Mindre men bättre – kött alltså

Vego har blivit en megatrend enligt intresseorganisationer, media och dagligvaruhandeln. Föreningen Vi Konsumenter väckte frågan om mindre men bättre kött i en workshop i november 2011. Tillsammans med Sveriges Konsumenter, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, WWF och djurskyddsorganisationerna lyftes frågan genom öppna brev till livsmedelskedjans intressenter och i en debattartikel i DN i januari 2014. Sedan dess har det blivit ett väldigt drag i frågan. Men debatten är inte sällan både förenklad och osaklig. Man blandar äpplen och päron. Det är skillnad på kött och kött. Till skillnad från Naturskyddsföreningen som kör sin Vegopepp, med hänvisning till köttets klimatpåverkan väljer Världsnaturfonden WWF att driva rådet, mindre men bättre kött. I WWF:s köttguide ges möjlighet att välja med utgångspunkt från klimat, biologisk mångfald, kemiska bekämpningsmedel, djurvälfärd och antibiotika. Huvudbudskapet är att öka andelen vegetariskt i kosten. Svenskt Kött har tagit fram ett faktaunderlag kring svenska nötkreatur och deras påverkan på klimatet. Rekommenderas! Men jag konstaterar att man inte vågar nämna svenska djurskyddsregler, som beteskravet, när man argumenterar för svenskt kött.

Man hävdar ofta att köttproduktionen skövlar regnskogen i SydAmerika. Men man kan ju inte bunta ihop svenskt naturbeteskött som inte utfodras med sojamjöl med feedlot-kött från USA eller gris och kyckling. ”Vi äter ohälsosamt mycket kött och sabbar miljön” säger förenklat David Kihlberg, Naturskyddsföreningen. I nästa andetag kan man nämna att man behöver mer betande djur för att uppfylla miljömålen. Fältbiologerna, Naturskyddsföreningens ungdomsorganisation, talar gärna om vego och ekologiskt, utan att fundera på om vi kan försörja de ekologiska grödorna utan gödsel från djuren. Planetens gränser handlar inte bara om klimatpåverkan utan också om den verkligt hotade biologiska mångfalden. Samtidigt måste man respektera att i många länder med underutvecklat jordbruk och näringsbrist, kan djurhållning vara ett enkelt sätt att förse befolkningen med värdefullt protein. I vissa delar världen är också gräsätare, som idisslare, en bra lösning på livsmedelsförsörjningen.

I Almedalen var tidningen Syre, tillsammans med Mat – och miljöinformation (vilseledande beteckning för en veganorganisation) och Djurrätsalliansen mycket aktiva. Vegonorm, som drivs av Mat – och Miljöinformation är en kampanj som vill göra vego som standard. Jag avlyssnade ett seminarium med beklämmande felaktiga uppgifter om köttets klimatpåverkan, som verkar ha hämtats från YouTubefilmen Cowspiracy. Jag hörde också nyligen ett inslag på Ring P1, som också hänvisade till denna film. Cowspiracy har faktamässigt sågats inte minst i Naturskyddsföreningens tidning Natur av Ann-Helen Meyer von Bremen.

Almedalen med svenska värderingar

Almedalen är en fantastisk företeelse. Den skapar mötesplatser, som aldrig uppstår annars. Själv fick jag av en slump ett konstruktivt möte med en person, som precis som jag, oroar sig över det politiska ointresset för jordbruk och livsmedelsproduktion. Jag har inte lyssnat av alla partiledare, men jag tror inte att jag någonsin hört något om att vi verkligen behöver en svensk livsmedelsstrategi med svenska värderingar. Sven-Erik Bucht, som framträdde på ett otal seminarier, hade det jobbigt eftersom han vägrade att avslöja något om sitt förslag till livsmedelsstrategi.

Och svenska värderingar blev något av ledord för Almedalsveckans politiska inlägg. Att ett gott svenskt djurskydd tillhör en stark svensk värdering, visade sig vid den spontana omröstning som Annika Åhnberg ordnade vid Svensk Dagligvaruhandelns seminarium kring livsmedelsstrategin. En skog av händer i den fullsatta lokalen motsatte sig ett sänkt djurskydd. På Vi Konsumenters seminarium var Roger Pettersson, World Animal Protection och Åsa Hagelstedt tydliga. Svenskt djurskydd har stor betydelse i det internationella djurskyddsarbetet. Svenskt djurskydd ligger inte i topp internationellt, men det krävs lagstiftning för att skapa trygghet för svenska livsmedel. ”Sänker ni djurskyddet, förlorar ni mig” sa civilministern Ardalan Shekarabi, på Svenskt Kötts seminarium kring offentlig upphandling.

En svensk värdering är också att vi vill att vi sätter en gemensam ribba. Som Gunnar Hökmark skrivit; man ska inte tala om svenska värderingar utan det är vilken lagstiftning som gäller. Det vill säga, att vi vill att politikerna tar sitt ansvar och beslutar om ett bra regelverk som skyddar människors hälsa, miljön och djuren. Varifrån kommer LRF:s marknadsliberala svängning, som säger att vi som konsumenter ska lösa produktionen av hållbara livsmedel. Det är som Louise Ungerth, Konsumentföreningen Stockholm (och jag) brukar säga: Lägg inte hela ansvaret för hållbar livsmedelsproduktion i konsumenternas knä. Det krävs modiga politiker och ansvarsfulla företag. Men tillsammans kan vi göra mycket. Axfood har föredömligt tagit fram en egen offensiv livsmedelsstrategi. Här talas om att myndigheterna och näringslivet bättre ska marknadsföra svenska mervärden. Ingenstans finns ett förslag att sänka djurvälfärden, utan man pekar speciellt på värdet av beteskravet. Dags för Stefan Gård, Magnus Oscarsson och Palle Borgström att ta till sig. Axfoods seminarium var också en bra upplevelse. Scans frukostseminarium kring kött och klimat, var också en höjdare. Man blir ganska trött på LRF:s eländesbeskrivning och rop på konkurrens på lika villkor. Läget är annorlunda än 2013. Scans seminarium var konstruktivt och framåtsyftande. Det var klokt att bjuda in LRF, Centerns och Miljöpartiets Ungdom. Det finns en framtid för svensk livsmedelsproduktion med låg klimatpåverkan

Ett EU i förvandling?

I samband med Brexit, talar nu många om att EU i ökad omfattning måste leverera det som medborgarna vill ha ut av samarbetet. Den gemensamma jordbrukspolitiken CAP måste sannolikt dyka upp i sammanhanget och frågan är om det inte kommer att ske en hel del. Den allmänna förenklade, vulgära uppfattningen är att CAP gynnar bönderna och industrin, men inte konsumenterna, klimatet, miljön och djuren. Kvar lever också en bild av att halva EU-budgeten går till jordbruksbudgeten. Detta är inte sant, men ändå ca 40 procent. Men dessutom kritiseras CAP för omfattande krångel, byråkrati och kontroller från bondeorganisationerna. Som jag skrev i tidigare blogg, har Sverige utmärkt sig med att vilja ha en minskad jordbruksbudget och en ambition att avreglera så långt det går. Socialdemokraterna vill ha en marknadsdriven och konsumentdriven jordbruksproduktion. Men miljö – och klimatinsatser är viktiga, liksom djurskydd tycker regeringen. Det har Sven-Erik Bucht signalerat i flera sammanhang. Och hur ska det gå ihop? Och hur ska konsumenterna, miljön och djuren klara ett ökat marknadstillträde av amerikanska produkter genom TTIP? Jag tror liksom Ingrid Rydberg, LRF Bryssel, att det kan gynna svenska bönder att få andra länder än Storbritannien som svensk allierad. Storbritannien har stött Sverige i nedmonteringen av EU:s jordbruksbudget och ökad frihandel. Men Sverige tappar stödet för ett bättre djurskydd inom EU. Jag är sannerligen ingen expert på CAP, men jag var i Bryssel på uppdrag av det Europeiska djurskyddet, Eurogroup for Animals, 2011 och argumenterade för att ett nationellt djurskydd över EU:s nivå borde berättiga till stöd från landsbygdsprogrammet. Tyvärr har ju det inte gett något resultat.

I mars i år riktades en skarp skrivelse till Kommissionens ordförande Juncker från en allians bestående av hälso – miljö och djurskyddsorganisationer. Nätverket representerar engagemang i jordbruk, folkhälsa, miljö, klimat och djurskydd. Bland organisationerna kan nämnas WWF och Compassion in World Farming. Man pekar på samma problem som vi ser i Sverige. CAP är ett orättvist system, det pågår ständiga kriser på jordbruksmarknaderna ex mjölkkrisen och jordbruk läggs ned p g a globaliseringen. Statusen hos de naturliga resurserna försämras och CAP levererar inte tillräcklig djurvälfärd. Folkhälsan riskeras genom bl a ökad antibiotikaresistens. EU:s export och import har negativ effekt på tredje land. Kanske organisationerna får gehör och vi får en verklig kritisk genomgång av vad CAP ska leverera som är bra för planeten, ekosystemen, konsumenterna och djuren.

Hur ska vi använda våra skattepengar?

Regeringen har ambitioner när det gäller offentlig upphandling. Mycket av diskussionen har rört regeringens förslag att kollektivavtal eller motsvarande ska gälla vid offentlig upphandling. Men man har också signalerat att det ska vara lättare att ställa miljökrav. En ny lag om offentlig upphandling, LOU, kommer enligt ett besked inte förrän nästa år. I all diskussion om livsmedel och livsmedelsproduktion kommer den offentliga upphandlingen upp som ett instrument för att främja en hållbar produktion och konsumtion. Även om den offentliga sektorn endast omfattar 4 – 5 procent av den totala livsmedelskonsumtionen, så har den stor betydelse. Det är här politikernas ska kunna ta sitt ansvar för den mat vi ger barn, sjuka och gamla.

Redan 2005 blev jag involverad som LRF:s expert, när Miljöstyrningsrådet formade sina första hållbarhetskriterier för livsmedel. Miljöstyrningsrådet lades ned av Stefan Attefall, KD och upphandlingen fördes över till Konkurrensverket. Tack och lov flyttades upphandlingsfrågorna från Konkurrensverket till en ny myndighet av den rödgröna regeringen. Konkurrensverket var som att sätta bocken till trädgårdsmästare.
Livsmedelskriterierna har reviderats flera gånger och i våras gick en ny version ut på remiss från den nya upphandlingsmyndigheten. De som tror att det är lätt att göra upphandlingar, som gynnar svenska leverantörer, skulle må bra av att läsa remissförslaget. Dessutom måste det också finnas intresserade svenska producenter Jag har nyligen plöjt igenom remissversionen. Det gläder mig att många av de viktiga principfrågorna finns kvar för animaliska livsmedel – ursprung, salmonella, antibiotika, max transporttid till slakt och krav på bedövning vid slakt. Man kan också ställa krav på GMO-fritt foder och en mängd olika djurskyddskrav som exempelvis bete. Underlaget innehåller förtjänstfullt också information kring antibiotikaförbrukningen i olika EU-länder. Man har också inkluderat Welfare Qualitys figur som klargör de fyra grundkriterier för god djurvälfärd och 12 delkriterier – good feeding, good housing, good health och appropiate behaviour. Något för LRF att läsa som gärna vill begränsa djurskyddet till friska djur. Men visst det gäller helt frivilliga kriterier, som upphandlarna kan tillämpa om man vill. Ser man på frågorna från myndigheten så förstår man hur knöligt det är att precisera sina krav och hur de ska följas upp är fortfarande en av knäckfrågorna. Hur ska man veta att veterinärerna i exportlandet inte förskriver generell profylax till grisar och kycklingar. Ofta är det också frågan om det finns tillräckliga kvantiteter av exempelvis naturbeteskött eller ekologiska kycklingar. Det är ytterst angeläget att man ställer hållbarhetskrav på hela sin livsmedelsupphandling och inte nöjer sig med viss andel ekologiskt.

En midsommar med Brexit

Någon i P1:s program Spanarna föreslog i fredags att midsommar borde bli svensk nationaldag. Och tittar man på Facebook översvämmas den av firande med majstänger, midsommarlekar, blommor och silluncher. Något motsvarande ser man definitivt inte den 6 juni, Svenska flaggans dag. Det är mer stressande att ta det lugnt på midsommarafton än på sista april. För oss blev det en sillunch (jungfrusill och kaviarsill) med syrrorna och kusin på midsommardagen i stället. En omröstning bland gästerna talar för att man vill ha det till tradition! Annars är midsommar både en underbar och vemodig tid. Ljuset, grönskan och dofterna av jasmin och pion. Men nu vänder ljuset och fåglarna tystnar.

Det var ganska chockartat att slå på radion på midsommaraftons morgon. Många med mig trodde väl aldrig att en majoritet av de som röstade i Storbritannien skulle säja nej till EU. Jag tycker man verkligen inte får glömma att nästan hälften av de röstande vill var kvar i EU. Det beklämmande med folkomröstningar är polariseringen och debattnivån. Man talar om att EU/Bryssel bestämmer. Men EU är ju faktiskt vi alla i Europa. Jag tror att okunnigheten är stor över beslutsprocessen i Bryssel.Vi har ju faktiskt ett demokratiskt valt EU-parlament. Analyserna i TV och Radio har varit väl så intressanta.

Ha! Nu blir prins Charles av med sina miljoner i jordbruksstöd! Den knasiga jordbrukspolitiken brukar ofta komma upp i sammanhanget. Pengarna går till ju till att berika bönderna! Så talar någon som inte förstått att EU:s bönder går på knäna och CAP medverkar till att sänka priserna till konsumenterna. England och kanske framför allt Skottland (inte förglömma Cornvall) får ju tillbaka en stor del av medlemsavgiften i form av jordbruksstöd. De som nu börjar man ropa på Swexit i lantbrukskretsar, bör påminnas om skälet till att LRF 1992 (tror jag det var) sa Ja till EU, inför EU-omröstningen 1994. Enligt Bo Dockered var LRF:s ja starkt bidragande till det svenska Ja:et till EU. Skälet var en tydlig bedömning om att svenskt jordbruk skulle tjäna på att påregleras inom EU, än att fortsätta en svensk avreglering. Att Sverige sedan, jämfört med Finland, har varit dåligt på att få hem EU-pengarna till Sverige, är en annan sak. Vi lider alla av det låga svenska politiska intresset kring jordbruk och livsmedel. Vänsterpartiets förslag till åternationalisering av jordbruket, kan väl knappast få gehör, men svenska regeringars ambition att alltid pruta på EU:s jordbruksbudget väcker förvåning hos Kommissionen och många medlemsländer. Vill man inte ha ett eget jordbruk i Sverige? Skyll inte på svenska särregler för att vi tappade marknadsandelar! Det har varit dåligt med politiskt stöd genom åren.

Är dialog vägen till framgång?

GMO, genteknik inom växtförädlingen har länge varit föremål för polarisering mellan för och emot. Debatten har präglats av pajkastning. Läs gärna min första blogg från mars 2006. Tillskyndarna av GMO har i många fall kännetecknats av att kritisera de kritiska för okunnighet och hysterisk rädsla. ”Man blir inte genteknisk förändrad för att man äter GMO-tomater”. Vi som följt frågan länge vet att egentligen är det tillämpningen och makten över maten som varit en väsentlig del av kritiken. Vem kan älska Monsanto? Och vi har fått rätt. Herbicidresistensen hos RoundUpReady soja har spridit sin resistens till flera ogräs. I förra veckan redovisades på KSLA ett tvåårigt dialogprojekt kring bioteknik inom växtodlingen. ”Vi hade alla fel!” kan vara kännetecknande för utfallet. Det verkar som om man verkligen lyckats med dialogen. Ökad förståelse, enighet i vissa frågor även om man kanske inte ändrat uppfattning i grunden. Slutsatsen är kanske att biotekniken är en möjlighet – rätt använd. Samtidigt har man också formulerat kriterier för ett hållbart jordbruk. Begränsningen är att själva dialogen begränsats till ledamöter i KSLA – i och för sig mycket kompetenta, men ändå. Läs gärna ”Frön för framtiden” KSLA nummer 2.2016. Man har bjudit in externer i samtalet, så jag ska inte vara för kritisk. Grattis Annika Åhnberg!

Det finns andra exempel på lyckade dialoger. Jag har tidigare skrivit om dialogen i Danmark 2014 kring en handlingsplan för danska grisars välfärd. Den dialogen omfattade hela kedjan från bonde till butik inklusive djurskydds – och konsumentorganisationer. Det är vad jag efterlyste på djurskyddskonferensen i januari och som Jordbruksverket inte hörsammade i samband med att man föreslog nya betesregler eller handlingsplanerna för gris, kött och mjölk. Vi Konsumenter och Djurskyddet Sverige har föreslagit en svensk plattform för djurvälfärd, enligt samma modell som nu startas upp i EU. Läs om detta på www.vikonsumenter.org.

Irland har sjösatt Origin Green. Det är en hållbarhetssatsning som omfattar en stor del av landets kött – och mjölkproducenter och många livsmedelsföretag. Allt drivs av Board Bia. En branschorganisation som ska främja Irlands livsmedelsproduktion. Hälsosam och hållbar mat ska vara en konkurrensfördel. Här har man inte inkluderat handel, konsumenter och djurskydd. Programmet innehåller en mängd åtgärder på gårdsnivå, certifiering och nyckeltal. Den höga anslutningen beror sannolikt på den höga exportandelen av produktionen och medvetenheten om att för att lyckas nå kunderna, måste man ha en konkurrensfördel.

Ett dialogprojekt, som definitivt inte verkar ha lyckats är Näringsdepartementets dialoggrupp kring livsmedelsstrategin. Först fick Sveriges Konsumenter tränga sig in och sedan hade man inte med någon djurskyddsrepresentation. Det senare, trots att man var medveten om att att djurskyddsfrågorna var en av knäckfrågorna från Konkurrenskraftutredningen. Jag har uppfattat att upplägget mer handlade om informationsutbyte och mindre dialog. Ett förslag om workshop kring djurskydd blev inget av. Många har gjort inspel och utan tvekan tror jag att inspelen från Sveriges Konsumenter, Naturskyddsföreningen, WWF, World Animal Protection, Vi Konsumenter och Djurskyddet Sverige har gjort nytta. Det finns säkert utrymme för en ökning av svenska livsmedelsproduktion. Frågan är bara hur? Att Sverige inte kan konkurrera med låg pris, kommunicerar t o m med Livsmedelsföretagen. Nej! det är som Bo Dockered, tidigare ordförande för LRF, sa vid avtackning av min kära kollega vid LRF Sören Persson, ”Nu har vi världens chans att ta hem värdet av svenska mervärden. Problemet mjölken måste lösa på annat sätt”. Och sluta odla mantrat att djurskyddet kostar mycket pengar (JTI-broschyr). Det är inte sant. Det tycker inte heller många bönder, som Göran Dalin, SLU, berättade om på Stenhammars-dagen,i måndags med hänvisning till KSLA:s enkät.

Gränsen för det tillåtna

Jag lyssnar på Nationaldagsmorgon på P1 om tryck – och yttrandefrihet. En professor i juridik uttrycker sig om lagstiftningens syfte: ”Gränsen för vad det tillåtna går”. Och det är väl vad all lagstiftning syftar till. Vi sätter gränser för vad som är acceptabelt när det gäller människors hälsa, säkra livsmedel och hur naturen och djuren ska respekteras. Jag kan med perspektiv titta tillbaka och reflektera över hur lantbruksnäringen har hanterat värderingar och utmaningar. Jag har under många år skrutit över svenska böndernas proaktivitet. Ett av de starkaste exemplen är LRF:s initiativ i antibiotikafrågan. Först utarbetades en antibiotikapolicy 1981. Men redan då gjorde LRF en framställan till myndigheterna om att införa ett förbud mot antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte. Efter fortsatt process beslöt LRF:s stämma 1984 också att göra en framställan om ett förbud mot att använda antibiotika utan recept i den nya lagen om foder. Bakgrunden var bl a en motion till stämman om frivillig avveckling. Men bedömningen var att ett frivilligt åtagande inte var möjligt. Lantmännen hade hela tiden deklarerat att man inte stödde synsättet att antibiotika i foder kunde ge upphov till antibiotikaresistens och därmed ansåg att ett förbud inte var motiverat – frivilligt eller genom lagstiftning.

På den tiden ville bönderna ha lagstiftning. Så vitt jag vet har Helena Jonsson, LRF, varit i Washington och stolt deklarerat att svenska bönder bidragit till svensk lagstiftning. Därmed inte sagt att bönder och veterinärer gjort ett fantastiskt jobb för friska djur. Det finns andra exempel. Många kontrollprogram mot smittsamma sjukdomar startade som frivilliga program drivna av näringen. När anslutningen blivit tillräckligt hög blev kontrollprogrammen obligatoriska för att tvinga in de som inte tidigare gått med frivilligt. När det gäller just smittskyddsåtgärder finns SDS (Svenska Djurbönders Smittskyddskontroll) krav vid import av levande djur och avelsmaterial. Dessa utsätts hela tiden av marknadskrafterna av konkurrensskäl. LRF vill ha EU-kommissionens stöd för att förhindra att sjukdomarna PRRS och ParaTb kommer in i landet. Det innebär att man inte litar fullt ut på att djurägarna följer frivilliga åtaganden kring import av levande djur.

Nu signalerar LRF och företrädare för bönderna att vi d v s konsumenter, miljö – och djurskyddsorganisationer ska lita på att bönderna – alla bönder! lever upp till förväntningarna när det gäller miljö, livsmedelssäkerhet och god djuromsorg utan lagstiftning. LRF driver att marknaden och konsumenterna ska driva i stället för lagstiftning- morötter i stället för regelverk! Men var går gränsen för det tillåtna? Därom kan råda delade meningar. Men för mig m fl går gränsen vid att grisar ska gå lösa, höns ska inte näbbtrimmas, djuren ska ha tillräckligt utrymme, kor ska ut på bete, transporttiden till slakt ska inte utökas och fodret anpassas till djurens behov o s v. Djuromsorg är inte bara friska djur. Många bönder är kloka, men det kommer ny kunskap som självklart kräver omvärdering. Men det har visat sig att djurskyddslagen och djurskyddsförordningen från 1988 i många avseenden håller även på 2000-talet. Jag tycker det är djupt oetiskt att kräva att marknaden ska styra skyddet av djuren.

Jag måste få avsluta med ett citat från Skånemejerier: ”I Sverige har vi en djurskyddslag som är till för att måna om våra djur stora som små. Detta är något som Skånemejeriers mjölkbönder väldigt noga arbetar med på sina gårdar. Och vidare: I Sverige har vi lagar som säger att alla kor ska gå ute.” Det är lite annorlunda än Åke Hantofts, ordförande i Arla, budskap i sällskap med LRF:s Helena Jonsson i Svenska Dagbladet häromdagen. Bort med regler och låt marknaden styra. Eftersom Skånemejerier lovar svensk mjölkråvara och svensk djurskyddslag, så gör dom det lättare för mig att välja mejeriprodukter. När får jag se samma budskap från Arla som från Skånemejerier?

Guldet blev till sand

Ni känner säkert igen texten från musikalen Kristina från Dufvemåla, när Robert berättar om sitt och Arvids öde under jakten efter guld i Kalifornien. Associationen fick jag, i går på ett antibiotikamöte, när jag lyssnade till en entusiastisk djurhälsoveterinär. Hon berättade att grisbönderna nu inser att man sitter på ett guldägg med friska djur med extremt låg antibiotikaförbrukning. Handeln ropar efter mer svenskt griskött och slakterierna betalar 30 – 40 % mer till svenska grisbönder än vad deras kollegor får betalt i andra EU-länder. Det är dags att erkänna detta! Budskapet riktas bl a till en skånsk kverulant, från Larsviken, som ryade på Sigill Kvalitetssystems planeringsdag. Men se till att guldet inte blir till sand. Nu har man byggt upp ett fantastiskt förtroende. Och det är inte bara friska djur, som skapat förtroendet, som LRF ofta hävdar. Att svenska grisar har det bättre än grisar i andra länder är en viktig del av förtroendet. Det beror inte bara på duktiga grisbönder, utan också på svenska djurskyddsregler. Jag vet hur det såg ut innan djurskyddslagstiftningen kom. Att se rader med hundratalet sinsuggor i fixeringsbås, var inte kul, liksom burar för tidigt avvanda smågrisar. Men så kan det väl inte bli om man tar bort svenska djursskyddsregler? Om Grisföretagarnas stämma röstar ned en motion, som ansåg att organisationen inte ska driva frågan om fixerande av suggor, så finns anledning att känna stor oro. Tondövt, skulle jag vilja säga. Har inte grisproducenterna förstått och accepterat den vetenskapliga utvärderingen av fixerade suggor i pilotförsöket, som förkastat den lösningen för att rädda smågrisar. Detta är en lika viktig symbolfråga från djursskyddsynpunkt, som betet för kor. Varför skulle annars danskarna välja vägen att släppa loss suggorna? Se nu till att guldet inte blir till sand.

Läs Ann-Helen Meyer von Bremens utmärkta blogg www.hungryandangry.se. Ann-Helens och Adam Arnesson analys av LRF, Helena Jonssons, utspel om att LRF ska bli den nya miljörörelsen är dräpande och avslöjande. Man kan inte å ena sidan driva att man ska montera ned det svenska djurskyddet till EU:s nivå och låta jordbrukets ökning gå före miljömålen, och å andra sidan tro att man ska bli en miljörörelse, somt skapar trovärdighet och ökad efterfrågan på svenska livsmedel. Någon ska väl ändå köpa den svenska maten i Sverige. Udden känns direkt riktad mot Naturskyddsföreningen. Är det verkligen klokt? Jag läser med glädje Stina Bergströms (MP)replik till Christofer Fjellner (M) i ATL. Det känns verkligen som MP tagit del av mina vänner konsument – miljö- och djurskyddsorganisationernas inspel till ministrarna. Sedan är det fler än jag som oroas över den nya handelsministerns Ann Lindes fullkomliga ointresse för jordbruket och bristande kunskap om vad jordbruket bidrar med. Precis som Ann-Helen, kan jag ibland sakna Eskil Erlandssons: ”Djuren ska ha det bra”. Undrar om inte Eskil bidrog till att Centerns stämma avslog motionen, som krävde att det svenska beteskravet skulle tas bort.

Mindre men bättre kött med WWF:s Köttguiden

WWF, Världsnaturfonden, som avsändare ger rejält genomslag i media. Man fick stor uppmärksamhet kring 2016 års fiskguide och Köttguiden gav också bra publicitet. Att man ska avstå från att köpa kyckling från Thailand p g a risken för överanvändning av antibiotika blev huvudnyhet. Färdigmatsleverantören Sodexo reagerade på studs och stoppade direkt import från Thailand. Även Fazer hängde på. Tyvärr så har media, inte ovanligt, uppfattat att det handlar om antibiotikarester i kött. Det är den höga användningen till djuren som bidrar till ökad risk för utveckling av antibiotikaresistens, antibiotikaavtrycket, som är problemet och inte restsubstanser i kycklingen.

Kött – och charkföretagen, som har både svenska köttföretag och importörer som medlemmar reagerar förstås på rödmärkningen av importerat kött. Och visst är det så att det finns importerat kött, som väl fyller kraven på hög hållbarhet. Men det är upp till bevis. Som konsumenter vill vi veta hur djuren fötts upp och om man kan dokumentera de olika kriterierna i Köttguiden.

WWF:s pressträff på måndagen var helt full – alla var där. Det finns ett stort värde i att WWF lyfter frågan kring olika aspekter kring köttproduktion och olika alternativ. Kriterier som biologisk mångfald, bekämpningsmedel, djurens välfärd, klimat och antibiotika är viktiga när det gäller hållbar produktion. Guiden innehåller också ost och vegetabilier. Svensk ost hamnar på grönt. Sveriges bönder, KRAV och Sigill Kvalitetssystem har bara att tacka och ta emot. Men klassificeringen utgår från dagsläget när det gäller djurskydd, biologisk mångfald, klimat och antibiotika. Driver LRF mot harmonisering till EU:s regelverk kommer svenska produkter säkert gå från grönt till gult eller från gult till rött på flera kriterier och tappar konkurrensfördelar mot importerat kött och ost. Man kan ha synpunkter på guidens förenklingar, men trafikljusen gör svenska livsmedels fördelar tydliga. Nu gäller det att svenska lantbruksföretag infriar våra och WWF:s förväntningar. Köttguiden behöver engagemang och politiskt ledarskap, inte minst kring livsmedelsstrategin som Anna Richert, WWF sa.

Att grensla ett stort varmt djur

På frågan om jag rider, brukar jag svara att jag rider regelbundet en gång per år. I 15 år red jag med mina älskade systerdöttrar Marianne och Caroline veckoturer runt om i Europa – Frankrike, Spanien, Portugal, Sardinien, Wales och Irland. Allt började på Island år 2000. Island är en fantastik upplevelse, men klimatet och maten är väl ingen höjdare. Att stå i hällregn, dricka vatten och äta uppblöta lunchmackor, lockade till att söka sig till värme, vingårdar och god mat. En ridtur i Provence blev därför valet 2001. Nu har jag efter 15 år insett att endagsturer räcker för mig och gärna på islandshäst – mysiga hästar, närmare marken och inte så spralliga. Sist var det på Ringsö i Sörmlands skärgård i början av maj. Varje gång jag kliver upp på en häst efter ett långt uppehåll, fylls jag av samma härliga känsla. Det är fantastiskt att sitta på ett stort och varmt djur, som rör sig under mig.

KSLA ordnade i mitten på maj en spännande exkursion till Strömsholm – ett centrum för hästverksamhet i Sverige tillsamman med Flyinge och Wången. Strömsholm och Flyinge drivs nu i gemensamt bolag. Hästnäringen har samlats i HNS Hästnäringens Nationella Stiftelse, där de flesta hästorganisationer finns samlade. I år ska Jordbruksverket räkna antalet hästar i Sverige. Förra gången 2010 skattades antalet hästar i Sverige till imponerande 360 000. När jag sysslade med utveckling av hästfoder i slutet av 70-talet beräknades det finnas ca 100 000. En formidabel ökning. Man kan fundera över vilka som äger, rider och kör alla dessa hästar. Och har hästarna det bra? Finns kompetens att hålla, träna, utfodra och sköta? Jag har en känsla av att hästägare är som hundägare d v s har massa förutfattade meningar om utfodring och träning – har jag fel? På Strömsholm, detta fantastiska hästcentrum finns hela 260 stycken hästar. Här bedrivs utbildning av hippologer, gymnasieutbildningar, yrkesutbildningar och mycket annat för ca 200 elever. Sommaren 1959 var jag där på sommarkurs och red Prins Gustav – en stor, men inte så vacker fux. Och sadlarna var gamla blytunga arme´sadlar. Tänk att jag nådde upp. Avslutningsvis: Visionen för HNS: Hästen utvecklar och förenar Sverige. Med kunskap och samverkan skapar vi en hållbar svensk hästnäring. Till 2020 vill HNS ha 20 000 fler hästar och 10 000 fler medlemmar. Lycka till!