Antibiotikaresistenta bakterier och gener reser över världen

Antibiotikaresistens är en global fråga och måste angripas globalt. FN och WHO har också tagit sig an frågan. Antibiotikaresistenta bakterierna reser och sprids med människor, djur och livsmedel över hela världen. Eftersom detta påverkar handel och resande så hade Kommerskollegium föredömligt ordnat ett seminarium i tisdags ” AMR , (antimicrobial resistance) in a trade and development perspective”.
Några slutsatser:

- FN:s hållbarhetsmål 2030 är överordnade handelsregler. EU-kommissionen har också i sin policy att stimulera hållbar utveckling. AMR är en viktig fråga i detta sammanhang.
- Världsbanken har beräknat att AMR är förenat med stora kostnader och U-länderna kommer att drabbas värst. Bristen på veterinär service är ett stort problem i dessa länder.
- Knäckfrågan är bristen på tillämpning av internationella frivilliga policies från Codex och OIE, när det gäller antibiotika till djur och människor. Dessa är WTO:s referenser vid SPS-avtal (sanitära och fytosanitära avtal). Tillämpning av EU:s lagstiftning är nödvändigt.
- Ska ansvarsfull användning av antibiotika till djur ingå i ett handelsavtal krävs f f a att man tillämpar landets och i EU:s fall EU:s lagstiftning
- Kommersiella företag kan och är pådrivande. Axfoundations och svenska dagligvaruhandelns initiativ med krav på leverantörer av kött när det gäller ansvarsfull användning är ett föredöme.

Initiativtagare till seminariet var vad jag förstod den trogna antibiotikakämpen Christina Greko, SVA. Det var ett intressant program med kvalificerade föreläsare. Och auditoriet var imponerande brett med representanter för bl a WTO, UD, näringsdepartementet, SIDA, USA:s ambassad, myndigheter m fl.

Det finns flera exempel på global spridning och koppling mellan antibiotika till djurhållning. Ett exempel är kolistin-resistens i Kina, som sedan hittas på flera ställen i världen. Reser du utanför EU är det 25 % sannolikhet att du får med dig resistenta bakterier enligt Johan Struve, Folkhälsomyndigheten. Bakterierna sprids också i miljön inte minst från sjukhus, genom avlopp, gödsel och medicintillverkning.Det finns ett tydligt samband mellan förbrukning av antibiotika och resistens – ju högre användning ju större risk.

För djurproduktionen är antibiotika ett nödvändigt botemedel. Fattiga länder med undernärda barn, som behöver högvärdigt animaliskt protein drabbas värst av ökad antibiotikaresistens när antibiotika inte biter på djursjukdomar. Många betonade ”one health” perspektivet d v s människor och djur delar samma värld. Antibiotikaresistens sprids mellan djur och människor åt båda hållen. Därför är det så viktigt att minska risken för antibiotikaresistens genom att stimulera till god djurhälsa och minskat antibiotikabehov. Det gör vi genom avel, foder och management. Sambandet mellan djurvälfärd, djurhälsa och minskat antibiotikabehov måste betonas. Och det gäller inte bara minskad handel med djur och biosäkerhet. Jag hävdar att svenska djurskyddsföreskrifter bidragit till friska djur i Sverige. Detta samband betonades också av Sofia Boqvist, SLU och Carolina Sachs Axfoundation.

Stuart Slorach f d Livsmedelsverket numera OIE (internationella djurhälsoorganisationen) presenterade OIE:s och Codex´ policies kring antibiotika – alla med lovvärda ambitioner om ansvarsfull användning av antibiotika till människor och djur. Men jag minns mars 1999 när FEDESA (veterinärläkemedelsbranschen) ordnade en konferens hos OIE i Paris tillsammans med samarbetspartner till OIE. LRF motarbetades kraftfullt när vi drev frågan om förbud mot tillväxtantibiotika. Inför konferensen skickade LRF ut pressmeddelande och artiklar till EU-publikationer och annan press. Sverige representerades på konferensen av Jordbruksdepartementet, SVA och LRF (Gunnela Ståhle och Rolf Eriksson), som drev den svenska positionen. LRF delade ut pressmaterial, som provocerade FEDESA.

Ska vi kunna utnyttja en restriktiv antibiotikaanvändning i handelsavtal kräver detta att kriterierna måste vara vetenskapligt grundade. Reglerna får inte vara diskriminerande och inte drabba utvecklingsländer. Man måste acceptera likartade program. WTO bygger på kriterier från Codex och OIE. Och hur definierar man ”responsible use”. Frågan om ansvarsfull användning av antibiotika till djur kan ingå i handelsavtal är särskilt aktuellt i anslutning till TTIP. EU vågar inte ställa krav på USA p g a bristande tillämpning av gällande regelverk inom EU. Vi har stora skillnader mellan EU-länder i användningen i djurhållningen. Det konstaterades att FN:s hållbarhetsmål är överordnade handelsregler. När Johan Rockström fick frågan om TTIP på ett seminarium på Institutet för framtidsstudier i somras, blev svaret att WTO kör helt fristående från klimatavtalet. Undrar vad det blir som gäller.

COOP gör om och gör bättre!

Till frukosten möts jag av ett helt uppslag med COOP:s annons: ”Kära köttbit vi måste prata”. Budskapet är att vi måste äta mindre kött. Och det är väl bra. Men jag läser och läser och väntar på svar på frågan – om jag nu ändå vill äta lite kött, vilket kött ska jag då välja? Jag går in och tittar på filmen på COOP:s hemsida – samma budskap. Det är ju skillnad på kött – och kött. Konsumentföreningen Stockholm har varit med i arbetet kring Världsnaturfonden WWF:s Köttguiden. Eftersom COOP:s budskap inte är, att vi alla behöver bli vegetarianer, hade det varit läge att bara enkelt hänvisa till Köttguiden. Där kan jag välja med hänsyn till klimat, djurvälfärd, antibiotika, bekämpningsmedel och biologisk mångfald.

Det är jobbigt med reklammakare som måste förenkla budskapet. Jag har haft lite svårt för COOP:s något förenklade kampanj för ekologiskt. Ekologiskt enligt EU:s förordning och KRAV är långt ifrån hållbart, även om man är på god väg. Och framför allt vill jag ha svenskt ekologiskt, eftersom EU-förordningen inte fyller svensk djurskyddslagstiftning. Och som jag skrev om nyligen, så finns mer resistenta bakterier hos italienska ekologiska grisar än svenska konventionella grisar.

Å andra sidan var det var inte så länge sedan som föreningen Vi Konsumenter skrev ett brev till COOP:s ledning med anledning av COOP:s annonser med en stor köttbit med texten: ”Alltid rätt pris”. Vi ansåg detta ganska provocerande med tanke på diskussionen om minskad köttkonsumtion som vi fört med dagligvaruhandeln. Föreningen Vi Konsumenter startade den debatten redan 2011.

Det är ju inte så enkelt att allt kött är förödande för klimatet och miljön. Jag har just läst Ann-Helen Meyer von Bremens reportage från Mongoliet. ”Utan djur skulle Mongoliet inte finnas som land”. I Mongoliet växer gräs som av idisslare kan omvandlas till värdefullt protein. Sverige är också ett land som till stora delar passar bra för bete och vallodling. För att inte tala om behovet av att rädda våra hotade naturbetesmarker. Betande kor i Sverige bidrar inte till skövlingen av regnskogar i Sydamerika. Nej COOP! Jättebra att peka på behovet att minska vår köttkonsumtion, men ge oss konsumenter också lite hjälp att välja rätt kött, som medverkar till att uppnå svenska miljökvalitetsmål.

För övrigt känns det nu mer angeläget att bekämpa illegal odling av oljepalmer i Indonesien enligt tidningen Natur. Och vad säger WWF, som satsat stort på certifiering och Roundtable on Sustainable Palm Oil.

En livsmedelsstrategi värt namnet

Föreningen Vi Konsumenter har nominerat debattörerna och författarna Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen till Sveriges Konsumenters konsumentpris Blåslampan. Det beror på deras angelägna och insiktsfulla debatt kring hållbar matproduktion och speciellt i samband med att regeringen ska lägga fram förslag om en nationell livsmedelsstrategi. Ett viktigt budskap är att många aktörer gör det bekvämt för sig med att hänvisa till konsumentmakten. Genom att hänvisa till att det är konsumenterna som ska avgöra hur maten ska produceras, så fråntar sig politikerna sitt ansvar att besluta om regelverk som skyddar människorna, djuren och miljön. Det är också budskapet om konsumentmakten, som LRF och Livsmedelsföretagen skickar till regeringen. Konsument – miljö och djurskyddsorganisationerna å sin sida pekar just på att politikerna måste ta sitt ansvar för att skydda planeten, ekosystemen, konsumenterna och djuren. Är konsumenternas/medborgarnas stöd inte viktigare för ansvarsfulla politiker än att vissa högljudda bönder ropar efter konkurrens på lika villkor? Jag vet att det finns många bönder som tycker att svenska djurskyddsregler i stort sett är OK, om bara kontrollen fungerar bättre. Och det är just svenskt djurskydd, som är det starkaste mervärdet för mjölk, ost, kött, kyckling och ägg.

I torsdagens Svenska Dagbladet uppmanar Ann-Helen och Gunnar till att bejaka det nya matupproret. Säga vad man vill om förra landsbygdsminister Eskil Erlandssons, Matlandet Sverige, men satsningar inom ramen för Matlandet ökade intresset för mat och stimulerade det som nämns i artikeln d v s gårdsmejerier, slakterier och gårdsbutiker och regionala specialiteter. Miljöstyrningsrådet fick också medel för att driva frågorna kring offentlig upphandling av mat. Däremot la Eskil Erlandssons allianskollega Stefan Attefall ner Miljöstyrningsrådet, vilket jag inte förlåter KD.

I tisdags samlade med kort varsel näringsdepartementet äntligen sin s k dialoggrupp. Alla ställde upp. Budskapet från statssekreterare Elisabeth Backteman var att man sliter med frågan kring livsmedelsstrategin. Uppfattningen blev att man ännu inte är riktigt överens med Alliansen. Men hur står det till inom regeringskansliet? Bara nu inte Bucht tröttnar. Han som är van vid raka rör och snabba beslut från Haparanda. Nu har man tillsatt en ledare för handlingsprogrammet. Jag hoppas det inte bara blir fokus på produktion och FoU från Peter Larsson. Han har jobbat med företagsutveckling på Gotland. Gotland lär ha en bra regional livsmedelsstrategi på gång!

Det är människor som sprider djursmittor

Det är inte djuren som är anledning till spridning av smittsamma djursjukdomar och zoonoser, utan det är mänskligt beteende. Det deklarerade den tillträdande statsepizootologen Ann Lindberg, SVA. Därför måste vi sätta samhällsvetenskapen i centrum. Vi arbetar med människor och måste ändra beteendet. Det krävs beteendevetare och påverkan på beslutsfattare. Utbrott av epizootier innebär stora kostnader för samhället, djurhållare och lantbruksnäringen. Men det finns en slagsida mot ekonomer i det förebyggande smittskyddsarbetet. Frågan känns synnerligen aktuell i förhandlingarna om vilka sjukdomar som ska listas av Kommissionen, där Sverige kan ställa krav på frihet från vid import av djur. I dag är beredskapen och krishanteringen ändå god i Sverige. Det aktuella mjältbrandsutbrottet visar detta. Alla vet vad man ska göra.

I tisdags avtackades Marianne Elvander som avgående statsepizootolog. En intressant dag, med både tillbakablick och trendsspaning. Orsaken till mul – och klövsjukeutbrottet i Storbritannien 2001 var utfodring av matavfall och det gäller också den nu aktuella spridningen av afrikansk svinpest i Baltikum. BSE orsakades av utfodring med riskmaterial och köttmjöl som foder till nötkreatur. Salmonellautbrottet i Sverige 2003 berodde på smittat foder. Handel med djur är annars den klassiska spridningsvägen. Parafilaria, parasit som var aktuell i Sverige på 80-talet kom in genom import av köttdjur från Frankrike. Tuberkulos på hjort i Sverige var också en importerad sjukdom. Detta är exempel på utbrott av sjukdomar, som orsakats av mänskligt beteende.

Ann Lindberg, som trendspanare, pekade på andra viktiga trender. De vilda djuren kommer mer i fokus. Dvärgbandmasken på räv och fall av den BSE-liknande sjukdomen Chronic Waste Disease hos älg och ren. Det innebär att Naturvårdsverket blir involverat. Klimatförändringarna gör vektorburna sjukdomar mer aktuella. Sjukdomsbärande mygoor sprider sig norrut. Och tinande tundra i Sibirien har gett ett allvarligt mjältbrandsutbrott. Det digitala samhället har bidragit till mer oroliga människor. Men det kan också ge nya verktyg att mäta direkt på djuren. Trenden mot ökad öppenhet och transparens är tydlig. Det finns en ökad polarisering i samhället och krisberedskapen måste vara god.

Sverige har dålig koll på hur antibiotika används till djur – vi är inte transparenta!

Det är HUR antibiotika används som vi har dålig koll på. Vi är duktiga i Sverige på att föda upp och hålla friska djur och har därmed låg antibiotikaförbrukning. Det beror på duktiga bönder, bra förutsättningar, kompetenta veterinärer och bra regelverk. Förekomsten av resistenta bakterier är låg jämfört med många andra länder. Den studie jag refererade i förra bloggen är ett exempel. Det finns ett starkt politiskt stöd kring antibiotikafrågan hos Sveriges politiska ledning. Är det skälet till att vi inte tar tag i våra svaga sidor. Vi är faktiskt inte transparenta. Sedan 90-talet har vi tjatat på regeringen och Jordbruksverket att det krävs ett system för att samla data över läkemedelsbehandlingar på gårdsnivå så att man kan utöva benchmarking mellan gårdar och kunna redovisa förbrukningen av antibiotika till olika djurslag. Även den s k djursjukdatautredningen 2005 konstaterade att det fanns stora brister. Frågan kommer upp varje möte med gruppen mot antibiotikaresistens på Cirkusberget. Varje gång redogörs hur exempelvis grisuppfödarna dokumenterar sina behandlingar. Men vad händer sedan? Studier har ändå visat att det är stora skillnader mellan gårdar i behandlingsfrekvens. Av den antibiotika som såldes till grisproduktionen 2015 är 25 % den typ av antibiotika som ska användas i foder eller vatten. En studie visade att 40 % av besättningarna använde zinkoxid mot avvänjningsdiarrée. Villkorad läkemedelsbehandling i mjölkproduktionen VILA, kräver uppföljning av läkemedelsbehandlingar, men motsvarande system finns inte för s k delegerad/villkorad läkemedelsbehandling för gris, nötkreatur, lamm. Djurägarna dokumenterar sina behandlingar, men det finns ingen återkoppling. Vi kan exempelvis inte redogöra för hur mycket antibiotika som används till kalv i Sverige. Det pågår ett pilotförsök att äntligen inkludera läkemedelsbehandlingar i produktionsuppföljningssystem för grisar som Pig Win- Men räcker det?

Nu satsar EU-kommissionen på att ställa krav på medlemsländerna på att redovisa hur man systematiskt arbetar med en omdömesgill antibiotikaanvändning, djurhälsa och djurvälfärd. Många länder satsar på att inte bara kartlägga den totala förbrukningen av antibiotika utan också följa upp användningen på gårdsnivå för att verka för en minskad användning. Danmark, Tyskland, Nederländerna har metodiskt jobbat med frågan i flera år. Norge och UK är på gång liksom Finland och Schweiz. Ska Sverige släpa efter? Den nya tillsynsmyndigheten HFAA (Health and Food Audits and Analysis) tidigare FVO, ska under året besöka ett antal länder för att studera hur man jobbar med frågan. Myndighetens ändrade namn, tyder på att man också vill fokusera analysen. Hur ska Sverige svara upp mot Kommissionens förväntningar? Och vad ska vi redovisa när det är dags för att HFAA kommer på tillsynsbesök? Vi får besök från andra EU-länder kring hur vi undviker svanskupering, men inte hur vi följer upp antibiotikaanvändningen på gårdarna – eller? Kan vi använda det nordiska samarbetet för att driva den svenska regeringen och svenska myndigheter att ta i frågan. Jordbruksverkets ekonomiska kris får inte drabba ett så högprioriterat område som att bibehålla vårt goda hälsoläge och låga antibiotikaförbrukning till djur.

Nätverket mot antibiotikaresistens

I morgon samlar jag mitt nätverk mot antibiotikaresistens på Cirkusberget på Ingarö. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men vissa har varit med sedan början av 90-talet. Då hade vi en aktiv grupp med namnet IDL, informationsgruppen för djurhälsa och livsmedelskvalitet. Den bildades inför det svenska EU-inträdet 1993 med syftet att hindra att vi skulle få in smittsamma djursjukdomar i landet. Kärntruppen, som bestod av LRF, Slakteriförbundet, Svensk Mjölk och Svensk Fågel, blev senare en avsändare av svenska mervärden som salmonellafrihet och antibiotikarestriktivitet genom nyhetsbrev och pressmeddelanden. Det var mjölkfrämjandet som sågade gruppen p g a otydlig avsändare. Man ville väl inte ha konkurrens, eftersom IDL-gruppen hade varit ganska framgångsrik. På den tiden tyckte man inte heller att man skulle prata om mervärden i uppfödningen. Det var viktigare att introducera Kaffe Latte. Nåväl, det är väl inte på plats att gnälla. 2001 – 2002 formade gruppen i all fall ”Den svenska modellen”, svenska lantbruksnäringens värderingar kring miljö, etik och säkra livsmedel, som antogs av LRF:s styrelse juni 2002.

Vad har hänt sedan dess? Antibiotikaresistens och antibiotika till djur har blivit en global ödesfråga. Att svensk djurhållning har EU:s lägsta antibiotikaförbrukning och låg andel resistenta bakterier har blivit väl känt och marknadsfört. Flera av oss hävdar att svenska djurskyddsbestämmelser kring djurens miljö och skötsel har bidragit till friska djur och därmed till svenska mervärden. Andra hävdar att lagligt djurskydd inte är ett svensk mervärde och friska djur fullt ut är uppfödarens förtjänst. Vi kan väl i alla fall enas om att den svenska modellen varit framgångsrik som bidragit till friska djur och låg antibiotikaförbrukning. Och vem eller vilka ska bestämma vad som är ett mervärde för konsumenterna? Är det styrelseledamöter i LRF eller är det dagligvaruhandeln eller vi som konsumenter?

Till slut en intressant EU-studie som 2013 tittat på skillnaden mellan ekologiska och konventionella grisar i Frankrike, Italien, Danmark och Sverige. Man har studerat resistensen hos tarmbakterier. Rent generellt har ekologiska grisar lägra andel resistenta koli-bakterier än konventionella. Men det är stora skillnader mellan länderna. Inte oväntat har svenska grisar, oberoende av system mycket låg andel. Danska grisar har också betydligt mindre antibiotikaresistens än grisar från Italien och Frankrike. En intressant slutsats är att svenska s k konventionella grisar har väsentligt lägre andel resistenta koli-bakterier i tarmen än italienska och franska ekologiska grisar. Tänkvärt när man formulerar EU:S regelverk för ekologisk produktion?

Värderingar styr forskningen och synen på hållbar matproduktion

Man talar inte sällan om att förslag och åtgärder ska bygga på forskning och vetenskap. Som om forskningsresultat och dess tolkning är värdeneutrala. Så är det ju inte. Forskarna väljer själva sina forskningsområden och vad man vill presentera. Att tolka forskningsresultat handlar inte sällan om att selektera. Som Ann-Helen Meyer von Bremen skriver i sin blogg: ”Alla vill ha en hållbar matproduktion, men vad det egentligen är och hur man kommer dit, råder det mycket delade meningar om, även inom vetenskapen. Hur kan genteknik, konstgödsel och bekämpningsmedel framstå som ”goda” redskap i det enda forskarlägret, men anses som ”onda” i det andra? Den brittiska forskaren Tara Garnett svär i kyrkan när hon säger att vi alla styrs utifrån våra värderingar, även vetenskapsmännen”.

Torbjörn Fagerströms och Jens Sundströms inlägg i DN Debatt i juli kring Livsmedelsverkets rapport om miljönyttan av ekologiskt lantbruk, är väl ett sådant exempel. Fagerström och Sundström handplockade resultat, där ekologisk produktion inte bidrar positivt till hållbarheten. Som alltid försvinner djuretiken i dessa utvärderingar. Varken SLV eller rapportförfattarna ställde sig bakom Fagerströms och Sundströms tolkningar. Ekologisk produktion, som den ser ut enligt EU:s marknadsstandard och KRAV:s regelverk har uppenbara fördelar för miljön och djuren, men klarar inte alla åtaganden när det gäller hållbar matproduktion. Ska jag även ge ett exempel åt andra hållet, kan jag ibland känna att professor emeritus Ingvar Ekesbos sammanställningar i djurskyddsfrågor kanske gynnar fördelarna med djurskyddsåtgärder. Polariseringen kring GMO är också exempel på olika värderingar och tolkningar.

Men vad är hållbar matproduktion? I början av augusti presenterade i SvD Debatt IVA:s arbetsgrupp för livsmedel sina förslag kring Resurseffektiva affärsmodeller. Sveriges och världens största livsmedelsföretag tillsammans med företrädare för branschorganisationer (dagligvaruhandeln och LRF) och institut för livsmedelsforskning har arbetat ¬under ett och ett halvt år. Jag tror många av oss som Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF m fl kan instämma i de ambitiösa mål som gruppen formulerat – fossilt oberoende, en produktion och konsumtion, som inte överskrider de planetära gränserna, kretslopp av näringämnen m m. Men förslaget till åtgärder!! Verkligen inga nyheter, men framför allt fullständigt otillräckliga i en global värld. Man blir förvånad över utfallet med tanke på gruppens sammansättning. Är det en effekt av ett stort antal kompromisser. Då läser jag hellre Axfoods livsmedelstrategi Matkassen 2030. Läs gärna Ann-Helen Meyers replik i Svenska Dagbladet eller på hennes blogg www.hungryandangry.se ”Ett plåster för den halshuggna”.

Jag rekommenderar också varmt att läsa Ann-Helen Meyer von Bremens blogg kring hållbar matproduktion. Speciellt intressant är att läsa om engelska forskaren Tara Garnetts kategorisering av hur värderingar styr förslag till vägval för en hållbar produktion: ” Det är ju också mitt budskap. Enligt Garnett finns tre grupperingar: Producera mer och effektivare, Minska efterfrågan och Förändra matsystemet. Liksom Ann-Helen sympatiserar jag med gruppen: Förändra matsystemet. Man tror inte på marknadens möjligheter att fördela mat och tillgångar rättvist och är ofta skeptisk till handelsavtal som man anser främst gynnar rika länder. Tara Garnett påpekar dock att gränserna mellan dessa tre kategorier inte är knivskarpa och att vi alla kan vara en blandning av dem. Och där finns nog jag.

Dessa bedrövliga djurtransporter – Vad gör Kommissionen?

Så får vi se det igen. Vidriga oacceptabla förhållanden med överhettade bilar, döende djur, brist på rasplatser, vatten och tillsyn. Att jobba med djurtransporter, som jag gjorde under många år i Sverige och i EU, känns som en hopplös fråga. Är det sant som Johan Beck-Friis sa i TV, att Kommissionen stimulerat export av levande djur till Turkiet, så är det upprörande. När djurtransporter blir ett offentligt djursskyddsproblem, brukar Kommissionen säga att man avskaffat exportbidraget för levande djur och att man därmed inte stimulerar till export av levande djur. Är detta ett sätt att minska ett överskott av nötkött i EU? Här borde media verkligen borra i frågan.

Visst är det pengar och krav på låga livsmedelspriser, som driver mot intensiv djurhållning och avvarter kring handel med levande djur. Men att lägga över ansvaret på svenska konsumenter, som LRF gjorde i TV-inslaget i måndags är inte acceptabelt. Det verkar ha blivit ett mantra som LRF framför i alla sammanhang i linje med sin strategi kring livsmedelstrategin. Djurtransporter är väl verkligen ett exempel på ett djurskyddsområde, där vi måste ha gemensamt regelverk, kontroll av regelverken och tuffa sanktioner. Att låta marknaden lösa detta är oacceptabelt. Svenska konsumenter väljer i stor omfattning svenskt kött, och vi kan knappast lastas för att aktörer i många EU-länder skickar djur till Turkiet utan någon som helst kontroll.

Hur ser det ut i Sverige? Vi har en maxtid för transport till slakt på 8 timmar, men djur som inte går direkt till slakt får transporteras mycket längre tid, även om det kräver foder och vatten. 8 – timmars regeln har ifrågasatts från producenthåll och även LRF. Ett skäl har bl a varit problem med för få slakterier i Norrland. Att ta bort tidsgränsen 8 timmar har också drivits av chefredaktören för Jordbruksaktuellt. I början av seklet var svensk kalvexport till Holland ett kritiserat problem. LRF (undertecknad) tillsammans med bl a Slakteriförbundet och Djurens Rätt medverkade till att mejeriföreningarna tog ett ansvar och införde kvalitetskrav på att kalvar inte skulle exporteras. I dagsläget med brist kalv för nötköttsuppfödning är detta inget problem. I media har jag läst att det inte exporteras nötkreatur från Sverige till Turkiet. Men för några år sedan exporterades dräktiga kvigor till länder i mellersta östern. Det var en god affär och svenska kvigor var efterfrågade. Det fanns kritik och uppmärksamhet i media. Vad händer med djuren i importländerna? 2009 fastställde LRF en policy, som angav att vid export och utförsel av levande djur ska säkerställas att djur bedövas före slakt och annan avlivning. Exportbidrag för levande djur bör avskaffas då dessa stimulerar långa djurtransporter. Jag hoppas detta fortfarande är LRF:s uppfattning.

En hållbar svensk livsmedelsstrategi kräver ansvarsfulla politiker

Regeringen lyckades inte leverera en svensk livsmedelsstrategi innan sommaren. Med syfte att få bred politisk enighet förhandlar nu regeringen förslaget till strategi med oppositionen. Nu krävs politiker, som tar sitt ansvar. Politiker, som inte enbart överlämnar ansvaret till marknaden och konsumenterna att säkerställa att vi har en svensk hållbar matproduktion som skyddar människor, miljö och djur. Det finns goda möjligheter att öka den svenska matproduktionen där jordbruket lever upp till de miljö- och klimatmål som regeringen och riksdagen skrivit under på. Strategin måste också ta sin utgångspunkt i våra gemensamma värderingar att främja en svensk folkhälsa och ett gott lagstiftat djurskydd. Vi bör exempelvis äta mindre, men bättre kött. Djuren ska inte bara vara friska, utan kor ska kunna beta på sommaren, grisar ska inte stängas in i bur och djuren ska ha tillräckligt utrymme. Vi vill också ha en ny svensk djurskyddslag som lever upp till dessa krav.

Att sänka miljö- eller djurskyddskrav är fel väg att gå om vi ska öka den svenska matproduktionen. Vi kommer aldrig att kunna konkurrera med den billigaste maten. Det borde inte heller vara där den politiska målsättningen ska vara. Sänker vi våra målsättningar inom miljö och djurskydd riskerar vi tvärtom tappa den marknadsföringsfördel som svensk mat har i dag. En ökad svensk produktion kräver lönsamma jordbruks-och livsmedelsföretag, men varför ska konsumenterna välja att betala mer för svensk mat som inte längre kommer med mervärde? Svensk ursprungsmärkning underlättar för oss som konsumenter, men den måste fyllas med innehåll. Vi som konsumenter måste känna trygghet i att det finns ett ansvar för att lagstiftningen skyddar folkhälsan och djuren och att det finns tydliga mål för att minska klimat- och miljöpåverkan. Med en tydlig ursprungsmärkning och marknadsföring av svenska mervärden finns vinnare med trygga konsumenter och lönsamma bondeföretagare.

Nu gäller det att skapa politisk enighet i dessa frågor så att vi i den fortsatta dialogen kring en handlingsplan kan ge tydliga signaler till myndigheter, bönder, livsmedelsföretag, dagligvaruhandeln och oss konsumenter.

Håkan Wirtén, generalsekreterare Världsnaturfonden WWF
Johanna Sandahl, ordförande Naturskyddsföreningen
Jan Bertoft, generalsekreterare Sveriges Konsumenter
Gunnela Ståhle, ordförande Vi Konsumenter
Louise Ungerth, ansvarig konsument och miljö Konsumentföreningen Stockholm
Roger Pettersson, generalsekreterare World Animal Protection
Åsa Hagelstedt, generalsekreterare Djurskyddet Sverige

Mindre men bättre – kött alltså

Vego har blivit en megatrend enligt intresseorganisationer, media och dagligvaruhandeln. Föreningen Vi Konsumenter väckte frågan om mindre men bättre kött i en workshop i november 2011. Tillsammans med Sveriges Konsumenter, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, WWF och djurskyddsorganisationerna lyftes frågan genom öppna brev till livsmedelskedjans intressenter och i en debattartikel i DN i januari 2014. Sedan dess har det blivit ett väldigt drag i frågan. Men debatten är inte sällan både förenklad och osaklig. Man blandar äpplen och päron. Det är skillnad på kött och kött. Till skillnad från Naturskyddsföreningen som kör sin Vegopepp, med hänvisning till köttets klimatpåverkan väljer Världsnaturfonden WWF att driva rådet, mindre men bättre kött. I WWF:s köttguide ges möjlighet att välja med utgångspunkt från klimat, biologisk mångfald, kemiska bekämpningsmedel, djurvälfärd och antibiotika. Huvudbudskapet är att öka andelen vegetariskt i kosten. Svenskt Kött har tagit fram ett faktaunderlag kring svenska nötkreatur och deras påverkan på klimatet. Rekommenderas! Men jag konstaterar att man inte vågar nämna svenska djurskyddsregler, som beteskravet, när man argumenterar för svenskt kött.

Man hävdar ofta att köttproduktionen skövlar regnskogen i SydAmerika. Men man kan ju inte bunta ihop svenskt naturbeteskött som inte utfodras med sojamjöl med feedlot-kött från USA eller gris och kyckling. ”Vi äter ohälsosamt mycket kött och sabbar miljön” säger förenklat David Kihlberg, Naturskyddsföreningen. I nästa andetag kan man nämna att man behöver mer betande djur för att uppfylla miljömålen. Fältbiologerna, Naturskyddsföreningens ungdomsorganisation, talar gärna om vego och ekologiskt, utan att fundera på om vi kan försörja de ekologiska grödorna utan gödsel från djuren. Planetens gränser handlar inte bara om klimatpåverkan utan också om den verkligt hotade biologiska mångfalden. Samtidigt måste man respektera att i många länder med underutvecklat jordbruk och näringsbrist, kan djurhållning vara ett enkelt sätt att förse befolkningen med värdefullt protein. I vissa delar världen är också gräsätare, som idisslare, en bra lösning på livsmedelsförsörjningen.

I Almedalen var tidningen Syre, tillsammans med Mat – och miljöinformation (vilseledande beteckning för en veganorganisation) och Djurrätsalliansen mycket aktiva. Vegonorm, som drivs av Mat – och Miljöinformation är en kampanj som vill göra vego som standard. Jag avlyssnade ett seminarium med beklämmande felaktiga uppgifter om köttets klimatpåverkan, som verkar ha hämtats från YouTubefilmen Cowspiracy. Jag hörde också nyligen ett inslag på Ring P1, som också hänvisade till denna film. Cowspiracy har faktamässigt sågats inte minst i Naturskyddsföreningens tidning Natur av Ann-Helen Meyer von Bremen.