Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

I mars förra året efterlyste jag en SWOT-analys av svensk matproduktion. Var finns konkurrensfördelarna, var finns svaga sidor och vad är hot och vad är möjligheter. Och var finns fakta? Land Lantbruk 4 januari, upprepar den av LRF etablerade felaktiga uppgiften om att självförsörjningen minskat från 75 till 50 %. Jag förvånas alltd över att ingen anger källa till uppgiften. Jordbruksverket redovisar helt andra siffror beroende på vilken produkt det handlar om. Men förra årets missväxt ändrar givetvis faktan. Det är drygt 20 år sedan man gjorde en seriös studie om vad svenska djurskyddsregler för gris verkligen kostade. Förra året sjösattes ett antal handlingsplaner för att öka den svenska matproduktionen inom ramen för livsmedelsstrategin. Men så kom torkan och skapade ett helt nytt landskap. Spannmålskörden räcker inte för det inhemska behovet och Sverige har blivit en importör av spannmål. Foderkostnaderna har rasat i höjden och bönderna och livsmedelsindustrin kräver mer betalt av marknaden. Torkan skapade ett intresse för svenskt lantbruk och förtroendet är högt för Sveriges bönder. Men är det verkligen så högt att man kan ta bort lagstiftning och certifieringar? Nej säger jag! Det är verkligen att utmana förtroendet! Häromdagen träffade jag en länsveterinär, som berättade att man hittat en stor mjölkproducent, som använt läkemedel, som inte var tillåtet att använda inom ramen för villkorad läkemedelsanvändning. Förtroende kan lätt förbrukas. Letar man, hittar man säkert producenter som använder Belgisk Blå i sin uppfödning. Alla bönder är inte lika medvetna om mervärdenas betydelse.

Jordbruksverket har skrivit ett utmärkt debattinlägg i DN, där man verkligen lyfter fram svenska mervärden som en låg antibiotikaförbrukning, ett gott djurskydd som exempelvis det svenska beteskravet för mjölkkor. Jag tar debattinlägget som ett löfte om att Jordbruksverket i alla fall inte tänker verka för att luckra upp dagens djurskyddslagstiftning. Och det ville inte heller LRF:s förbundsstämma i maj. Palle Borgström säger något annat. Det behövs ingen lagstiftning eller inga branschöverenskommelser, säger han. Är det föreningen Sveriges Mjölkbönder han vill vara vän med, så mjölkbonde han är, som vill ha bort alla svenska särkrav?

Och så fick vi en ny djurskyddslag förra året. Som oftast är fallet är lagen en ramlag, som just anger ramarna för vad som accepteras och vad som ska eftersträvas för en god djurvälfärd. Det intressanta är vad djurskyddsförordningen anger. Det är den som ska vara vägledande för myndigheternas djurskyddsföreskrifter. Vi vet väl bara att den innehåller förbud mot elefanter och sjölejon på cirkus. Djurskyddsförordningen beslutas av regeringen och måste vara på plats den 1 april när lagen träder ikraft. LRF kallar den nya djurskyddslagen för en modern lag. Man driver stenhårt kravet på målstyrd lagstiftning och detta tillsamman med livsmedelsföretagen och med stöd av Jordbruksverket och livsmedelsstrategin. För att komma åt problemet med 21 länsstyrelser, vill man ha en samlad myndighet för djurskyddstillsynen.

Det finns saker som vi är rörande överens om i alla fall. Vi vill ha en gränskotroll som förhindrar att allvarliga smittsamma djursjukdomar kommer in i landet. Men det hjälpte inte att det skrevs flera debattinlägg i dagspressen. Sverige blev överkört av andra medlemsstater där frihandel är viktigare än djur – och folkhälsa. Nu ska Jordbruksverket se till att allt görs för att förhindra smittspridning.

Vi Konsumenter och Djurskyddet Sverige skrev en debattartikel i Altinget kring vad vi förväntar oss av ny GD för Jordbruksverket. Jag tycker det känns lite oroande att hon avskaffar Jordbruksverkets konsumentråd och tror att rådet för hållbar produktion och konsumtion, ska fylla den rollen. Då får man allt se till att man tänker igenom och lägger upp arbetet så att det inte blir övervägande envägskommunikation. Se till att utnyttja kompetensen hos det civila samhället. Sök dialog!Tillämpa inte monolog!

Och så till slut, livsmedelstrategin! Vi konsumenter har haft fyra seminarier kring denna i Almedalen tillsammans med olika samarbetspartner. 2015 var budskapet sänk inte djurskyddet och sök dialog. Vi hade hoppats att LRF skulle svara upp mot den inbjudan, men till slut fick Vi Konsumenter ta initiativet i juni 2018 bjuda in till diskussion kring djurskyddsfrågor. 2016 fanns ännu ingen strategi. Miljö – konsument och djurskyddsorganisationerna gjorde sina beställningar och handeln och besöksnäringen svarade. 2017 bjöd vi in samtliga riksdagspartier för att stå till svars. 2018 fick generaldirektörerna för Jordbruksverket och Livsmedelsverket, Peter Larsson och Palle Borgström, LRF chansen att deklarera vad man vill. Vi kommer att tjata om att det är viktigt att inte bara tala om att man ska producera mer, utan också om hur och vad. Hållbarhet, människors hälsa, ekosystemen, nationella miljömål och en god djurvälfärd. Min önskan är att debatten ska handla om helheten och planetens gränser och inte bara om kött och klimat. Och hela jordbruket måste gå mot ökad hållbarhet – ekologiskt såväl som s k konventionellt.

Som konsument måste jag kunna lita på att viktiga mervärden är säkrade och kontrollerade. Kor som betar på sommaren är ett starkt svenskt mervärde, som stöds av många konsumentstudier och lyfts speciellt i Axfoods livsmedelsstrategi. Idag finns beteskravet i den svenska djurskyddsförordningen. Jag vill gärna köpa svensk ost gjord på mjölk från betande kor och känna trygghet i att lagstiftningen finns och kontrolleras av oberoende kontrollanter. Märkningen ”Mjölk från Sverige” får betydligt mindre värde om ett av de starkaste mervärdena, beteskravet, inte finns med. Att en majoritet av mjölkbönderna säger sig vilja släppa ut sina kor, oberoende av lagkravet räcker inte. Om lagkravet på bete försvinner kommer jag inte i alla lägen välja svensk ost. Jag vill ju inte gynna de mjölkbönder som håller sina kor på stall året om. En bra innemiljö, kan inte ersätta de positiva effekterna på kors välfärd, som betet innebär. Ett möjligt alternativ är en certifiering med märkning som garanterar kor på bete under sommaren. Men det innebär att vi accepterar att en viss andel av de svenska korna aldrig får komma ut på bete.

På samma sätt vill jag känna trygghet i mitt val av svenskt griskött att inga smågrisar i Sverige avvänjs vid tre veckors ålder. Detta tillåts enligt svenska djurskyddsregler (även om det bara är tio procent av omgången). Nu sägs att svenska grisuppfödare inte kommer att sänka avvänjningsåldern till den nivån och det ska vi lita på. Men det räcker inte. Hur ska jag veta det? Det bästa skulle vara att Jordbruksverket anpassar sin föreskrift till konsumenternas krav och grisuppfödarnas vilja. Danska djurvälfärdskoncept har tydligt valt en avvänjningsålder på minst fyra veckor.

Mervärden handlar i grunden om förtroende och tillit. Som konsument vill jag känna tillit till att politikerna är modiga nog att fatta beslut om regelverk, som underlättar för mig att göra hållbara val. Svenskt ska vara det bästa valet från miljö, klimat, livsmedelssäkerhets – och djurskyddsynpunkt. Vi måste också kunna lita på att myndigheterna inte låter produktionens krav på att öka produktionen överordnas myndigheternas instruktion kring livsmedelssäkerhet, konsumenternas trygghet, hållbarhet och ett gott djurskydd. Öka gärna den svenska livsmedelsproduktionen, men det måste ske på ett sätt som ger hälsosam och säker mat, gynnar de nationella miljömålen och ett gott djurskydd. Jordbruksverket behöver bygga upp förtroendet efter den okänsliga hanteringen kring nya djurskyddsföreskrifter för bete och gris förra året.

I Axfoods senaste konsumentstudie lyfts ursprung, bekämpningsmedel och djurvälfärd fram som viktiga frågor. Smak är också ett viktigt mervärde, men smak handlar också mycket om förväntningar. Tomater som anges som ekologiska eller svenska smakar bättre än importerade, även om de är holländska. Många konsumenter vill gynna svenska bönder och värderar närhet högt. I dagsläget har konsumenterna högt förtroende för bönderna. Men högt förtroende för bönderna, kan inte ersätta regelverk och kontroll. Alla bönder är inte lika. Förtroendet kan lätt ifrågasättas om det visar sig att man bryter mot lagstiftningen, ökar användningen av bekämpningsmedel, missbrukar medicin på gården eller exempelvis använder Belgisk Blå-djur i uppfödningen. Kraven kommer att öka på transparens och spårbarhet.

Jag brukade säga under min tid på LRF på 90-talet, att varför Sverige varit så duktigt på salmonellabekämpning, verkat för förbud mot tillväxtantibiotika, inte hade någon BSE-smitta och hade ett gott djurskydd, berodde på en proaktiv lantbruksnäring och ett gott och nära samarbete med departement och ansvariga myndigheter. Frågan ställdes inte minst av utländska media under BSE – och mul – och klövsjukekriserna på 90 – och början 2000-talet. Svenska bönder var väl organiserade. Lantbruksnäringen dominerades av en stark bondekooperation och kloka starka bondeledare. Jag var stolt över att arbeta för Sveriges bönder. Men omvärlden har förändrats, attityder och värderingar har förändrats och det har skett personskiften. Jag är glad över att jag fick uppleva den tid då Sveriges bönder fattade så kloka beslut som att säga ja till salmonellakontroll i alla led, säga nej till tillväxtantibiotika, säja nej till köttmjöl till kor och nej till kadaver i köttmjölet, säga nej till Belgisk Blå, säga nej till export av kalvar till Holland och säga nej till GMO i foder.

Det finns fortfarande ett stort intresse för hur Sverige lyckades få till stånd ett förbud mot antibiotika som generell fodertillsats. Och hur man fram för allt också lyckats minska behovet av antibiotika till djur genom förebyggande djurhälsovård och en miljö och skötsel som stärker djurens motståndskraft mot infektioner. Jag som varit med på stora delar av resan, tror att om frågan ställts idag kring att ta bort en lönsam fodettillsats, hade bönder, åtminstone vissa, protesterat mot att införa restriktioner som påverkade konkurrenskraften. På den tiden d v s 80-talet kunde man alltid hävda att man ville ha kompensation i prisförhandlingarna, men man visste att så inte skulle bli fallet.

Frågan kring antibiotika till människor och djur och antibiotikaresistens skapar intresse och uppmärksamhet, vilket är bra och nödvändigt. Förra veckan var internationella antibiotika-veckan med Antibiotikaforum den 15 november på Norra Latin. Kristina Nordeus, veterinär, tidigare Näringsdepartementet, gör en post doc i agrarhistoria, som ska redovisas 16 januari 2019 på SLU. I veckan blev jag intervjuad av professorn vid Uppsala universitet, avdelningen för ekonomisk historia Alexandra Waluszewski. Hon vill tillsätta en doktorand och fördjupa sig i frågan.

I dag är läget helt annorlunda. Vi har ingen stark bondekooperation inom slakten och Svensk Mjölk finns inte längre som fristående organisation. De kloka bondeledarna har dött eller försvunnit. Erik Jonsson var ordförande för LRF och Torsten Andersson VD, när LRF beslutade sig för att formulera sin antibiotika-policy 1981. Birger Isacson var min chef och supporter på tidigt 80-tal. Senare var det Jan de Woul, som chef för näringspolitiska sektorn som gav stöd för att driva antibiotikafrågan och som bidrog till LRF:s första seminarium i Bryssel 1996. Alla dessa har gått bort. Så sorgligt. Tidiga pionjärer inom bondekåren som smågrisuppfödaren Bengt Reimersson (skild från kända konsumentjournalisten Charlotte Reimersson) är också borta. Ordförande för Svinavelsföreningen Ingvar Hultström (pappa till Lars och Ingela Stenson) som höll med mig och LRF i antibiotikafrågan (kanske inte alltid annars), finns inte mer. Nils Erik Bramsvik (se tidigare blogg) som skrev centermotionen kring antibiotika 1984 dog nyligen. Men Sven Tidala, VD för Slakteriförbundet, som hade en nyckelroll på 80-talet när de viktiga besluten togs och som stod emot veterinärprotester, finns kvar i Skåne. Bosse Dockered var med när vi drev undantag i förhandlingarna med EU kring medlemskapet 1993 -1994. Hans Jonsson var ordförande för LRF under den heta tiden, när Sverige drev frågan kring antibiotika i EU 1996 och framåt finns också kvar. Tack för allt stöd.
s

Min kollega Nils Erik Bramsvik har gått bort. Han var jämngammal med min käre man 89 år. Nils Erik och jag var kollegor närmare 10 år på Slakteriförbundet. Många tyckte att Nils Erik var väl politisk. Han hade en lång politisk karriär bakom sig som bl a landstingspolitiker och i slutet av den politiska karriärren statssekreterare på jordbruksdepartementet under den borgerliga regeringen med sannolikt Anders Dahlgren som jordbruksminister 1979 -1982. När den borgerliga regeringen förlorade valet 1982, återvände Nils Erik till Slakteriförbundet. Han hade varit kommunikationschef och varit tjänstledig under sin tid som statssekreterare.

På Slakteriförbundets stämma 1985 antogs programmet Omsorg i djurskötseln. Nils Erik blev involverad i programmet och en del av djuromsorgsnämnden. Han förstod det stora värdet av att driva djuromsorgsfrågorna, som ett svar på den kritik som fanns på hanteringen av djur under transport och slakt och på de intensiva djurhållningsformerna. Men innan detta jobbade vi tillsammans hårt för att få stöd för en restriktiv antibiotikaanvändning i djurhållningen. Debatten hade fortsatt sedan LRF utarbetade sin antibiotikapolicy 1981 och myndigheterna sagt nej till ett förbud mot tillväxtantibiotika. Nils Erik initierade och han och jag skrev centermotionen, som förordade en avveckling av antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte. Motionen skrevs med anledning av förslag till ny foderlag 1984. Det var LRF:s framställan efter stämman 1984 och två riksdagsmotioner, bl a Centerpartiets, som medförde att det i nya foderlagen infördes en paragraf som angav att antibiotika och kemoterapeutika bara fick användas för att bota, förebygga och lindra sjukdom och sjukdomssymtom d v s krav på veterinärrecept. Det är många som anser att det bara var LRF:s förtjänst att det blev ett förbud mot antibiotika som generell fodertillsats men självfallet bidrog riksdagsmotionerna.

Det var många spännande år när Scans Djuromsorgsnämnd drev djuromsorgsfrågorna framåt. Vi hade VD Sven Tidalas stöd, men det var ibland tufft i Slakteriförbundets styrelse. Det fanns mörkermän. Främst jobbade vi med djurhanteringen under transport och slakt och nådde kanske aldrig riktigt fram när det gällde att inplantera åtgärder på gårdsnivå. Det började blåsa riktigt snålt kring djuromsorgsfrågorna när min chef, med stöd av vissa bönder började ifrågasätta svenska djurskyddsregler 1992. ”Det är väl inte så konstigt att ha suggan i bur. Eller om vi avvänjer smågrisarna tidigare, kan vi få fler grisar per sugga och år”. Så gjorde man ju i andra länder. Processen pågick också kring den framtida strukturen av den bondekooperativa slakten. Den som stod upp vid min sida och försvarade värdet av djuromsorgsprogrammet och svenskt djurskydd var Nils Erik. Han gick faktiskt i klinch med marknadschefen, som senare blev VD. Annars var det ganska ensamt och blåsigt. Stöd fanns dock hos Lantmännen. Vi ordande ett seminarium kring antibiotika och resistens 1992. Då hade moderatorn, chefen för svenska djurshälsovården, fått order av Scans marknadschef, att inte gå med på att inte kunna sänka avvänjningsåldern för grisar – en kontroversiell fråga som kom igen nu 2017. När det blev för tufft, fick jag erbjudandet att komma tillbaka till LRF, vilket jag gjorde 1 april 1993. Men Bosse Dockered hade kanske helst velat ha mig kvar på Slakteriförbundet, för att driva frågorna.

”Djuromsorg” sa Essie Nils Eriks fru till mig när jag tog farväl när jag besökte begravningen i fredags i Huddinge kyrka. Tack Nils Erik för ditt stöd till mig och det viktiga arbete vi bedrev i många år och som byggde förtroende för Sveriges köttbönder.

Janne Carlson, SAS-Janne, hade/har en positiv egenskap – han hade en fantastisk förmåga att känna igen och bekräfta. Bosse min man var chefsjurist på SAS under Jannes chefstid på SAS. Det innebar att jag mötte Janne ganska ofta under 80-talet. Därför blir man glad och överraskad när han känner igen och hälsar när vi möts på en restaurang i Stockholm 25 år senare. Jag berättar detta för att hänvisa till en av mina idoler.

Kocken Paul Svensson (uttalas paul inte pål) är en av mina idoler. Han är en superkändis känd från ett otal TV-program och har fått en mängd utmärkelser bl a Årets Kock. Alltid kunnig, alltid engagerad. Två gånger har jag haft förmånen att avnjuta en måltid på Pauls pop-up-restaurang Retaste på Blekingegatan på Söder. Måltider fyllda av häftiga smakupplevelser med spännande rätter gjorda på fullt dugliga råvaror, som sorterats bort från COOP:s och Willys butiker. I veckan träffar jag honom på COOP:s event vid utdelning av Änglamarkspriset. Han blev nominerad, men vinner inte. Det härliga är att trots att vi bara har träffats två gånger får jag en kram och några vänliga ord.

Roger Pettersson, generalsekreterare i World Animal Production. Jag har träffat Roger sedan 90-talet. Då var Roger generalsekreterare respektive ordförande för Djurens Rätt och jag ansvarig för djurskyddsfrågorna på LRF. Vi var sannerligen inte alltid överens. LRF betraktades kanske som ”huvudfiende”. Roger lämnade Djurens Rätt 2010, samtidigt som jag blev utmanövrerad från Djurskyddet Sveriges styrelse. Roger tog tidigt på sig rollen att samla det svenska djurskyddet inklusive Vi Konsumenter. Vi föreslog Roger, som representant för djurskyddet i det nationella rådet för livsmedelsstrategin. Roger har bred kompetens och erfarenhet och hans kloka inlägg väcker respekt. Han har därigenom byggt upp ett stort förtroende i djurskyddsfrågor. Tillsammans hoppas jag vi kan utveckla, inte avveckla det svenska djurskyddet.

Åsa Domeij, miljö- och hållbarhetschef Axfood. Åsa med långt politiskt förflutet inom Miljöpartiet har lyckats få Axfood att ligga i fronten i hållbarhetsfrågorna. Axfood har för tredje gången utarbetat sin version av sin livsmedelstrategi. Det är troligtvis tack vare Åsa som VD Klas Balkow säger: Vi är övertygade om att satsningar på mervärden inom miljö och djuromsorg, förädling och innovation stärker konkurrenskraften. I debatten är Åsa föredömligt tydligt. ”Märkningen ”Från Sverige” har inget värde om inte svensk djurskyddslag ligger högre än EU-lagstiftningen”. Tack för stödet!

Adam Arnesson, ekologisk bonde med får och nytänkande kring baljväxter och havre. En gång i tiden matambassadör för Matlandet Sverige. Vi lärde känna varandra på Twitter och möttes så småningom i Almedalen 2016. Adam har synts och hörts i en mängd offentliga sammanhang i samtal om mat och hållbarhet. Han är en av mina supportrar i djurskyddsfrågor. Han har döpt en av sina fjällkor till Gunnela. ”Bönder som Adam Arnesson, skulle vi ha fler av” sa dekanus för VH-fakulteten vid SLU, Kristina Dahlborn, vid ett KSLA-seminarium kring djurskydd i mars 2016.

Christina Möller, min sekreterare i Vi Konsumenter – hedersledamot och hedersdoktor. Christina finns överallt i sammanhang när det gäller gastronomi, mat, mathantverk, vin, krogar och mattävlingar. Hon känner alla i matbranschen och restaurangvärlden inklusive kungen. I nästan femtio år har hon haft ett finger med i den svenska matgrytan, Hon sitter i fler jurys än man kan räkna och är engagerad som ordförande i Gastronomiska och Måltidsakademiens vänner, ordförande i Gastronomiska Samtal, ledamot i Surströmmingsakademien, preses i Lilla Sällskapet. Korv, surströmming och kålrot. Hur hinner hon? Men det är hennes empati som jag beundrar henne för. Trots alla dessa uppdrag och evenemang tar hon sig tid att höra av sig och bry sig. Tack för det!

Tro nu inte att dessa personer jag valt är de enda som jag ser upp till och vill uttrycka min uppskattning för. Det finns många, många fler, var så säker!