ICA kom aldrig loss. Hoppas nu att det finns djur och efterfrågan.
• Stimulera åtgärder som minskar klimatpåverkan.
Här finns mängder av åtgärder och både statliga och privata alternativ. Klimatmålsinitiativet, som består av ett tjugotal NGO:s driver att vi måste sätta mål för våra konsumtionsbaserade utsläpp. Mycket av vår påverkan kommer från importerade produkter exempelvis mat.
• Ursprungsmärka kött och köttprodukter med information om var djuret är fött, uppfött och slaktat.
Från Sverige-märkningen har underlättat rejält för oss konsumenter. Färdigmaten är fortfarande en utmaning för att inte tala om restauranger och storhushåll. Men jag vill fortfarande ha ökad differentiering av nötkött. I tjugo år har jag bett om information om djuret har betat eller ej. Vill kunna välja bort kött från ungtjurar, som står stall hela uppfödningstiden – ofta på helspalt.
• Stimulera och premiera en sund djurhållning för att minska antibiotikaförskrivningen
Saknas fortfarande system. Låg antibiotikaförbrukning anses dock vara ett argument för att välja dyrare svenskt kött.
Ett råd som alla vanliga konsumenter dock kan följa är att välja kött med omsorg – mindre men bättre. Mindre mängd kött, men bättre kött för hälsa, miljö, djurskydd, klimat och hållbarhet. Så sa vi 2014 och det rådet håller väl fortfarande.

Sverige ett land för gräsätare

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Ibland blir det väldigt uppenbart att Sverige är ett avlångt land som sträcker sig från danska breddgrader i Skåne till fjälltrakter norr om polcirkeln. Jag har nyligen färdats till Sveriges ungefärliga mittpunkt och besökt jämtländska fjällvärlden. När man åker tåg från Sundsvall till Enafors (nära Storlien) är man glatt överraskad över att det ändå finns så mycket öppet odlingslanskap. Det är huvudsakligen vall och ganska lite spannmål. Med ett tufft klimat finns sannolikt begränsade möjligheter för att odla baljväxter. Tankarna går till behovet av växtförädling anpassat till de nordiska förutsättningarna.

Det finns väl ett skäl till att Jämtland har den största andelen ekologisk areal, närmare 40 % i Sverige. Behovet av bekämpningsmedel är lågt. Det här är gräsätarnas landskap. Man undrar hur landskapet skulle se ut utan gräsätande djur. Årskursen 1964 för agronomer från Ultuna träffar initiativtagaren till projektet Fjällbete Jörgen Andersson. Fjällbete som startade 2002. Syftet är lokal mat. Man flyttar sina får till nära sina samarbetspartner d v s jämtländska krogarna, som vill satsa på närproducerat. Fjällbete bygger på alliansen mellan producent och konsument. Jörgen Andersson talar om regenerativt lantbruk. Koppling finns till Savory institute, som bygger på att vitalisera ekosystemen med betande djur. I dag utnyttjar vi bara hälften av ekosystemens potential. Vi måste härma naturen. Människan kan göra ekosystemen mer vitala. Gräset bygger djupa jordar och utan djur fungerar inte ekosystemen hävdar Jörgen Andersson.

Och diskussionen går vidare om hur IPCC:s rapport om markanvändning och jordbruk ska tolkas. Media gör sin enkla tolkning, precis som man gjorde med EAT-Lancet-rapporten. Jordbruket är ett problem. Jag blir väldigt orolig när Naturskyddsföreningen talar om ökad skogsplantering och anläggning av våtmarker, som alternativ till betande djur. Jag läste en klok insändare som pekar på det som många av oss påpekat. Hållbarhet är inte bara klimat. Det som kan vara bra för miljön kan vara dåligt för klimatet och tvärtom. Man måste utgå från regionala förutsättningar. Det blir särskilt uppenbart när man har besökt nordliga delar av Sverige. Jag lyssnar hellre på Johan Kuylenstierna, Klimapolitiska rådet, som tror på potentialen i svenskt lantbruk. Visst ska vi minska en del av vår köttkonsumtion, men det ska gälla dåligt intensivuppfött kött från exempelvis amerikanska eller brasilianska feed lots. Och visst skulle jag gärna äta lamm eller biff från Fjällbete. Allt för all behålla det öppna svenska landskapet.

Hjärtat ska gro av drömmar?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

”Hjärtat ska gro av drömmar, annars blir hjärtat armt.
Liv ge oss regn som strömmar. Liv ge oss sol och varmt.
Så blir det ax omsider, och med ett tack till allt
Går vi mot skördetider, vemod och vinterkallt”
Detta är en dikt av Bo Bergman, som följt mig i många år. Jag hämtade den från en tidig tonårsbok, skriven av Astrid Lindgren, där pappan, gårdsägaren, citerade dikten på gården när det närmade sig höst.

Visst närmar det sig höst. Nu kanske man kan skatta årets skördeutfall. Jag upphör inte förvånas över att Jordbruksverket och Lantmännen tidigt på sommaren ger en prognos över årets skördeutfall. I år talade man om rekordskörd. Och media hänger på. Det hör väl till sunt bondförnuft att inte mäta sin skörd förrän spannmålen är tröskad och finns i silon eller körd till spannmålsmottagningen – eller? Och grovfoderskörden inklusive bete kan man väl inte mäta förrän gräset sluta växa. Förra årets växtsäsong blev ju längre än normalt. Dessutom är Sverige ett extremt avlångt land. Nä det gäller nederbörd skiljer det sig också mycket mellan öst och västkanten. Här på östkusten har det varit ordentligt torrt ganska länge. I östra Småland, Öland och Blekinge har det också varit oroande torrt. Och grundvattennivåerna är fortfarande långt under det normala.

Nu kom regnet. Ute på Ingarö kom 40 mm förra veckan. Men regnet kom inte ensamt. På natten mellan tisdag och onsdag brakade helvetet lös över mig och grannarna. Två blixtar med knallar samtidigt. Strömavbrott – locket till en ledningsdosa flög ut från väggen. En dosa under huset sprängdes och blixten följde ledningen ned till bastun, där kontakten sprängdes. Jordfelsbrytaren löste ut och säkringar gick. Radion dog. Jag satt med en skakande hund i soffan. Det var ett tillfälle, då man känner sig oändligt ensam. Ingen trygg famn som ger lite trygghet. Alla grannar drabbades mer eller mindre. Men det som chockade mest var att ett blixtnedslag tände på granngården, som brann ned till grunden. Fullkomligt overkligt. På gården hämtade vi mjölk på 50-talet och det var logdans på midsommar. En av flyglarna innehöll en lägenhet. Grannen väckte, den som bodde som räddades ut med hund, telefon, dator och pass. I torsdags var det dags igen och det sprakade ur ledningsdosan. Bara för några år sedan hade vi också ett rejält blixtnedslag där modemet flög i taket, säkringarna blev till mjöl och alla elektronik slogs ut på båten. Elektrikerbesök gav inte så mycket trygghet, mer än att man kanske måste byta ut alla gamla ledningar. Väderrapporten innehåller ständigt prognos om regnskurar med risk för åska. Och så har det varit en längre tid. Man talar om en klimateffekt, som innebär att låg – eller högtryck fastnar. Effekten har blivit att jag har blivit maniskt åskrädd och tittar upp efter gråa moln konstant. Och jag sover inte särskilt gott om nätterna. Vilka drömmar ska man ha?

Ett fint och värdigt slut på Nämdöfjärden

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Björn, som var nära vän och släkt med min man Bosse, dog för flera år sedan. Han och Bosse var skeppare på sandskutan Sofia Linnea (mer om den senare). Björns aska spreds över Nämdöfjärden från skutan. Ombord på Sofia Linnea fanns då Bosse och Björns fru och många barn och barnbarn. I Bosses testamente framförde han att han som Björn, ville att askan skulle spridas över vattnet och allra helst från Sofia Linnea. Han trodde att det skulle bli svårt att ordna. Bosse var aktiv och seglade ofta med Sofia Linnea. Han var en uppskattad kock och tog ombord sina kurskamrater från sjökrigsskolan och hela sin stora familj. Efter Björns död blev han utsedd till hederskeppare. Så visst ordnade det sig d v s dotter Pernilla ordnade. Den 21 juli puffades Sofia Linnea (det finns ingen motor, utan hon går bara för segel eller puffas av en motorbåt) med Bosses syster, jag som fru, barn, barnbarn och barnbarnsbarn – totalt 25 personer från Stavsnäs till Franska stenarna i Nämdöfjärden. Vi drejade bi och Bosses aska spreds för vinden. En jättefin och varm upplevelse med mycket kärlek. Jag skickade en hälsning från Björkudden, Ingarö där han finns och alltid kommer finnas. Sonen Alexander spelade Taube på dragspel, precis som sin pappa och min pappa.

Att avstå från gravplats och spridas för vinden har jag förstått har blivit alltmer populärt. Jag har aldrig haft behov att besöka min mors grav utan känt att hon finns överallt här på Björkudden, Ingarö. Och så känns det också för Bosse som har lämnat många påtagliga minnen efter sig. Jag har ändå målat och lagt ut en sten, som jag kan prata med när det behövs. Bosse ligger bredvid den älskade pudeln Sappho. Själv skulle jag vilja att min aska borrades ned under en av mina fantastiska ekar. En metod, som jag läst om i Land, men som ännu inte är godkänd.

Sandskutan Sofia Linnea är värd ett eget kapitel. Kring skiftet mellan 1800- och 1900-tal fanns ca 600 större roslagsjakter — sandkilar, klyvarskutor och vedjakter — på vattnen kring Stockholm. Detta var kulmen på en 700-årig seglation mellan skärgården och huvudstaden. Roslagsjakterna fraktade sand till byggena, ved till kakelugnarna, hö till hästarna och fisk och potatis till hushållen i den växande huvudstaden.
Vedjakten var den största, vackraste och mest välseglande (snabbaste) typen av roslagsjakter i skärgården; perfekt anpassad för fjärdar, grunda vatten och trånga sund. Toppseglet på en smäcker rå 30 meter över vattenytan fångade minsta bris; det gav vedjakten någon knop även i blanka vatten mellan tysta strandskogar.

Bygget av Sofia Linnea var ett initiativ från gänget kring konstnären Björn Lindroth. Björn målade skärgårdsmotiv och hade sin atelje vid Skurusundet. Bosse och Björn var med tidigt i projektet. Det såldes aktier för att finansiera bygget och raggades sponsorer. Jag följde med Bosse till Lindroths atelje och till hans fantastiska hus på Storö mitt emot Harö. Han hade målat fina skärgårdsmotiv på dörrarna i huset – så inspirerande.

Till de vedjakter som byggdes i Roslagen för hundra år sedan och längre tillbaka fanns inga ritningar. Skeppsbyggarna hade mått och dimensioner ”i huvud och händer. Ritningarna på båten blev så småningom klara och bygget kunde starta. Stävresning av költimret — furu med ekstävar i för och akter — ägde rum den 25 januari 1986. Frivilliga hade samlats till detta mäktiga lyft, bl a Sigge Johansson, pensionerad ICA-handlare från Älmsta, som under den fortsatta byggnationen skrapade ihop ett rejält kapital genom att sälja Rederi-aktier. Den 9 juli 1988 skedde utskjutningen (sjösättningen) i Östanå färjeläge. Skrovet bogserades till skutskepparfamiljen Carl Wistedts brygga i Hummelmora på södra Ljusterö för riggning, krängningsprov etc. Den 18 augusti 1988 premiärseglades den återskapade vedjakten Sofia Linnea från Ljusterö till Linds båtvarv i Skurusundet. Sofia Linnea levandegör en sjöfartsepok i skärgårdens och Stockholms historia. Hon vidareför en tradition och ett unikt kunnande från segelsjöfartens tidevarv. Det kändes så rätt att Bosse fick sin vilja igenom, efter alla år av engagemang i skärgård och båtar. Förutom att han skrev uppskattade artiklar i Sofia Linnea-tidningen, så fyllde han pärmen ombord med historier och beskrivningar från Stockholms skärgård.

Almedalen är alltid Almedalen

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Kommer Almedalsveckan finnas kvar och i vilken form? Kommer Järva-veckan ersätta Almedalen som politisk mötesplats? Före och efter varje Almedalsvecka uppstår diskussion om Almedalsveckan framtid och värde. Det var mindre folk i Almedalen i år jämfört med förra året. Det var 800 färre evenemang registrerade i Almedalskatalogen. Storföretagen tar över, rose´-mingel och elitdemokrati hävdar vissa. Det är för dyrt att bo i Almedalen. Är det media som dränerar Almedalsveckans värde? I år drog media ned ordentligt på sin bevakning. Men minns att 2006 när jag var där första gången ordnades ca 1000 seminarier, så att intresset minskar är tveksamt.

Jag tror fortfarande på Almedalen som en fantastisk mötesplats för många intressenter – politiker, intresseorganisationer, företag och vanliga människor. Ett rikt utbud av seminarier med högkvalitativa debattörer ger unika möjligheter till omvärldsbevakning och fortbildning. Det är därför ”min” förening Vi Konsumenter har ordnat semiarier i Almedalen sedan många år tillbaka. Vi har ägnat två år tillsammans med Svenska Djurhälsovården kring antibiotikafrågan och fyra år med att påverka den nationella livsmedelstrategin tillsammans med konsument- miljö – och djurskyddsorganisationer. I år ägnade Vi Konsumenter sitt seminarium kring hur vi kan undvika livsmedelsfusk (se tidigare blogg). På www.vikonsumenter.org kan du läsa ett utförligt referat.

Men visst ser man en utveckling, som inger viss oro. Öppna seminarier ersätts med slutna rundabordsamtal. ”Vanliga människor” har inte råd att åka till och bo i Visby. Många tidigare intressenter slutar med att ordna egna seminarier och debatter men fortsätter ändå ibland att finnas på plats med representanter i paneler. Det blir billigare så och kräver mindre av planering. Det gäller inte minst myndigheterna. Jordbruksverket, som tidigare hade seminarier kring viktiga jordbruksfrågor, lyste helt med sin frånvaro. Det sas att GD Christina Nordin hellre deltog i lantbuksmässa. Livsmedelsverket deltog med sin GD i flera paneldebatter. Jag kunde inte se att Naturvårdsverket ordnade något seminarium. Svenska myndigheter är viktiga för alla samhällsmedborgare. Almedalen skulle ge dessa ett tillfälle att möta myndigheter som styr mycket av samhällets regelverk. Faller myndigheterna offer för debatten kring hur man använder statens pengar och mediernas underminering av värdet av Almedalen som politisk och demokratisk möteplats? Men visst är det för dyrt att bo i Visby. Frågan är om jag hade varit där om jag inte fått bo hos min kära vän Anna.

Innehållsmässigt fanns en mängd seminarier kring mat och hållbarhet. Till min glädje finns flera avsändare till att bredda debatten kring hållbarhet att inte bara handla om klimat och att inte äta kött. Jag slängde ut en inbjudan till LRF att vi tillsammans kunde bredda debatten. Annars finns risk att vi slänger ut barnet med badvattnet som jag skrivit om tidigare. http://gunnela.nu/2019/06/15/slang-inte-ut-barnet-med-badvattnet/http://gunnela.nu/2019/06/15/slang-inte-ut-barnet-med-badvattnet/

Roligast var ändå att lyssna på sonen Alexander. Han pratade om vad krav på parkeringsplatser vid byggande får för effekter hos Naturskyddsföreningen. Han redogjorde för Spacescapes rapport om stadsliv på Jernhusens övning och om framtida städer i Jönköpings tält. Om inget oförutsett händer kommer jag till Almedalen även 2020.

Livsmedelsfusk i Sverige är omfattande och osynligt

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Vi kanske tror att i det ärliga Sverige är företagen ärliga och den offentliga kontrollen garanterar redlighet och säkra livsmedel. Redlighet i livsmedelshandeln är ju en av Livsmedelsverkets portalparagrafer. Visst har det förekommet oegentligheter med hästkött i lasagnen, kött från sjuka polska kor och ommärkning av importerat kött till svenskt. Tidningen Råd & Rön har avslöjat att örtkryddor kan innehålla allt annat än den ört som marknadsförs. Är detta toppen av ett isberg? Vet vi något om omfattningen av livsmedelsfusket i svensk mathantering?

Livsmedelskontrollen i Malmö genomförde 2018 ett projekt med aktivt sökande efter illegala aktiviteter kring mathantering. Projektet visade på totalt 100 oregistrerade livsmedelsanläggningar. Man besökte rökcaféer, svartklubbar och festlokaler som misstänktes bedriva anmälningspliktig livsmedelshantering. Man har också besökt föreningar som inte anser sig behöva en registrering trots en omfattande livsmedelshantering med hundratals sittplatser och fullt utrustade kök. Egna omfattande utredningar på flera större livsmedelsgrossister konstaterade brister i deras spårbarhetssystem. Projektet genomfördes som gemensamt tillsynsprojekt tillsammans med danska livsmedelskontrollen och har utrett misstänkt fusk på flera större livsmedelsgrossister i Malmö. Totalt har ca 80 ton osäkra livsmedel tagits av marknaden, 33 verksamheter stängts, belagts med saluförbud eller har förelagts med vite. Man upptäckte att det finns små oregistrerade verksamheter som köper livsmedel i utlandet och säljer dessa från skåpbilar i Malmö, helt utan tillstånd.

En eloge till livsmedelskontrollen i Malmö. Vi har fått en uppfattning om omfattningen av livsmedelsfusk i Sverige d v s det är osynligt och omfattande. Malmö kommun driver nu på för att Sverige behöver inrätta ett statligt kontrollorgan med fokus på livsmedelsfusk. Det krävs en annan typ av kompetens, än vad som finns inom den kommunala livsmedelskontrollen, för att bedriva denna typ arbete. Man har ett möte i Almedalen med berörda intressenter.
Livsmedelsverket har två inspektörer ansvariga för redlighet i livsmedelshanteringen. Många länder har omfattande offentliga resurser för att spåra och lagföra fusk med mat. Malmös livsmedelskontroll ger tre exempel på sådana kontrollorgan Födevarestyrelsens ”Rejsehold” i Danmark med 30 anställda, Intelligence and Investigation Division vid Food and Consumer Product Safety Authority i Nederländerna med 125 anställda, National Food Crime Unit vid Food Standards Agency i England med 82 anställda samt Carabinieri NAS (livsmedel, djurfoder och läkemedel) i Italien med 1 100 anställda. Personalen i dessa verksamheter består av jurister, ekonomer, utredare, journalister och före detta poliser.

Vi Konsumenter tillsammans med Sveriges Konsumenter, Konsumentföreningen Stockholm och Djurskyddet Sverige anordnar ett seminarium kring livsmedelsfusk i Almedalen, måndagen den 1 juli kl 10.45 -12.00 på Campus Cramérgatan D22. Kom och lyssna! Vi har valt att titta på hur livsmedelshandeln och produktionen kan öka säkerheten och spårbarheten. Det är ett angeläget perspektiv och kan bidra till att öka säkerheten för oss konsumenter och få den kvalitet vi vill ha. Detta perspektiv ersätter givetvis inte samhällets behov av att spåra och lagföra olagligheter som bedrivs i konkurrens med seriösa livsmedelsaktörer. Att kunna lita på att den mat vi köper och serveras är säker och ärlig måste vara grunden.

Släng inte ut barnet med badvattnet!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Håller hållbarheten offras på förenklingens altare? Att hållbarhet är mer än klimat går inte att kommunicera. Att försöka få förståelse för att att sluta äta kött kan få negativa konsekvenser på den biologiska mångfalden blir för komplicerat. Man vill inte höra att hållbarhet innebär att vi måste hålla oss inom planetens gränser där just biologisk mångfald är en röd sektor d v s vi har överskridit gränsen för utrotning. Men vi har andra kriterier som måste beaktas exempelvis kväve och fosforcirkulationen, vatten – och markanvändningen. Och var hamnar en våra verkliga ödesfrågor – den ökande antibiotikaresistensen. Frågan kring hållbarhet är inte enkel och måste hanteras med ansvar och kunskapsinsikt.

Livsmedelsverket bör sätta mål för minskning av den konsumerade matens klimatpåverkan. Det vill Klimatmålsinitiativet, som består av ett tjugotal miljö- och konsumentorganisationer. Enligt LRF kommer 60 procent av klimatutsläppen från importerad mat, vilket strider mot generationsmålet. Jag vill också att Livsmedelsverket sätter mål för att minska matkonsumtionens antibiotikaavtryck. På två Almedalsseminarier har Vi Konsumenter och Svenska Djurhälsovården lyft frågan om att vår konsumtion och val av kött påverkar antibiotikaförbrukningen till djur – vårt antibiotika-avtryck.

Förenklar man klimatdebatten till att sluta äta kött – allt kött, riskerar man att slänga ut barnet med badvattnet. Kolinlagring i gräsbevuxna marker är en relevant och högintressant fråga. Det finns de som har bevisat att kolinlagringen mer än väl kompenser nötkreaturens utsläpp av metan. Dessutom finns många som säkert med rätt hävdar att metan inte bör räknas om till CO2-ekvivalenter eftersom metan beter sig annorlunda än koldioxid som exempelvis kommer från fossila bränslen. Sedan anser jag att man glömmer att vallen är en utmärkt gröda, som ökar markens bördighet/mullhalt, minskar användningen av bekämpningsmedel och näringsläckaget till vatten inte minst Östersjön.
Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen försöker ihärdigt med fakta och aktuell forskning hävda att det inte är enskilda matvaror som är problemet. Utan hur råvarorna produceras. Råvaran måste också relateras vilken näring den levererar. Vi lever inte på enskilda råvaror antingen det är havredryck eller mjölk. Vi lever på en sammansatt kost. Kolinlagringen blir också alltmer en viktig fråga, som bör styra våra val av åtgärder och val av mat. Naturbeteskött har blivit omkramat av många inte minst COOP och det är bra. Men så enkel är inte frågan att det kan lösa frågan krig biologisk mångfald eller matens miljöpåverkan. Även förutsättningarna för odling av grönsaker och frukt måste ingå i analysen. Detta saknas helt i debatten. EAT Lancet-rapporten saknade kemikalier och PRINCE-rapporten saknade biologisk mångfald.

Att tänka på på nationaldagen

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Den 28 maj hade LRF bjudit in till en workshop kring livsmedelsproduktionens roll för självförsörjningsgraden och samhällets försörjningstrygghet. Deltagarna representerade såväl flera myndigheter som andra intressenter som Formas, ekologiska lantbrukarna, Livsmedelsföretagen, kommunalarbetare och Vi konsumenter m fl. Till min glädje berörde LRF-ordföranden Palle Borgström sårbarheten i självförsörjningsgraden, som till stor del är beroende av vårt stora behov av importerade insatsvaror som drivmedel, handelsgödsel, växtskyddsmedel, utsäde och inte minst reservdelar. Dessa kanske skulle beredskapslagras. Men med en dåres envishet upprepar Palle att hälften av vår mat är importerad. Det upprepas också i den LRF-broschyr som delades ut. Och då vet vi att de 50 procenten handlar om pengar och inte om kilo eller näringsförsörjning. Jordbruksverket hade samma dag gått ut med fakta kring svenska marknadsandelar för den mat som konsumeras i Sverige. Man talar tydligt om att man ofta får frågan om självförsörjningsgrad, men att den frågan är mycket mer komplicerad eftersom man då måste beakta behovet av insatsvaror. Som jag tidigare skrivit är marknadsandelarna för svenska baslivsmedel i många fall långt över 50 procent. Jag anser att man tappar i trovärdighet om man inte presenterar riktiga fakta.

Therese Frisell , Livsmedelsverket, som i tidningen Land hade hävdat att varannan tugga är importerad, bekräftade att uppgiften kom från LRF och att det handlade om pengar inte om tillgång till baslivsmedel. Och till min glädje har jag fått stöd från oväntat håll från Kersti Linderholm, krönikör I ATL, 31 maj, citat:” Under många år har vi fått höra att Sverige har dålig själförsörjning och att varannan tugga är importerad. Om man bara räknar i pengar så stämmer det. Pengar är viktigt men går inte att äta. Det gör däremot mycket av det som Sveriges lantbrukare producerar. Produktionen från svenskt jordbruk räcker mer än väl till att försörja Sveriges befolkning med energi och protein i allsidig kost och dessutom blir det energi över som går att driva traktorer med”. Hon säger det tydligare än vad jag har vågat säga tidigare.

Grupparbeten handlade om att diskutera hur vår mathållning skulle se ut och vad ska vi ändra med kort, upp till 3 månader, respektive tre till arton månaders begränsning i importen. Man kan konstatera att en bristsituation skulle driva upp matpriserna, som kan drabba svaga grupper i samhället. En bristsituationen skulle sannolikt innebära stor oro hos konsumenterna och många frågor, som kräver god beredskap hos myndigheter och aktörer i livsmedelskedjan. Det kan krävas en tydlig samlande ansvarig myndighet i det läget. Det finns stor risk för hamstring, vilket skulle ytterligare driva upp matpriserna. Prisreglering kanske måste tillgripas. Man kanske också måste införa drivmedelsstyrning/kvotering. Det hade vi faktiskt på 70-talet.

Det blir uppenbart att viss produktion som är mycket importberoende, som svensk kycklingproduktion, på längre sikt kanske skulle tvingas upphöra. Grisproduktionen måste exempelvis inriktas på mer utnyttjande av biprodukter från livsmedelsindustrin. Däremot kan vi odla mer potatis och mer vete. En kontroversiell fråga som kom upp var att ökad ekologisk produktion skulle minska avkastningen. Det fanns en diskussion kring regelförenkling även kring livsmedelssäkerhet, men det måste man nog ifrågasätta.

I LRF:s broschyr säger man att vi kan gå från 50 till 80 procents självförsörjning. Man har presenterat en idékarta över potentialen, vilket är intressant. Men det måste ju finnas en efterfrågan och betalningsvilja från konsumenter, handel, restaurang och storhushåll. Livsmedelstrategin har ju också sagt att vi ska uppfylla nationella miljökvalitetsmål och med fortsatt god djurvälfärd. D v S hur ska den ökade produktionen gå till.

Och snälla LRF, skicka dokumentationen från den intressanta dagen i en form så att den är åtkomlig för en icke så flink dataanvändare som jag.

Olaga intrång

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Djurrättsaktivisterna har fått stor uppmärksamhet. Inte minst i samband med kosläppen. Politiker har uttalat sitt avståndtagande och frågan var stor på LRF:s stämma. Alla är överens om att det är helt oacceptabelt att förfölja och attackera djurhållande bönder. Det blir särskilt motsägelsefullt att aktivisterna agerar vid kosläpp, då vi firar att vi i Sverige, än så länge, har ett krav på att alla svenska kor ska ut på bete sommarid. LRF driver att det ska klassas som olaga intrång att vistas även på gårdsplanen på gården.

Jag skrev två bloggar om frågan förra året. I december fick jag en kommentar från en trogen Belgisk Blå-anhängare, som förföljt mig genom åren, Roger Nilsson. Han hävdade att jag trakasserat Gunnar Nilsson och gjort intrång på hans gårdsplan vid demonstrationen mot Belgisk Blå i mars 1996. Gunnar Nilsson i Viken var bonden som lät seminera sina kor med Belgisk Blå-sperma. Detta gjorde han känt. Djurens Rätt mobiliserade en demonstration där jag deltog och även Bengt Persson, LRF Skåne. Det blev stor uppmärksamhet och jag blev intervjuad av Nordvästra Skånes tidningar, NST.

Gunnar Nilsson skrev ett brev till dåvarande ordförande i LRF, Hans Jonsson där han hävdare att jag gjort intrång och gått in i hans stall. Han fick ett mycket tydligt svar, med hänvisning till Hans Jonsson, att jag inte ens närmat sig Gunnar Nilssons gårdsplan. Tidningen, NST ville att jag skulle gå in på gårdsplanen, men jag vägrade. Det fanns många vittnen som kunde stödja detta. Jag avslutade brevet: ”Jag tror att Du inser att Ditt försök att svartmåla en LRF-tjänsteman inför LRFs ordförande inte kommer att vara särskilt framgångsrikt. Det är väl snarare så att Ditt agerande stärker LRFs kritiska uppfattning till Ditt beteende”.Frågan om att utesluta Gunnar Nilsson som LRF-medlem behandlades i LRFs styrelse. Styrelsen valde att inte utesluta Gunnar Nilsson, med hänvisning till att detta skulle kunna vara kontraproduktivt.

Slutsatsen är att det finns olika uppfattningar hos svenska bönder. Trots mycket tydligt avståndstagande till Belgisk Blå från LRF och branschen, finns bönder som stöder rasen Belgisk Blå. Det finn skäl att granska förekomsten av rasen, så att man trovärdigt kan möta frågor från opinionsbildare och konsumenter.