Så starkt uttryckte sig ledaren i DN häromdagen, med anleding av uppmärksamheten över vissa militanta djurrättsaktivisters förföljelse av svenska bönder. Fantastiskt att liberala DN i sin huvudledare lyfter upp det svenska jordbrukets kvalitetsfördelar och svensk livsmedelsförsörjning. LRF:s Palle Borgström lyfte problematiken i en debattartikel i Aftonbladet. Uppmärksamheten har fått den positiva effekten att värdet av svensk matproduktion har hamnat på många medias agendor. Det är bra!
Djurrättsaktivister har alltid funnits. En gång i tiden var hemvisten Umeå och man brände slaktbilar. Man har släppt loss minkar och stulit höns. Man har gjort intrång i gris- och fjäderfäbesättningar och filmat obehagliga missförhållanden. Jag minns mycket väl griskrisen i november 2009 som visade äckliga bilder på döda grisar på ordförande i Grisföretagarnas gård. Det gav till resultat en behövlig uppryckning av insyn och kontroll i grisbesättningarna. Jordbruksverket införde djurskyddsdeklarationer och hela branschen gick med på en grundcertifiering. Man kan ju fundera över om Jordbruksverket i dagsläget skulle ha vågat sig på att införa något motsvarande, med tanke på allt snack om förenkling och minskad byråkrati inom ramen för livsmedelsstrategin.
Djurskyddsföreningarna fyller en mycket viktig roll i att ständigt vara blåslampa för ett bättre djurskydd. Det är extrema djurrättsaktivister som på ett fullkomligt oacceptabelt sätt utsätter djurhållande bönder för hat och hot. Jag skulle önska att Djurens Rätt väldigt tydligt tog avstånd från att härbärgera sådana medlemmar i sin förening. Jag tror mig sett en tweet från ordförande Camilla Björkbom som talar om dialog och politisk påverkan.
Debatten kring kött och mejeriprodukter har blivit väldigt hätsk. Djurhållningen är i fokus Det är inte växtodlande bönder som utsätts för angrepp för att man våldför sig på naturen. I det här läget, när man i flera medier uppmärksammat den goda svenska djuromsorgen, känns det väldigt angeläget att man från lantbruksnäringen inte skadar det höga förtroendet genom utspel om att sänka det svenska djurskyddet.
Efter att ha sett Jan Schermans utmärkta program på TV om hoten mot demokratin känner man sig allt annat än lugnad. Bestickande är att nazisterna fick makten i Tyskland på 30-talet på demokratisk väg. Valet av Trump i USA eller Storbritanniens val att gå ur EU har skett i demokratiska stater. Se också vad som händer i Ungern och Polen. I Sverige tycker näringsföreträdare att vi har för många riksdagspolitiker. Å andra sidan hoppar många kommunalpolitiker av p g a hot. Makten flyttas också från politikerna till pressekreterarna och insyn av media försvåras. Det skapas kommunala bolag för att undgå politiska beslut och insyn.
Mina frågetecken kring den svenska förvaltningsmodellen har jag skrivit om tidigare. Vi har fristående förvaltningsmyndigheter, med som det tycks stora frihetsgrader. Infrastrukturministern har sagt nej till att spränga en ny led, Horstensleden, genom Stockholms skärgård för att underlätta för färjetrafiken, men Trafikverket och Sjöfartsverket fortsätter att utreda och driva frågan. Och hur var det med Sjöfartsverkets inköp av nya helikoptrar? Skrämmande nog finns politiker, som anser att det är ministerstyre att kritisera att Transportstyrelsen var medlem i en branschorganisation, med syfte att öka flyget. IT- skandalen på Transportstyrelsen var väl bl. a en effekt av delegering av beslut till myndighetsnivå. Jordbruksverkets agerande i frågan kring djurskyddsföreskrifterna har flera kritiserat just för att det skedde på ett odemokratiskt sätt. Jordbruksverkets handläggare ifrågasatte forskarna och en majoritet av remissinstanserna och avgjorde själva (eller tillsammans med näringen) vilket alternativ man skulle skicka på teknisk runda till EU. Det senaste är att man utvecklat indikatorer för att mäta utvecklingen av livsmedelsstrategin utan att rådgöra med miljö, konusment och djurskyddsintresset.
I en demokrati måste det finnas ett starkt civilsamhälle, som motvikt till politiken och starka kommersiella intressen. Det måste exempelvis finnas starka ideella organisationer kring konsumentfrågor, mänskliga rättigheter, miljö och djurskyddsfrågor. Men jag ser hur föreningsSverige brottas med problem kring tapp av medlemmar och problem med finansiering. Att man tappar medlemmar drabbar ju också politiska partier. Det digitala samhället har medfört att engagemang kanaliseras på andra vägar exempelvis genom grupper på Facebook, Instagram eller via twitter. För det saknas inte engagemang hos den yngre generationen. Tvärtom brinner många unga för hållbarhetsfrågorna. Och djurskydd har alltid legat högt på agendan för svenska medborgare. Men hur ska det civila samhället kunna agera om etablerade ideella föreningar minskar både i storlek och i antal. Visst kan vem som helst skicka in ett yrkande eller ett remissvar. Men en Facebook- grupp kan knappast stå på Jordbruksverkets remisslista. Det finns all anledning till oro och det tyckte också Jan Scherman i sitt program och många med honom. Var finns den offentliga debatten i frågan? Bryr sig politikerna eller regeringen, eller handlar det mest om att bli omvald på fyra år till?
Alliansen tillsatte djurskyddsutredningen som avrapporterades 2011. Alliansregeringen lyckades inte prestera en proposition om ny djurskyddslag under sin mandatperiod fram till 2014. Det känns därmed ganska magstarkt när Alliansen i sin följdmotion till djurskyddslagen hävdar: ”Det ger bilden av en regering som inte tar djurskyddsfrågorna på allvar”. ”Djuren ska ha det bra” så sa alltid Eskil Erlandsson som landsbygdsminister. Så sa han också när Centerstämman för något år sedan sa nej till att släppa på det allmänna kravet på att mjölkkor ska vistas på bete sommartid. Jag tror att Eskil förstår att djurskydd är viktigt för svenska medborgare. När man läser Alliansens motion i anslutning till förslag till ny djurskyddslag känns det snarare som att målsättningen är att djurhållarna ska ha det bra. Och det är ju viktigt, men en djurskyddslag är till för djuren och inte för djurhållarna.
Känslan är att Alliansen snabbt slängt ihop en motion som ett resultat av ett antal inspel från partsintressen. Jag har t o m svårt att förstå vad man menar. Partsinlagorna och ibland också lantbrukspressen verkar också ha svårt att skilja mellan en ramlag och förordning och föreskrifter. Visst kan riksdagen göra tillkännagivanden som medskick till regeringen, men i motionen görs ganska udda nerslag. Hur kan man hävda att hjortar i vilthägn inte har någon ägare och ska undantas från lagens tillämpning? Stänger man in djur i ett hägn, så måste man ta ett ansvar för att djuren exempelvis får tillräckligt med föda. Det andra är att ett gäng bönder vill ha bort kravet på ligghall vid utedrift. I motionen förs en konstig argumentation kring att djur skulle förhindras att var ute året runt. Samma sak gäller eftersök av skadat vilt. Det är väl ingen som vill förhindra detta. Det verkar som man i förtäckta ordalag vill försvara grytanlagsprov, vilket är en verksamhet som är ytterst stressande för både grävling och hund.
Motionärerna talar om långsiktighet. Förändringar av regelverk och nya bestämmelser bör tas med stöd av forskning och beprövad erfarenhet. Regeringen bör säkerställa att en långsiktighet i lagstiftningen garanteras. Hur stämmer det med mantrat kring målstyrning och flexibilitet. Det låter bestickande, men jag undrar om de som hävdar dessa principer verkligen har tänkt igenom hur detta är tänkt att det ska fungera. Med en dåres envishet hänvisar jag till EU:s djurskyddsdirektiv, som i många avseenden har väldigt tydligt regelverk kring exempelvis utrymmeskrav. Att flera medlemsstater inte lever upp till gemensamt beslutade direktiv är upprörande, men finns det andra medlemsstater som för resonemang kring målstyrd och flexibel djurskyddslagstiftning. Om man, som jag hoppas, behåller förprövningen av djurstallar, hur ska den fungera om man ger stort utrymme för individuella lösningar. Och var finns den byggkompetens som med utgångspunkt från vetenskap och beprövad erfarenhet ska godkänna olika stallösningar. Och går det med rättssäkerheten? Jag ställde frågan i Jordbruksverkets råd för hållbarhet och produktion av livsmedel, om man kunde ge exempel på målstyrt regelverk. Den nya föreskriften för häst lär innehålla inslag av målstyrning. Men knäckfrågan är kontrollfunktionen. Vilka instruktioner kommer Jordbruksverket ge sin kontrollpersonal?
Man måste säga att det är stor skillnad på Jens Holms (V) följdmotion. Jens har verkligen lyssnat på det samlade djurskyddets inlägg i Svenska Dagbladet. Vår vädjan till alla partier i riksdagen var att inte göra partipolitik av det liggande lagförslaget. Vi fick tyvärr konstatera att Alliansen gjorde oss besvikna.
Det är visserligen första april, men synpunkterna här är inget aprilskämt.
Modiga politiker och ansvarstagande företag är vad som behövs för att flytta världen i hållbar riktning sa alltid Louise Ungerth, tidigare ansvarig för konsument och miljö på Konsumentföreningen Stockholm. Det räcker inte med att kasta ansvaret i konsumenternas knä. Jag har tidigare hänvisat till den utmärkta rapporten från Nordiska ministerrådet 2013, ”Förbättra nordiskt beslutsfattande genom att skingra myter om hållbar konsumtion”. Så här skriver man: ”Genom att skingra dessa myter vill vi visa att det finns många möjligheter för beslutsfattare att skapa och genomföra styrmedelspaket för hållbar konsumtion som kan främja hållbara livsstilar och som kan bemöta behovet av förändring på institutionell och infrastrukturell nivå.” En av myterna är just att det inte är konsumenterna, som fullt ut kan driva frågor kring hållbar konsumtion. Det krävs politiska styrmedel och regelverk som gör det hållbara alternativet till det enkla alternativet.
Å andra sidan måste marknaden/konsumenterna få säga nej till och få välja bort produkter som är lagliga. Ett exempel är burhönsägg. Andelen sålda ägg från burar har sjunkit under flera år, medan ekologiska ökat. Från lantbrukarhåll argumenteras att eftersom det är lagligt att hålla höns i inredda burar så skulle handeln eller livsmedelsföretag inte ha rätt att säga nej till burhönsägg. Lantmännen hängs ut, som tagit ställning för att inte ha ägg från burhöns i sina pannkakor och pasta. Detta avspeglar producentkooperationens dilemma – balansgången mellan ägare/producenter och marknadens krav. Jag känner väl till problemet från mitt bondeförflutna. Djurens Rätt har drivit frågan, men det är inte ett svenskt fenomen. Djurskyddsorganisationen Compassion in World Farming driver en antiburkampanj och det händer saker i exempelvis Frankrike. Djurens Rätt kör nu en bred kampanj mot konventionell kyckling. Det kan kännas motsägelsefullt att svensk kyckling hängs ut, när uppfödningen i importländerna är betydligt sämre än den svenska modellen.
Jag gillar inte inredda hönsburar, men inte heller gödtjurar på helspaltgolv även om det inte är olagligt. Det senare gillas inte heller av ICA (SCAW:s djurskyddskonferens). Jag kommer välja Arlas sommarmjölk om det är möjligt. Den mjölken kommer från kor som fått beta längre än vad lagstiftningen kräver. Bra Arla att svara upp mot mjölkböndernas förslag om att premiera utökad betesdrift.
Hur går det med livsmedelsstrategin? Det har varit positiva signaler om att den svenska köttproduktionen ökar medan den totala köttkonsumtionen minskar. Det finns optimismen hos nöt, gris – och kycklinguppfödare och investeringsvilja. Häromdagen fick jag genom min son Alexander möjlighet att avlyssna rapporteringen av Samhällsbarometern 2018. 3000, 18 till 74 år (jag får inte komma med ) har tillfrågats över hela landet. Under avsnittet Livet med miljön har 47 % angivet att man kommer äta mindre kött. Två procent tror att framtidens arbetsplatser finns på landsbygden! Livsmedelsföretagen klagar över en stagnerande marknad för svenska produkter. Har konsumentfokus flyttat från närproducerat, svenskt till hälsa och vegetariskt? Jag har fått signaler att Tillväxtverkets arena bara består av de stora drakarna bland livsmedelsföretagen. Var finns de små – och medelstora företagen so har en potential. Tidningen Fri Köpenskap varnar för att tro att exporten ska lösa problem när den svenska efterfrågan viker. Se till att skapa efterfrågan på svensk mat med dess mervärden hos svenska konsumenter. Det krävs uthållighet för att förmedla kunskap och skapa efterfrågan på svensk mat. Vad gör företaget Svenskmärkning AB? Har Maria Forshufvud medel för att kommunicera svenska mervärden, eller är det upp till livsmedelsföretagen och detaljhandeln. Det går inte att leva på gamla meriter som grisknorrar och låg antibiotikaförbrukning. Och djurvälfärd är mer än friska djur. Vi konsumenter vill ha djur som enligt den nya (och gamla) djurskyddslagen kan bete sig naturligt. Det innebär betande nötkreatur och lamm och lösgående grisar. Personligen kräver jag inte att alla djur ska gå ute. Utedrift har ju sina utmaningar när det gäller parasiter, livsmedelssäkerheten – salmonella, campylobacter m m.
Det händer mycket nu. Den 16 april ska Christina Nordin tillträda som ny generaldirektör för Jordbruksverket. Vi Konsumenter bjöd ju in henne till vårt seminarium i november, för att det fanns en viss sannolikhet att hon skulle bli GD. Hon har på förekommen anledning markerat att hon vill fokusera stödutbetalningarna. Kommer detta innebära att hon kommer pruta ned aktiviteter kring djurskydd och miljö? Och hur kommer den nya styrelsen se ut? Kommer Magnus Oscarsson (KD) hamna där. Magnus som vill avveckla det allmänna beteskravet!
Och så har vi fått en proposition om en ny djurskyddslag. Lagrådet hade inte så många synpunkter. Den finns bra saker i lagen, men det saknas också en del. Jag är mest angelägen om att lag och förordning inte lämnar över all detaljlagstiftning till Jordbruksverket. Vi har ju blivit brända på det. Det utmanande är att få minst ett Alliansparti att rösta Ja. Politikerna ska veta att det finns ett stort engagemang hos medborgarna i frågan kring djurs välfärd. Det ska vara politiskt riskabelt att motsätta sig en uppdaterad och moderniserad djurskyddslag. Det var ju faktiskt Alliansregeringen som tillsatte djurskyddsutredningen, som avrapporterades 2011.
Genom tidningen Altinget fick Vi Konsumenter och Djurskyddet Sverige chansen att presentera våra förväntningar på Christina Nordin som ny generaldirektör. Redaktören hade uppmärksammat debatten kring smågrisföreskrifterna och att vi i referatet från seminariet den 14 november, hade noterat att Christina Nordin tyckte att man övervärderat rollen av det vetenskapliga rådet för djurskydd.
Vi skrev så här:
Vi förväntar oss att Jordbruksverket stöder livsmedelsstrategin i att ökningen av svensk matproduktion ska ske på ett hållbart sätt, med ett bibehållet starkt djurskydd och uppfyllande av nationella miljömål
Jordbruksverket är en nyckelmyndighet i genomförandet av den i riksdagen beslutade livsmedelsstrategin. En ökning av svensk matproduktion bygger till stor del på att den inhemska konsumtionen ökar. En viktig del är att stärka svenska mervärden, där djurskydd är ett av de viktgaste. Ett gott djurskydd är konkurrensfördel som ger vilja till merbetalning och inte en kostnad. Detta har stöd av konsumentstudier och uttalanden från detaljhandeln och slakteriföretag.
Vi förväntar oss att Jordbruksverket återupprättar förtroendet med konstruktivt samråd med viktiga samhällsintressen.
Jordbruksverket som ansvarig myndighet för djurskydd – och miljöfrågor och med konsumentnytta för ögonen måste skapa bättre dialog med det civila samhället. Hållbarhets – och djurskyddsfrågorna har stor betydelse för svenska medborgare och myndighetens trovärdighet påverkar trovärdigheten för svensk matproduktion. Skarp kritik har i olika former, bl a debattartiklar och tre JO-anmälningar, riktats mot Jordbruksverket för respektlöst korta remisstider i utarbetandet av nya djurskyddsföreskrifter och brist på samråd med berörda intressenter, djurskydd – konsument – och miljöorganisationer. Det gäller bl a för bete för mjölkkor 2016, djurskyddsregler för gris 2017 och behörighetsfrågor för djurvårdare. Att Jordbruksverkets konsumentråd inte kallats sedan mars 2016 är respektlöst mot konsumentorganisationerna.
Vi förväntar oss att Jordbruksverkets föreskrifter och andra åtgärder kring djur och miljö ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet
En betydande del av kritiken mot Jordbruksverkets förslag till nya djurskyddsföreskrifter för gris är att detta strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Tio väl etablerade forskare kritiserade Jordbruksverkets förslag till sänkt avvänjningsålder för smågrisar. Även Jordbruksverkets egna faktablad anger att en sänkning av avvänjningsåldern innebär risk från djurskyddsynpunkt. På regeringens uppdrag har Lantbruksuniversitetet inrättat ett vetenskapligt råd för djurskydd. Vi förväntar oss att Jordbruksverket frekvent anlitar detta råd för riskvärdering från djurskyddsynpunkt. Detta var också något som krävdes av 60 000 namnunderskrifter och av de tio forskarna.
Vi förväntar oss att Jordbruksverkets föreskrifter är tydliga, lättförståliga och lätt kan kontrolleras
Rättsäkerheten kräver att regelverket ska kunna förstås av såväl den som kontrolleras som den som kontrollerar. Ökad målstyrning och flexibilitet ökar risken för olika tolkningar och skapar otrygghet såväl hos kontrollant och den som kontrolleras. Det stämmer inte heller överens med EU:s förordningar och direktiv.
På lördag ska jag på Korvfestivalen prata om märkning med Åsa Domeij, Axfood och Elisabeth Qvarford, Svenskt Kött. I dagsläget känns det fortfarande tryggt att säga: Välj Svenskt eller ekologiskt och kanske helst svenskt ekologiskt. Men jag är inte främmande för att exempelvis köpa skotskt nötkött om jag vet att djuren har gått i speciella uppfödningskoncept med mycket bete. I Sverige kanske jag får kött från en ungtjur, som stått på helspaltgolv hela uppfödningen med foder med mycket spannmål. Det är inte min favorit från djurskyddssynpunkt. Det tyckte inte heller ICA sist på SCAW:s djurskyddskonferens. Landsbygdsministern Sven-Erik Bucht uppskattade att jag sa, att vi som konsumenter vill välja svenskt. Men det kräver att jag kan känna trygghet i att svenska animalieprodukter skyddas av en bra svensk djurskyddslagstiftning.
LRF har lyckats med att sprida vissa mantra, som sakligt är mer än tveksamma. Det ena är att varannan tugga i Sverige är importerad. Vi odlar inte kaffe, bananer eller apelsiner, men uppgiften stämmer inte när det gäller många av våra baslivsmedel, mjöl, mjölk, ägg, morötter, griskött, kyckling m m. Det andra mantrat är att bönderna inte får betalt för mervärden som är lagstiftning typ djurskyddslagstiftning. Man säger att handeln tar hand om konsumenternas vilja till merbetalning för svenska mervärden som djurskydd. Om man hade frivilliga certifieringar som alternativ, skulle det var lättare att ta mer betalt. Man sneglar givetvis på Danmark, som med framgång lanserar mervärdeskoncept, där bönderna får mer betalt. Och hur sant är det? I dag gäller ändå bättre avräkningspriser, som skapat framtidstro hos svenska köttbönder.
LRF spretar i sina budskap när det gäller hur man vill hantera djurskyddsfrågorna. En linje är att sänka svenskt djurskydd till EU:s nivå och kompensera med frivilliga certifieringskoncept enligt konkurrenskraftsutredningens förslag. Det är helt på tvärs mot den nationella livsmedelsstrategin, som anger att vi ska bevara ett starkt svenskt djurskydd. Livsmedelsstrategin har ett brett politiskt stöd. Det är skillnad på att komplettera en gällande lagstiftning med bättre kvalitetskoncept, som i Danmark, än att hävda att det blir lika bra med certifieringar som med svensk lagstiftning. Att det blir lika bra, kan man aldrig garantera. Det beror ju på vilka kriterier man beslutar om. Och hur i h-e ska man kommunicera att man sänkt det svenska djurskyddet? En viss andel av bönderna kommer inte heller att ställa upp. Certifieringskoncept innebär årlig kontroll och mycket krav på dokumentation. Min tid på Svenskt Sigill visade att det fanns ett motstånd mot skärpningar i regelverket från bondehåll. Utvecklingen har gått mot att sänka sig till grundnivån eller hoppa av. Och det kommer då inte längre att vara möjligt att säga:Köp svenskt! Jag tycker att det är oetiskt att acceptera att en viss andel av svenska grisar ska få det trängre och fixeras i samband med grisning och att vissa kor inte ska få beta sommartid. Alla studier visar att svenska konsumenter vill ha lagstiftning, som en trygghet. Konsumentstudier visar också att ska man få en hållbar konsumtion, kan man inte lägga ansvaret bara på konsumenter och marknad. Det behövs politiska styrmedel.
Den andra linjen från LRF är målstyrd lagstiftning, med flexibilitet och förenkling. Också det en svår nöt att knäcka – kontroll och rättssäkerhet och i strid med gällande EU-förordningar och direktiv. LRF vill att djurskyddslagen ska gå hand i hand med konkurrenskraft och lönsamhet hos djurhållare. Och visst så måste det vara, men det får inte innebära att djurskyddslagen inte skyddar djuren, precis som att det i EU:s Amsterdamsfördrag från 1999 anges att djur är kännande varelser, som måste respekteras. Jag rekommenderar varmt att läsa Blå Stjärnans tidning 1/2018, där Johan Beck-Friis bl a pekar på hur Jordbruksverket motsäger sig självt i frågan kring grisars avvänjningsålder.
LRF har kartlagt nationella livsmedelsstrategier i Danmark, Irland och Finland och gjort intressanta SWOT-analyser för de tre länderna. Och var hittar jag en motsvarande ärlig SWOT-analys för Sverige? Visst kan man hämta goda idéer och uppslag från andra länder, men det kanske skulle vara mer intressant att Sverige jämförde sig med Storbritannien – ett land med stor import och kampanjer för att främja brittisk mat, typ Buy Brittish! Danmark och Irland är ju stora exportörer av livsmedel, medan Finland är skicklig försvarare av hemmamarknaden med ca 80 % självförsörjning. Alla tre länderna vill öka sin produktion och satsar på ökad export. Länderna har satt upp kvantitativa mål för mat, energi och kollektiva nyttigheter. Man bedömer att det finns en ökad efterfrågan på marknaden på säker mat producerad på ett miljömässigt hållbart sätt. Djurvälfärd nämns av alla tre länder som en styrka och en möjlighet. Resurser läggs också på att skapa mer konsumentförtroende. Det är ett sätt att konkurrera på den ökade globala livsmedelsmarknaden.
Danmark har ju jobbat mycket med djurvälfärd i griskoncept typ Antonius-grisen, Englands-grisen och nu djurvälfärdsmärkningen med tre hjärtan. 25 % av den danska marknaden lär vara djurvälfärdsmärkt griskött. Enligt LRF har danskt jordbruk inte samma stöd hos politiker och allmänhet som tidigare. Man har en tilltagande opinion kring djurvälfärd och storskalighet. I sina processer kring handlingsplaner för ökad djurvälfärd har man inkluderat såväl konsument – som djurskyddsorganisationer. Något som jag nogsamt har påpekat för Jordbruksverket och LRF.
Irland har ju fantastiska naturliga förutsättningar för betesbaserad kött – och mjölkproduktion. Men tro inte att djuren är ute året runt. Inhysningen vintertid är inte enligt svensk djurskyddsstandard. Det finns ingen djurskyddstradition i Irland. Man slaktar och stympar utan bedövning och har en jätteexport av levande djur. När jag deltog i Irlands första djurskyddskonferens år 2000, skröt ordförande för Irish Farmers Union över exporten av 100 000 levande djur, samtidigt som vi i Sverige kämpande för att stoppa exporten av 1400 svenska kalvar till Holland. Konceptet Origine Green med tredje partscertifiering, som har fått brett genomslag, inkluderar hållbarhet och miljöfrågor, men inte djurvälfärd. Konsumenterna är inte inkluderade i utvecklingen av Origine Green.
Finland är ju ett kapitel för sig med sin historia och sitt breda nationella stöd för att försörja sig med inhemska livsmedel. Det finns ett starkt politiskt stöd och man har framgångsrikt använt den gemensamma jordbrukspolitiken på ett smart sätt för att gynna sina bönder. Intressant i sammanhanget är att finska WWF har utvecklat en finsk Köttguide, som inte omfattar djurvälfärd och antibiotika. Bönderna vill inte säger finska WWF.
Vad förväntar jag mig? Gör en ärlig SWOT-analys av svensk matproduktion! Inkludera i ökad omfattning konsument – miljö och djurskyddsorganisationer i det fortsatta arbetet med att utveckla den svenska matproduktionen! Sätt kvantitativa mål inte bara för ökad produktion av svensk mat utan också för hur miljö – klimat – och djurvälfärden ska uppfyllas. Det kräver utveckling av indikatorer och nyckeltal. Satsa på kommunikation av svenska mervärden. Och Jordbruksverket! Lägg inte ned konsumentrådet, bara för att det är jobbigt att möta kritiska synpunkter.
I tisdags bjöd Näringsdepartementet in till s k sak-debatt kring den framtida EU- gemensamma jordbrukspolitiken, CAP. Man talar mycket om hur bönderna kommer att drabbas av neddragna stöd, men min utmanande fråga om att det faktiskt måste innebära att matpriserna måste höjas, vill man inte svara på. Risken är ju också att EU:s bönder får ökad importkonkurrens från tredje land med nya handelsavtal med exempelvis Mercosur. Statssekreterare Elisabeth Backteman talade om ökad konkurrenskraft och ökad produktivitet, precis som man gör i samband med livsmedelsstrategin. Och vad det kan innebära återstår att se? Kommer man klara sina åtaganden om hållbar produktion, nationella miljökvalitetsmål och bibehållet svensk djurskydd? I många frågor var tidigare ordförande för LRF Helena Jonsson och jag oeniga. Men att sänkt EU-stöd till bönderna skulle kunna ge högra matpriser, var vi överens om. För många svenska bönder är EU-stödet en väsentlig del av inkomsten. Ordförande för Grisföretagarna Ingemar Olsson lyfte frågan om böndernas lönsamhet.
EU-kommissionären Hogan har också signalerat att man vill överlämna ett större ansvar till medlemsländerna att anpassa stöden till nationella förutsättningar. Med EU:s krångliga regler kring betesmarkerna (mindre än 50 träd per ha) i färskt minne, tycker LRF att detta är bra. Men det kräver politiskt stöd. Det kan finnas skäl att påminna om, att bidragande orsak till att LRF röstade ja till EU 1993, var att man hellre reglerade på jordbruket igen inom EU, än att utsättas för svenska politikers omilda behandling av jordbruket med 1990 års avreglering. Det politiska ointresset och okunskapen kring jordbruk och livsmedelsproduktion har varit ett ständigt problem under många år. Svenska politiker oberoende av politisk färg har drivit kravet på en sänkning av EU:s jordbruksbudget. Den svenska positionen har fått många i EU att skaka på huvudet. Varför har Sverige inte gjort som Finland i stället, som framgångsrikt gynnat sitt eget jordbruk genom CAP? Nu krävs verkligen att Sverige på ett konstruktivt sätt gynnar bönder som levererar kollektiva nyttigheter. Att Sverige föreslår djurvälfärdsersättningar för åtgärder över den gemensamma EU-nivån är bra, men frågan är om detta bara är ett spel för gallerierna. Jag drev den frågan på uppdrag av Eurogroup for Animals 2011 för döva öron. LRF:s förhoppning är att den nationella livsmedelstrategin ska garantera ett politiskt stöd och en gynnsam utveckling av en ”nationell” CAP. Med regeringens blåslampa på myndigheterna om ökad konkurrenskraft och ökad produktion, finns fortsatt risk för att man hamnar i konflikt med konsument – miljö – och djurskyddsintressena – tyvärr!
18 februari, 2018 – 14:50
Varför står det inte Präst – en ost gjord på mjölk från svenska kor? Rubrikens text dyker upp som sponsor med ojämna mellanrum på TV. Jag undrar hur detta tolkas? Vem är Svensk Mjölk AB? Förstår man att osten är gjord på svensk mjölk, som kommer från betande svenska kor. Att det finns svenska djurskyddsregler, som ser till att svenska kor har en bra miljö och skötsel, som förebygger problem med kors hälsa och välfärd. Att svenska kor är bland de friskaste i världen. Att Sverige är ett land där alla mjölkkor har rätt till bete sommartid. Att reglerna är unika i EU-sammanhang. Det är dessa unika djurskyddsregler som föreningen Sveriges Mjölkbönder vill avskaffa. För i EU finns inga djurskyddsregler för nötkreatur över 6 månader (kalvar).
Alldeles nyligen drev den internationella djurskyddsorganisationen Compassion in World Farming, en kampanj mot italiensk parmesanost. Ett avslöjande reportage visade att korna i Italien, som ger oss den goda parmesanen, har ett litet helvete. De får aldrig komma ut på bete. Man såg skitiga, skadade och magra kor i en skitig stallmiljö. Jag skrev under kampanjen.
Det var många år sedan som min kollega på Svensk Mjölk, bad mig skriva en blogg om ursprungsmärkning av ost. Då hade ju kycklingbranschen dragit i gång frivilligt och köttbranschen drivit på för en frivillig sådan. Det fanns bara obligatorisk ursprungsmärkning för nötkött p g a av galna-kosjukan. I flera EU-länder finns ett intresse av att införa obligatorisk ursprungsmärkning på mejeriprodukter. Men Sverige, Sven-Erik Bucht och Livsmedelsverket, SLV, säger nej. Det har SLV alltid gjort när det gäller ursprungsmärkning, trots ett massivt stöd från konsumenterna. Om jag inte missminner mig har Per Bolund och Sven-Erik Bucht skrivit en debattartikel om ursprungsmärkning på krogen och hotat med lagstiftning. Varför är man negativ nu? Den stora ostimporten har sedan länge varit och är ett bekymmer. Eftersom det går tio liter till ett kg ost, är svensk ostkonsumtion en betydande del av självförsörjningen.
Det finns en märkning som heter Kött från Sverige och en som heter Mjölk från Sverige och så har vi den generella märkningen Från Sverige. Jag kanske har fel, men det känns som om ursprungsmärkningen slagit igenom mer på flytande mejeriprodukter än på ost. Det känns fortfarande svårt att välja och hitta svensk ost. Och hur är det, görs kopplingen mellan svenska ostar och kor på bete? Bete är ett starkt mervärde för svenska mjölkprodukter, citat Åsa Domeij, Axfood. Sedan får Sveriges Mjölkbönder och LRF Västra Götaland säga vad man vill. Nu läser jag att Arla ska göra en ordentlig satsning på svensk ost, för att mota importen. Det gläder mig. Se då till att marknadsföra de unika svenska mervärdena.
Jag älskar ost! Livet skulle vara väsentligt mycket tråkigare om jag inte fick njuta av ost till ett gott rödvin. Det är ost-festival på Munchen-bryggeriet i helgen. En man på sjukhem och en magsjuk hund, gör att jag inte får ihop det med att gå dit. Till min glädje har jag sett att det är bara Svensk Ost som gäller – härligt. Och min proffsiga vän Christina Möller provar ostar för fullt.
13 februari, 2018 – 20:34
Anders Wijkman presenterade i tisdags sin nya bok Come on! Bokreleasen lockade 200 personer, så att man fick byta lokal för att få rum. Inte konstig att det var attraktivt med tanke på att förutom Anders Wijkman själv så pratade bl a Johan Rockström, Per Bolund och Åsa Domeij. Ernst von Weizsäcker och Anders Wijkman – medordföranden (co-chairs) i Romklubben har gett ut en ny bok på Springer. Den engelska titeln är ”Come On”, med undertiteln ”Kapitalismen, kortsiktigheten, befolkningsökningen och förstörelsen av planeten. ”Miljö- och klimatkrisen, samt den allt djupare sociala krisen i många länder, främst manifesterad i kraftigt ökande inkomstskillnader, är först och främst en moralisk kris. Krisen är moralisk eftersom vi skjuter svåra problem på framtiden. Vi behöver en ny modell för samhällsutvecklingen – som går bortanför höger och vänster i politiken. Precis som på 1700-talet behöver vi bryta ny mark, i form av en ny upplysning”( ”a new enlightenment”)” skriver författarna som introduktion. I boken kommenteras de ansträngningar som görs för att tackla problemen – som Parisavtalet och beslutet om de Globala Utvecklingsmålen (SDG:s). Både Parisavtalet och FN:s Utvecklingsmål förtjänar stöd och beröm. Men djävulen ligger i implementeringen och där är det långt kvar.
På den tiden när världen var tom d v s när vi var en miljard kunde vi göra massa saker, som vi inte kan göra i dagsläget när världen är full sa Anders. Vi kunde överutnyttja naturen och tillväxt kunde mätas i traditionell BNP. När världen var tom skaffade vi mer effektiva fiskeredskap för att fånga mer fisk. Nu när världen är full med 8 miljarder måste vi stoppa utfiskningen. Vi har ett problem! Inte ett enda land klarar att hålla sig inom planetens gränser. Sverige ligger högt upp när det gäller vårt ekologiska fotavtryck och vi måste hantera våra konsumtionsbaserade utsläpp. Produktionen betalar inte sina kostnader och vi utnyttjar människor otillbörligt. UNHCR saknar pengar för att föda svältande. Anders uppehåller sig som tidigare kring att det traditionella sättet att mäta tillväxt BNP är rena vansinnet och nationalekonomerna är hopplöst kvar i gamla tankebanor. Tekniska lösningar räcker inte. Vi måste ändra vårt förhållningssätt. Men det finns hopp. 97 % av företagsledarna anser att hållbarhet är viktigt för företagens överlevnad. Men marknadsutvecklingen måste ske inom ramen för ett ramverk. Utan ramverk drivs utvecklingen åt fel håll och då är vi tillbaka till rovdriften av naturen. Vi måste se till helheten. Anders gav ett antal punkter som vi måste ta tag i.
1. Vi måste se över vår resursanvändning och inte överutnyttja naturen
2. Vi måste jobba med energieffektivitet
3. Sol, vind och bioenergi som energikällor måste utvecklas
4. Det måste till cirkulära materialflöden
5. Klimathotet kräver att vi ställer om
6. Jordbruket måste gå mot CO2- neutralitet. Utnyttja den gemensamma jordbrukspolitiken CAP till att främja exempel perenna grödor eller plöjningsfritt jordbruk
7. Finansmarknaden
8. Utveckla indikatorer
9. Stärk det demokratiska regelverket – öka tilliten
Det är för få medborgare som talar om utmaningarna. Det krävs en ny förståelse.
Johan Rockström hävdar att vi rullar i rätt riktning, men det går för långsamt. CO2-utsläppen ökar igen. Det lönar sig att vara ohållbar i dagsläget. Därför måste vi ha politiska regler. På sikt ger den hållbara planeten hållbar ekonomi. Vi måste få politiskt visionära mål. Per Bolund anser att kvartalsekonomi inte är förenligt med klimatarbetet. Vi måste mäta samhällsutvecklingen på andra sätt än BNP. Vi har ändå ett blocköverskridande klimatramverk och vi har en energiöverenskommelse. Consensus- överenskommelser är en basplatta. Åsa Domeij fick applåder när hon hävdade att vi måste säga nej till att bygga på produktiv åkermark.
