Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

Det var mina avskedsord till politikerna, som vi bjudit in till samtal kring livsmedelsstrategin i Almedalen. Det finns ett stort antal berättigade frågor som vi medborgare vill ha svar på. Är det verkligen vi som konsumenter, som ska lösa hållbarhetsaspekterna kring svensk matproduktion? Var finns det politiska ansvaret för hur vår mat ska produceras? Samtliga riksdagspartier var representerade; Lars Tysklind, Liberalerna, Emma Nohrén, Miljöpartiet, Magnus Oscarsson, Kristdemokraterna, Martin Kinnunen, Sverigedemokraterna, Håkan Svenneling, Vänsterpartiet, Jonas Jacobsson Gjörtler, Moderaterna, Eskil Erlandsson, Centerpartiet och Marianne Pettersson, Socialdemokraterna. Inte dåligt att få alla på plats. Det kändes också alldeles rätt att fokusera på politikernas roll och inte ta med hela livsmedelskedjan.

Tre områden var uppe till diskussion – hållbar och hälsosam mat, miljömålen och djurskyddet. Fick vi svar på våra konkreta frågor – tveksamt. I luften ligger fortfarande påståenden om att konsumenterna är så krävande och kunniga och att märkning och information är vägen framåt. Därför känns mina avskedsord väl motiverade. När man talar om hållbar och hälsosam mat, hamnar vi som alltid i skolan. Kommer vi någonsin se flera timmar i hemkunskapen? Den offentliga upphandlingen mat kommer också upp. Här händer mer än vad politikerna har kunskap om. Den offentliga maten är bara 4 procent av den totala livsmedelskonsumtionen, men har stor betydelse som pådrivare. Svaren hur vi uppnår miljömålen var minst sagt luddiga. Det finns en förhoppning om minskad användning av bekämpningsmedel genom ökad precision i bekämpningen. Alla är överens om behovet av egen växtförädling, men kommer pengarna räcka?

Vid direkt fråga om vi ska höja, sänka eller behålla det svenska djurskyddet, vågade ingen sänka, men Eskil Erlandsson talade sig varm för att höja djurskyddet i EU. ”De konkurrensmedel vi har är ju mervärdena för just djurskyddet och antibiotikan. Svenskarna köper svenskt griskött och de funderar inte så mycket på pris. Det är för mervärdena djurskydd och minskad antibiotika som konsumenterna betalar”, sa Lars Tysklind, (L). Emma Nohrén, MP, ansåg att moderater och kristdemokrater var oärliga, eftersom man vill ta bort beteskravet. Det ska bli spännande och se om vi får en proposition om en ny djurskyddslag. Jag noterade att ordet konkurrenskraft inte nämndes av politikerna, vilket kändes skönt. Däremot avlyssnade jag ett samtal i veckan mellan en representant för köttföretagen och Jonas Jacobsson Gjörtler. Där sa köttföretagsrepresentanten: Får vi bara ökad konkurrenskraft, så fixar det sig”. Då undrar jag vad man menar med konkurrenskraft. Är inte konkurrenskraft både produktens kvalitet och pris. Tror man verkligen, att om man sänker kostnaderna genom att ta bort svenska mervärden (som vi för övrigt inte vet den verkliga kostnaden för) att man ökar konkurrenskraften? Jag anser att Lars Tysklind har rätt.

Vårt samtal blev till ett seminarium, eftersom universitet schabblat bort vår bokning. Vi fick en lokal på 50 personer i stället för 20. Det innebar att det blev gott om folk, trots att vi inte bjudit in och avskräckt intresserade, med att det inte fanns plats. Är vi nöjda? Både Ja och Nej. Vi har markerat i våra frågor och förhoppningsvis sänt signaler till politikerna. Men åtta politiker och sex utfrågare är svårt att hantera på en timme. Tack Ann-Helen Meyer von Bremen, som verkligen gjorde det bästa av situationen. Jag återkommer med min personliga reflektion över årets Almedalen.

Ska man dra slutsatser av historien, måste denna vara sann! Helena Jonssons bok ”Sverige ser inte ut som du tror” innehåller många kloka resonemang kring jord och skog, stad och land, ett biobaserat samhälle, köttproduktion, ekologiskt m m. Men det är tråkigt att budskapen delvis tappar i trovärdighet eftersom det finns både faktafel och felaktiga historiebeskrivningar. Varför inte fråga de experter som finns i huset? Under tiden för ny djurskyddslag 1988 och antibiotikafrågan i början av 1980-talet fanns jag på LRF och på Slakteriförbundet, Scan – mitt i smeten m a o.

Det mest uppseendeväckande påståendet är att grisuppfödarna hade släppt loss sina sinsuggor innan djurskyddsföreskrifterna kom med krav på att förbjuda sinsuggbås. När djurskyddsförordningen kom 1988, med krav på att grisar ska hållas lösgående, fanns bara en handfull smågrisuppfödare f f a i Västmanland som prövat lösdrift för sina sinsuggor. Bengt Reimersson, då gift med den kända matjournalisten Charlotte Reimersson, var föregångare. 1989 kom djurskyddsföreskriften, som trädde i kraft 1994. Det fanns ett starkt motstånd mot att slänga ut sina sinsuggbås. LRF hade 1983 sagt i ett yttrande (jag hade då lämnat LRF) att sinsuggbås var en vedertagen form för inhysning av sinsuggor. Motståndet mot lösdrift var lett av chefen för Djurhälsovården och grisprofessorn vid SLU, som varnade (med viss rätt) för problem under de första veckorna av dräktigheten. Slakteriförbundet, Svensk Husdjursskötsel och SMR (senare Svensk Mjölk) ville förlänga tiden för övergång till lösdrift till efter 1994. Men Hans Jonsson, ordförande för LRF, sa nej till herrarna Danell, Andersson och Andersson. Det handlade om förtroendet för Sveriges bönder.

Jag har tidigare påpekat det felaktiga påståendet att Finland inte har något lagstiftat beteskrav, vilket finns för Finlands uppbundna kor, som är huvuddelen av korna. Helena hänvisar till utrymmeskrav för kycklingar – 20 kg i Sverige och 33 kg i EU. Mer relevant är att jämföra 36 kg per m2 respektive 42, som är det som tillämpas i Sverige resp EU-länder. Polen har upp till 50 kg per m2. Man får också uppfattningen att det sker näbbtrimning av slaktkycklingar, vilket inte stämmer. ”Det är inte lagar och regler som gjort att vi i Sverige har en mycket hög hälsostatus och nivå av välmående hos våra grisar” skriver Helena. Det är bara delvis sant. Man brukar säga att 50 % att djurens hälsa och välfärd beror på skötaren. Men när djurskyddslagen kom 1988 hade den ett nytt fokus d v s lagstiftningen ska främja djurens hälsa. Därför utformades regelverk som ska förebygga problem d v s miljökrav exempelvis utrymmeskrav, krav på halm eller motsvarande, foder anpassat till djuren o s v o s v. Föreskrifter innehåller också krav kopplat till biosäkerhet. Och välmående är inte bara friska djur. Även en frisk sugga i bur mår dåligt.

Helena ägnar ett kapitel åt antibiotika till djur. Den som vill veta den verkliga historien om hur Sveriges bönder drev frågan om förbud mitt tillväxtbefrämjande antibiotika i foder, hänvisar jag till min presentation på KSLA 1996. Hela processen startade 1981 då också LRF bad om ett förbud hos myndigheterna. Sven-Erik Johanssons motion till LRF:s stämma 1984, var bara ett, men ett värdefullt inlägg. Ska jag ta åt mig äran – självfallet inte ensam, men det var i alla fall jag som fick mest skäll av kritiska veterinärer.

Läs hela artikeln »

Vad ska man skicka med dessa unga akademiker inför deras yrkeskarriär? Jag har fått den stora äran att hålla högtidsanförandet vid examensceremonin på SLU på lördag. De är efterlängtade när vi tillsammans ska fixa det här med ett hållbart samhälle –
- En blomstrande landsbygdsutveckling
- Ett hållbart jordbruk där svenska miljömål uppfylls
- En etisk djurhållning
- En säker livsmedelsproduktion
- En hållbar stadsplanering

Jag har frågat flera, som jag stött ihop med i mitt nätverk. Det inkluderar bl. a ordförande för SLU:s styrelse, vicerektor vid SLU, en representant från Konsumentföreningen Stockholm, en god vän från Arla och inte minst min son, landskapsarkitekten.

Utbildningarna ger en trygg plattform och en referensram. Så har jag känt under alla dessa 50 år av min agronomkarriär. Ständigt tillkommer ny kunskap och nya ämnen hamnar i fokus. Men det finns ju en hel del absoluta sanningar som inte förändras. De nyutexaminerade befinner sig nu på maximum på en teoretisk kunskapsnivå. Nu kommer en fas i livet när denna kunskap ska möta praktiken och man ska skaffa sig en bredare erfarenhet och bredare kontakter och nätverk.

Och vilka är våra utmaningar?
Klimathotet
Även om Sverige ligger väl till, finns verkligen utmaningar. Biffen, bilen och bostaden – hållbara laster, smartare konsumtion var titeln på Stefan Edmans utredning 2005. Och mycket av förslagen håller fortfarande. Det är vad vi äter, hur vi transporterar oss och hur vi bor. Hållbar stadsplanering blir allt viktigare. Och nu brukar man lägga till ytterligare ett B – börsen d v s var vi lägger våra pengar.

Den globala handeln och dess prispress
Den globala handeln är nödvändig för att försörja en växande befolkning.
Förutom livsmedelsförsörjningen, ger frihandel också tillgång till betalande marknader, utjämning av tillgången till livsmedel, diversitet (tillgång till olika sorts livsmedel) och låga priser. Men riskerna finns. Spridning av sjukdomar (inklusive zoonoser) och därmed risk för folk – djurhälsa, livsmedelsförluster, långa komplicerade livsmedelskedjor(tänk hästköttsskandalen) med fördröjd möjlighet till intervention och ökad konkurrens. Ökad handel driver mot intensifiering och specialisering. Det är en förutsättning för att kunna konkurrera på den globala marknaden. Ökad handeln driver också mot harmonisering och minskad diversitet – en harmonisering till minsta gemensamma nivå – prispress – Ja?

Hållbarhetsaspekterna på matproduktion och konsumtion.
Vilka har ansvaret för en hållbar produktion och konsumtion? Många aktörer i livsmedelskedjan har ansvar. Allt ifrån primärproducenter/bönder, förädlingsindustri, detaljhandel, konsumenterna, myndigheter och politiker. Det finns de som gärna lämpar över ansvaret till konsumenterna om att bestämma hur livsmedlen ska produceras. Många medborgare engagerar sig och känner oro i frågor kring klimatet, djurskyddet, miljön och livsmedelssäkerheten. Därför krävs ett politiskt ansvar med tydlig lagstiftning kring djurskydd, livsmedelssäkerhet, miljö och klimat. Det handlar om värderingar och etik. Visst kan vi öka den svenska matproduktionen, men Sverige kan aldrig konkurrera med lågt pris. Senare år har visat att handeln och konsumenterna efterfrågar svenska mervärden och är beredda att betala för dessa. Därför gäller det att säkerställa svenska mervärden, utveckla dessa, märka och kommunicera. Titta på branscher som växt efter EU-inträdet som kyckling, ägg och spannmål. Allt är inte bara elände!

Några personliga råd
”Om du vill förändra något, kan du inte vara vän med alla”. Redan tidigt under min karriär fick jag det rådet av Jan Persson, en gång tiden känd genetiker inom Scan och sedermera VD för slakteriföreningen Skanek. Ett klokt råd, som ger insikt. Man kommer alltid möta människor som tycker annorlunda.

”Utan spaning – ingen aning!” Ett annat klokt råd! Omvärldsanalys är grunden för att skapa förutsättning för väl underbyggda beslut. Fortbilda, Samverka, skapa nätverk och initiera dialog.

”Intern aktivismen”
Till slut ett citat från min son Alexanders bok ALLA BEHÖVER NÄRHET . ”Det är inne i organisationer och system vi gör mest nytta. Inne i systemen kan stora förändringar bli verklighet. Extern aktivismen- demonstrationer, aktioner och debattartiklar – behövs för att initiera förändring, men intern aktivismen – inne i byråkratin måste till för att ändra visioner och planer, finansieringsmodeller, lagstiftning och utbildning”. Det roliga är att han ger sin mor som ett exempel som djuromsorgsansvarig inom Slakteriförbundet på 80- 90-talet.
LRF:s hantering av frågan av antibiotika till djur. är ett exempel på intern aktivismen. LRF svarade upp på ett mediadrev kring 30 ton antibiotika till friska djur i Sverige 1981. LRF formade en antibiotikapolicy som strävade mot en restriktiv och kontrollerad användning av antibiotika till djur. Redan samma år bad LRF ansvariga myndigheten Jordbruksnämnden att förbjuda antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte.men fick nej efter två år. 1984 bad LRF regeringen om ett förbud och så blev det. Det var ett världsunikt ställningstagande. Kampen mot antibiotikaresistens är en av våra stora utmaningar. Sverige ska behålla sitt goda läge och påverka övriga världen att det går att producera effektivt utan generell förbyggande antibiotikabehandling i djurhållningen. Friska djur behöver inte antibiotika.

Sveriges Konsumenter hade lyckats skaffa sig företräde i miljö – och jordbruksutskottet i måndags. Jag kunde hänga med och peka framför allt på det politiska ansvaret. Jag hänvisade till den utmärkta rapporten från Nordiska ministerrådet (2013), som jag citerat förut. Den tar upp tio myter kring hållbar konsumtion och visar med önskvärd tydlighet att ska vi uppnå en hållbar konsumtion, så är det en myt att detta löses genom att konsumenterna går före. ”Regeringarna måste leda övergången till hållbarhet genom att skapa samhälleliga strukturer som gör hållbar livsstil till standardalternativet. Bindande lagstiftning är ofta det mest effektiva styrmedlen för att förändra konsumtionsmönster”. Jag uppmanade därför utskottet att läsa rapporten.

Vårt budskap var: Många medborgare engagerar sig och känner oro i frågor kring klimatet, djurskyddet, miljön och livsmedelssäkerheten. Därför krävs ett politiskt ansvar med tydlig lagstiftning kring djurskydd, livsmedelssäkerhet, miljö och klimat. Det handlar om värderingar och etik. Ett högt förtroende och tillförlitlig märkning och information är en förutsättning för att konsumenterna ska bidra till en ökad konsumtion av svenska livsmedel och vilja till merbetalning. Att överlämna dessa frågor till marknaden och konsumenterna är att svika medborgarna. Konsumenterna måste känna trygghet i att svenska livsmedel är det bästa alternativet. Alternativet att kräva att konsumenterna med ofta bristfällig kunskap ska göra sina matval med utgångspunkt från skydd för djur och miljö är inte rimligt. Detta är också utgångspunkten i EU:s lagstiftning, att inte överlämna till marknaden att lösa viktiga frågor kring livsmedelssäkerhet, djurskydd och miljö. Sverige kan inte köra något eget lopp med målstyrning, förenkling och flexibilitet. Detta utesluter inte kvalitetssatsningar och certifieringar som garanterar en högre nivå på miljö, djurskydd och klimatåtgärder, som en stimulans. Svenska miljömål måste uppnås. Vi ser problem med att uppnå dessa med fokus på ökad produktivitet. Ökad produktivitet kan också motverka djurvänliga inhysningssystem.

Vi pekade på att Jordbruksverket riskerar att urholka svenskt djurskydd. Åsa Conraeds (M) undrade och jag pekade på att Jordbruksverket nu med hänvisning till ökad konkurrenskraft föreslår ändringar i föreskrifterna utan att invänta det vetenskapliga rådet. Det finns ju ett beslut om ett sådant och man behöver definitivt inte invänta en ny djurskyddslag (se tidigare blogg). Jonas Jacobsson Gjörtler (M) ifrågasatte högre ambitioner på miljö och djurskydd med hänvisning till de tre dimensionerna på hållbarhet d v s främst ekonomisk, som skulle drabba Sveriges bönder. Och så kom de 50 procentens självförsörjning upp igen. Jag hade gärna hänvisat till Johan Rockström som sätter ekologisk hållbarhet som ram och ekonomisk som verktyg. Vi hade inte nämnt högre ambitioner inom miljö – och djurskydd. Det går ju bra för kött- bönderna och 50 procent gäller inte för ägg, kyckling, mjölk och griskött m m (tjatigt det här med 50 % eller varannan tugga). På frågan kring GMO, så har Vi Konsumenter intagit samma position som Naturskyddsföreningen och Konsumentföreningen Stockholm. Man får bedöma från fall till fall och konsumentstudier visar att det är mer tillämpningen, växtsortens egenskaper, än förädlingstekniken som ifrågasätts. Kristina Yngwe ( C ) nickade instämmande.

Man kan ju som Jan Bertoft, Sveriges Konsumenter i sin påskblogg ta upp äggen och hönsen. Jan efterlyser bl a kameraövervakning i hönsstallarna. Utvecklingen av svensk äggproduktion är intressant. ”Självförsörjningsgraden” har alltid varit hög – även efter EU-inträdet. Det är något som inte alltid nämns i den eländesbeskrivning, som ofta talar om att svenska särregler har bidragit till minskad svensk livsmedelsproduktion (läs gärna min blogg Varannan tugga är inte importerad). Och den svenska äggproduktionen har hållit ställningarna trots ambitiösare svenska djurskyddskrav än EU:s djurskyddsdirektiv. Sverige har exempelvis djurskyddsföreskrifter för livkycklingar. Man brukar hänvisa till att den svenska salmonella-garantin hindrat import av konsumtionsägg. Garantin innebär ju att importerade ägg måste fylla svenska krav på kontrollprogram mot salmonella. Men svensk salmonellakontroll är ju också svenska särregler. Jag undrar ibland om de, som talar om konkurrens på lika villkor, menar att vi ska EU-anpassa även regelverk kring livsmedelssäkerhet. Det sägs att regelverk kring livsmedelssäkerhet är harmoniserat inom EU, men det finns tillämpningar och frivilliga program som är unikt svenska. Vill vi exempelvis att Svensk Fågel ska avveckla sina program för kontroll av campylobacter, kontroll av resistens mot jonoforer (antibakteriell coccidiostatika) eller fothälsoprogram? Eller för den delen att Svenska Ägg ska avveckla äggbranschens djuromsorgsprogram?

Marknaden kan givetvis driva djurskyddsfrågor. Djurens Rätt har framgångsrikt förmått flera detaljhandelskedjor att sluta köpa ägg från höns i burar. Innebär det att vi i ökad omfattning kan luta oss mot att marknadens krav på ett bättre djurskydd ska ersätta lagstiftning? Nej i basen för hönans välfärd ligger djurskyddsförordningens krav på att hönan ska ha tillgång till rede, sittpinne och sandbad. Vi accepterar inte näbbtrimning, utan man måste förebygga problem med fjäderplockning och hackning med miljö och skötsel. Föreskrifterna anger vilket utrymme som är rimligt för hönorna under deras hela liv. Jag tycker att de som hävdar att konsument och marknad ska bestämma svensk djurskyddsnivå, ska fundera över om vi ska acceptera att en viss andel av svenska djur ska fara illa, för att alla svenska konsumenter inte kan eller vill genom sina val av livsmedel främja djurens välfärd och hälsa. Det här är en diskussion som kommer bli intensiv framöver, inte minst inom Jordbruksverket, som äger djurskyddsföreskrifterna och inom ramen för livsmedelsstrategin. Jordbruksverket har föreslagit nya samrådsformer med samhällets olika intressenter. Vi Konsumenter hade gärna varit med i den diskussionen. Men vi kommer backa upp Sveriges Konsumenter och Djurskyddet Sverige, som sitter i rådet för hållbar produktion och konsumtion av livsmedel.