Varannan tugga är inte importerad!

LRF har myntat begreppet att varannan tugga vi äter är importerad. Syftet är sannolikt att ytterligare stärka argumenten för en ökad svensk matproduktion, men också som ett argument för att den valda modellen efter EU-inträdet med svenska särregler har varit fel. Begreppet ”varannan tugga är importerad”, har utan ifrågasättas, anammats av landsbygdsministern, oppositionspolitiker, ordförande för Civilförsvaret m fl. Statsministern använde t o m begreppet på presskonferensen 7 februari. Finska producentintressen har också använt siffran, för att hävda att Sverige exempelvis valde fel väg med ett högre djurskydd än EU:s djurskyddsdirektiv.

LRF bekräftar att de femtio procenten refererar till handelsbalansen och inte till kg livsmedel. Men vi äter inte pengar. Det är därmed fel och vilseledande att hävda att varannan tugga vi äter är importerad. Vem som helst kan ju förstå att vi inte kan odla kaffe, te, ris, bananer, apelsiner och många grönsaker i Sverige. Om vi ska titta på självförsörjningsgrad så måste vi självklart titta på de varor som vi kan producera i Sverige. Jordbruksverkets fakta säger något helt annat än LRF:s förenklade och negativa budskap. Av 10 ägg, som säljs i butík är nio svenska. 90 % av konsumtionsmjölken är svensk. Av tio kycklingar är sju svenska liksom sju av tio fläskkotletter. Varannan tugga nötkött liksom ost är importerad. Men det är den ökade nötköttskonsumtionen som bidraget till lägre andel svenskt nötkött. Men är det någon som hävdar att vi bara har femtioprocentig självförsörjning på spannmålsprodukter eller morötter? Visst finns det en potential att öka konsumtionen av svenska äpplen och svenska grönsaker. Men det måste väl ändå vara svårt att hävda att svenska djurskyddsregler har påverkat en låg svensk marknadsandel för tomater.

Har det någon betydelse att LRF argumenterar på felaktiga premisser? Kanske inte, men jag anser att man förlorar i trovärdighet. Är detta kanske alternativ fakta? Jag tycker att vi ska producera mer mat i Sverige. En förutsättning är dock att man producerar med omsorg om konsumenterna, djuren, klimatet och miljön. Vi bör minska vår köttkonsumtion. Ska det vara en fördel för svenska konsumenter att öka andelen svenskt kött i sin konsumtion, så måste svenskt kött stå för låg klimatpåverkan, främjandet av miljömål, ett gott djurskydd och låg antibiotikaförbrukning. Om inte, kommer vi som svenska konsumenter inte välja svenskt kött.

CAP – ineffektivt, dyrt och krångligt eller?

Vem kan älska CAP, EU:s gemensamma jordbrukspolitik, utom franska bönder? Det är lätt att raljera om CAP. Det finns en vulgäruppfattning om att hälften av EU:s budget går in i böndernas fickor, speciellt prins Charles´, och ger upphov till kött – och smörberg (i dagsläget går ca 38 % av budgeten till CAP). Många fler borde engagera sig och diskutera hur vi ska använda EU:s budgetmedel till jordbruket inom EU. Det har betydelse för hållbarheten, konsumenterna, miljön, djuren och bönderna. Det var Annika Åhnbergs inledning till KSLA:s seminarium om CAP i veckan. CAP måste också relatera till FN:s 17 hållbarhetsmål, där jordbruk och livsmedelsproduktion har stor betydelse för hur en stor andel av målen ska nås. Målsättningen för CAP härstammar från efterkrigstiden när man talade om ökad produktivitet, livsmedelsförsörjning, hyfsad levnadsstandard för bönderna och rimliga livsmedelspriser. Om jag inte minns fel fanns motsvarande målsättningar för svensk jordbrukspolitik en gång i tiden innan avregleringen. Men nu duger inte detta längre. EU-kommissionen vill modernisera och förenkla CAP. Kritiken kring det komplicerade regelverk kring bl a förgröningen har varit massiv. Man behöver flytta fokus från handel och marknad till miljö och utmaningar kring klimatet. Målsättningen är också att beakta de globala hållbarhetsmålen.

Alla regeringar i Sverige har haft som målsättning att minska EU:s budget för CAP, avreglera och konkurrensutsätta – varför? Andra nordiska länder har haft andra utgångspunkter. Sannolikt kan man finna svaret i synsättet på svenskt jordbruk och svensk livsmedelsproduktion hos svenska politiker. Sverige har historiskt sin styrka i industri och export. Frågan är om livsmedelsstrategin kan ändra på detta, men i regeringen proposition står samma sak som tidigare kring CAP, vilket jag nämnt i tidigare bloggar. Matilda Erncrantz (S) ordförande i miljö – och jordbruksutskottet presenterade regeringens syn. CAP måste möta miljö – och klimat ambitioner och SDG. Annars gäller förenkling, göra bönderna mindre beroende av stöd genom hållbar intensifiering (?), ökad produktivitet och konkurrenskraft och ta bort marknadsregleringar m m. Det stora glädjeämnet är att Sverige ska driva djurvälfärdsersättningar som kan betalas ut för åtgärder ovanför EU:s gemensamma lagstiftning oberoende av nationell lagstiftning och praxis. Ett gott försök, som jag vid en av Kommissionens hearings argumenterade för på uppdrag av Eurogroup for Animals redan januari 2011. Jag saknar tydliga målsättningar i regeringens policy att bönderna måste få betalt för kollektiva nyttigheter, som marknaden inte kan betala för. Till ”public good” måste räknas god djurvälfärd som har ett samband med god djurhälsa och låg antibiotikaförbrukning förutom uppfyllande av ett antal svenska miljömål.

Som jag nämnt tidigare så skulle ett borttagande av CAP innebära högre konsumentpriser eller kräva nationellt stöd för att lantbruket ska överleva i Sverige. Enligt LRF är EU-stöden ca 15 – 20 % av lantbrukens omsättning. Trots detta är uppfattningen hos Sveriges Konsumenter att CAP:s budget bör minska. På KSLA:s seminarium talades varmt om behovet av dialog längs hela livsmedelskedjan. Men problemet är att BEUC (europeiska konsumentorganisationen) inte vill ägna sig åt CAP. För något år sedan ville man göra om CAP till en livsmedelspolicy. Jag anser inte att det räcker. Vill man driva hållbar produktion, måste man se jordbruket vidare än bara som livsmedelsproducent. Sannolikt finns starka motkrafter mot att göra de förändringar av CAP som behövs för att möta behoven från planeten, ekosystemen, djuren och konsumenterna. Svenska EU-parlamentariker har dessutom valt att inte delta i EU-parlamentets jordbruksutskott. Med global handel står EU och Sverige inför jätteutmaningar.

Vad vill socialdemokraterna egentligen med livsmedelsstrategin?

”Endast jordbruket är ett reservat för en föråldrad produktionsform, för en småföretagsamhet som står konsumenterna dyrt. Vi vet att det går att industrialisera jordbruksnäringen. I stora ”fläskfabriker” kan vi producera billigare och tack vare en mer industrialiserad produktion kan vi dag köpa kyckling till ett någorlunda hyfsat pris.” Detta är hur Socialdemokraterna såg på jordbruket 1966. Och utvecklingen gick mot storskalighet och ”fläskfabriker” på fel sätt. Motreaktionen kom när man hade satt nästan alla sinsuggor i bås, byggt upp en storskalig kycklingproduktion på felaktiga premisser och accepterade att korna stod inne året runt i K-jordbruken i Norrland. ”Man får räkna med viss dödlighet i en intensiv produktion. Det är ekonomiskt försvarbart” sa slaktsvinsproducenterna. Reaktionen på 80-talet kom från starka opinionsbildare som Astrid Lindgren, Marit Paulsen, djurskyddet och arga veterinärer. Det var då vi fick Scans och Svensk Fågels djuromsorgsprogram och djurskyddslagen 1988. Och vi fick motsvarande diskussion i EU i samband med bl a galna ko-sjukekrisen under 90-talet.

Men frågan är om inte synsättet från 60-talet även nu genomsyrar regeringens proposition om en ökad svensk livsmedelsproduktion. Det är mycket fokus på produktivitet, strukturomvandling och att även att ändra jordförvärvslagen så att bolag ska kunna köpa jordbruksmark (se tidigare blogg). I budgetpropositionen 2016 är Sveriges mål att EU:s gemensamma jordbrukspolitik skall ha som mål en ”avreglerad, marknadsorienterad och konkurrenskraftig jordbrukssektor styrd av konsumenternas efterfrågan samt klimat- och miljömål och där hänsyn tas till djurskydd”. Det återkommer; avreglerad, marknadsorienterad och konkurrenskraftig. Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen har kritiskt analyserat frågan kring ökad produktivitet och hävdar, säkert med all rätt, att det är tveksamt om detta leder till fler jobb, utan snarare tvärtom. Gunnar och Ann-Helen (www.hungryandangry.se) har gjort flera inlägg i debatten och formulerat ett eget förslag till strategi. Jag har tidigare blogg skrivit om kritiken mot regeringens proposition och Alliansens följdmotioner.

Jag lyssnade med stort intresse på radioprogrammet Meny med Thomas Tengby. Han har tidigare utmärkt sig för bra och analyserande program och ett intresse för hur livsmedlen produceras. Jag konstaterar också att han fattat att en av kärnfrågorna kring livsmedelsstrategin är kritiken mot att konsumenternas ska ansvara för ökningen av livsmedelsproduktionen kontra politikernas ansvar för under vilka ramar och förutsättningar produktionen ska öka. Jag har tidigare lyssnat på kulturgeografen Anders Wästfelt och hans mycket intressanta analys av utvecklingen av svenskt jordbruk – från prisstöden på 70 – 80-talet med mer än 100 %s självförsörjning, till avregleringen, omställning 90, till påregleringen vid EU-inträdet. Hans förklaring till ökad spannmålsproduktion och minskad animalieproduktion är skillnaderna i insatser av arbete och produktionsmedel (och inte enstaka svenska särregler). Om dessutom konsumtionen av vissa livsmedel som kött ökar, så minskar den svenska andelen. Jag tycker att lantbruksnäringen ibland tar till brösttoner när marknadsandelen minskat, medan produktionen inte minskat i samma omfattning. Åter upprepas med en dåres envishet att vi har 50 %s självförsörjning. Var kommer denna uppgift ifrån och vilka livsmedel gäller det? Vi har en global handel säger Anders Wästfelt (sedan EU skrev på WTO-avtalet), men vi har ingen global institution som utjämnar villkoren. Men hur är det med Codex Alimentarius? Ska den inte i alla fall sätta gränser för folkhälsa och miljö? Vi kanske inte kan tänka i termer av självförsörjningsgrad, men vi måste ha ett kristänkande, vara rädda om den svenska åkermarken och vi ska definitivt inte ta bort beteskravet – tvärtom! sa Anders Wästfelt. Anders Ygermans uttalande om att köpa mat från grannländerna ger rysningar. Och då har ändå suttit i miljö – och jordbruksutskottet.

Torbjörn Fagerström – 944 bloggar och 11 år senare

Den första bloggen skrev jag i mars 2006 uppmuntrad av Svenskt Sigills PR-konsult och påhejad av informationsansvarig Anna Wahlberg. Den handlade om en pressträff ordnad av SLU kring genteknik. http://gunnela.nu/2006/03/30/gmo-debatten-har-bara-borjat/. ”Jag är så trött på GMO-debatten” sa Torbjörn Fagerström, prorektor vid Lantbruksuniversitetet SLU, när han inledde SLU:s presseminarium kring genteknik den 23 mars. Forskarsamhället må tycka att debatten har hållit på länge och att opinionsbildare och intresseorganisationer är okunniga och skräms i onödan. Men för svenska media och konsumenter har debatten just börjat”. Så rätt jag fick för nästan elva år sedan.

I går pratade Torbjörn Fagerström för Sällskapet Stockholms Akademiker om genteknik och växtförädling. Det intressanta kanske var det som han inte sa. Och med känsla för målgruppen fick han skrattarna med sig när han raljerade över marknadsföringen av GMO-fritt från CityGross och Leksandsbröd och pekade ut Green Peace som okunniga miljöaktivister. Han hävdar bestämt att det inte finns några bevis för att GMO-grödor ger problem med hälsa eller miljö. Det har ju EFSA utvärderat! Då är det ändå välgörande att höra att han pekar på att även genteknik kan missbrukas precis som traditionell växtförädling. Han anger herbicidresistens som ett exempel på olämplig tillämpning av genteknik. Herbicidresistens (resistens mot ogräsbekämpningsmedel) kan, som är väl känt, spridas till ogräs. Och då är det faktiskt herbicidresistens som dominerar som egenskap i de GMO-grödor som odlas på stora arealer i världen som soja och majs och de som ligger för godkännande inom EU. Vad Fagerström inte heller berättar är att detta också hänt med Monsantos GMO-soja. Sojans resistens mot Round-Up (glyfosat) har spritt sig till ett antal ogräs, vilket gjort att Monsanto tvingats lägga in resistens mot andra typer av ogräsbekämpningsmedel. Därmed minskar inte användningen av bekämpningsmedel. Han pekar på den stora kommersiella tillämpningen med odling av bl a GMO- soja, majs och raps i världen som ett bevis för att dessa GMO-grödor är ofarliga. Och det trots att just dessa grödor har egenskapen herbicidresistens. Var finns logiken? Han ger Sverige beröm för att man röstar JA till GMO i Bryssel, vilket ju inte gäller längre. Men nämner inte att hela lantbrukssverige sagt nej till GMO i foder. Och det beror ju f f a på att GMO-soja är en dålig tillämpning av GMO.

På frågan från publiken vad rädslan för gentekniken beror på, framför jag att USA:s och Monsantos introduktion av GMO-grödor i EU skedde på ett mycket klumpigt och okänsligt sätt. Man raljerade över de dumma européernas rädsla för ny teknik. Torbjörn Fagerström håller med. I de senare konsumentundersökningarna har skett en förskjutning mot att ifrågasätta tillämpningen snarare än gentekniken som sådan. Men det handlar också om makten över maten. Vi är nog många som är överens om att riskvärderingen bör inrikta sig på slutprodukten d v s växtsorten snarare än den teknik som använts för att framställa nya växtsorter. Det finns många bra exempel på hur den nya ”gentekniken” kan bidra till sjukdomsresistenta grödor typ potatis och perenna grödor. Men det har snackats om mer positiva tillämpningar av gentekniken i årtionden utan något mer konkret har hänt. I propositionen om en nationell livsmedelsstrategi lyfts behovet av svensk/nordisk växtförädling, och det är bra. Detta stöds också av allianspartierna.

Politiker ta ert ansvar!

Menar allianspolitikerna verkligen allvar med sina följdmotioner i anslutning till regeringens proposition om en nationell livsmedelsstrategi. Så här säger bl a Liberalerna: ”Utbudet av livsmedel som produceras och förädlas bör motsvara det som efterfrågas av konsumenterna. Det bör inte vara politiken som avgör vilka livsmedel vi producerar och konsumerar i framtiden. Alliansen vill istället att konsumenters efterfrågan ska styra vilka livsmedel de vill konsumera och att skapa förutsättningar för att möta detta behov”. Är man snäll, tolkar man detta som en reaktion på att regeringen vill införa kvantitativa mål för den ekologiska produktionen och konsumtionen. Det vill nämligen inte Alliansen. Men formuleringarna är generella och kan mycket väl tolkas som, att om vissa konsumenter vill ha billiga hårt besprutade svenska grönsaker så ska de få det. Vill konsumenterna ha kött från svenska djur, som står lika trångt som i EU, ska man få det. För att inte tala om griskött från svenska suggor som står i bur, större delen av tiden. Det är minst sagt ganska anmärkningsvärda och skrämmande uttalanden från Alliansen. Man fråntar sig sitt politiska ansvar och lämnar över till marknaden och konsumenterna att verka för hållbar konsumtion, att skydda miljön och framför allt att ge djuren som kännande varelser ett rimligt skydd och ett gott djurliv. Och det måste gälla alla svenska djur.

I Plånboken i P1 hör jag statssekreterare Elisabeth Backteman tala om att det är konsumenternas efterfrågan som styr vad som ligger på tallriken. Men hon talar också varmt om svenska mervärden som ett gott djurskydd och låg antibiotikaförbrukning. Politiker måste ta ett ansvar för att lagstifta om värden som en majoritet av befolkningen står bakom. Även om det kan vara obekvämt i möte med några arga representanter från lantbruksnäringen och livsmedelsindustrin. Det fråntar inte svenskt lantbruk och svensk livsmedelsindustri möjligheten att ytterligare stärka förtroende och kvaliteten på sina produkter genom att införa kvalitetsprogram med certifiering. Men certifieringar som det irländska Origin Green kan inte ersätta ett fullgott lagligt skydd av djur och miljö. Frivilliga certifieringar som ett alternativ till lagstiftning är ett förslag som finns i Centerpartiets 90 beslutspunkter. Det finns många bra förslag i centerns motion, men tyvärr också ett förslag om att ta bort förprövningen av djurstallar. KD vill också detta liksom att ta bort beteskravet för kor i lösdrift.

Lantbruksnäringen och vissa politiker talar om starka svenska mervärden som merkostnader, när det är dessa som faktiskt ger mer betalt. De är just mervärden. Moderaterna talar fortfarande om att man inte kan få mer betalt för lagstiftning, när det faktiskt är just det man får d v s mer betalt för – ett gott djurskydd. Det är bara att gå ut i butik och läsa ICA:s och COOP:s marknadsföring av svensk djurskyddslag.

I Sverige och inom EU har vi tillsammans utformat regelverk (förordningar och direktiv) för att skydda konsumenterna från farliga kemikalier, miljögifter, skadliga bakterier, läkemedelsrester mm. Vi har satt upp regler för hur kemiska ämnen ska godkännas och för att skydda den biologiska mångfalden. Djurskyddsförordningar och djurskyddsdirektiv syftar till att ge djuren en god djuromsorg. Många av djurskyddsdirektiven har haft Sverige som förebild och bygger på gemensam kunskap om djurens behov och naturligt beteende. Väl medvetna om att regelverk måste till och att marknaden i många inte långsiktigt kan säkra värden, som man inte kan få betalt för på marknaden.

Mer ris än ros för regeringens handlingsplan kring Livsmedelsstrategin

Naturskyddsföreningen uppskattar att handlingsplanen fastställt mål för ekologisk produktion och konsumtion och det finns fler som tycker detta är lovvärt. Men visst känns det som en eftergift till Miljöpartiet. Det var en av frågorna som Alliansen tidigare reagerat negativt på och nu upprepar man kritiken. Det är marknaden som ska avgöra den ekologiska konsumtionens storlek. Erfarenheten är att när kommunerna ställer krav på hög andel ekologiska livsmedel, är risken stor att det blir import. Om man inte som Uppsala säkrar att de ekologiska produkterna ska följa svensk djurskyddslag. WWF anser att det ekar tomt när det gäller att gå mot ökad hållbarhet. ”Varken långsiktig hållbarhet eller de svenska miljömålen kommer att nås med regeringens livsmedelsstrategi” säger WWF. Man vill också ha mer åtgärder för att stimulera naturbete. Detta kommer dock upp som en åtgärd i handlingsplanen.

Jag förstår Livsmedelsföretagen, som med all rätt saknar åtgärder med fokus på förädling och livsmedelsindustri. Det är fortfarande en tydlig produktionsstrategi. LRF jublade över strategin ända tills handlingsplanen kom – lite förvånande, eftersom det i propositionen inte kom några löften om sänkta skatter eller inga nya skatter och ingen sänkning av regelverket på miljö och djurskyddsområdet. Jag tror man knyter orimligt höga förhoppningar till instruktionen till myndigheterna om konkurrenskraft (se tidigare blogg). Men åtgärdspaketet som presenteras i veckan handlar mer om utvecklingsprojekt hos myndigheterna.

Annars tror jag många av oss kan stödja förslaget på svensk växtförädling – med eller utan GMO. Det känns som ett akut behov och inte minst i skenet av klimatförändringarna. Vi har ju fått fortsatta problem med torka och brist på grundvatten i östra delarna av Sverige. Det är också positivt att markens bördighet har uppmärksammats.

Gunnar Rundgren har gjort en djupgående mycket kritisk analys av regeringens proposition. Det finns enligt Gunnar en genomgående fokusering på produktivitet och strukturomvandling som lösning på konkurrenskraften och hållbarheten. Men det är tveksamt om ökad produktivitet bidrar till miljömål, som en giftfri miljö och kanske inte heller ett rikt odlingslandskap. Han har uppmärksammat två frågor som har fått alldeles för lite uppmärksamhet i debatten. Regeringen föreslår en ändring i jordförvärvslagen, vilket innebär att aktiebolag kan förvärva mark. Jag rekommenderar en läsning av SLU:s Framtidsberättelser från lantbruket år 2030. Min reflektion när jag läste boken var att en av knäckfrågorna verkar vara ägandet av marken. Om storföretagen tar över finns helt andra drivkrafter och kortsiktighet i förvaltarskapet av jorden. Därför är scenarios som ”storföretagen styr” en skrämmande utveckling. Här har politikerna helt tappat ansvaret och de innebär bristande respekt för marken som ekosystemresurs och djuretik.

Den andra frågeställningen är CAP. Den berörs knapphändigt. Många bönder, inte minst de som har betande djur är till stor del beroende av EU-stöd för sin överlevnad. Men i budgetpropositionen 2016 är Sveriges mål att EU:s gemensamma jordbrukspolitik skall ha som mål en ”avreglerad, marknadsorienterad och konkurrenskraftig jordbrukssektor styrd av konsumenternas efterfrågan samt klimat- och miljömål och där hänsyn tas till djurskydd” Jag har mött många i Bryssel, som skakat på huvudet över Sveriges ointresse för att ta hem EU-pengar till sina bönder. Finland nämns ofta som exempel på en skicklig förhandlare, som räddat hem betydligt mer EU-medel. Men med Brexit blir EU:s budget kraftigt nedskuren. Det kommer bli strid på kniven om EU:s jordbruksbudget. Jag har hört konsumentrepresentanter jubla när pengar till jordbruket prutas. Förstår man inte att det negativt påverkar miljö, hållbarhet, djuretik och priset till konsumenterna.

Hur ska det svenska djurskyddet säkras?

Sven-Erik Bucht har i samband med livsmedelsstrategin betonat att det svenska djurskyddet inte ska sänkas. Många förslag i propositionen har hämtats från Konkurrenskraftutredningen, med undantaget för förslaget att sänka svenskt djurskyddsregelverk till EU:s nivå. Detta var LRF:s förslag och har framförts av LRF under hela processen. Men Bucht har varit tydlig i media och det framgår också av propositionen. Under presskonferensen den 30 januari talade Bucht lite kryptiskt om regler för miljö och liknande, som inte nödvändigtvis behövde tas bort. Det som uttalats från regeringen har också bäring på den kommande propositionen om en ny djurskyddslag. Men i djurskyddsutredningen talas om flexibilitet och målstyrning. Djurskyddsutredaren flyttade också mycket av regelverket till Jordbruksverket för att uppnå flexibiliteten. Kritik framfördes från flera håll, att detta innebär att politikerna fråntar sig sitt ansvar för att lagstifta om ett bra skydd för djuren. Det måste till ett politiskt ansvar för konsumenter, djur och miljö, vilket tydligt har framförts från konsument – djurskydd och miljöorganisationerna. Det finns risk för att politikerna kryper undan sitt ansvar och överlämnar till Jordbruksverket att säkra ett gott djurskydd. Frågan om certifiering dyker upp som ett alternativ till lagstiftning. Certifiering är ett bra komplement till lagstiftning, men kan inte ersätta lagstiftning, som ska se till att alla djur i Sverige har det bra – inte bara en viss del. Dessutom lämpar man då över en del av ansvaret till konsument och marknad. LRF fortsätter att hävda (kanske fullt förståeligt med tanke på LRF:s strategi) att det är inte lagar som skapar konkurrenskraft. Trots tydlig marknadsföring av detaljhandeln och branschorganisationerna att djurskyddslagen är en konkurrensfördel för svenskt kött, mjölk och ost.

Bucht har i sina presentationer pekat på behovet av att kontrollerna utvecklas och likriktas, något som har spelats in till departementet av flera intressenter. Och hur flexibilitet och målstyrning ska kombineras med en likriktad och rättssäker kontroll återstår att se. Både djurägare och kontrollanter tjänar på tydlighet och förutsägbarhet. Det blir inte lätt. Nu har också föreslagits ett rådgivningsprogram för djurhållningen, typ Greppa Näringen. Frågan är hur detta ska användas i djurskyddsarbetet. Ska det ersätta vissa djurskyddsföreskrifter? Enligt säker källa avlövas nu föreskrifterna för sällskapsdjur. Kommer samma sak hända för lantbrukets djur?

Jordbruksverket har och kommer få en nyckelroll. Om LRF får som man vill kommer lantbrukets konkurrenskraft tydligare ingå i verkets instruktion. Men det borde räcka med vad som står idag: ”Statens jordbruksverk har som förvaltningsmyndighet inom jordbruksområdet, fiskeområdet och därtill knuten landsbygdsutveckling till uppgift att arbeta för en hållbar utveckling, ett gott djurskydd, ett dynamiskt och konkurrenskraftigt näringsliv i hela landet och en livsmedelsproduktion till nytta för konsumenterna”. Här ingår med andra ord såväl ett gott djurskydd som konsumentnytta. Jordbruksverket avlövar nu sina forum för diskussion och förankring. Jag har vid ett flertal tillfällen påpekat att man i förankringen ska ha med hela kedjan och inte sluta vid detaljhandeln. Man måste inkludera civilsamhället som konsument-, djurskydd- och miljöintressenter. Förändringen av föreskrifterna för bete för nötkreatur var ett skräckexempel. Endast näringen var med under utarbetandet av förslaget. Låt oss slippa sådant i fortsättningen!

Hallå Lantmännen! Ni producerar för konsumenterna

Jag har tidigare anklagat vissa aktörer på livsmedelsmarknaden för tondövhet. Dit vill jag nu inkludera Lantmännen. När Lantmännens Alarik Sandrup (tidigare kollega på LRF) deltog på regeringens pressträff kring livsmedelsstrategin den 30 januari uttalade han, som jag tidigare nämnt, att Lantmännen anser att svenska regler ska harmoniseras till de länder man konkurrerar med. Jag har hört samma uttalande av Patrik Myrelid på KSLA och det var budskapet i den debattartikel som Helena Jonsson, LRF, Åke Hantoft, Arla och Gunnar Gunnarsson, Lantmännen skrev i höstas. Beror det på att man är bondeägd att man är så fokuserad på produktion och så fullständigt okänslig för marknadssignaler och konsumenternas värderingar. Man gör väl konsumentstudier? Har Lantmännen överhuvudtaget inte uppmärksammat framgångarna för kött och kyckling med svenska mervärden – och konsumenterna betalar. Det räcker inte med att vara med i Haga-initiativet och driva klimatfrågorna. Och jag har förstått att man i Kina marknadsfört svensk livsmedelsäkerhet. Menar Lantmännen att vi också ska nedmontera svensk salmonellakontroll? Vi som företräder konsumenterna, miljön, klimatet och djuren har vid ett flertal tillfällen i debattartiklar framfört att sänkt djurskydd och sämre miljökrav inte är framgången för svenskt lantbruk. Bucht har tagit till sig detta och vill inte sänka det svenska djurskyddet. Nationella miljömål ska också nås.
Jag saknar det Lantmännen som på 90-talet drev frågorna kring antibiotika och djurskydd, inte alltid med stöd av LRF och annan bondekooperation. Lantmännen och Slakteriförbundet anordnade ett seminarium kring antibiotika och antibiotikaresistens redan 1992. Då hade Martin Wierup som moderator och ny chef för Djurhälsovården, fått med sig av Scans Lars Danell, att inte gå med på något, som exempelvis att inte sänka avvänjningsåldern för smågrisar, som då var på tapeten. Lantmännen drev äggbranschen för att de skulle förstå att det inte gick att försvara de gamla hönsburarna. Man var aktiv för att utveckla ett avvänjningsfoder för smågrisar, med syfte att minska behovet av antibiotika vid avvänjning, efter det svenska antibiotikaförbudet 1986. Lantmännen var också pådrivande och medverkade för att genomföra den väl genomarbetade studien över kostnaden för den svenska modellen för grisuppfödningen. Studien byggde på att totalt kvantifiera kostnader och intäkter för svenska djurskyddsregler i första hand i jämförelse med Danmark. Då, 1996, uppgick kostnaden för svenska modellen till 50 öre per kg griskött. Då inkluderade det också att Sverige förbjudit tillväxtantibiotika vilket Danmark inte gjort. När LRF talar om kompensation för svenska särregler måste sådana beräkningar var trovärdiga och inte bygga bara på näringens egna kalkyler. Kostnader måste också relatera till djurskyddsregler. Att Jordbruksverkets kostnadsberäkningar av beteskravet har svagheter har uppmärksammats i propositionen.

Tillväxten av svensk livsmedelsproduktion ska möta relevanta miljömål och konsumenternas efterfrågan?

Det var en del av budskapet som betonades av landsbygdsminister Sven-Erik Bucht i hans presentation av regeringens proposition kring livsmedelsstrategin på en pressträff i Rosenbad i dag. I det strategiska dokumentet står också att det är konsumenternas efterfrågan som ska styra den ökande konsumtionen. Men det var frågeställningar som helt försvann i lantbruksnäringens kommentarer till landsbygdsministerns presentation. Regeringen hade valt att låta LRF, Lantmännen och KF kommentera regeringens livsmedelsstrategi. Man kan med rätt ställa sig frågande till valet av kommentatorer och hur detta ska tolkas. Var fanns konsumenterna som i slutändan ska konsumera maten och främja ökad tillväxt. På plats på pressträffen fanns Sveriges Konsumenter, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden och Djurskyddet. Dessa varken presenterades eller fick möjligheten att komma till tals. Helena Jonsson, LRF fokuserade på nej till ytterligare skatter, kilometerskatt, krav på instruktion till myndigheterna och lyfter kravet på kompensation för svensk särlagstiftning. Man undrar oroligt vilken press hon förväntar sig ska ställas på Jordbruksverket. Alarik Sandrup, Lantmännen talade mycket om en negativ handelsbalans och fällde den anmärkningsvärda kommentaren att Sverige bör harmonisera sina regler till länder vi konkurrerar med. Vi förväntar oss att Bucht håller sitt löfte att inte sänka det svenska djurskyddet till EU:s nivå. En sänkning kommer inte öka efterfrågan på svenska livsmedel. Och varför fick KF representera dagligvaruhandeln. Tommy Ohlström, KF betonade att bönderna måste få betalt för sina mervärden, vilket självklart är viktigt. Men då gäller att dessa också kommunicerar mervärdena. Han talade om fungerande livsmedelsmärkning och den socioekonomiska aspekten på konsumenternas möjlighet till medvetna val.Mindre men bättre kan väl vara en väg framåt i denna fråga.

Om man politiskt var överens om de övergripande målen och tillhörande strategiska områden, är man bevisligen inte överens om förslagen i regeringens proposition. Då skulle ju alla politiska partier ha stått på podiet liksom man gjorde när det gällde landsbygdsprogrammet. ”Livsmedelskedjan är inget särintresse!” sa Sven-Erik Bucht. Och det är väl magstarkt att hävda att det man stoppar i kroppen tre gånger om dagen, skulle vara ett särintresse. Regeringens handlingsplan ska presenteras den 7 februari. Vi ser med spänning fram mot denna. Det kommer krävas mycket fortsatt opinionsarbete för oss som representerar konsumenter, ekosystemen, miljön och djuren.

Fossil felkunskap kan vara lika farlig som okunskap

Ovanstående är citat från Sverker Sörlins briljanta högtidstal på KSLA:s högtidssammankomst i Stadshuset i går. I dagsläget med anledning av Trumps och Trump-administrationens uttalanden virvlar ord i debatten som faktaresistens och alternativa fakta. Men det gäller inte bara USA. Också i Sverige förekommer ogrundade eller fossila fakta i debatten. Det gäller inte minst debatten om köttets och mjölkens klimatpåverkan. Men det finns andra ogrundade påståenden som har blivit sanningar. Jag vill fortfarande ha underlaget för påståendet att varannan tugga i Sverige är importerad. Det finns ju mängder av livsmedel, som vi inte kan producera i Sverige. Vi kan ju inte odla kaffe, te, ris, kakao, bananer, apelsiner m m. De 50 procenten används som ett starkt argument för att öka den svenska produktionen av jordbruksråvaror och det är väl OK. Men det har också använts för att ifrågasätta att Sverige behöll sina särregler efter EU-inträdet. Stor andel import används av Sven-Erik Bucht och senast igår av Sven Lindgren i Stadshuset, ordförande i Civilförsvarsbundet. 50-procentig självförsörjning kan kanske gälla nötkött. Men det beror ju framför allt på att den svenska köttkonsumtionen ökat kraftigt sedan EU-inträdet. Men den svenska köttkonsumtionen är för hög. Ostkonsumtionen har också ökat kraftigt, där stor andel är import. När det gäller, andra typer av mat, som kan produceras i Sverige, exempelvis cerealier skulle det vara intressant att få fakta. Jag undrar om Lantmännen kan stå för sina ord i reklamen att Lantmännen, som ägs av Sveriges bönder står för kvaliteten från gård till bord. Även Lantmännen importerar – eller? Jag vill nyansera debatten om att den svenska jordbruksproduktionen rasat efter EU-inträdet, när det används som ett skäl för att det var fel att behålla svenska miljö – och djurskyddsregler efter EU-inträdet. Jag vill ha en ökad svensk andel av vår matkonsumtion. Men då gäller att den produceras på ett sätt som svarar mot krav på hållbarhet och etik.

Sverker Sörlin talade om akademiernas roll i samhället. En viktig uppgift är kunskapsspridning. Därför är aktuella och inte fossila fakta en angelägen fråga. Det kan behövas förnyelse och föryngring. Ser man omkring sig på de drygt 600 personer som deltog i högtidssammankomsten, syntes många gråhåriga och skalliga. Om man inte som Christina Möller och några till väljer fräsig hårfärg. Fanns det ungdomar, så var det ofta barn till ledamöter. ”Välj in ledamöter under 40 år, så kan ni få se på förändring” sa Sverker Sörlin. Ja, man blir ju oftast invald på grund av långvariga meriter. Jag är ju själv en bekräftelse på detta. Och lika söker lika – inte bara i ålder utan också i värderingar och uppfattningar. Jag kanske generaliserar, men KSLA:s fokus på produktion och inte på marknad och konsumtion oroar.