Det måste till ett poltiskt ansvar för att rädda klimatet och miljön och skydda djuren!

LRF, Arla och Lantmännen vill frånta politikerna deras ansvar för så viktiga frågor som skyddet av miljön, säkra livsmedel och för att djuren sköts och hålls på ett acceptabelt sätt. Det är orimligt och oansvarigt att vältra över hela ansvaret på marknaden och konsumenterna för att rädda klimatet, säkra miljöhänsyn i produktionen och se till att djuren får ett fullgott skydd. LRF, Lantmännen och Arla anser i Svenska Dagbladet att det är efterfrågan som ska styra hur livsmedelsproduktionen ska gå till. ”Livsmedelsbranschens konkurrens om konsumenternas förtroende är den främsta garanten för en hållbar produktion, inte ett omfattande regelverk” säger man i sin debattartikel. Har man glömt att även kollektivet i EU, har insett att det är orimligt att marknaden och konsumenterna ska säkra en hög livsmedelssäkerhet, rädda miljön och ge djuren ett rimligt skydd. Därför finns EU-lagstiftning när det gäller livsmedelssäkerhet, miljö och djurskydd. Vad är det som säger att den svenska livsmedelsproduktion kommer att öka om man monterar ned alla svenska mervärden som finns genom svensk lagstiftning. Och tror man att alternativet är en produktion utan regelverk och kontroll? Handeln kommer kräva att det finns kvalitetssäkring och certifiering. Och dessa måste bygga på kriterier som går att verifiera. Frågan är om det kommer räcka med Arla-gården för att tillfredsställa svenska konsumenter? ”Bregott-fabriken” måste säkerställas. Finns det inte utrymme för lite självkritik. Hur kan man begära att svenska konsumenter ska köpa svensk ost om den varken är ursprungsmärkt och att mervärdena inte är kommunicerade. Arla är ju inte ett svensk företag och frågan är om man kan anse att Lantmännen är det heller. Visst finns det ett förtroende för svenska bönder, men är man så övertygad om att detta förtroende kommer kvarstå om man tar bort sina konkurrensfördelar, där djuromsorg är en av de starkaste. Att låta marknaden styra, innebär att vi accepterar att en del kor i Sverige står inne året runt, att grisar får mindre plats och kanske också att suggorna får vistas periodvis i bur. Ska vi acceptera att slaktdjur transporteras längre än 8 timmar? Hur har LRF kommit så långt bort från sina värderingar som man fastställde 2002 och som syftade till att skapa förtroende för svenska livsmedel. Nu vill man i stället lägga allt ansvar på konsumenten. Och varför fortsätter man att hävda att importen tar ökade marknadsandelar, när man nu är på god väg att casha hem sina investeringar i hög kvalitet.

Det är genom riksdagen vi beslutar om hur lagstiftningen ska verka för att säkerställa säkra livsmedel, minska klimatpåverkan, främja en bättre miljö och vilket skydd vi vill ge våra djur. I Sverige har vi grundat vår lagstiftning på våra gemensamma värderingar på ett starkt miljöengagemang och ett starkt djurskydd. Mycket av lagstiftningen i Sverige bygger på förordningar och direktiv som beslutats inom EU. Därutöver kan givetvis marknaden med stöd av konsumenterna driva på för minskad klimatpåverkan, ökad miljöhänsyn och speciella djuromsorgskoncept.

Dags att leverera nu, Miljöpartiet!

F d miljöminister Åsa Romson hävdar att Miljöpartiet levererat många av de löften, som man avgav inför regeringssamarbetet. Speciellt pekar hon på klimatavtalet i Paris. Men visst känns det som om partiet blivit överkört när det bl a gäller Bromma och förbifart Stockholm. Och Vattenfalls försäljning av brunkolen ska vi inte tala om. Nu finns chansen för Miljöpartiet att se till att Sverige får en livsmedelstrategi värd namnet. Miljö – och konsumentministrarna kan inte ha undgått de tydliga signaler som skickats av konsument – miljö och djurskyddsorganisationerna. Man måste infria de löften som avgavs av regeringen att öka produktionen och konsumtionen av hållbara livsmedel. Ingen har något emot att den svenska livsmedelsproduktionen ökar förutsatt att den bygger på svenska råvaror. Och att dessa produceras på ett hållbart sätt. Det innebär att svenska miljökvalitetsmål ska vara målsättningen. Och Sveriges åtaganden enligt klimatavtalet och de 17 globala hållbarhetsmålen. Det är också vårt gemensamma moraliska ansvar att se till att djuren hålls och sköts på ett acceptabelt sätt. Så här sa Stefan Löfven i sin regeringsförklaring förra hösten: Djurhållningen ska ge djur möjlighet att utföra sitt naturliga beteende. Beteendestörningar ska förebyggas”. Lämnar vi över detta till marknaden, finns ingen garanti för att korna kommer ut på bete, grisarna får hållas lösa och kycklingarna får tillräckligt med utrymme. Och hur är det med Livsmedelsföretagens hållbarhetspolicy, som presenterades i Almedalen 2014, som innehöll ambitioner när det gäller djuromsorg?

”Och hur ska den svenska livsmedelsproduktionen öka?” frågade Kristina Yngwe ( C ) vid Alliansens hearing med Naturskyddsföreningen, Sveriges Konsumenter, Världsnaturfonden, Vi Konsumenter och Djurskyddet Sverige den 27 april. Jo, genom att producera det som svenska konsumenter vill ha. Många är överens om att de svenska mervärdena inte kommunicerats så att konsumenterna getts möjlighet att göra medvetna val. Det har varit min kritik hela tiden. Det har inte funnits en kommunikationsplan för svenska livsmedel sedan 90-talet. Titta på kycklingbranschen, som jobbat med frågan sedan 2006. Den har ökat med 20 %. Jag tittade på KSLA:s verksamhetsberättelse för 2015, där man refererade från ett seminarium och hävdade att bara äggnäringen ökat efter EU-inträdet. Hur är det med omvärldsanalysen?

Risken är stor att det blir som Sven-Olof Bucht angav på Livsmedelsföretagens (LI) Matdag i veckan d v s ökningen ska lösas genom export, export och åter export. Det är klart att han vet att det är vad LI vill höra. Men för oss svenska konsumenter, ekosystemen och djuren räcker inte det. Många av oss är beredda att köpa mer svenska livsmedel. Den ena konsumentstudien efter den andra säger att svenskt är viktigare än pris.

Hurra Grattis Kungen!

Utan att ha pratat med Kungen, är jag ganska övertygad om att han vill värna såväl planeten, ekosystemen, djuren som konsumenterna d v s vårt budskap i det öppna brevet, som jag skrev om sist i bloggen. Kungen är ju ordförande i svenska Världsnaturfonden, WWF. Han anordnar Stenhammars-dagarna med olika teman. Stenhammar är ju exempel på svensk köttproduktion med starkt fokus på att vårda och restaurera naturbetesmarker. För övrigt en fråga som fått sin aktualitet genom Jordbruksverkets förslag till nya betesföreskrifter. Förslaget innebär förkortade betestider, vilket starkt ifrågasatts av Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden. Vi Konsumenter beklagar också detta och undrar varför Jordbruksverket inte tagit en dialog med konsument – – miljö och djurskyddsorganisationer. Jag tycker vi har varit tydliga med det budskapet redan i Almedalen förra året.

Jag har haft förmånen att vara med på två Stenhammars-dagar. 2010 var temat djuromsorg. I höstas var temat den svenska livsmedelsstrategin, vilket kanske inte var så uppmuntrande. Men Hälsingestintan med sitt etiska kött och sitt mobila slakteri fick tillfälle att vara på plats. Förra måndagen fick jag uppleva en fin kväll på Dramaten. Ett antal akademier, inklusive KSLA, hade på Kungens initiativ valt att ha en helkväll kring Östersjön – Hot och Hopp. Kvällen var en födelsedagspresent till kungen. Det var två perspektiv; miljö och hållbarhet och säkerhetsaspekterna. Min f d kollega Marcus Hoffman, LRF påpekade att jordbruket alltid läcker näringsämnen, men att det finns stor potential att minska, vilket svenskt jordbruk har visat. Johan Rockström, Stockholm Resilience Center, pekade åter på jordbrukets centrala roll och tog chansen att kritisera Vattenfalls försäljning av kolkraften i Tyskland. Tack snälla Kungen, för fina upplevelser! Kämpa på för en bättre värld! Och kronprinsessan Viktoria kommer säkert ta över engagemanget. Hon är ju bl a beskyddare av Briggen Tre Kronor, som arbetar med Hållbara hav. Jag mötte henne på ett seminarium i höstas ordnat av Briggen kring utmaningar för att göra Östersjön till ett hållbart innanhav.

Öppet brev kring livsmedelsstrategin

Till
Miljöminister Åsa Romson
Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht
Konsumentminister Per Bolund

Miljö- och klimatåtgärder i den svenska livsmedelsstrategin

En svensk livsmedelstrategi måste respektera planetens, ekosystemens, djurens och konsumenternas krav på en hållbar produktion och konsumtion. FN:s globala mål för hållbar utveckling – Agenda 2030 anger att senast 2030 ska hållbara system för livsmedels-produktion uppnås samt motståndskraftiga jordbruksmetoder införas som ökar produktiviteten och produktionen, som bidrar till att upprätthålla ekosystemen, som stärker förmågan till anpassning till klimatförändringar, extrema väderförhållanden, torka, översvämning och andra katastrofer och som successivt förbättrar mark- och jordkvaliteten. Det innebär att en svensk strategi måste omfatta att svenska miljömål och generationsmålet ska nås, djurskyddet inte försämras och Sveriges åtaganden när det gäller att minska klimatpåverkan uppfylls. En förbättrad folkhälsa måste också ingå. En livsmedelstrategi som fokuserar på en ökad produktion utan målsättningar inom miljö, klimat, djurskydd och folkhälsa är inte att ta ansvar för de miljö- och klimatmål som den svenska regeringen åtagit sig.

Inför starten av arbetet med livsmedelsstrategin utfärdade regeringen en avsiktsdeklaration. I denna anges att målet för arbetet med livsmedelsstrategin är att öka sysselsättningen, produktionen, exporten, innovationskraften och lönsamheten i livsmedelsproduktionen, samtidigt som de relevanta nationella miljömålen nås. Vidare ska enligt regeringen eftersträvas en ökad andel ekologisk produktion och konsumtion. Sedan Konkurrenskraftutredningen överlämnades till regeringen i mars 2015 har efterfrågan på svenska och ekologiska livsmedel ökat. Sverige kan konkurrera såväl nationellt som internationellt med svenska mervärden.

Undertecknande organisationer, som representerar miljontals medborgare, förutsätter att regeringen uppfyller sina löften och levererar en svensk livsmedelsstrategi som omfattar konkreta åtgärder som bidrar till att uppfylla miljö – och klimatmål, en djurskyddslag som på ett bättre sätt bidrar till ett gott djurskydd och ambitioner för en bättre folkhälsa.

Naturskyddsföreningen Ordförande Johanna Sandahl Världsnaturfonden
WWF Generalsekreterare Håkan Wirtén
Sveriges Konsumenter Generalsekreterare Jan Bertoft
World Animal Production Generalsekreterare Roger Pettersson
Ekologiska Lantbrukarna Verksamhetsledare Maria Dirke
Konsumentföreningen Stockholm Chef för konsument och Miljö Louise Ungerth
Vi Konsumenter Ordförande Gunnela Ståhle
Djurskyddet Sverige Generalsekreterare Åsa Hagelstedt

Svenskmärkning med utmaningar

Onsdagen den 20 april var det pressmöte där Svenskmärkning AB, offentligt invigde introduktionen av märket ”Från Sverige”. En jättelik uppställning av journalister – grattis! Men att få ordentligt genomslag med många produkter är en utmaning. Situationen ser ju något annorlunda ut än när LRF:s stämma tog beslut om att driva frågan på 80-90-talet. Och än mer viktigt är att inte tumma på vad man levererar i märket d v s det som Sven-Erik Bucht lyfte; bra djurvälfärd, högt miljötänk och minst antibiotikaanvändning i EU. Det är tveksamt om vi kan skryta med korta transporter, utom max 8 timmar till slakt förstås. Regeringens livsmedelsstrategi ska bidra till att fylla märkningen med innehåll genom att fastlägga ribban för djurskydd och miljökrav, medan näringen fyller på med hållbarhets – och miljöinsatser och friska djur. Bönder tycker och agerar olika. Det räcker inte med friska djur! Även kor inomhus, Belgisk blå-nötkreatur och fixerade suggor är friska. Att djurskyddslagstiftningen är ett viktigt bidrag till mervärden i dagsläget framgår av hemsidan www.fransverige.se. Även EU väljer att fastställa regelverk på djurskydd och miljö, eftersom marknaden inte kan lösa problemen. Det krävs ett poltiskt ansvar. Om alternativet till lagstiftning är frivilliga kontrollprogram är det stor risk för att konsumenternas insyn och påverkan går förlorad.

Den bransch som var först med ursprungsmärkning var Svensk Fågel 2006. Det var efterlängtat. En investering i den gula pippin har gett resultat. Den svenska kycklingproduktionen har ökat med 20 % sedan EU-inträdet. Jag förutsätter att jag får glädja mig åt den gula pippin även i fortsättningen. När Svenskt Kött bildades fanns delvis en skeptisk inställning i branschen. Men märket har varit en verklig framgång. För mig som konsument har jag verkligen glatt mig åt att kunna välja kött genom en tydlig märkning. Jag har lite svårt att förstå att man ska avveckla detta. ”Kött från Sverige” är inte lika tydligt. Färgen och storleken på märket? Kött – och charkföretagen har varit tydliga med att det kostar pengar att byta. När det gäller frukt och grönt, så är märkningen Svenskt Sigill den tydliga ursprungsmärkningen byggt på certifiering. Vad händer där? Om satsningarna på klimatcertifierat och naturbete är i farozonen blir jag oroad. Det område som har varit mest eftersatt har varit mejerisidan. Jag var inkallad till Svensk Mjölk för några år sedan för att diskutera ursprungsmärkning på ost. Projektet lades på is – tyvärr. I samband med mjölkkrisen startade Arla upp sin mjölkkanna för svensk ursprung. Och Skånemejerier är tydliga med svensk mjölk med svenska värden där djuromsorg ligger i topp. Märket ”Från Sverige” kanske huvudsakligen blir något för EMV. Och visst är jag tacksam för att jag kan välja svenska livsmedel från Garant och ICA:s EMV. ICA har redan börjat ursprungsmärka ost med en egen logga – ganska otydlig. Kommer man övergå till ”Från Sverige”? COOP har i Mersmak redan uteslutet Svenskt Sigill Naturbete och Klimatcertifierat. Snacka om att motarbeta hållbarhetsmärkningar.

Jag som har varit med i många år inom bonderörelsen har jobbat med frågan länge. Jag minns den LRF förbundsstämma som fattade beslut i frågan (som Åsa Odell, LRF, nämnde på presskonferensen) och tillsammans med LRFs Min mat på 2000-talet var detta en av huvudfrågorna. Jag har skrivit debattartiklar tillsammans med Sveriges Konsumenter. Lars-Gunnar Lannhard i Grisportalen hänvisar till samtal med Lars Danell VD för Slakteriförbundet, vilket måste vara efter 1993, då jag lämnade Slakteriförbundet. Mitt minne av Scan var att budskapet på 80-90-talet var väldigt tydligt ”Bra mat från Sveriges bönder”, men det kanske inte inkluderade märkning. Men Scan har varit tydliga med märkning svensk köttråvara – eller? Att sedan deras bacon inte kunde märkas med Svenskt Kött, beror på att man styckar och skivar i Polen (Lars Danells baby).

Om svenska kor och svenska mjölkbönder

På måndag delar LRF Mjölk ut mjölkmedaljerna. Guldmedaljen är den högsta utmärkelsen som premierar skicklighet och ansvarskänsla i arbetet med mjölkkvaliteten, som har sin bakgrund i en tradition från början av förra seklet. Kungen delar ut medaljen till 37 mjölkbönder som levererat förstklassig mjölk från friska kor under minst 23 år. Det sker under en av de jobbigaste tider som svenska mjölkbönder gått igenom på mycket länge. Det är med blandade känslor jag går dit. Kommer några av dessa bönder finnas kvar om 20 år? Men visst är det viktigt att lyfta fram positiva exempel.

Den senare tidens debatter om mjölkkrisen i riksdagen har intressant nog inte lyft det svenska beteskravet. Det nämndes inte heller på Alliansens livsmedelsstrategiseminarium. Jordbruksverket föreslår i sin remiss om beteskravet att korna ska vara ute lika länge som idag, men den krånglighet och byråkrati som Svensk Mjölk föreslog 2012 har förenklats. Därmed borde både intressenterna kring betet d v s djurskyddet, miljöorganisationerna och mjölkbönderna vara nöjda – eller? Remissen ska besvaras i veckan.

Debatten undviker den verkligt kritiska frågan – varför har Arla tvingats sänka sitt mjölkpris till en katastrofalt låg nivå. Och den låga nivån måste övriga svenska mejeriföretag och även gårdsmejerier förhålla sig till. Jag håller inte med mjölkbonden Malin Sundin i hennes gripande monolog till sin ofödda dotter i P1, där hon påstår att vi har en kostnadskris. Det resonemanget fanns inte när mjölkpriset låg långt över 3 kronor. I kycklingbranschen hade man åtminstone tidigare en förhandling mellan uppfödare och slakteri som fastställde avräkningspriset i relation till produktionskostnaderna.

Jag har läst jämförelser mellan ekologiska och konventionella kor och studerat en intressant utvärdering av svenska celltal. Celltal är en viktig indikator för juverinflammation, mastit. Ju lägre celltal ju högre mjölkavkastning d v s friska kor mjölkar bättre. Svenska celltal har ökat under senare år vilket är oroande. I jämförelse med övriga nordiska länder har Norge och Finland lägre celltal i levererad mjölk än Sverige. Danmark har sänkt sina medelcelltal och närmar sig svensk nivå. Det hade varit jätteintressant att koppla ihop celltal och användningen av antibiotika i de nordiska länderna.

Ekologiska kor avkastar mindre, men har inte bättre juverhälsa än konventionella kor. Det är som tidigare konstateras, större skillnader mellan besättningar inom system än mellan ekologisk och konventionell produktion. Effekt har besättningsstorlek, inhysningssystem, raser och olika regioner. Ju större besättning ju högre celltal och robotbesättningar har mer mastit än andra system. SRB är fortfarande friskare än Holstein-kor. Kor i Norrland är friskare än i övriga landet. Västra och östra Götaland har högre celltal än övriga landet. Det är generellt också små skillnader i olika hälsoparametrar som andel svåra kalvningar och dödfödda kalvar och fertilitet mellan ekologiska mjölkbesättningarna och konventionella. Nyligen hittade jag i Jordbruksaktuellt bilaga Ekoweb en artikel som refererade Ekesbos studie kring hälsofördelar med bete. Studien visade att betet ger positiva effekter som gör det lönsamt. Intressant eftersom Stefan Ljungdahl, Jordbruksaktuellts chefredaktör tillhör de som vill avveckla beteskravet.

Var fanns konsumenterna, planeten, ekosystemen och djuren i Alliansens motdrag kring livsmedelsstrategin?

När alliansen bjöd in till seminarium i onsdags kring livsmedelsstrategin var det produktion och forskning som var i fokus. Inget ont om detta, men att just primärproduktionen fokuserades i Konkurrenskraftutredningen och väldigt lite kring senare led och konsumtion, har varit en del av kritiken över utredningen. Ingen fanns på seminariet från dagligvaruhandeln, som ändå är en nyckelaktör. Svensk dagligvaruhandel marknadsför i dag offensivt svenska livsmedel fram för allt kött, kyckling och ost med tryggt stöd av svensk lagstiftning. Handeln ropar efter mer och ursprungsmärkning på kött har fått ett ordentligt genomslag. Nu väntar vi på osten. Kycklingbranschen har haft detta sedan 2006. Att hävda att man inte får betalt och inte kan marknadsföra svensk djurskyddslagstiftning är inte sant, med tanke på merbetalningen för svenskt kött. Också näringen själv marknadsför svensk djurskyddslag. I boken från LRF Mjölk ”Världens bästa mjölk” kan man läsa att alla kor får komma ut på bete i Sverige. Det är något som också Skånemejerier använder i marknadsföringen. Och varför väljer man Ove Konradsson, Skövde slakteri om vill ha synpunkter från slakteribranschen, som ropade på konkurrens på lika villkor. Jonas Tunestål, VD för Sveriges största slakteri kommunicerar att Sverige valt en annan väg än EU:s bulkproduktion och att det är djurskyddet man får betalt för.

Jordbruk och livsmedel är en förtroendebransch. Det betonade också Fredrik Torehammar, Livsmedelsföretagen på seminariet. Man förvaltar jorden och ekosystemen, ska respektera djuren och livsmedel är något vi stoppar i kroppen tre gånger om dagen. Jag förstår om svenska bönder skulle vara glada över att slippa regler och byråkrati kring EU-stöd, men just dimensionen kring hållbarhet, säkerhet och etik gör att samhället anser att marknaden inte kan lösa problemen utan man måste omgärda produktionen med vissa villkor. Många enkäter till bönderna stöder inte uppfattningen att djursskyddsreglerna i sig är ett problem. Det är kontrollen, som i många fall blivit ett gissel p g a övernitiska och okunniga inspektörer. Osäkerheten över att inspektionen ska avslöja något helt oväntat, när man faktiskt tycker att man har allt under kontroll. Att LRF hävdar att allt utöver EU-lagstiftningen ska lösas av branschen, kommer inte innebära mindre regler och kontroll. Handeln kräver kvalitetssäkring. Urholkas mervärdet av svenskt förlorar ursprungsmärkningen i betydelse. Och det räcker inte med friska djur.

Den 1 april skrev jag en blogg med innehållet att alliansen tröttnat på att vänta på socialdemokraterna och gjort upp med Miljöpartiet kring svenska mervärden. Det var ju givetvis önsketänkande. Men med tanke på bristen på förhandlingar mellan regeringen och oppositionen, så förstår jag alliansens motdrag. Man kan ju hoppas på ett andra seminarium där konsumenterna, ekosystemen och djuren får komma till tals. Det är ohållbart att Näringsdepartementet inte kommer fram med något konkret. Vi som planerar ett seminarium i Almedalen kommer i alla fall tala om hur vi vill ha en svensk livsmedelsstrategi som kan utveckla en svensk lönsam livsmedelsproduktion med högt förtroende.

Montera inte ned svenska mervärden på miljö och djurskydd, för att Findus producerade klimatcertifierade svenska ärter

Svenska Findus var ett av de första företagen som valde att införa Svenskt Sigills klimatcertifiering. Findus grönsaker märktes med Svenskt Sigill och Klimatcertifierat. Det var företagets stolthet och marknadsfördes med framgång. Huvuddelen av den svenska produktonen gick på export. Findus var också det företag som larmade om hästköttet i lasagne och fick en utmärkelse av Livsmedelsföretagen för sin hantering av frågan. Findus borde ha platsat väl inom Haga-initiativet, som består av företag som vill visa att det lönar sig att satsa på hållbarhet. Men så bytte man VD och ägare. Jag har ingenstans läst att det var höga produktionskostnader, som gjorde att Nomad Foods valde att flytta produktionen från Sverige. Det finns helt andra drivkrafter hos globala riskkapitalister. Inte var det viljan att producera hållbart i alla fall.

Det var inte lagkrav som styrde ärtböndernas insatser för att minska klimatpåverkan. Det borde därför vara ett bra exempel för LRF, som hävdar att bönderna kan levererar hållbara certifierade produkter utan svensk lagstiftning. Men vad händer nu? Beklämmande nog missbrukar LRF situationen och börjar tala om dyrt regelverk och för ut budskapet att man måste ha konkurrens på lika villkor d v s samma regelverk på miljö och djurskydd som övriga EU. Det skapar bara misstro och är på tvärs mot Naturskyddsföreningens, konsumenternas och djurskyddsorganisationernas oro. Och varför skicka sådana signaler nu, när marknaden och konsumenterna verkligen svarat upp och köper mer svenskt kött till högre pris. Importen av griskött och ost minskar. Åter, är det verkligheten som gäller eller den gamla kartan? Se tidigare blogg. Jag noterar också att på listan över de 101 mäktigaste i Hållbarhetssverige, finns ingen representant från jordbruk och livsmedelsproduktion. Det borde vara ett oroande tecken för LRF och Livsmedelsföretagen.

Min födelsedag startade jag med ett frukostmöte på institutet för framtidsstudier kring vad som måste göras efter klimatavtalet i Paris. Jag har skrivit om mötet i Europahuset med samma tema. Nyligen avlyssnade jag också Hagainitiativets tilltro till att det lönar sig för företagen att satsa på hållbarhet. I tisdags morse talade Johan Rockström om behovet av kreativt mod för att klara av målen i klimatavtalet. Det är ingen tvekan om den ökade temperaturen är ett faktum. Antarktis is smälter fortare och havens buffringsförmåga avtar. Vi ser redan effekterna av temperaturhöjningen förstärkt av el Ninjo d v s sociala chocker – extrem torka och svält. Vi kan inte lösa frågorna med resurseffektivitet och skruva lite på tekniken. Jordbruket och hur vi producerar mat, har en nyckelposition som har stor betydelse för de 17 globala hållbarhetsmålen exempelvis biologisk mångfald, ekosystemen, livsmedelsförsörjningen och är den största utsläppskällan m m. Övergång till hållbart jordbruk är antagligen en av de viktigaste vägarna framåt. Vi har inte alla svaren, men det finns saker som måste göras – även av Sverige, eftersom vi alla berörs av vad som händer internationellt. Stater bryr sig om sitt internationella rykte, så det är bara att hoppas att Sverige vill gå före. Gå mot fossil-frihet, minimera utsläpp av metan och luftföroreningar (sot), gå mot hållbart jordbruk och skogsbruk för att öka resiliensen, inkludera effekterna av vår import och se till att EU städar i sin klimatpolitik, så att Sveriges verktyg mot att minska koloxidutsläppen inte saboteras. Det diskuterades styrmedel för att sätta tryck på länder som inte agerar enligt avtalet. Det talades om handelshinder. Rockström svarade på en fråga, att WTO och TTIP körs helt utan hänsyn till klimatavtalet. Här borde svensk politik utöva inflytande.

Utan spaning ingen aning. Är det kartan som gäller eller verkligheten?

Fördelen med att inte ha fasta arbetstider är att man kan ägna sig åt en omfattande omvärldsspaning. Man kan delta i frukostmöten och seminarier, vilket kanske inte alla som deltar i debatten verkar kunna ägna sig åt. Omvärldsspaning ger möjlighet att titta på verkligheten och fånga fakta och inte fastna i kartan, som vissa ritade för flera år sedan.

En reflektion efter seminariet på ABF 4 april, som ordnades av LRF var just att deltagarna fastnat i kartan – sin egen eller LRF:s? Temat var svensk livsmedelsförsörjingen. Att Torbjörn Iwarsson, råvaruexpert, var mer intresserad av den politiska färgen d v s (mer rödgrön än blå) i boken Maten och Moralen än budskapet i boken är avslöjande. Pinsamt blir det när han hävdar att 20 års väg med svenska mervärden, gett effekten att 70 % av grisköttet är importerat och därför bör förkastas, vilket han uppfattar stöds av LRF. Sanningen är ju att det är precis tvärt om. 70 % av grisköttet som konsumeras i Sverige är svenskt. Det har skett ett trendbrott, enligt Jordbruksverket. Importen har minskat. Svenskt kött har stärkt sin position på marknaden. Åsa Odell, LRF vägrar att tillkännage att köttbönderna i Sverige får 30 -40 % högre avräkningspris än i övriga EU. Det känns som om LRF har fastnat i kartan, som man skickade in i Konkurrenskraftutredningen 2013 där allt var bara elände. Med all respekt för att svensk mjölkproduktion backar, kan man fråga sig varför svensk kycklingproduktion ökar. En tidig ursprungsmärkning (2006), en sammanhållen bransch och tydlig marknadsföring.Mervärdesmodellen visar sin fördel nu, när det finns ursprungsmärkning och handeln har insett att djuromsorg och hållbarhet är viktiga för konsumenterna. Konsumenterna betalar mer och dagligvaruhandeln kommunicerar svenska djurskyddlagsbaserade mervärden.

Ett annat exempel är att Staffan Danielsson hänvisar till Johan Westerholm, Ledarsidorna, som ondgör sig över synen på lantbruk och bristande vilja att göra något. Westerholm hävdar att det skulle rädda smågrisar att spärra in suggan i bur. Men nu är det faktiskt så att två tunga grisforskare på uppdrag av Jordbruksverket i sin utvärdering av en svensk pilotstudie och internationella studier, drar slutsatsen att fixering av suggan inte räddar smågrisar i samband med grisning. Detta är väl något som Bengt Gustafsson f d professor vid SLU borde ta till sig i sin sporadiska blogg, som publiceras på Grisportalen.

Förtroende en nyckelfaktor till framgång

När jag inte kunde sova i natt, läste jag KSLA:s UNIK Utmaning (3.2015), där tolv unga människor förra året fick ange vägar till det hållbara naturbruket med utgångspunkt från år 2050. Man skriver bl. a : ”Under förändringen i samhället blev förtroende en nyckelfaktor till framgång. Förvaltning av konsumenternas förtroende vävdes in i ekonomiska kalkyler och sågs som en ändlig resurs … och började förvaltas på samma varsamma sätt som andra ändliga resurser”. Men har inte alltid förtroende varit en förutsättning, oberoende om det är politiker, myndigheter, företag eller förtroendevalda (det heter ju just förtroendevald). Lite skrämmande att den generation som ska ta över, känner och uttrycker sig så. I hela min yrkeskarriär inom djuruppfödning, jordbruk och livsmedelsproduktion, har jag känt att jag levt i en förtroendebransch. Livsmedelsproduktion är inte som vilken produktion som helst, eftersom den berör förvaltning av vår jordbruksmark och våra ekosystem, respekten för djur och något som vi stoppar in i kroppen minst tre gånger om dagen. Scans Djuromsorgsprogram, LRF:s ”Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk” och mejeriernas kvalitetsprogram handlade om att bygga upp förtroende. Nu vill LRF att vi ska känna fortsatt högt förtroende för Sveriges bönder, som livsmedelsproducenter, med en avveckling av stora delar av svensk särlagstiftning och branschöverenskommelser. Men jag delar Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningens oro. Om signalerna från vissa högljudda bönder är att djurskyddet är ett problem och att miljöhänsyn och djurskyddsregler är en belastning, så tappar många tilliten. Och menar Livsmedelsföretagen verkligen allvar med att miljö och djur inte ska ingå i den svenska livsmedelsstrategin? Det är dags att fundera över vad som ska ge mig som konsument förtroendet tillbaka för svensk livsmedelsproduktion.