Svenska krav på lågt pris på läkemedel kan bidra till ökad risk för antibiotikaresistens

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Varför kan vi som konsumenter eller apoteken inte ställa miljökrav vid tillverkning av läkemedel? För livsmedel gäller transparens, spårbarhet och öppenhet, men när det gäller läkemedel är det bara pris som gäller. Den s k generikareformen innebär att apoteken måste rekommendera det billigaste relevanta läkemedlet. Detta driver mot lägsta möjligaste produktionskostnad. Generika innebär att den aktiva substansen är tillgänglig för vilken läkemedelstillverkare som helst att tillverka, när patentet har löpt ut. Tillverkningsprocessen är konfidentiell av kommersiella skäl anses det. Sveriges fokusering på billigaste möjliga läkemedel kan ha bidragit till oacceptabla produktionsförhållanden och ökad risk för antibiotikaresistens. Det som också oroar mig, är att den europeiska knsumentorganisationen BEUC inte fortsätter sitt arbete med att minska antibiotikaanvändningen, utan snarare fokuserar på tillgång till läkemedel till rimliga priser. Det känns som samma angreppssätt som svensk generikalagstiftning – eller?

Det är ingen nyhet att fabrikerna i Indien skickar ut tonvis med antibiotika i vattendragen vid tillverkningen av läkemedel. Joakim Larsson, Göteborgs Universitet har i många sammanhang rapporterat om provtagning i indiska vattendrag i anslutning till läkemedelsfabriker. Det är skrämmande siffror. En vanligen citerad studie från 2007 visade på utsläpp i avloppsvatten med bredspektrum antibiotika ciprofloxacin per dag som motsvarade behandling av 44 000 människor.

Men nu kanske det händer något. Swedwatch och Naturskyddsföreningen har nyligen presenterat en rapport (finns på Naturskyddsföreningens hemsida), där man kartlagt utsläpp i den indiska staden Hyderabad. Indien är en av världens ledande producent av läkemedel med en koncentration av fabrikerna till just staden Hyderabad. Staden har blivit känd som en global ”pharma hub” och har väldokumenterat rekord när det gäller alarmerade utsläpp. Förutom en alldeles oacceptabel risk för att bygga upp antibiotikaresistens, innebär utsläppen stora effekter på befolkningen i anslutningen till fabrikerna. Många lider av lungstörningar och hudskador. Vattendragen förorenas och påverkar möjlighet till fiske, bevattning och tillgång till dricksvatten.

Nu måste krävas insyn och krav på tillverkningsprocessen. Läkemedelsindustrin har, enligt Swedwatch, vidtagit vissa åtgärder för att förbättra produktionsprocesserna och för att stärka hållbarheten utmed leverantörsleden, men utvecklingen går långsamt och många tillverkare ignorerar fortfarande försiktighetsprincipen. Rapporten ställer ett antal tydliga krav/rekommendationer till EU, myndigheter i importerande och exporterande länder, tillverkningsindustrin och WHO. Nu hoppas vi att rekommendationerna leder till förändring. Föreningen Vi Konsumenter som prioriterar frågan sedan länge, ser möjligheter att genom samverkan med andra organisationer få genomslag.

Om Sverige får stå i skamvrån när det gäller att inte ställa krav på tillverkningen och att pressa priserna, har Sverige också en lång historik med att minska behovet av antibiotika till människor och djur. De svenska positiva erfarenheterna är samlade i en broschyr:” Swedish work against antibiotic resistance – a one health approach”. Medarbetare från Folkhälsomyndigheten, Jordbruksverket och SVA har författat broschyren. Bakom broschyren står samtliga 25 myndigheter och organisationer i den nationella samverkansfunktionen mot antibiotikaresistens som leds av Folkhälsomyndigheten och Jordbruksverket. Broschyren finns tillgänglig på Jordbruksverkets webbplats: https://webbutiken.jordbruksverket.se/sv/artiklar/ovr524.html
I broschyren sammanfattas nyckelfaktorerna i Sveriges arbete mot antibiotikaresistens: Långsiktigt arbete med politiskt och lagligt stöd; konsensus och samarbete mellan sektorer, lokalt, regionalt och nationellt; förebyggande hälsovård – friska människor och djur behöver inte antibiotika; transparenta och tillförlitliga data för åtgärder och uppföljning och aktivt engagemang i internationella utmaningar.

Går det förklara sambandet mellan svensk ost och biologisk mångfald?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Det verkar inte som man ens försökt. Vi är många som försöker bredda hållbarhetsdebatten till att omfatta mer än klimatet. Jag har själv gjort det i ett flertal bloggar. I fredags i samband med Ostfestivalen försökte LRF Mjölk göra detsamma. Biologisk mångfald är svårt att förklara och att förstå. Bin som pollinerare kan man nog förstå. Det är poppis att skaffa bi – och humlehotell. Och blommande vägkanter är ett sätt att erbjuda pollinerare föda. Liksom att häckar gynnar gråsparven. Och lärkrutor i spannmålsåkern ger möjlighet för lärkorna att häcka. Fredagens diskussion vid bordet, började med att konstatera att svalorna minskat. Svalorna vill vara där djuren och där flugorna finns. Vad händer om vi inte har djur ute?

Biologisk mångfald i haven är nödvändig för att olika arter ska överleva. Om man fiskar ut en art påverkar det direkt balansen och andra fiskarter. Östersjön är ett bra exempel. Sedan går det nog att inse att invasiva arter hotar den biologiska mångfalden i en viss biotop. Minken är ett bra exempel, som hotar f f a sjöfågeln i skärgården.

Många vet nog att våra svenska hagmarker är oerhört artrika och arealen måste öka. Om man i Sydamerika talar om avskogning som ett stort hot mot den biologiska mångfalden, så är igenväxning Sveriges utmaning. Handlar det bara om att handla naturbeteskött? Hur får vi ihop osten och den biologiska mångfalden – kommunikativt. När jag tagit upp frågan med LRF m fl tidigare, så hävdar man att osten för konsumenten ligger för långt bort från kon. Det innebär att man inte tror att betande kor är ett argument för svensk ost. Eller så vill man inte ha ett opinionsmässigt tryck för att behålla beteskravet. Jag är glad att LRF Mjölk i alla fall nu försöker ta tag i diskussionen. Att ost görs av mjölk och mjölk kommer från kor kan inte vara något helt okänt. Högproducerande kor betar inte naturbetesmarker, men kvigor, sinkor och stutar kanske gör det. Den stora andelen tjurkalvar som inte kastreras utan hålls på stall, är ett problem. Den svenska mejeribranschen måste inse att man har ett oerhört starkt argument – det svenska beteskravet. Inte nog med att betande nötkreatur gynnar en artrik flora. Vallodling är positivt från miljösynpunkt. Vallen är bra i växtföljden, minskar behovet av bekämpningsmedel, ökar mullhalten och kolinlagringen. Beteskravet är ett jättestarkt djurskyddsargument. Det finns flera konsumentstudier som bekräftar det. Ge mig en bra ursäkt för att man inte kopplar svensk ost till att den kommer inte bara från mjölk från svenska kor, utan också från betande kor.

Man får väl i alla lägga en plan hur man ska kommunicera sambandet mellan ost och biologisk mångfald. Det är verkligen värt ett försök. Eller förhindrar kriget mellan mejeriföretagen ett gemensamt grepp? Och Arla måste se till att Arla inte kopplas till ett beklämmande djursskyddsfall i Hälsingland. Om man hela tiden hänvisar till att man inte kan kommentera en enskild bonde, så är det totalt oprofessionellt. Så fungerar det inte. Det handlar inte om den enskilda bonden, utan precis som VD Patrik Hansson till slut ändå säger d v s systemet har fallerat.

Denna konstiga vinter

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Nu vet man ju aldrig om det innan våren kommer en vinter. Jag har upplevt att det har snöat på valborgsmässoafton och jag har bilder från min födelsedag i början av april när vi pulsar omkring i snö ute på Ingarö. Men jag har aldrig under mitt nästan sjuttiosexåriga liv upplevt att Bergviken inte varit istäckt i februari. Det har snöat några få gånger i Stocholmstrakten, men snön har försvunnit på några dagar. Dessutom regnade det så kraftig precis innan jul så att vägen flöt bort och inte var farbar på tre dagar. Det har hänt en gång för trettio år sedan i samband med vårfloden. Jag kommer inte ihåg när isen låg på fjärden sist. När man kunde åka skidor ut till Rönnskär eller att det körde bilar på isen utanför Ingarö. När Bosse och jag åkte skridskor till Fällström, sundet mot Saltsjöbaden. Det var också väldigt behändigt att ta pulkan tvärs över viken på nyårsaftonsmiddag till grannen. Jag minns nyårsafton just som en iskall vinternatt. När man höll på att frysa knäna av sig i finklänning och nylonstrumpor på nyårsfest i stan.

Man vet att man inte ska dra slutsatser av ett enskilt extremt väderår, men jag känner oro. Och jag är inte ensam. Vi är många som är oroliga eller borde vara oroliga. När jag inte kan sova, läser jag Sverker Sörlins bok: ”Till bildningens försvar”. Den är definitivt inte lättläst, men kan rekommenderas. Han refererar forskning kring klimatskeptiker. Kunskapen om klimatförändring är känd bland förnekarna. Skillnaden är att de misstror den. Det är för att de i de andra stora frågorna, förhindrar dem att vara entusiastiska över vad det skulle innebära att klimatfrågorna togs på allvar. På grundval av en omfattande psykologisk forskning kan man visa hur människors förhållningssätt till klimatfrågan ytterst styrs av hur vi anser att världen och samhället fungerar och bör fungera. Klimatförnekare som hoppar på Sverker Sörlin, som ledamot av det Klimatpolitiska rådet, är män, sällan unga, i vissa fall välutbildade för ganska länge sedan inom områden teknik, geoteknik och vissa andra naturvetenskaper, där de lärde sig att jorden och atmosfären var stabila företeelser som människor inte kunde påverka. De besitter också i regel ett utomordentligt självförtroende, som har gåtfulla drag – typ Donald Trump (min kommentar). I USA är 75 % av republikanerna klimatförnekare och ca en fjärdedel av demokraterna. Enligt Sverker domineras propagandan i USA ofta av aktörer med koppling till den fossila industrin. Vilka fakta som tar plats i våra huvuden, deras väg dit är en fråga om institutioner och makt och om värderingar. Travestering av Luther – ett korrekt faktum gör inte en god människa, men god människa förenar korrekta fakta med goda värderingar.

Djurskydd på dagordningen tack vare Uppdrag Granskning

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Tack Uppdrag Granskning för att den angelägna frågan kring hur vi hanterar våra djur hamnat på dem mediala agendan. Reportaget från Arla-gården den 29 januari visade en skrämmande bild med magra och skadade kor och en helt oacceptabelt skitig miljö. – hemskt. Det enorma mediadrev som följde visar det, som vi många vet, att engagemanget för djurs välfärd är mycket stort hos svenska medborgare. Jag har länge varnat för att de viktiga frågorna kring antibiotikaresistens och djurvälfärd hamnar i skuggan av den viktiga men allt dominerande klimatfrågan. Nu talar alla om corona-virus. Det ger möjlighet att lyfta antibiotika-frågan, vilket också gjorts i DN och nu sist i Svenska Nyheter i TV. En eloge till Kristoffer Appelqvist som tidigare också lyfte djurskyddsfrågor kring grisslakt.

Hanteringen av bristande djurskydd på mjölkgården i Hälsingland ger upphov till en mängd frågor. Länsstyrelsen hade varit på besök flera gånger. Men de offentliga kvarnarna mal långsamt. Jag har själv suttit i TV för några år sedan och försökt klargöra att en tredjepartscertifiering är ett mycket skarpare instrument för att stänga av produktion som inte fyller lagens krav eller certifieringens tilläggskrav. Uppfyller man inte vissa kritiska punkter så ryker certifikatet d v s möjligheten att leverera om inte rättning sker. Arlas kvalitetsprogram Arlagården är ingen oberoende tredjepartskontroll. Så vitt jag vet använder man rådgivningsföretaget Växa för att följa upp kvalitetsprogrammet. Enligt information i programmet hade Arla stängt av gården tidigare. Var fanns uppföljningen? Inspelningen inne i stallarna ska ha skett i december och dessa bilder går inte att förneka. Vem som har filmat framgår inte. Det verkar som LRF också varit på gården. Det finns väl ett skäl till att djurägaren hänvisar till LRF när Uppdrag Granskning knackar på.

Hanteringen av LRF och Arla i programmet är katastrofalt dåligt!. Man skickar inte fram en presschef LRF! Antingen ordförande eller djuromsorgsansvarig! Var förhoppningen att man skulle kunna mörka och tysta ned frågan, precis som bilderna från svenska grisstallar? LRF skulle tydligt ha deklarerat att detta var oacceptabelt och man skulle jobba för att bli bättre på att hitta gårdar med problem, vilket man nu har gjort. Men hur fungerar krishanteringen på Arla – att överhuvudtaget inte kommentera. Hittills har jag bara sett Arlas otydliga kommentarer på Facebook. Jag blir också påmind om ett tidigare Uppdrag Granskning som granskat Arlas hantering av bonusar, tror jag. Skärpning Arla! Är man stor så måste man vara snäll! Enligt Jordbruksaktuellt har såväl Patrick Hansson, Arla och Palle Borgström kommenterat på Ekogalan den 30 januari.

Man ska inte låta ett beklämmande djurskyddsfall representera en hel näring, men det som har hänt har hänt och bör mana till skärpning. Jag blir verkligen besviken när jag läser en del kommentarer från bönder m fl på Facebook. Man anklagar Uppdrag Granskning att agera på uppdrag av djurskyddsaktivister. När man börjar använda fallet för att belysa böndernas ekonomiska situation och föreslå lättnader i regelverket, tappar man helt förtroende. Djurskydd, som är ett starkt svenskt mervärde, blir inte bättre om man släpper på svenska djurskyddsregler. En särskild uppmaning till Sveriges Mjölkbönder!

Klimat, klimat, klimat och tankar kring andra hållbarhetsmål

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Häromdagen gav jag, Vi Konsumenters synpunkter på regeringens politiska klimathandlingsplan på en hearing hos Klimatpolitiska rådet. Handlingsprogrammet är ambitiöst och brett, 132 punkter över en mängd olika områden. Men det är väldigt tunt när det gäller konsumtionsbaserade utsläpp och magert kring livsmedel och jordbruk. Jag pekade bl a på att också titta på andra hållbarhetskriterer och målkonflikter.

”EAT Lancet-rapportens slutsatser om skifte till växtbaserad mat klarar bara klimatfrågan och inga andra hållbarhetsmål – kanske inte ens hälsan”. Så drastiskt och enkelt uttryckte sig Christina Cheng, trendproffs, när hon pratade på KSLA i veckan. I den värld som arbetar med grön produktion, pratar vi alltmer om andra hållbarhetsaspekter, som biologisk mångfald, vatten – och markhushållning, men medialt och inom vissa myndigheter och organisationer är åtgärder och rekommendationer nästan bara fokuserade på klimatfrågan. Ett exempel är Konsumentverkets och Livsmedelverkets konferens i oktober, som i stort sett bara handlade om att minska klimatpåverkan genom att sluta äta kött. Klimatfrågan är avgörande för vår framtid, men andra hållbarhetsfrågor kan också ha stor betydelse för vår framtida livsmedelsförsörjning. Jag kan ibland fundera över om det skulle vara möjligt för Greta Thunberg att också driva andra kriterier inom planetens gränser exempelvis att se till att bevara arter och genetisk variation. Men förenklingen kanske är nödvändig i en högaktuell och angelägen fråga. Jag kämpar hela tiden för att få den ökade antibiotikaresistensen med på dagordningen.

Det känns som Christina Cheng är ganska USA- influerad och speglar marknaden i USA. Det går kanske inte alltid att översätta allt till svenska utmaningar, men hon nämner en mängd aspekter på hållbarhet, där vi som engagerar oss i frågan, nickar instämmande. Hon talar om One Planet bussiness, sortiment som driver biologisk mångfald, lokalt, jordhälsa, växtföljder, perenna växter, plogfritt och kolinlagring.

Begreppet regenerativt jordbruk dyker i flera sammanhang. Regenerativt jordbruk handlar om att bygga upp jordens bördighet, förbättra vattenkretsloppet och öka ekossystemkapitalet. Det handlar om att vända den negativa trenden genom att bygga upp både matjord och biologisk mångfald, samtidigt som vi producerar livsmedel på ett konkurrenskraftigt sätt. Varma förespråkare i Sverige är Märta Jansdotter, Gröna gårdar och Jörgen Andersson Fjällbete. Jag har mött och lyssnat till båda. Mycket har handlat om att betande djur och betesrutiner, som ska förbättra jordhälsan. Det känns som ett spännande område och ett annat angreppssätt. Ökad kunskap om kolinlagring är vital. Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen kämpar sakligt och genomtänkt för att försöka inte förenkla debatten till att ta bort alla djur från livsmedelsproduktionen. Vegankost är inte lösningen. Jag deltar i klimatmålsinitiativet och i det nätverket finns en del radikala vegankrafter. Jag deltar också i Svenskt Sigills revidering av regelverket. Man har klokt nog angripit klimatcertifieringen, vattenuttag, övergödning, biologisk mångfald, bördighet, växtföljd och bekämpningsmedel.,

Det goda samtalet

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Hur kommunicerar vi? Finns det tid och plats för det goda samtalet? Det goda samtalet som rymmer omvärldspaning, omvärldsanalys, historieanalys, framtidsspaning och kreativa och filosofiska tankar. Utvecklingen mot ett överväldigande flöde av information som mail, Face book, Twitter och Instagram tar stor del av vår vakna tid och även av den tid då vi inte borde vara vakna. Jag lyssnar också på Spanarna på radio där Gabriella Ahlström tar upp den sedan länge aktuella utformningen av arbetsplatser d v s kontorslandskap med rader av skrivbord. Jag har alltid haft den uppfattningen att den främsta drivkraften, är att det gällde att minska behovet av yta per medarbetare. Det påminner om gamla bilder av det som kallades ”trälhavet”. Ett trälhav på 30, 40 -50- talen var ett jätterum med rader av damer som knattrade på skrivmaskin. I ett kontorsrum där man kunde stänga dörren kunde man spontant ta sig tid till ett samtal. I ett kontorslanskap får man inte prata högt och måste gå undan om man skall tala i telefon. Jag fick uppleva omställningen när LRF 2006 flyttade från ”Bondtolvan”, Klara Östra kyrkogata 12, till Franzéngatan i Hornsberg. Kontorslandskapet passade mig dåligt. Jag pratade ibland med kollega Magnus, som satt i andra ändan av rummet. Kollega Anna lyssnade med viss förtjusning på mina planeringar av middagar. När jag hälsade på min tidigare arbetsplats på senare tid fick jag ett irriterat ”hysch”, när jag pratade med en f d kollega.

Som Gabriella sa i spanarna, så får det till effekt att kollegor mailar även om man sitter två meter från varandra. Jag ser också en ökad benägenhet att SMS-a i stället för att lyfta luren. Ett telefonsamtal kan ofta vara mycket effektivare. Min vän Christina Möller ringer nästan alltid. Den mänskliga rösten är väl också en viktig del i vår sociala gemenskap. Det påminner mig också om Sverker Sörlin, professor i historiska studier vid KTH. Han presenterade på KSLA sin senaste bok: Till bildningens försvar med undertitel Den svåra konsten att veta tillsammans. Den handlar om bildningens viktiga betydelse i samhällsutvecklingen. Han oroar sig över utvecklingen. Bildning kräver en etisk miljö och handlar också om moral och värderingar i samhället. Bildning är inte bara kunskap.

Jag ställer mig frågan om det goda samtalet, efter att nyligen ha fått glädjen av att dela två dagar med min vän och yrkeskontakt professor emeritus Bo Algers i hans och Annes hus på Björkö utanför Göteborg. Vi pratade i timmar om dåtid, nutid, människor, konst – ja, mycket som är viktigt här livet. Det påminner mig om ett samtal som Svensk Sigill 2005 ordnade, ett heldagsmöte ute i mitt hus på Ingarö. Gott om tid – var och en fick berätta om sin livsresa. Det skapade en alldeles speciell gemenskap, som finns kvar fortfarande. Jag har bara upplevt detta en gång tidigare. På ett tvådagarsmöte lett av en proffskonsult Rehndal, löste sig mirakulöst en konflikt i gruppen som drev LRF:s program ”På Väg mot världens renaste jordbruk”. Kanske gjorde Vi Konsumenter alldeles rätt när vi i november bjöd in till samtal istället för seminarium kring växtbaserade livsmedel. Får vi någonsin se en renässans för tiden för det goda samtalet?

Jag vill ha fred och en hållbar planet!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

I dessa oroliga tider tänker jag på Sven Melanders underbara intervju på TV med den lilla tjejen som fick frågan om vad hon önskade sig mest. Det började med en docka, men efter påtryckningar och omtag lyckades Sven Melander till slut få ungen att ropa: FRED! Det är för oroligt i världen. Vi har för många knepiga ledare i världen; i USA, Brasilien, Australien, Filippinerna, Ryssland, Polen och Ungern. För att inte tala om Syrien och Saudi Arabien. När blir det fred i Mellersta Östern? Och när slutar det brinna i Australien eller i Brasilien, Kalifornien och delar av södra Europa också för den delen? Dessutom känns den politiska situationen i Sverige inte särskilt trygg.

Går det att vara optimistisk inför framtiden? Häromdagen träffade jag Svante Axelsson, f d Naturskyddsföreningen och nu Fossilfritt Sverige på tunnelbanan. Svante – alltid optimistisk ”Det händer mycket positivt i Sverige nu!”. Vad ska man önska sig inför ett nytt decennium. Jag tycker inte man tidigare har brytt sig så mycket om decenniumskifte, men nu får det en symbolisk innebörd. Det är mycket, som ska falla på plats. Inte minst måste klimatfrågorna få sin lösning inom ramen för det här decenniet. Ibland får jag den skrämmande känslan av att jag inte kommer överleva detta decennium och en stor oro över vad min son och mina barnbarn kommer att leva i för värld.

I IVA/KSLA:s rapport ”Så klarar det svenska jordbruket klimatmålen” ges jordbruket utrymme för utsläpp av växthusgaser, eftersom vi måste producera mat. Jag hoppas vi inför kommande decennium klarar av att balansera åtgärder som minskar utsläppet av växthusgaser med andra hållbarhetsmål – vatten, mark, biologisk mångfald, kemikalier, kväve, fosfor m m. Den stora utmaningen är förstås fossilfriheten. Transporterna är en utmaning. Det är ett område där utsläppen ökar. Ska vi verkligen acceptera att matvaror far kors och tvärs över världen innan de hamnar i svenska matbutiker. Men att våga andas att vi bör minska handel som innebär många och långa transporter är som att svära i kyrkan. Det finns en stark preferens för lokal och närproducerad mat hos svenska konsumenter. Det känns som en genuint äkta känsla. Möjligheten att påverka är också givetvis större om maten är producerad inom landets gränser. Men det är väl något som är så fult som protektionismen – eller!

Man brukar alltid hävda att tranporten har liten betydelse i livscykelanalysen LCA,. Men sammantaget har transporterna stor negativ betydelse. Inte bara för förbrukningen av fossila bränslen utan också för avgaser och trafikolyckor. När jag ser ett reportage på TV från transportkonferens i Linköping visar man självkörande fordon. Men att göra fordonen självkörande gör väl inte klimatutsläppen mindre? Lantmännens bönor processas och förpackas i Italien. Det var vad Vi Konsumenter konstaterade vid vårt samtal kring växtbaserad mat i november 2019. Det finns potential att odla mer växtbaserade råvaror i Sverige, men det saknas infrastrukturer för att ta hand om råvarorna.

Det som oroar mig är att andra viktiga frågor drunknar i klimatdebatten. Den ökade antibiotikaanvändningen och den därmed ökade antibiotikaresistensen är ett jättelikt globalt hot. Sambandet mellan behovet av antibiotika till djur och djurvälfärd måste tydliggöras. En bra miljö och skötsel främjar friska djur och minskar behovet av antibiotika. EU har infört skärpta regler för antibiotika till djur. EU:s The European green Deal pekar ut krav på minskad användning av antibiotika och bekämpningsmedel. Härligt! Nu gäller det att ambitionerna får genomslag. Det kanske kan motverka Sveriges enkelsidiga diskussion kring klimat. Men heja Greta Thunberg! Skit i idioter som vill göra dig till vänsterpopulist!

Den svenska livsmedelsstrategin – en personlig reflektion

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Först kom Rolf Annerbergs Konkurrenskraftutredning 2015. Att LRF:s expert hade fått ett betydande inflytande, framgick när man föreslog en harmonisering att svensk djurskyddslagstiftning till EU:s nivå. Då undrar man varför just djurskyddsregelverket skulle vara så fördyrande för svensk livsmedelsproduktion. När LRF:s f d ordförande Helena Jonsson i sitt nyhetsbrev till medlemmarna gav LRF äran av att ha tagit upp de fördyrande svenska djurskyddsreglerna, avslutade jag mitt medlemskap i LRF. Då hade Vi Konsumenter och det samlade djurskyddet i debattartiklar argumenterat för att behålla svenskt djurskydd. Seminariet i Almedalen 2015 hade samma budskap.

Vi var många som gjorde inspel till det pågående arbetet med en svensk livsmedelsstrategi. Sveriges Konsumenter, Konsumentföreningen Stockholm, WWF, Naturskyddsföreningen och World Animal Protection: ”Vår konsumtion och produktion av mat håller oss inom ramen för en planet och bidrar till uppfyllandet av FNs hållbarhetsmål. En hållbar livsmedelskedja bygger på ekosystemens bärkraft, konsumenternas medvetna val, hälsosamma måltider och en framgångsrik ansvarsfull livsmedelsbransch med hög kompetens och god lönsamhet. Mervärden inom miljö, djuromsorg och kvalitet lyfts fram och tydliggörs för lönsamhet i hela sektorn. Sverige har fortsatt ett av världens bästa djurskydd som utgår från att djur ska hållas friska och ha det bra. Konsumenterna har tillgång till mat som är säker, hälsosam, prisvärd och hållbart producerad. Lönsamma livsmedelsföretag och lantbruk finns över hela Sverige och har en stark marknad nationellt och internationellt. Livsmedelskedjan är transparent, sträcker sig från jord till bord och inkluderar producenter, företag, intresseorganisationer, konsumenter. Alla tar ansvar och gör åtaganden för att uppnå en hållbar livsmedelskedja. ”

Hur blev det då i januari 2017? ”En konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet”. Till det ska tilläggas att livsmedelsstrategin också uttalar att Sverige ska fortsätta att ha höga ambitioner när det gäller djurvälfärd och djurhälsa. Sverige bör fortsätta arbetet för att höja djurskyddsnivån i EU. Frågan är om man lyckats med någondera – ökning av produktionen respektive nationella miljömål eller förbättrat djurskydd. Knappast något av de svenska miljömålen kommer att uppfyllas. Och bönderna är frustrerade över att man inte ser resultat av livsmedelsstrategins ambition till ökning. LRF driver hela tiden att myndigheternas huvuduppgift ska vara att främja närigens utveckling. Jag tror att många bönder tror att förenkling ska lösa problemet. Att öka produktionen av växtbaserade livsmedel måste vara en prioriterad uppgift med hänvisning till ökad efterfrågan från marknaden.

Jag tittar på regeringens handlingsprogram, som avspeglar regeringens politiska vilja. Första omgången fick Jordbruksverket medel till flera projekt och en del gick till Livsmedelsverket. Där fanns bl a medel till djurskyddsprojekt, ett rådgivningsprojekt kring djurskydd och också pengar till hantverksmässig livsmedelsproduktion. Livsmedelsverket fick och får pengar till bl a matsvinn. Hur ser det då ut i andra omgången 2020 -2025? Förenkling har ju varit en fokusfråga för LRF och regeringen och det ingår också i listan: Analyser av den samlade regelgivningen för livsmedelskedjan för att identifiera regler som försämrar konkurrenskraften. Glädjande nog satsar man också på åtgärder för att förhindra livsmedelfusk. En fråga som aktualiserades i Almedalen 2019. Ökad export ses ofta som lösningen till ökad produktion och regeringen bidrar med stimulansåtgärder. Den offentliga upphandlingen av hållbar och hälsosam mat ska främjas. Det som gläder mig är att man vill identifiera hållbara livsmedelssystem genom en förstudie. Analysen ska definiera begreppet och visa på vilka behov som finns för att uppnå ett hållbart och konkurrenskraftigt livsmedelssystem. Den analysen kommer förhoppningsvis innehålla flera kriterier kring planetens gränser än klimat. Sedan måste det givetvis finnas en samordning mellan alla aktörer i livsmedelskedjan. Och var hamnar civilsamhället i regeringens modell? Den nationella samrådsgrupp som tidigare fanns verka ha somnat in. Näringen tyckte inte den fyllde någon vettig funktion. Rätt eller fel?

Klimat, växtbaserad mat och djurvälfärd 2019

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

I januari 2019 presenterades EAT Lancet-rapporten, som har fått stort genomslag. 2019 blev året då Greta Thunberg blev världens mest uppmärksammade person. Vi kan inte vänta på att vidta åtgärder för att minska temperaturhöjningen. Maten vi äter är en del av problemet (ca 25 procent) och ett område, där vi som konsumenter kan påverka. Mat.se deklarerar koldioxidavtryck per matvara byggt på LCA-analyser från RISE. Jag kommer ihåg ett hållbarhetseminarium ordnat av Per Bolund. Där presenterade en regeringstjänsteman, som deltog i Kommissionens hållbarhetsarbete, LCA som det fantastiska verktyget för att mäta hållbarhet. LCA kan mäta miljöpåverkan av en viss produkt, men har tydliga begränsningar. Man tappar bort andra hållbarhetsaspekter som biologisk mångfald och systemeffekter. Man kan givetvis inte heller mäta olika regioners produktionsförutsättningar.

Det blev fortsatt fokusering på den förenklade tolkningen, att slutar vi äta kött har vi löst planetens hållbarhetsproblem. Ett sådant förenklat budskap har mött motstånd. Man måste utgå från varje regions förutsättningar och fler hållbarhetskriterier. Men medan den populistiska förenklade debatten lever sitt liv, finns en annan spännande diskussion kring biologisk mångfald, kolinlagring, regenerativ jordbruk, jordhälsa, kemikalier m m. Om nu Sverige har goda förutsättningar att producera gräs och gräsätare och därmed öka kolinlagringen så måste detta inkluderas i hållbarhetsdiskussionen.

Men den vegetariska trenden är global och stark. Flera stora köttföretag satsar nu på växtbaserade alternativ. Och marknaden växer. Men det känns alldeles rätt att, som Vi Konsumenter gjorde i november, borra i frågan om ursprung, produktionssätt och pris. Flera av de vegetariska alternativen är inte billiga (Läs rapport på www.vikonsumenter.org). Vi har också sagt att vi ska fortsätta granskningen och vi får ett erkännande att vi är tidigt rätt ute.

Vad hände inom området djurskydd 2019? Vi fick en ny djurskyddsförordning. Från djurskyddssynpunkt kunde vi glädja oss åt att kravet på förprövning av djurstallar finns kvar liksom krav på bete för kor sommartid och krav på lösgående grisar. Däremot vill man behålla grytanlagsprov med levande grävling, men detta utreds nu. Jordbruksverkets utredning av ett eventuellt förbud mot uppbundna djur visade på stora kostnader, men det borde vara möjligt att sätta ett slutdatum. Beklämmande nog la f d alliansen vid riksdagsbehandlingen in ett tillkännagivande till regeringen om att förprövningen bör avskaffas. Forskare vid SLU, djurskyddsorganisationerna och Vi Konsumenter mobiliserade och skrev en skarp debattartikel till förprövningens försvar. Det har visat sig att oppositionen hänvisat till Konkurrenskraftutredningen från 2015 och hade den felaktiga uppfattningen att LRF vill avskaffa förprövningen. LRF vill utreda frågan, Vad det nu kan innebära? En utredare har föreslagit märkning och registrering av katt och det hoppas vi verkligen ska gå igenom, efter många års kämpande från f f a Djurskyddet Sverige. Jag oroar mig som jag skrivit om tidigare, att den väl motiverade, men allt överskuggande klimatdebatten, gör att det inte finns utrymme för debatt kring de viktiga djurvälfärdfrågorna. Ett exempel är att Djurrättalliansens bilder från svenska grisstallar i december inte fått genomslag i media. En väldg skillnad mot griskrisen för tio år sedan. Nuvarande LRF-ledning antyder att man tycker att LRF då överreagerade då. Det anser inte jag, utan det var rätt att införa djurskyddsdeklarationer och grundcertifiering gris.

Till slut Attis bidrag till nyårsdagsbloggen. ggggggggggnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnngnnnnnnnngggggggggggggggggggggggggggvvvvvvvvvvvv

Finns det plats för grisen?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Jag har köpt och griljerat min julskinka. Jag valde en närproducerad skinka från Roslagskött. Jag skulle förstås ha valt en KRAV-gris eller en klimatcertifierad enligt Svenskt Sigill om jag hade varit lite mer politisk korrekt. Men finns det plats för grisar i svensk mathållning? Det tycker inte Elin Röös, SLU som hellre ser att på den areal som vi odlar foder, skulle vi odla grödor som vi kan konsumera direkt. För Elin duger i dagsläget nästan bara naturbeteskött, som kan bevara den biologiska mångfalden. Så säger hon i anslutning till en intressant artikel i Svenska Dagbladet om grisbonden Anders Gunnarsson i Västergötland. Anders har omfattande planer på att sänka klimatavtrycket på sin gård och satsa på nya lösningar för grisarna med ökad djurvälfärd. Anders Gunnarsson, Halla gård citerade jag för övrigt i min hedersdoktorsföreläsning 2015: ”Det finns ingen köttbonde som vill bli av med vår djurskyddslagstiftning för det är mycket trevligare att jobba med djuren med den”.

Jag är lite förvånad över Elins uttalande, eftersom hon tidigare hävdat att grisen är en bra förädlare av biprodukter från livsmedelsindustrin. Svensk grisuppfödning har minskat sina utsläpp av växthusgaser med 22 procent genom att bli effektivare och ersätta en del av sojamjölet med inhemska proteinråvaror. T o m Adam Arnesson, känd förkämpe för miljö och klimat, har så vitt jag vet grisar på sin gård. Så jag har inte dåligt samvete för att jag äter julskinka även i år. Som Ann-Helen Meyer von Bremen säger, det måste vara tillåtet att fira också. Om vi inte firar resten av året, som vi firar på julafton med mat och klappar, så är det väl OK. Låt oss få njuta av god svensk mat, animalisk så väl som växtbaserad. God Jul alla kära läsare av bloggen.

För övrigt har jag blivit tillfrågad om vad jag önskar mig av 2020 från djurskyddsynpunkt. Det finns få saker som upprör så mycket som handel med levande djur. Jag vill se en bred folklig opinion i Australien som sätter stopp för exporten av får och nötkreatur under de mest vidriga förhållanden med båt till Mellersta Östern. Men även EU bör stoppa export av levande djur till Turkiet – åtminstone under heta sommardagar. Ministerrådet har uttalat att man vill ha ny skärpt djurskyddlagstiftning som även omfattar nötkreatur, får och kaniner. Låt oss hoppas på detta. Jag önskar att Kommissionen tar till sig 1,6 miljoners medborgarröster som vill förbjuda all burhållning av lantbrukets djur. EU bör också förhindra en allmän tillämpning av slakt av obedövade djur. Svenska regeringen måste behålla förprövningen av djurstallar och beteskravet. Jag vill att Jordbruksverket ändrar sina regler för avvänjning av smågrisar i enlighet med befintlig kunskap d v s tar bort möjligheten att avvänja vid 21 dagars ålder. Jag vill slippa se bilder från svenska djurstallar där djur far illa och man bryter mot svenska djurskyddsregler.