Kött, kött, kött

”Mindre, men bättre kött” var och är budskapet från föreningen Vi Konsumenter när vi tog tag i frågan redan 2011. Vår debattartikel ”Att äta mindre kött är allas ansvar” publicerades i SvD i februari 2014 – för drygt tre år sedan. Och köttdebatten har fortsatt med hög intensitet. Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremens debattinlägg i Svenska Dagbladet, 10 augusti, ”Bättre för klimatet med fler betesdjur” har rört upp mycket känslor. Om man skriver att ”Det bästa alternativet till intensivuppfött nötkött är inte kyckling eller sojaprotein utan naturbeteskött. Det bästa alternativet till en intensifierad mjölkproduktion är inte havredryck eller läsk utan betesbaserad mjölk” så är det klart att motkrafterna mobiliserar. Veganer, Mat – och miljöinformation, Oatly m fl kan väl knappast acceptera att hållandet av nötkreatur och får i någon form kan vara en positiv klimatåtgärd. Chalmers har i tidigare debattartikel i SvD pekat ut nötköttet som den största miljöboven. Och kycklingbranschen ordnar en hållbarhetsbrunch den 23 augusti!!

Jag läser också ett inlägg från Javier Godar, från Stockholm Environment Institute, som pekar ut nötkreaturen som huvudorsaken till skövlingen av regnskogen. Att bli vegetarian skulle kunna halvera de mat-relaterade utsläppen per capita säger Godar. Elin Röös, SLU (Köttguidens skapare) och Maria Nordborg, Chalmers skriver som replik i SvD: ”Det finns inga studier, gamla eller nya, som stöder påståendet att svenska naturbetesmarker generellt sett kan lagra in så mycket kol att det kan kompensera för idisslarnas metangasutsläpp. I en klok diskussion måste idisslarnas växthusgasutsläpp vägas mot de fördelar som betesbaserad livsmedelsproduktion innebär”. Och Gunnar och Ann-Helen pekar på att deras debattinlägg inte bara tar upp betesmarkernas potentiella kolinlagring. Det handlar också om djurhållningens industrialisering. Jag håller med Elin Röös när hon och Maria Nordborg klargör att man håller med Rundgren och Meyer von Bremen om att betesbaserad lamm-, nöt- och mjölkproduktion har många fördelar, inte minst vad gäller djurvälfärd och bevarandet av den biologiska mångfalden. Dessutom är grovfoderbaserad animalieproduktion resurseffektiv eftersom djuren omvandlar gräs och andra fiberrika foderråvaror som människor inte kan äta till näringsrika livsmedel. Vi får inte glömma att livsmedelstrategin faktiskt innehåller en målsättning att öka produktionen av naturbeteskött.

Världsnaturfonden, WWF gör för närvarande en utvärdering av Köttguiden. Köttguiden togs över från SLU och publicerades 2015. Kriterierna var biologisk mångfald, bekämpningsmedel, djurens välfärd och klimatet. 2016 utökades kriterierna med antibiotikaanvändning, efter tydligt önskemål från såväl konsumenter som producenter. I Finland har WWF valt en annan väg för sin köttguide. Man har bara miljökriterier inklusive näringsläckage med omtanke om Östersjön. Man har marknadsfört den tydligt ut till konsumenterna. I Sverige har det varit ganska tyst kring Köttguiden sedan maj 2016. Det är synd tycker jag. Den är trots förenklingarna en bra faktabas för valet av olika sorters kött. Att vi i Sverige skulle råda WWF att utesluta djurvälfärd och antibiotika som kriterier, ser jag som uteslutet. Jag vill se mer offensiv marknadsföring av svensk Köttguide. Jag vill gärna hitta mer naturbeteskött i butik. Hur ska regeringen stimulera till ökad produktion? Jag vill att ”svenska” mejeriföretag tydligare marknadsför att den svenska mjölken och osten mjölken kommer från kor, som betar på sommaren.

Hur står det till med den svenska konkurrenskraften inom lantbruket?

Alliansrepresentanter och krönikor i lantbrukspressen fortsätter att utgjuta sig över dåliga konkurrensförutsättningar för svenska bönder. Man talar om skatter och avgifter men också om höga produktionskostnader beroende på svenska särkrav. Jag vill påminna om Konkurrenskraftsutredningen 2015, som faktiskt pekade på en stor potential att förbättra produktiviteten och företagandet inom ramen för svenska produktionsförutsättningar. Det finns fortfarande stora skillnader i effektivitet och lönsamhet mellan lantbruksföretag. Harald Svenssons, Jordbruksverket talade varmt för ett bättre företagande. Det har också varit ett av Näringsdepartementets huvudbudskap att öka produktiviteten.

Allianspolitiker och dylika, hur är det med omvärldsanalysen? Det finns stor framtidstro hos svenska köttbönder p g a bättre betalt och marknadens stöd. Jag kan läsa i Jordbruksaktuellt att svenska mjölkbönder har lyckats bäst när det gäller att sänka break-even nivån för mjölkpriset. Sett till konkurrenskraft ligger de på en fjärdeplats enligt European Dairy Farmers. Och det ”trots” svenska djurskyddskrav inklusive beteskrav. Den bästa svenska smågrisuppfödaren ligger väl i nivå med de bästa danska producenterna ”trots” att han har suggor som går lösgående vid grisning. Det är kul att läsa, men det finns ett stort och viktigt men. Den ökade produktivitet får inte uppnås genom försämrad djuromsorg eller sämre djurhälsa. Intensiv ungtjursuppfödning på helspalt är ingen höjdare. Lönsamhet är ju både kostnader och intäkter. Lönsamhet kan ju uppnås genom att satsa på extensivt, speciella kvaliteter, ekologiskt eller egen förädling. Den marknaden växer. Livsmedelsdagarna på Tylösand i september har temat ” Ska vi ha stora eller små livsmedelsföretag?”. Både behövs är också inbjudans slutsats. Och så har det alltid varit.

Så här skrev föreningen Vi Konsumenter i sitt remissyttrande över Konkurrenskraftsutredningen i juni 2015
• Konkurrenskraftsutredningen anger att det finns potential att öka konkurrenskraften genom ökad produktivitet, bättre företagande, behovsinriktad forskning och kvalificerad rådgivning vilket bör ges hög prioritet.
• Konkurrenskraften måste stärkas genom att bevara och utveckla svenska mervärden och inte avveckla dessa. Svenska konsumenter värderar djurskydd och miljö som starka mervärden. Vi Konsumenter tar därför helt avstånd från utredningens förslag att sänka svenskt regelverk till konkurrentländernas nivå d v s i första hand EU:s. Detta strider också mot samhällets värderingar kring hur djur ska hållas och skötas.

Dags att se över den svenska förvaltningsmodellen?

I DN diskuterar Marja Lemne och Torbjörn Larsson, Södertörns högskola respektive Stockholms universitet den svenska förvaltningsmodellen under rubriken ”Dags för politikerna att komma närmare verkligheten”. I dag ska fristående myndigheter inom ramen för instruktioner, budget och regleringsbrev fatta beslut om och driva detaljlagstiftning, kontroll, regeringsuppdrag, stimulansåtgärder, registerhållning m m m m. Den modellen har vi levt med i århundraden. Att delegera föreskriftsuppdraget till myndigheterna anses bl a skapa önskvärd flexibilitet. Men det innebär i realiteten att politikerna fråntar sig sitt ansvar – man håller frågorna på armslängds avstånd, som debattörerna i DN anför. Så fort det bränner till, brukar ministrarna också tala om att man inte får utöva ministerstyre, d v s man kan inte lägga sig i myndigheternas ansvarsomåden. Det politiska ansvaret var också temat för Vi Konsumenters m fl seminarium i Almedalen. Inom vilka ramar ska svenska livsmedel produceras när det gäller hållbarhet, hälsa, miljö, klimat och inte minst djurskydd (se tidigare blogg)? Slutsatserna från seminariet var nog tyvärr att politikerna fortfarande vill hålla vissa frågor på armslängds avstånd och överlämna till marknaden och konsumenterna att styra utbudet och efterfrågan.

Myndigheterna inom lantbruket och livsmedelsproduktionen har varierat genom åren – Veterinärstyrelsen, Jordbruksnämnden, Lantbruksstyrelsen, Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten. Jordbruksverket och Livsmedelsverket har i dag stor betydelse för utvecklingen. Det är ju därför lantbruksnäringen respektive NGO:s inom miljö och djurskydd sätter blåslampan på myndigheterna. Jordbruksverket har nyligen trots regeringens uttalande i livsmedelsstrategin föreslagit en sänkning av svenskt djurskydd i ändringen av djurskyddsföreskrifterna för gris. Djurskyddet och Vi Konsumenter har i skrivelse till landsbygdsministern påpekat detta. Detta är ett exempel på att myndigheterna agerar utanför politiskt ansvar. Djurskyddsutredningen 2011 föreslog en långtgående delegering till Jordbruksverket att utfärda djurskyddsföreskrifter. Syftet var flexibilitet och förenkling. Konsumentorganisationerna reagerade just på detta p g a att man fråntog politikerna sitt ansvar. . Djurskyddsförordningen från 1988 innebar att regeringen tog ett ansvar. Man ville säkerställa att stallar och ny teknik ska förprövas, att korna skulle få komma ut på bete sommartid, att grisarna skulle få gå lösa och ha tillgång till halm eller motsvarande och att hönorna fick tillgång till sittpinne, rede och sandbad. Nu hoppas jag att regeringen tar sitt politiska ansvar och lägger en proposition kring en ny djurskyddslag och en förordning värd namnet.

Lantbruksnäringen anser genom ett uttalande av Palle Borgström, LRF, att innehållet i den kommande djurskyddspropositionen kommer att vara det som är avgörande för böndernas möjligheter att stärka konkurrenskraften och öka produktiviteten. Vad menar LRF med sitt uttalande? Är det verkligen svenskt djurskydd, som är avgörande för konkurrenskraften? Måste Palle Borgström säga så, som något slags löfte från LRF-stämman 2014? Missar man inte att det finns tydliga uttalanden från politiker och handeln att svenskt djurskydd är det starkaste mervärdet för svenskt kött, mjölk o s v? Att behålla och utveckla det svenska djurskyddet blir enligt min mening avgörande för svenska livsmedels efterfrågan från svenska konsumenter och bidra till konkurrenskraften.

När det gäller Transportstyrelsens agerande, kan man konstatera att det fanns en klar rekommendation från regeringen och IT-ministern Anna-Karin Hatt ( C ) 2011 att outsourca (finns det inget bättre svenskt ord) myndigheternas IT-verksamhet med stöd av en rapport från Riksrevisionen. IT-verksamheter är dyra. Men Riksrevisionen ansåg också att regeringen borde se till att det skulle tas fram riktlinjer för hur myndigheterna prövar om deras it ska utföras internt eller externt. Enligt Riksrevisionens granskning hade det stora flertalet myndigheter då inte gjort en sådan prövning. Undrar om de gjort det nu. Tveklöst gjorde generaldirektören för Transportstyrelsen ett allvarligt fel och t o m bröt mot flera lagar när hon outsourcade IT-verksamheten till IBM. Men förre GD har tydligt deklarerat att många fel gjordes redan innan ny GD tillträdde. Och var fanns Transportstyrelsens styrelse med Rolf Annerberg i spetsen? Annerberg är ju inte min favorit sedan Konkurrenskraftutredningen. Jag ifrågasätter Annerbergs omvärldsanalys och okritiska acceptans av LRF:s analys, när han som princip ansåg att Sverige skulle EU-anpassa svenskt regelverk för djurskydd och miljö. .

Han dog mitt i livet

Så kan man säga om Bertel – en människa som bara försvann vid 75 års ålder. Så känns det nu för tiden när jämnåriga fulla av liv och aktivitet dör. De dör faktiskt mitt i livet. Det kanske var symtomatiskt att han drunknade vid bryggan till sitt kära sommarhus på Stegesund. Så dramatiskt en kväll med stormbyar och svall och i en överlastad liten roddbåt med snurra. När jag går in på Bertels facebook-sida, hittar jag bilden av snurran överlastad med möbler. Samma dygn, som Bertel förolyckades, upplevde jag att en jättelik asp föll med ett väldigt brak när jag var ute på promenad med hunden. Aspen knäcktes hos grannen och la sig tvärs över vägen. Jag får samma symboliska känsla som jag fick när den jättelika björken, kallad mormors björk, föll dagen efter Utöja 2013.

Bertel var bror till min svåger Bengt. Bengt mötte min syster Elisabeth i slutet på 50-talet. Bengts bror Bertel såg bra ut och han var nog min första stora kärlek. Bertel lånade sin pappas bil, en grön Mercedes, och vi åkte ut till Bromma och tittade på flygplanen. Det gjorde man på den tiden. Bertel var klasskamrat till Erik och tillhörde umgänget, som festade i studenttider. Så skiljdes våra vägar och vi sågs bara vid släktträffar. Bertel avslutade sin karriär som jurist på Konsumentverket och då möttes vi ibland igen. En av Bertels många favoritsysselsättningar var att ägna sig åt dynamitgubbar. Han sprängde faktiskt bort en stor sten hos mig på Cirkusberget för många år sedan. Av Bertels många unika egenskaper, nämns ofta samlaren. Jag avlyssnade i våras ett intressant radioprogram med medverkan av Bertel, kring kommunikationen på mjölkförpackningarna. Bertel samlade ju på mjölkförpackningar sedan 70-talet. Arlas budskap på mjölkförpackningarna avspeglar tiden. Sist sågs vi i april på bror Bengts födelsedag. Lite mer vithårig, men annars sig lik. Hans stekta ägg i aluminium – vilken kreativitet!

Jag fick nyligen en biltur med Jan Bertoft, generalsekreterare hos Sveriges Konsumenter, som var tidigare kollega med Bertel på Konsumentverket. Man brukade säga på verket att Bertel trivdes nog mer med konstnärskapet snarare än att vara jurist. Hans fantastiska fiskar i aluminiumplåt är så skickligt utformade. Att läsa hans inlägg på Facebook kändes som att komma närmare en person, som jag inte träffat så mycket på senare tid. Och det är som en kreativ, spännande och väldigt speciell människa i alla avseenden jag vill minnas honom.

Ett Almedalen i förändring

När jag kom till Almedalen första gången 2006 ordnades det ca 1000 seminarier. Man hade tid och möjlighet att lyssna och fortbilda sig inom nya områden. Det kändes hanterligt. Det var valår och jag glömmer inte presskonferensen på Visby Hotell då Alliansen annonserade att man ville avskaffa fastighetsskatten. Ett av de första seminarier, som Djurskyddet Sverige ordnade var på tre timmar. Och vi hade inga problem med att fylla tiden. Djurskyddet Gotland bjöd dessutom på härlig förtäring. Jag saknar den tiden. I år var det 4000 seminarier och den normala tiden är 45 minuter eller högst en timme. Jag gjorde ett försök att bjuda in till två timmars politikersnack, men fick korta till en timme. Och då fick jag ju med hela högen (se tidigare blogg). Jag klagade redan förra året på att en-timmes seminarier blir väl korta och snuttifierade. Nu tycker jag problemet är allt man missar. Man får be om ursäkt, för att man inte hinner med allt man vill. Man faktum kvarstår – Almedalen är en fantastisk mötesplats. Vi som vill ha bekräftelse blir rikt belönade av igenkännanden och kramar. Och här träffar man folk, som man aldrig skulle stöta på annars. Det ger möjlighet till början till ett fortsatt samtal. Men Eva Eriksson som jag försökte nå, lyckades jag inte med.

Dyrt – ja att bo och kanske för de som måste hyra dyra mötesplatser. Jag har förmånen att bo hos Anna, sedan många år tillbaka. Högskolan tog 800 kr för ett rum för 20 personer. Men här kan man gå på mängder av högkvalitativa seminarier, som inte kostar ett öre. Jag tog chansen att besöka Gotlands Slagteri. Ett bra och professionellt upplägg. Det ångrar jag verkligen inte. Jag håller inte med kritikerna som talar om elit och rose´-pimplande. Själv känner jag mig verkligen inte som elit och drack bara ett – säger ett glas rose´. Här finns en unik möjlighet att samla politiker som ändå är på plats. Och I Visby finna ju inga avstånd – allt är nära. Många kritiker har dessutom inte varit i Almedalen. Surt sa räven! Nästa år blir väl ett hysteriskt valår. Men sedan? Redan förra valåret 2014 talade man om Almedalens undergång, men så blev det ju verkligen inte. I alla händelser så har jag och Anna tankar om vad vi skulle kunna göra nästa år. Den som lever får se!

Vi kommer tillbaka – var så säkra!

Det var mina avskedsord till politikerna, som vi bjudit in till samtal kring livsmedelsstrategin i Almedalen. Det finns ett stort antal berättigade frågor som vi medborgare vill ha svar på. Är det verkligen vi som konsumenter, som ska lösa hållbarhetsaspekterna kring svensk matproduktion? Var finns det politiska ansvaret för hur vår mat ska produceras? Samtliga riksdagspartier var representerade; Lars Tysklind, Liberalerna, Emma Nohrén, Miljöpartiet, Magnus Oscarsson, Kristdemokraterna, Martin Kinnunen, Sverigedemokraterna, Håkan Svenneling, Vänsterpartiet, Jonas Jacobsson Gjörtler, Moderaterna, Eskil Erlandsson, Centerpartiet och Marianne Pettersson, Socialdemokraterna. Inte dåligt att få alla på plats. Det kändes också alldeles rätt att fokusera på politikernas roll och inte ta med hela livsmedelskedjan.

Tre områden var uppe till diskussion – hållbar och hälsosam mat, miljömålen och djurskyddet. Fick vi svar på våra konkreta frågor – tveksamt. I luften ligger fortfarande påståenden om att konsumenterna är så krävande och kunniga och att märkning och information är vägen framåt. Därför känns mina avskedsord väl motiverade. När man talar om hållbar och hälsosam mat, hamnar vi som alltid i skolan. Kommer vi någonsin se flera timmar i hemkunskapen? Den offentliga upphandlingen mat kommer också upp. Här händer mer än vad politikerna har kunskap om. Den offentliga maten är bara 4 procent av den totala livsmedelskonsumtionen, men har stor betydelse som pådrivare. Svaren hur vi uppnår miljömålen var minst sagt luddiga. Det finns en förhoppning om minskad användning av bekämpningsmedel genom ökad precision i bekämpningen. Alla är överens om behovet av egen växtförädling, men kommer pengarna räcka?

Vid direkt fråga om vi ska höja, sänka eller behålla det svenska djurskyddet, vågade ingen sänka, men Eskil Erlandsson talade sig varm för att höja djurskyddet i EU. ”De konkurrensmedel vi har är ju mervärdena för just djurskyddet och antibiotikan. Svenskarna köper svenskt griskött och de funderar inte så mycket på pris. Det är för mervärdena djurskydd och minskad antibiotika som konsumenterna betalar”, sa Lars Tysklind, (L). Emma Nohrén, MP, ansåg att moderater och kristdemokrater var oärliga, eftersom man vill ta bort beteskravet. Det ska bli spännande och se om vi får en proposition om en ny djurskyddslag. Jag noterade att ordet konkurrenskraft inte nämndes av politikerna, vilket kändes skönt. Däremot avlyssnade jag ett samtal i veckan mellan en representant för köttföretagen och Jonas Jacobsson Gjörtler. Där sa köttföretagsrepresentanten: Får vi bara ökad konkurrenskraft, så fixar det sig”. Då undrar jag vad man menar med konkurrenskraft. Är inte konkurrenskraft både produktens kvalitet och pris. Tror man verkligen, att om man sänker kostnaderna genom att ta bort svenska mervärden (som vi för övrigt inte vet den verkliga kostnaden för) att man ökar konkurrenskraften? Jag anser att Lars Tysklind har rätt.

Vårt samtal blev till ett seminarium, eftersom universitet schabblat bort vår bokning. Vi fick en lokal på 50 personer i stället för 20. Det innebar att det blev gott om folk, trots att vi inte bjudit in och avskräckt intresserade, med att det inte fanns plats. Är vi nöjda? Både Ja och Nej. Vi har markerat i våra frågor och förhoppningsvis sänt signaler till politikerna. Men åtta politiker och sex utfrågare är svårt att hantera på en timme. Tack Ann-Helen Meyer von Bremen, som verkligen gjorde det bästa av situationen. Jag återkommer med min personliga reflektion över årets Almedalen.

Riksdagen beslutade om en svensk livsmedelsstrategi

Den 20 juni klubbade riksdagen en svensk livsmedelsstrategi. En unik sådan, anser Sven-Erik Bucht, och han har kanske rätt. Tidigare jordbrukspolitiska beslut har snarare talat om avreglering och minskning. Nu ska den svenska matproduktionen öka. Men hur, är man fortfarande inte överens om. Lantbruksnäringen, Livsmedelsindustrin och Dagligvaruhandeln sätter blåslampa på myndigheterna, f f a Livsmedelsverket, som bör få ett tydligt främjandeuppdrag. Man talar varmt för förenklingar. LRF vill sänka skatter och förenkla så att svenska bönder ska få samma förutsättningar som sina nordiska konkurrenter. ”Förenkla reglerna, lär av goda exempel i andra länder och branscher. Se till att villkoren i form av regler, skatter och avgifter ligger på samma nivå som hos våra konkurrentländer” säger Palle Borgström. Men varför vi ska välja svensk mat om den produceras på samma sätt som i konkurrentländerna och dessutom alltid kommer vara dyrare p g a klimat, skatter, byggkostnader, löner o s v, o s v. En av de viktigaste frågorna är just: Hur ska jag som konsument kunna lita på att svensk mat är det bästa hållbara alternativet? Det är därför vi d v s Vi Konsumenter, Sveriges Konsumenter, WWF Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen, World Animal Protection och Djurskyddet Sverige bjudit in representanter från alla åtta riksdagspartier i Almedalen den 4 juli, för att samtala om det politiska ansvaret. Även om en livsmedelsstrategi klubbats i riksdagen, kommer det krävas politiska beslut i många frågor. Det duger inte att överlämna till myndigheter och marknaden att lösa frågor kring hållbar produktion och konsumtion, nationella miljömål, djurskydd och folkhälsa.

Ska vi nu äntligen få en ny djurskyddslag? Mycket var bra med Eva Erikssons förslag 2011. Men jag citerar Vi Konsumenters yttrande till djurskyddsutredningen 2012 ”För att uppfylla utredningsdirektivets direktiv om förenkling och flexibilitet har utredningen föreslagit att Jordbruksverket får uppdrag att utforma föreskrifter för lantbrukets djur i stället för att reglera detta i lag eller förordning. Det är tveksamt att en stor del av lagstiftningen för livsmedelsproducerande djur överlämnas till den ansvariga myndigheten, Jordbruksverket, utan politiskt inflytande. En fördel är ökad flexibilitet, men djurskydd – konsument- och producentaspekter ska vägas mot varandra och det kräver stort deltagande. Risken är att regelverket blir utformad av Jordbruksverkets tjänstemän – en expertreglering”. Vi kan konstatera att det redan hänt att Jordbruksverket utarmat djurskyddet med sitt senaste förslag på ändring av djurskyddsföreskrifterna.

Hur ska man säkra ett rättssäkert och förutsägbart djurskydd som gynnar både djurhållare och kontrollant? I debatten kring svenska regler f f a djurskyddsreglerna florerar begrepp som målstyrning, funktionskrav, flexibilitet och förenkling. Men är det lösningen som säkrar ett gott skydd av djuren och ger bonden trygghet med att veta vad som gäller? Och hur ska man i så fall hantera meningsskiljaktigheter och olika bedömningar mellan kontrollant och djurhållare? När djurskyddslagen och djurskyddsförordningen kom 1988, innebar det att då bäst kända teknik och sunt bondförnuft inordnades i lagstiftningen. Mycket av förordningens konkreta förslag tillämpades redan av kloka bönder. Lagstiftningen syftade till att fånga upp ”svansen”. Men visst blev det ”krig” kring förbudet mot sinsuggbås (se tidigare blogg), burförbudet för höns, kodressörer och utrymmeskrav. Även beteskravet var uppe till debatt. Men i dag har vi ökad kunskap om djurens naturliga beteende och vad som främjar en god djurhälsa. Jag kan med rätt hävda att svenska djurskyddsföreskrifter har bidragit till friska svenska djur och låg antibiotikaförbrukning.

Jag har fått en ny favorit, som jag citerat i bloggen tidigare – Per E. Falk som skriver i Jordbruksaktuellts bilaga EkoWeb. Per skriver om att vi borde vara överens med konsumenterna om detta med betande kor. En överväldigande majoritet av konsumenterna anser att kor ska gå på bete. Och ska vi vara helt ärliga tycker allt korna det också. Så stort tack till alla mjölkbönder som faktoskt har djuren på riktigt bete och inte bara i en mer mindre stor rastfålla, skriver Per.

Viktigt att kunna sin historia

Ska man dra slutsatser av historien, måste denna vara sann! Helena Jonssons bok ”Sverige ser inte ut som du tror” innehåller många kloka resonemang kring jord och skog, stad och land, ett biobaserat samhälle, köttproduktion, ekologiskt m m. Men det är tråkigt att budskapen delvis tappar i trovärdighet eftersom det finns både faktafel och felaktiga historiebeskrivningar. Varför inte fråga de experter som finns i huset? Under tiden för ny djurskyddslag 1988 och antibiotikafrågan i början av 1980-talet fanns jag på LRF och på Slakteriförbundet, Scan – mitt i smeten m a o.

Det mest uppseendeväckande påståendet är att grisuppfödarna hade släppt loss sina sinsuggor innan djurskyddsföreskrifterna kom med krav på att förbjuda sinsuggbås. När djurskyddsförordningen kom 1988, med krav på att grisar ska hållas lösgående, fanns bara en handfull smågrisuppfödare f f a i Västmanland som prövat lösdrift för sina sinsuggor. Bengt Reimersson, då gift med den kända matjournalisten Charlotte Reimersson, var föregångare. 1989 kom djurskyddsföreskriften, som trädde i kraft 1994. Det fanns ett starkt motstånd mot att slänga ut sina sinsuggbås. LRF hade 1983 sagt i ett yttrande (jag hade då lämnat LRF) att sinsuggbås var en vedertagen form för inhysning av sinsuggor. Motståndet mot lösdrift var lett av chefen för Djurhälsovården och grisprofessorn vid SLU, som varnade (med viss rätt) för problem under de första veckorna av dräktigheten. Slakteriförbundet, Svensk Husdjursskötsel och SMR (senare Svensk Mjölk) ville förlänga tiden för övergång till lösdrift till efter 1994. Men Hans Jonsson, ordförande för LRF, sa nej till herrarna Danell, Andersson och Andersson. Det handlade om förtroendet för Sveriges bönder.

Jag har tidigare påpekat det felaktiga påståendet att Finland inte har något lagstiftat beteskrav, vilket finns för Finlands uppbundna kor, som är huvuddelen av korna. Helena hänvisar till utrymmeskrav för kycklingar – 20 kg i Sverige och 33 kg i EU. Mer relevant är att jämföra 36 kg per m2 respektive 42, som är det som tillämpas i Sverige resp EU-länder. Polen har upp till 50 kg per m2. Man får också uppfattningen att det sker näbbtrimning av slaktkycklingar, vilket inte stämmer. ”Det är inte lagar och regler som gjort att vi i Sverige har en mycket hög hälsostatus och nivå av välmående hos våra grisar” skriver Helena. Det är bara delvis sant. Man brukar säga att 50 % att djurens hälsa och välfärd beror på skötaren. Men när djurskyddslagen kom 1988 hade den ett nytt fokus d v s lagstiftningen ska främja djurens hälsa. Därför utformades regelverk som ska förebygga problem d v s miljökrav exempelvis utrymmeskrav, krav på halm eller motsvarande, foder anpassat till djuren o s v o s v. Föreskrifter innehåller också krav kopplat till biosäkerhet. Och välmående är inte bara friska djur. Även en frisk sugga i bur mår dåligt.

Helena ägnar ett kapitel åt antibiotika till djur. Den som vill veta den verkliga historien om hur Sveriges bönder drev frågan om förbud mitt tillväxtbefrämjande antibiotika i foder, hänvisar jag till min presentation på KSLA 1996. Hela processen startade 1981 då också LRF bad om ett förbud hos myndigheterna. Sven-Erik Johanssons motion till LRF:s stämma 1984, var bara ett, men ett värdefullt inlägg. Ska jag ta åt mig äran – självfallet inte ensam, men det var i alla fall jag som fick mest skäll av kritiska veterinärer.

Läs hela artikeln »

Bönder är olika

Den 22 maj avtackade jag Helena Jonsson som avgående ordförande för LRF på uppdrag av Djurskyddet Sverige och Sveriges Konsumenter. Min kära kompis Helena Elmquist, Odling i balans gav mig Helena Jonssons bok, ”Sverige ser inte ut som du tror” , eftersom jag inte har Swish (skämmigt). Jag har inte läst hela boken, men en reflektion av förordet är – bönder är olika. Var det så att alla var kunniga, insiktsfulla och hade gemensamma värderingar, så kanske man kunde säga som Helena säger: ”När allt kommer omkring är det vår dagliga omsorg som garanterar världens bästa omsorg om djur och miljö – inte lagstiftningen”. Och visst är det så att lagstiftning inte räcker, men den lägger en gemensam ribba, som vi enats om när det gäller skyddet av miljön och skyddet av våra djur. Lagstiftningen ska vara och är förebyggande och bygga på vetenskaplighet och värderingar.
Sanningen är att det finns vitt spridda uppfattningar bland bönder kring hur lantbrukets djur ska hållas och skötas. Det är ingen hemlighet, eftersom det förekommit debatt kring detta i lantbrukspressen. Vissa tycker det är acceptabelt att regelmässigt stänga in suggor i bur, medan det är otänkbart för andra och de klarar frigående grisning galant. En majoritet av mjölkbönderna vill ha sina kor på bete, medan Stefan Gård vill avveckla allt svenskt djurskyddsregelverk för kor f f a beteskravet. Palle Borgström, ny LRF-ordförande går ut i ”Svenska Måltider” och hävdar att ”Det är viktigare att se till att grisen har en bra miljö, än att boxen har ett visst antal kvadratcentimeter”. Men hallå där, just gott om utrymme är något som ger bra miljö och som bidrar till ett gott hälsoläge. Det anser även EU. Vi kan förvänta oss en fortsatt diskussion med LRF, om att våra regler ska vara förebyggande och lägga en acceptabel ribba för skyddet av våra djur. Men knäckfrågan är varför jag ska välja svenskt kött och svenska mejeriprodukter om jag inte vet att vi har nästan världens bästa djurskydd. Djurskydd har ju jättehög prioritet bland svenska konsumenter.

Är det ”inrikespolitik” som gör att Helena Jonsson i boken sprider det felaktiga mantrat att man inte kan ta mer betalt för lagstiftning. Det är ju precis vad ICA och COOP gör d v s marknadsför svensk djurskyddslagstiftning och som gör att julskinkan blir dyrare. Dessutom hävdar Helena felaktigt att Finland inte har något lagstiftat beteskrav för kor. Det finns ett lagstiftat beteskrav för uppbundna kor och kvigor. Det är de med lösdriftsbesättningar som släpper ut korna på bete som kan få EU-ersättning. Det är inte acceptabelt att använda felaktiga fakta för att bygga under sin argumentation.

Miljö – och jordbruksutskottet, eller snarare Alliansen, riktar sju uppmaningar till regeringen. En verkar vara ett direkt citat av Konkurrenskraftutredningen d v s ”Det innebär att alla nationella regler som går längre än de gemensamma EU-reglerna kan riskera att försämra konkurrenssituationen för svenska företag. Miljö- och jordbruksutskottet menar därför att nationella, mer långtgående regler alltid ska vara väl motiverade och prövas noga.” Man kan konstatera att i stort sett allt svenskt regelverk när det gäller djurskydd, bygger på vetenskap om djurs behov och har också stöd i många EFSA-rapporter. När det gäller lättnader vid försäljning av viltkött, kan noteras att 30 % av vildsvinen var bärare av salmonella i en studie och man hittade också yersinia. Hur är det med kravet på livsmedelssäkerhet?

Välkomna agronomer, landskapsarkitekter, masters och kandidater!

Vad ska man skicka med dessa unga akademiker inför deras yrkeskarriär? Jag har fått den stora äran att hålla högtidsanförandet vid examensceremonin på SLU på lördag. De är efterlängtade när vi tillsammans ska fixa det här med ett hållbart samhälle –
- En blomstrande landsbygdsutveckling
- Ett hållbart jordbruk där svenska miljömål uppfylls
- En etisk djurhållning
- En säker livsmedelsproduktion
- En hållbar stadsplanering

Jag har frågat flera, som jag stött ihop med i mitt nätverk. Det inkluderar bl. a ordförande för SLU:s styrelse, vicerektor vid SLU, en representant från Konsumentföreningen Stockholm, en god vän från Arla och inte minst min son, landskapsarkitekten.

Utbildningarna ger en trygg plattform och en referensram. Så har jag känt under alla dessa 50 år av min agronomkarriär. Ständigt tillkommer ny kunskap och nya ämnen hamnar i fokus. Men det finns ju en hel del absoluta sanningar som inte förändras. De nyutexaminerade befinner sig nu på maximum på en teoretisk kunskapsnivå. Nu kommer en fas i livet när denna kunskap ska möta praktiken och man ska skaffa sig en bredare erfarenhet och bredare kontakter och nätverk.

Och vilka är våra utmaningar?
Klimathotet
Även om Sverige ligger väl till, finns verkligen utmaningar. Biffen, bilen och bostaden – hållbara laster, smartare konsumtion var titeln på Stefan Edmans utredning 2005. Och mycket av förslagen håller fortfarande. Det är vad vi äter, hur vi transporterar oss och hur vi bor. Hållbar stadsplanering blir allt viktigare. Och nu brukar man lägga till ytterligare ett B – börsen d v s var vi lägger våra pengar.

Den globala handeln och dess prispress
Den globala handeln är nödvändig för att försörja en växande befolkning.
Förutom livsmedelsförsörjningen, ger frihandel också tillgång till betalande marknader, utjämning av tillgången till livsmedel, diversitet (tillgång till olika sorts livsmedel) och låga priser. Men riskerna finns. Spridning av sjukdomar (inklusive zoonoser) och därmed risk för folk – djurhälsa, livsmedelsförluster, långa komplicerade livsmedelskedjor(tänk hästköttsskandalen) med fördröjd möjlighet till intervention och ökad konkurrens. Ökad handel driver mot intensifiering och specialisering. Det är en förutsättning för att kunna konkurrera på den globala marknaden. Ökad handeln driver också mot harmonisering och minskad diversitet – en harmonisering till minsta gemensamma nivå – prispress – Ja?

Hållbarhetsaspekterna på matproduktion och konsumtion.
Vilka har ansvaret för en hållbar produktion och konsumtion? Många aktörer i livsmedelskedjan har ansvar. Allt ifrån primärproducenter/bönder, förädlingsindustri, detaljhandel, konsumenterna, myndigheter och politiker. Det finns de som gärna lämpar över ansvaret till konsumenterna om att bestämma hur livsmedlen ska produceras. Många medborgare engagerar sig och känner oro i frågor kring klimatet, djurskyddet, miljön och livsmedelssäkerheten. Därför krävs ett politiskt ansvar med tydlig lagstiftning kring djurskydd, livsmedelssäkerhet, miljö och klimat. Det handlar om värderingar och etik. Visst kan vi öka den svenska matproduktionen, men Sverige kan aldrig konkurrera med lågt pris. Senare år har visat att handeln och konsumenterna efterfrågar svenska mervärden och är beredda att betala för dessa. Därför gäller det att säkerställa svenska mervärden, utveckla dessa, märka och kommunicera. Titta på branscher som växt efter EU-inträdet som kyckling, ägg och spannmål. Allt är inte bara elände!

Några personliga råd
”Om du vill förändra något, kan du inte vara vän med alla”. Redan tidigt under min karriär fick jag det rådet av Jan Persson, en gång tiden känd genetiker inom Scan och sedermera VD för slakteriföreningen Skanek. Ett klokt råd, som ger insikt. Man kommer alltid möta människor som tycker annorlunda.

”Utan spaning – ingen aning!” Ett annat klokt råd! Omvärldsanalys är grunden för att skapa förutsättning för väl underbyggda beslut. Fortbilda, Samverka, skapa nätverk och initiera dialog.

”Intern aktivismen”
Till slut ett citat från min son Alexanders bok ALLA BEHÖVER NÄRHET . ”Det är inne i organisationer och system vi gör mest nytta. Inne i systemen kan stora förändringar bli verklighet. Extern aktivismen- demonstrationer, aktioner och debattartiklar – behövs för att initiera förändring, men intern aktivismen – inne i byråkratin måste till för att ändra visioner och planer, finansieringsmodeller, lagstiftning och utbildning”. Det roliga är att han ger sin mor som ett exempel som djuromsorgsansvarig inom Slakteriförbundet på 80- 90-talet.
LRF:s hantering av frågan av antibiotika till djur. är ett exempel på intern aktivismen. LRF svarade upp på ett mediadrev kring 30 ton antibiotika till friska djur i Sverige 1981. LRF formade en antibiotikapolicy som strävade mot en restriktiv och kontrollerad användning av antibiotika till djur. Redan samma år bad LRF ansvariga myndigheten Jordbruksnämnden att förbjuda antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte.men fick nej efter två år. 1984 bad LRF regeringen om ett förbud och så blev det. Det var ett världsunikt ställningstagande. Kampen mot antibiotikaresistens är en av våra stora utmaningar. Sverige ska behålla sitt goda läge och påverka övriga världen att det går att producera effektivt utan generell förbyggande antibiotikabehandling i djurhållningen. Friska djur behöver inte antibiotika.