Att lösa jordbrukets hållbarhetsproblem kräver helhetssyn och balans

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Förenkling kan hota vår strävan att lösa jordbrukets hållbarhetsproblem. Det blir allt mer uppenbart, att det inte är vad vi lägger på tallriken som är avgörande, utan hur det är producerat. Vi måste förstå att allt hänger ihop. Man kan inte hävda att den höga köttkonsumtionen är ett av de stora problemen kopplat till folkhälsa, klimat, miljö, antibiotikaresistens och djurskydd. Slutar vi med animaliska livsmedel, minskar vi visserligen viss klimatpåverkan, slipper djurskyddsproblem och antibiotikaanvändning, men vi tappar åtgärder för att behålla och öka den biologiska mångfalden och förutsättningar för att även upprätthålla aktiva levande ekosystem. Våra jordars hälsa är beroende av en balans mellan växtodling och djurhållning. Dessutom skulle svinnet i livsmedelskedjan öka stort. Produktionen av vegetabilier är helt beroende av djur, som konsumerar biprodukter från livsmedelsförädlingen som kli, betfor, sojamjöl, rapsmjöl, solroskaka, drav, vassle, brödavfall och mycket mer. Idisslande djur kan omsätta gräs och örter, som är oätbara för oss människor till värdefullt protein. Men framför allt bidrar hållning av idisslare till en av våra viktigaste grödor från hållbarhetssynpunkt – vallen. Vall och bete bidrar till kolinlagring, minskar växtnäringsläckaget och behovet av bekämpningsmedel. Att behålla marken bevuxen under stor del av året anges ofta som en viktig åtgärd för att minska klimatpåverkan. Sverige har mycket goda förutsättningar att odla vall i stora delar av landet.

Livsmedelsverkets s k miljöanpassade kostråd vill begränsa konsumtionen av rött kött till 500 g i veckan. 2010 skattade Livsmedelsverket att vi åt 50 – 55 kg per capita och år. Livsmedelsverket anger ingen begränsning när det gäller matfågel. Jordbruksverket (Åsa Lannhard Öberg) anger att det är en uppräkning till rå vikt innan tillagning från de 40,3 kg kött och kyckling vi uppgav att vi åt 2010. Siffran för rött kött och korv var 32,5 kg/capita och kyckling var 7,8 kg/capita (genomsnitt män och kvinnor). Nu ser ju konsumtionen annorlunda ut 2019 än 2010. Den siffran blir 2019 28,5 kg för rött kött och korv samt 9,5 kg för kyckling 2019, eftersom vi idag äter mindre rött kött och mer kyckling än för tio år sedan. Med dessa uppgifter beräknas konsumtionen av rött kött överstiga rekommendationen med endast 10 %. Vi har alltså inte en jättekonsumtion av rött kött. Livsmedelsverket rekommenderar kött som är miljömärkt, exempelvis naturbeteskött, ekologiskt eller klimatcertifierat. Det känns motsägelsefullt att vi ska minska på det röda köttet som kommer från djur som bidrar till att uppfylla flera viktiga hållbarhetsmål. Är det inte att slänga ut barnet med badvattnet.

En övergång till vegetariska livsmedel är inte givet en lösning, som innebär att vi håller oss inom planetens gränser. Växtbaserade livsmedel kan minska klimatpåverkan, men kan produceras med mycket bekämpningsmedel (kanske t o m inte tillåtna inom EU), kan vara ett hot mot den biologiska mångfalden eller innebära ett ohållbart vattenuttag. Det kanske räcker med att nämna sojaodling i Brasilien, palmolja från Indonesien, mandel från Kalifornien, paprika från Spanien eller hallon från Portugal (beskrivet i tidningen Natur). WWF:s vegoguide kommer att innehålla vegetabilier som kommer att få rött ljus. Kommer vi som konsumenter uppleva att WWF och Livsmedelverket ger oss olika budskap?

Kornas planet – en angelägen bok

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgrens bok Kornas planet, handlar inte bara om kor i allmänhet eller korna på Sunnansjö i synnerhet. Den är också berättelsen om en historisk utveckling av svenskt och internationellt lantbruk, jordbrukspolitik, internationella utblickar men framför allt en vision om det hållbara lantbruket där marknadens överhöghet bryts och nya relationer mellan människan och naturen skapas. Det viktiga är att ge jordbruk och mat en mening. Att återupprätta djurens ekologiska roll i jordbruket och i vår mat är ett uppror mot industrijordbruket och som har stora miljöfördelar anför Ann-Helen och Gunnar.

Boken är full av intressanta fakta kring kor – kors beteende och fysiologi. Den innehåller spännande utblickar från extensiv djurhållning i Mongoliet, storjordbruk i Ryssland och betesdrift i Ungern. Det finns spännande och tankeväckande svenska gårdsbesök. Det påminner mig om en bred intervjustudie hos svenska bönder som min kollega Ulla Norberg på LRF genomförde 1996 inom ramen för Sveriges bönder på väg mot världens renaste lantbruk. Djupintervjuer av 65 bönder visade starka drivkrafter för miljön, men kanske ännu mer kring djuromsorg. Har dessa bönder ersatts av en yngre generation som bara ser sig som företagare. Ann-Helen och Gunnar ser dock en drivkraft som handlar om att man gillar djur och kor i synnerhet. Det är tyvärr inte sådana resonemang man möter hos böndernas företrädare, där debatten mest handlar om sviktande lönsamhet och att förenkla och ta bort djurskyddsregler, som beteskravet för mjölkkor.

Kapitlet kring kornas klimatpåverkan är fullpackat med fakta kring metan, lustgas och koldioxid. Köttkonsumtionen står för fyra till sex procent av genomsnittssvenskens utsläpp av CO2. Man påpekar klokt att ersätter man animalier med bearbetade växtbaserade industriprodukter, exotiska frukter, grönsaker och nötter blir vinsten minimal från klimatsynpunkt. Det är absurt att diskutera maten och semesterresans utsläpp i samma andetag. Mat måste vi ha, men vi kan faktiskt avstå från Thailandsresan. LCA som av vissa betraktas som en fantastisk metodik för att mäta miljö – och klimatpåverkan har sina stora svagheter. De inkluderar exempelvis inte biologisk mångfald, jorderosion eller djurvälfärd.

Faktaspäckade kapitel blandas med fina berättelser om Bossa, Borta, Bruna, Spritta, Villa, Bolivia och Bosse. Känslorna när de två tjurkalvarna skickas till slakt. Det är något som jag även mötte hos bönder under min tid på Slakteriförbundet – tro det eller ej. Eller när Bossanova får blödande magsår och går bort.

Den stora behållningen av boken är beskrivningen av lantbrukets utveckling mot stordrift och effektivisering. Marknadens tragedi, som innebär att sociala, kulturella, humana och ekologiska perspektiv undertrycks. Det är mycket som går förlorat i den här utvecklingen, inte minst den kulturella, biologiska och gastronomiska mångfalden. Vi har försökt minimera marknadens prispress genom lagstiftning inom djurskydd och miljö och nationella miljökvalitetsmål. Men frågan är om det är för sent att rädda det som Ann-Helen och Gunnar värnar – en vision om det hållbara lantbruket där marknadens överhöghet bryts och nya relationer mellan människan och naturen skapas. Att ge jordbruk och mat en mening.

Hållbarhetsdiskussionen måste börja i rätt ända.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Det finns många definitioner av hållbarhet, men alla handlar om att skapa balans mellan att möta mänskliga behov och att bevara livskraftiga ekosystem. En hållbar produktion håller sig inom planetens gränser och tillgodoser våra basala behov så säger Johan Rockström skapare av modellen ”Planetens gränser” som bör vara grunden för hållbara livsmedelssystem. De omfattar bl a biologisk mångfald, klimat, kemikalieföroreningar, vatten och markanvändning och kväve – och fosforcykler. Han har också bidragit med det som kallas tårtmodellen. Bilden visar att ekosystemens hälsa och funktion är ramen/ förutsättningen, social hållbarhet möter människan behov (fysiologiskt, psykiskt, kulturellt osv) och ekonomisk hållbarhet är verktyget för att uppnå målen. Han har också placerat FN:s sjutton hållbarhetsmål i hållbarhetstårtan. WWF har föredömligt beskrivit hållbarhetsaspekter i relation till planetens gränser och ekonomiska aspekter https://www.wwf.se/ekonomi-och-finans/inom-planetens-granser/. Ulf Sonesson, Rise brukar presentera hållbarhet på följande sätt.
Miljö: (Randvillkor)
Inte försämra ekosystemens funktion och hälsa (absoluta mål är i princip möjliga)
Social: (Optimeringsparametrar)
Möter människan behov (fysiologiskt, psykiskt, kulturellt osv). Delvis absoluta (delvis relativa mål är möjliga).
Ekonomisk: (Variabler)
Produktionen ska vara långsiktigt ekonomiskt meningsfull, produkterna ska vara tillgängliga för de som har behoven (relativa mål)

I den andra handlingsplanen för livsmedelstrategin har regeringen uppdragit åt Jordbruksverket att studera hållbara livsmedelssystem. Verket har skapat en stor referensgrupp och intresset är stort hos en mängd intressenter. Jordbruksverket har valt att översatta FAO:s definition: Hållbara livsmedelssystem tryggar livsmedelsförsörjning och nutrition till alla på ett sätt som inte hindrar ekonomiska, sociala och miljömässiga möjligheter att trygga livsmedelsförsörjning och nutrition för framtida generationer. Det innebär att:
– De är tillräckligt lönsamma (ekonomisk hållbara)
– De har en bred bas av fördelar för samhället (socialt hållbara)
– De påverkar miljön positivt eller neutralt (miljömässigt hållbara)

Enligt min uppfattning ligger FAO:s definition inte i linje med Rockströms et al hållbarhetsresonemang. Med FAO:s definition kan man jämställa de tre kriterierna. Man ser inte sambandet eller rangordningen. Man kanske också uppfattar FAO:s kriterier, som ett slags rangordning och fastnar i det översta kriteriet kring lönsamhet. Många diskussioner där lantbruksnäringen är involverad fastnar där utan att se sambanden. Att begränsa diskussionen till ekonomisk hållbarhet kommer inte driva de nödvändiga förändringarna i miljömässig hållbarhet. Det är att börja i fel ända.

Förutom FN:s 17 hållbarhetsmål finns nationellt också generationsmålet och svenska miljökvalitetsmål. De senare ingår i den nationella livsmedelstrategin. Miljömässig hållbarhet som berör ekosystemens funktion och hälsa är randvillkor som krävs och där man kan fastställa absoluta mål. De nationella miljökvalitetsmålen är kvantifierbara och de flesta ingår i det svenska livsmedelssystemet. Inom ramen för social hållbarhet gäller att uppnå det vi vill ha. Det finns olika bedömningar vad som ska inkluderas i social hållbarhet. Under denna kan inordnas exempelvis människors hälsa, antibiotikaresistens, djurvälfärd och levande landsbygd. Ekonomisk hållbarhet är att få det att hända d v s verktyg för att uppnå det som är nödvändigt. Man måste börja diskussionen i rätt ända. Ekosystemens funktion och hälsa är överordnat ekonomisk hållbarhet. Det finns flera ekonomiska verktyg exempelvis politiska styrmedel som lagstiftning, stimulans exempelvis inom landsbygdsprogrammet, forsknings och investeringsstöd. Alternativet är att marknaden och konsumentpreferenser premierar hållbarhetsinsatser

Alla delar i planetens gränser eller motsvarande måste beaktas, även om vissa är mer kritiska än andra från svensk synpunkt. Man kan tycka att de nationella miljökvalitetsmålen borde vara ett prioriterat pmråde, precis som livsmedelstrategin anger. Klimatpåverkan är en stor ödesfråga. Här sker mycket när det gäller användning av fossila drivmedel och fossil energi. Det finns en klimatlag och ett klimatpolitiskt råd.Frågan kring inlagring av kol i mark har fått alltmer uppmärksamhet. Att ha marken beväxt så lång tid som möjligt har positiva effekter på inlagringen av kol, varför vallodling, mellangrödor och naturbeten blir allt mer intressant. Sverige har goda förutsättningar för odling av vall. I stora delar av landet är vall och hållning av betande djur och idisslare enda förutsättningen för att bibehålla ett aktivt lantbruk och en levande landsbygd. Åtgärder för att minska klimatpåverkan genom ökad produktivitet och resurseffektivitet kan hamna i konflikt med biologisk mångfald och djurvälfärd. En stor utmaningen är att tillgodose den ökade efterfrågan på växtbaserade svenska produkter. Leden efter odlarna fram till marknad saknas i Sverige d v s rensning, sortering och förädling.

När det gäller förlust av biologisk mångfald har den kritiska gränsen redan överskridits. Frågan kring biologisk mångfald drivs av WWF, Naturskyddsföreningen men också av LRF och Svenskt Sigill. Betande djur är en av nyckelfaktorerna.
Fakta kring kemiska föroreningar saknas i modellen för planetens gränser. Det är svårt att hitta fakta om förbrukningen av kemiska i bekämpningsmedel i många länder. Här finns dock också svenska utmaningar då det förekommer oacceptabla halter av bekämpningsmedel i grundvattnet. Lantbruksnäringen har fått utmaningen att minska på frivillig väg. Om man inte lyckas återstår lagstiftning. Övergödning (kväve och fosfor-cykler) är fortfarande en utmaning, även om åtgärder i samband med Greppa Näringen har gjort stor nytta. Markanvändning och sötvattenförsörjning anses inte vara stora problem från svensk synpunkt. Det finns dock anledning p g a risk för torra somrar att säkerställa hållbara vattenuttag. Att åtgärda svinn i alla led är en viktig och prioriterad fråga.

Kostens sammansättning har stor betydelse för människors hälsa. Därför är ökad svensk produktion av frukt och grönt positivt från flera aspekter. Människors och djurs hälsa är beroende av tillgången till antibiotika och därför är antibiotikaresistens och djurvälfärd viktiga aspekter som också har stor betydelse för konsumenterna. En levande landsbygd är angeläget för boende på landsbygden är en del av social hållbarhet.

Kryddost – ett oförglömligt doftminne

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

En oförglömlig sommar! Med dofter av varma ångande kokroppar, nyslaget hö, kaffe med dopp vid höhässjning, ljuvliga vildhallon, Falu rödfärg, fönsterkitt och kryddost på knäckemacka till frukost. Det sägs att doftminnen är väldigt påtagliga. Och så är det. Det finns dofter, som flyttar mig tillbaka i tiden många år och till en mycket bestämd plats. En viss solkräm flyttar mig till La Baule i Frankrike sommaren 1961. Så är det också med doften av kryddost. Året är 1963. Jag har just tagit studenten och tillbringat en vår med mycket festande. Jag har fått det glada budskapet att jag blivit antagen till agronomlinjen på Latbrukshögskolan. I slutet av augusti ska jag ställa in mig i Svalöv för propedeutisk kurs vid lantmannaskolan. Lite lantbrukspraktik skulle inte vara fel. Min mammas nära vän farbror Nils hjälper mig med ett jobb på en Arla-gård – en arrendegård till slottet Rydboholm på vägen mot Vaxholm. Jag ska hjälpa till mot fritt vivre d v s boende och mat.

Det är en försvunnen värld. Den som har försvunnit och som just nu, i något annat storleksperspektiv, debatteras i lantbruksmedia – en strid mellan mjölkbönder med mindre besättningar och Arlas ledning. Arlas danske VD tycker det är nödvändigt med svensk storleksrationalisering. På gården 1963 finns Gustav och Hilma i pensionsåldern, åtta kor med kalvar och kvigor. Större delen av arealen är vall och bete. Korna mjölkas med spann och mjölktanken körs av Gustav med traktorn till huvudvägen varannan dag. Gustav vågade aldrig låta mig sköta mjölkmaskinen. Däremot blir jag med tiden stark nog att bära mjölkspannen och tömma i tanken. Kalven Böna, som inte var stor nog att följa med på betet, skulle ledas ut och bindas i en stolpe. Första gångerna blir det en vild dans, men snart lär hon sig och låter sig snällt ledas. Höbärgningen är en jobbig tid. Höet hässjas och vi får hjälp av trevliga sommargäster att köra in höet på logen. Jag blir utskickad att plocka hallon. I värmen surrar humlorna och hallonen doftar ljuvligt. Att sedan få ett dopp i viken är himmelskt. Att hämta korna på bete för kvällsmjölkning är ett härligt minne. ”Kossera, kossera” lockar Hilma. När korna är på bete ska lagårn göras ren och målas. Jag är ganska bra på måla rakt på väggarna med röd färg. Jag lär mig också att kitta glasrutor. Jag får följa med Gustav på traktorn till slottet Rydboholm. Där hämtar vi plank.

En fin och lärorik sommar. En tid som aldrig kommer tillbaka. Och alla dessa fina minnen på grund av att jag köpte en Boxholms kryddost med spiskummin och kryddnejlika som omväxling till lagrad prästost. Men så har Arla också lagt ned Boxholms mejeri och flyttat tillverkningen till Östersund. Så okänsligt! Var det verkligen nödvändigt i rationaliseringens namn. Och så blir det ingen sommarmjölk i år. Kan inte Arla tydligt tala om att alla svenska kor till skillnad från danska, tyska och engelska kor, går på bete sommartid. Det kräver den svenska djurskyddsförordningen: ”Nötkreatur som hålls för mjölkproduktion och som är äldre än sex månader ska hållas på bete sommartid” – än så länge!.

Djurskydd – en politisk fråga

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Vad styr eller snarare vilka styr vilka djurskyddsregler vi ska ha i Sverige. Det har Frida Lundmark Hedman, SLU, kartlagt i sin utmärkta och intressanta rapport: ”En analys av regleringen av djurskyddsområdet från 1988 och fram till idag. Förändringar och konsekvenser för djurens välfärd”. Ansvarig myndighet för djurskyddet har inte sällan haft bristande forskningsstöd för sina förslag till djurskyddsföreskrifter. Man samråder och lyssnar främst på lantbruksnäringen när man presenterar och beslutar om ändringar i djurskyddsföreskrifterna. Det har skett en förändring i den politiska ambitionen för svensk djurskydd genom åren. Tidigare ville politikerna främst främja ett gott djurskydd och det infördes tydliga förbättringar för, nötkreatur, suggor och hästar efter 1988. Efter 2007 styr regleringsbreven också mot krav på förenkling, målstyrning, flexibilitet, funktionskrav och ökad konkurrenskraft. Samma formuleringar, som man hittar i yttranden från lantbruksnäringen! Detta trots att många är överens om att målstyrning och funktionskrav till skillnad från resurskrav kommer att riskera rättsäkerheten och innebära svårigheter för djurskyddskontrollen. Det är en del av slutsatserna som jag dragit efter att ha läst rapporten.

Frida har även frågat andra EU-länder hur man ser på sin djurskyddslagstiftning. Sverige och många andra länder skryter över att man har en bra djurskyddslagstiftning. Sverige vill gärna säga att man är världsbäst, vilket man inte är. Konkurrenskraftutredningen och livsmedelstrategin har betydelse. I livsmedelstrategin sägs tydligt att det svenska djurskyddet inte ska sänkas. I Konkurrenskraftutredningen däremot anförs att det kan finnas skäl för att Sverige närmar sig EU:s djurskyddsnivå. Sannolikt beroende på den expert LRF placerade i utredningen. Konkurrenskraftutredningen som kom 2015, citeras fortfarande av oppositionspolitiker.

Under de senaste åren finns tråkiga exempel på hur Jordbruksverket valt att endast samråda med lantbruksnäringen och fått stark kritik från djurskyddet och forskare. År 2016 kom ett reviderat förslag till föreskrifterna kring mjölkornas beteskrav. Förslaget innebar en tydlig försämring, men ändrades efter starka protester. Ändring av djurskyddsföreskriften för gris 2017, där avvänjningsåldern för gris sänktes, blev ett exempel på att Jordbruksverket gick grisnäringen till mötes med syfte att öka produktiviteten. Detta trots massiva protester från djurskyddsorganisationerna och många forskare. Styrningen mot funktionskrav har gett lite olika utfall beroende vilken tjänsteman som driver och vilken samråd som har skett. De nya hästföreskrifterna bygger till stor del på funktionskrav medan motsvarande föreskrifter för hund och katt har fler detaljbestämmelser och allmänna råd.

Den nya djurskyddslagen från 2019 har högre ambitioner än lagen från 1988. Men det återstår att se hur detta kommer avspegla sig i djurskyddsförskrifterna. I den av regeringen beslutade djurskyddsförordningen behöll regeringen ändå vissa nyckelkrav som förprövningen av djurstallar, beteskravet för mjölkkor och kravet på lösgående grisar. Jordbruksverket som djurskyddsmyndighet har ingen lätt uppgift. Som ett övergripande strategiskt mål anges att Sverige ska ha en god djurhälsa och en god djurvälfärd. Å andra sidan är lantbrukets konkurrenskraft och lönsamhet nyckelfrågor. Inrättandet av det vetenskapliga rådet vid SLU 2017 kan förhoppningsvis ta bort kritiken om att föreskriftsändringar inte bygger på vetenskapliga fakta. Nu gäller att SLU eller staten budgeterar för en fortsättning. Trycket från näringen om lättnader i djurskyddsregelverket finns hela tiden (se tidigare blogg). Frågan är exempelvis hur LRF:s riksförbundsstämma ställer sig till motionen om att ta bort beteskravet för besättningar med lösdrift.

Globalisering är inget självändamål

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

DN:s ledare den 14 april har rubriken: ”Nu märks det hur akut vi behöver globaliseringen”. Och visst finns det otal exempel på hur världen hänger ihop i långa tillverkningskedjor med avancerad teknik. DN ger flera exempel på hur stängda gränser ger katastrofala effekter. Inte minst gäller det medicinsk skyddsutrustning och medicinsk teknik. Men globalisering kan inte och får inte vara ett självändamål. Syftet med handel mellan länder är att varor ska produceras där det är mest effektivt och produceras till lägsta möjliga kostnad. Syftet är också att erbjuda konsumenterna ett bredare utbud av varor. Men ökad global handel driver snarare mot harmonisering och minskad diversitet – en harmonisering till minsta gemensamma nivå. Prispressen styr, vilket ger en antal negativa effekter. Vi blir också extremt sårbara.

Att en enorm mängd varor transporteras kors och tvärs över jordklotet bidrar i allra högsta grad till stora koldioxidutsläpp. Tranportsektorn är ett område där utsläppen ökar. Båttransporter är tämligen effektiva, men många tranporter, inte minst inom EU, sker med långtradare. Varor flyttas till länder där arbetskostnaden är som lägst. Det finns många avskräckande exempel med oacceptabla arbetsförhållanden Inom tillverkning används farliga kemikalier och det sker skövling av marker med biologisk mångfald. För att inte tala om läkemedelstillverkning i Indien med skrämmande höga utsläpp av antibiotika i miljön. Regelverk inom ramen för WTO exempelvis SPS (sanitära och fytosanitära åtgärder) – avtalet betyder inte mer än en ”lämplig” skyddsnivå. Syftet är att underlätta handeln och förhindra att medlemsländer otillbörligt (OBS) sätter upp gränsskydd för att skydda sina medborgare, djur och växter. EU har i flera fall utmanat SPS-avtalet, exempelvis när det gäller hormoner till köttdjur.

Att producera sin egen mat har kommit allt mer i fokus (se tidigare blogg). Livsmedelsproduktionen inom jordbruket bygger på platsgivna resurser. Till skillnad mot annan industri, kan vi inte flytta vår åkermark till andra länder. Sverige har sin bördiga jord, sina ängar och hagar och naturliga förutsättningar. För att kunna konkurrera mot billig import har utvecklingen gått mot intensifiering och storskalighet. Men glädjande nog har det också skett en utveckling av mer småskalig hantverksmässig lokal produktion, ofta ekologisk. Det finns mängder av gårdsbutiker. Det finns många mindre slakterier och mejerier. Mycket av försäljningen sker direkt till konsument eller lokala krogar, men dessa producenter vill med all rätt nå konsumenterna även i dagligvaruhandelns butikshyllor. I ett upprop i Expressen 24 mars vädjade ett stort antal undertecknare inklusive Vi Konsumenter: ”Vi begär inte några stora räddningspaket eller statliga subventioner – vi vill bara få möjligheten att nå ut och sälja våra produkter när krisen är total hos våra vanliga kunder. Därför vädjar vi nu till dagligvaruhandeln med era stora och väl fungerande butikskedjor: Ta in råvaror och produkter från lokala svenska bönder och matproducenter som normalt inte finns i sortimentet”. Uppropet gav rejäl respons. Samtliga dagligvaruhandlare lovade förenklade regelverk och bad om kontakt för att släppa in lokala producenter. Men tumma på livsmedelssäkerheten gör man inte och det är bra. Globalisering i alla ära, men jag kommer så långt möjligt köpa svensk mat för varor som går att odla och uppföda i Sverige. Men det kräver att politikerna inte faller till föga och sänker svenska mervärden.

Renaissance för ökad självförsörjning av mat

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Inte så oväntat i Corona-krisen spår, så aktualiseras diskussionen om Sverige kan bli mer självförsörjande på mat. LRF:s mantra om att varannan tugga är importerad dyker upp envist, liksom att vi i Sverige skulle behöva leva på morotskaka. Vi har gott om spannmål, morötter och socker. De som är lite mer insatta vet att de 50 procenten handlar om pengar d v s handelbalansen. Jag upphör inte att förvånas över att granskande journalister inte frågar Jordbruksverket om hur det verkligen står till med marknadsandelarna för svensk mat. Det är klart att vi inte kommer att leva på bara morotskaka. Vems ska äta alla svenska ägg, alla kycklingar, fläskkotletter, biffar och youghurt. För dessa råvaror ligger svensk marknadsandel en bra bit över 50 procent. Det kritiska vid en kris, är om jordbruket inte får tillgång till produktionshjälpmedel som drivmedel, foderråvaror, gödselmedel, växtskydd och veterinärläkemedel.

Många bönder klagar på dålig lönsamhet. När LRF talar om hållbarhetsaspekter är det ekonomisk hållbarhet som ensidigt fokuseras. Förtroendevalda säger att man måste höja lönsamheten genom enklare regler. Vilka regler undrar jag då? Det finns inga aktuella trovärdiga studier, som visar de verkliga kostnaderna för exempelvis svenska djurskyddsregler. Och LRF vill inte låta göra sådana värderingar. En väl genomarbetad studie av svensk grisproduktion 1997 visade på en merkostnad jämfört med Danmark på 50 öre per kg griskött för svenska djurskyddsregler. Studien byggde på att man bl a byggde en dansk grisgård i Sverige. Den visade med önskvärd tydlighet, byggt på vetenskapliga studier, att många svenska regler för grisar lönade sig ex krav på strömedel, högre utrymmeskrav, fixeringsförbud genom bättre hälsa och högre produktion. Jordbruksverket rapporterade för några år sedan ett antal scenarios som skulle visa på kostnaderna för det svenska beteskravet för kor. Rapporten fick en hel del kritik i underlaget till livsmedelstrategin. Man räknade med kraftigt sänkt avkastning på bete. Kan det verkligen stämma med tanke på den höga avkastningsnivån för svenska kor i ett internationellt perspektiv?

Men det finns starka skäl för att producera mer mat i Sverige. Inte bara av beredskapshetsskäl och för att livsmedelstrategin säger så, utan för att konsumenterna vill ha lokal– och närproducerad mat. Ett tungt vägande skäl är att vi till viss del i landet bestämmer över de regler som styr produktionen. Ett område som har stor betydelse från konsumentsynpunkt är svenskt djurskydd och låg användning av antibiotika och bekämpningsmedel. Därför är det så aningslöst att ropa på sänkta svenskt djurskyddregler. I LRF-region väst vill man avveckla ett av de främsta argumenten för svenska mejeriprodukter d v s beteskravet för kor.

Att angöra en brygga?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Bryggan som kom med Bosse för drygt 40 år sedan, är på väg att slita sig från sina förtöjningar. En av kättingarna har sannolikt rostat sönder och stark nordlig frånlandsvind hade vridit hela bryggan snett ut mot fjärden. Bron mellan flytbryggan och landfästet har hoppat av och ligger på botten. Landfästet har hamnat på sniskan efter extremt högvatten i vinter. Det ligger något symboliskt i det hela. Bryggan kom med Bosses och hans båt 1976. Bryggan innehåller så mycket minnen. På den har vi badat, solat, metat och lagt ut nät. Bastu utan brygga fungerar inte så bra. Vid bryggan har legat båtar med olika personlikheter. Bosses segelbåtar Marusjka, Jamsin, Catinca och min favorit Linjett 32, Alexandrine. Alexandrine är mitt tredjenamn. Man byter inte namn på båtar så hon heter det fortfarande även när Bosses dotter Pernilla tagit över. Vid bryggan låg också den vackra allmogebåten Tove, stjärnbåten Knipan och Fjordlingen Miss Unna. En förgången tid – en tid med fantastiska minnen med en alldeles speciell man. Jag har fina, festliga och glada minnen från båtdop av Sjökan, Alexandrine, Miss Unna och Tove. Nu finns bara ekan, Sjökan, kvar, som Bosse byggde själv någon gång på 90-talet.

När Bosse kom in i mitt liv, kom han med båt – den fantastiska havskryssaren Marusjka . Båttypen hette Mistral och var byggd på Tjörn (tror jag). Vi var där en gång och tittade på gjutformen. Marusjka var lite speciell. Hon hade ett peke, vilket gjorde att förseglet, genuan, kunde vara större än om fockfästet satt i fören på båten. Peket var perfekt när man skulle hoppa i land på en brygga. Jag kom in i Bosses liv ungefär samtidigt med Marusjka. Hon döptes till Marusjka, för att sjökrigsskolekursen ofta sjöng: Maria Marusjka från Petrograd. Hon blev vår semesterbostad under många fantastiska seglingar. Det började med segling runt kusten via Gotland och Christiansö första sommaren tillsammans 1973. Göta Kanal hem blev ett särskilt äventyr. Sonen Alexander var bara fjorton dagar när han första gången seglade en helg i maj 1974. Efter att båten några år legat vid kusin Bengts brygga, ville Bosse gärna ha egen brygga. Det blev en flytbrygga som bogserades till Bergviken troligen 1976. Bojstenarna släpades över isen från Bergviks brygga.

Nu har jag säkrat bryggan med en tamp i land, men framtiden känns oviss. Jag behöver ju inte en lång brygga för en eka. Redan i augusti förra året rostade badstegen tvärs av. En epok är över. Det känns vemodigt och brutalt. Vem kan hjälpa mig att fixa en lagom stor brygga för en eka och som möjliggör bad efter bastun. Jag fick ju en badtermometer av barnbarnet Hanna i julkklapp!

”Sedan blir det bättre”

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Så sa alltid min älskade mamma. Det kunde gälla att jag hade blivit övergiven av min stora kärlek på 60-talet, problem på jobbet eller kämpigt i äktenskapet. Hon fanns alltid där. Nu är det sonen Alexander som brukar säga detsamma. Men nu undrar man om det finns någon ljusning i denna kris. Spanska sjukan sägs ha varat i två år. Kommer vi ha lärt oss något av denna kris. En kris orsakat av en liten organism – ett virus som spridit sig över världen rekordsnabbt. Det går inte att jämföra med traditionell säsongsinfluensa – glöm det! Höggradigt smittsamt, inget vaccin och hög dödlighet. Det har uppstått en mycket intressant diskussion i Norge om att den höga dödligheten i Italien kan ha samband med antibiotikaresistensproblem i landet. Antibiotikaperspektivet har jag tagit upp i tidigare blogg. Följdsjukdomar till virussmitta är ofta bakteriella infektioner som lunginflammation. Italien är ett av de länder som har högst förbrukning av antibiotika till djur liksom Spanien. Ibland kan katastrofer vara den enda brutala vägen att få effekt av nödvändiga förändringar. Låt oss hoppas att genomförande av den nya förordningen kring användningen av antibiotika till djur därmed kan få draghjälp.

Men kommer vi på allvar diskutera frihandelns och globaliseringens konsekvenser? Finns det utrymme för ökad ödmjukhet? Kommer erfarenheterna tala för ökad självförsörjning av mat och andra livsnödvändigheter utan att hamna i en negativ nationalismen? Den stora utmaningen är att orka ta tag i klimatfrågan. Den känns i dagsläget som helt död. Läste en artikel i tidningen Land om en ”trendguru” som avfärdade klimatfrågan som en klart vikande trend. Men hallå, det var som Jared Diamond uttalade i DN i lördags: ”Viruset är här för att stanna, men det kommer inte slå ut vår civilisation”. Det kan däremot en kraftig temperaturhöjning. Hur ska vi uppnå FN:s 17 globala hållbarhetsmål? Jag är som Johan Kuylenstierna pessimistisk till att corona- krisen medför en ökad ödmjukhet inför drivkrafter som driver utvecklingen. Risken känns som överhängande, att när krisen är över så kommer stora industriländer som Kina och USA återuppta sin produktion med kraft med hjälp av fossil energi och stimulera konsumtionen. Kan vi tänka oss att minska vårt flygande, minska onödigt resande, återanvända, minska svinnet och förstå att nära producerad mat kan kosta lite mer. Vi Konsumenter har stött uppropet i Expressen för att små livsmedelsproducenter ska få komma in på hyllorna hos de stora dagligvaruhandlarna. Det är inte så att varannan tugga är import som LRF hävdar, men visst är vi sårbara. Import av handelsgödsel, växtskyddsmedel, foder och drivmedel är avgörande för konventionellt jordbruk.

Jag har på Alexanders inrådan flyttat ut till mitt hus på Ingarö med hunden. Sämre kan man verkligen ha det. Jag har ställt om tidningen, har mat, vin, radio, TV, tidningar och böcker och allt som behövs för mitt uppehälle utom nära sociala kontakter. Vi är ju sociala varelser och vår överlevnad har hängt på att vi levt i grupper. Telefon, SMS och andra digitala medel är ju fantastiska hjälpmedel, men det ersätter inte middagssällskap och kramar. Vi kan ju inte se slutet på rekommendationen att hålla oss isolerade när vi tillhör riskgruppen över 70 år. Undrar hur jag ska fira min födelsedag den 5 april?

Almedalen – en human kreatursmarknad?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Spridning av sjukdomar – finns intressanta paralleller mellan epidemier och epizootier? Har man som jag sysslat med epizootier, smittsamma sjukdomar på djur i många år i min yrkeskarriär, kan det vara intressant att titta på spridningen av corona-virus ur det perspektivet. Det finns kanske något att lära från veterinärmedicinen, även om förutsättningarna skiljer sig markant mellan hur vi kan styra vår djurhållning jämfört med det mänskliga samhället.

Inom veterinärmedicinen är alla överens om att den viktigaste orsaken till spridning av djursjukdomar är handeln med levande djur. Det finns flera exempel på hur handel med djur har bidragit till spridning av allvarliga smittsamma djursjukdomar. Det tydligaste exemplet är nog mul – och klövsjukeutbrottet år 2000 som startade i Storbritannien. I landet är det tradition att mycket av försäljningen av levande djur sker via kreatursmarknader. Mul – och klövsjukesmittade djur upptäcktes inte, utan sjukdomen spreds från en kreatursmarknad till stora delar av landet och även till andra EU-länder. Vi såg hemska bilder av bål med brinnande kor som fick avlivas i samband med utbrottet. EU införde förbud mot djurtransporter i hela EU, som inte gick direkt till slakt. I Sverige stoppade vi de kreatursmarknader som fortfarande fanns kvar. Elmias djurutställning ställdes in. Smittrycket är högre i stora beättningar d v s många djur på samma ställe. Jag vill påminna om f d Svensk Djurhälsovårdens logga, som just visade hur antalet smittvägar ökade med fler individer. Lätt att glömma bort i dessa tider när djurgårdarna växer i storlek.

Epizootilagstiftningen innebär att gårdar med konstaterad smitta med en epizooti (inklusive salmonella) spärras och i de flesta fall av epizootier, avlivas alla djur. Man inrättar skyddszoner för att förhindra vidare spridning. Biosäkerhet med slutna besättningar har blivit en oerhört viktig åtgärd för att förhindra att sjukdomar kommer in i djurbesättningarna. Man ställer hårda krav vid gårdsbesök (skyddskläder m m) och inköpta djur sätts ofta i karantän. Man jobbar ofta med krav på garanterad smittfria djur vid handel med livdjur. Man försöker begränsa antalet levererande besättningar när man köper in smågrisar eller kalvar för att undvika dagis-fenomenet. Den holländska kalvuppfödningen är ett exempel på hur handel och blandning av djur från många gårdar och flera EU-länder medför krav på generell antibiotikabehandling för att förhindra diarréer och lunginflammationer.

När det gäller människor har vi skapat perfekta förutsättningar för att sprida virus, sjukdomar och antibiotikaresistenta bakterier mellan människor över hela världen. Utan kontroll reser vi kors och tvärs över jordklotet. Stora mängder av individer från olika delar av världen möts i olika sammanhang och vi för ihop unga individer med dålig immunitet på förskolor. Nu införs drastiska åtgärder för att förhindra att smitta sprids mellan människor. De drastiska åtgärderna är nödvändiga eftersom vi lever som vi gör i en öppen värld. Det finns ingenting som tyder på att epidemin kommer att blåsa över inom kort. Även om jag älskar Almedalen som mötesplats, inspiration och fortbildning, måste jag konstatera att det är en aktivitet som fungerar som en jättelik human kreatursmarknad. Här samlas människor från hela landet, som trängs ihop vid fullpackade seminarier och politikertal. Människan är en social varelse och det är tungt att befinna sig i riskgrupp. Men den som lever får se!