Hjärtat ska gro av drömmar?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

”Hjärtat ska gro av drömmar, annars blir hjärtat armt.
Liv ge oss regn som strömmar. Liv ge oss sol och varmt.
Så blir det ax omsider, och med ett tack till allt
Går vi mot skördetider, vemod och vinterkallt”
Detta är en dikt av Bo Bergman, som följt mig i många år. Jag hämtade den från en tidig tonårsbok, skriven av Astrid Lindgren, där pappan, gårdsägaren, citerade dikten på gården när det närmade sig höst.

Visst närmar det sig höst. Nu kanske man kan skatta årets skördeutfall. Jag upphör inte förvånas över att Jordbruksverket och Lantmännen tidigt på sommaren ger en prognos över årets skördeutfall. I år talade man om rekordskörd. Och media hänger på. Det hör väl till sunt bondförnuft att inte mäta sin skörd förrän spannmålen är tröskad och finns i silon eller körd till spannmålsmottagningen – eller? Och grovfoderskörden inklusive bete kan man väl inte mäta förrän gräset sluta växa. Förra årets växtsäsong blev ju längre än normalt. Dessutom är Sverige ett extremt avlångt land. Nä det gäller nederbörd skiljer det sig också mycket mellan öst och västkanten. Här på östkusten har det varit ordentligt torrt ganska länge. I östra Småland, Öland och Blekinge har det också varit oroande torrt. Och grundvattennivåerna är fortfarande långt under det normala.

Nu kom regnet. Ute på Ingarö kom 40 mm förra veckan. Men regnet kom inte ensamt. På natten mellan tisdag och onsdag brakade helvetet lös över mig och grannarna. Två blixtar med knallar samtidigt. Strömavbrott – locket till en ledningsdosa flög ut från väggen. En dosa under huset sprängdes och blixten följde ledningen ned till bastun, där kontakten sprängdes. Jordfelsbrytaren löste ut och säkringar gick. Radion dog. Jag satt med en skakande hund i soffan. Det var ett tillfälle, då man känner sig oändligt ensam. Ingen trygg famn som ger lite trygghet. Alla grannar drabbades mer eller mindre. Men det som chockade mest var att ett blixtnedslag tände på granngården, som brann ned till grunden. Fullkomligt overkligt. På gården hämtade vi mjölk på 50-talet och det var logdans på midsommar. En av flyglarna innehöll en lägenhet. Grannen väckte, den som bodde som räddades ut med hund, telefon, dator och pass. I torsdags var det dags igen och det sprakade ur ledningsdosan. Bara för några år sedan hade vi också ett rejält blixtnedslag där modemet flög i taket, säkringarna blev till mjöl och alla elektronik slogs ut på båten. Elektrikerbesök gav inte så mycket trygghet, mer än att man kanske måste byta ut alla gamla ledningar. Väderrapporten innehåller ständigt prognos om regnskurar med risk för åska. Och så har det varit en längre tid. Man talar om en klimateffekt, som innebär att låg – eller högtryck fastnar. Effekten har blivit att jag har blivit maniskt åskrädd och tittar upp efter gråa moln konstant. Och jag sover inte särskilt gott om nätterna. Vilka drömmar ska man ha?

Ett fint och värdigt slut på Nämdöfjärden

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Björn, som var nära vän och släkt med min man Bosse, dog för flera år sedan. Han och Bosse var skeppare på sandskutan Sofia Linnea (mer om den senare). Björns aska spreds över Nämdöfjärden från skutan. Ombord på Sofia Linnea fanns då Bosse och Björns fru och många barn och barnbarn. I Bosses testamente framförde han att han som Björn, ville att askan skulle spridas över vattnet och allra helst från Sofia Linnea. Han trodde att det skulle bli svårt att ordna. Bosse var aktiv och seglade ofta med Sofia Linnea. Han var en uppskattad kock och tog ombord sina kurskamrater från sjökrigsskolan och hela sin stora familj. Efter Björns död blev han utsedd till hederskeppare. Så visst ordnade det sig d v s dotter Pernilla ordnade. Den 21 juli puffades Sofia Linnea (det finns ingen motor, utan hon går bara för segel eller puffas av en motorbåt) med Bosses syster, jag som fru, barn, barnbarn och barnbarnsbarn – totalt 25 personer från Stavsnäs till Franska stenarna i Nämdöfjärden. Vi drejade bi och Bosses aska spreds för vinden. En jättefin och varm upplevelse med mycket kärlek. Jag skickade en hälsning från Björkudden, Ingarö där han finns och alltid kommer finnas. Sonen Alexander spelade Taube på dragspel, precis som sin pappa och min pappa.

Att avstå från gravplats och spridas för vinden har jag förstått har blivit alltmer populärt. Jag har aldrig haft behov att besöka min mors grav utan känt att hon finns överallt här på Björkudden, Ingarö. Och så känns det också för Bosse som har lämnat många påtagliga minnen efter sig. Jag har ändå målat och lagt ut en sten, som jag kan prata med när det behövs. Bosse ligger bredvid den älskade pudeln Sappho. Själv skulle jag vilja att min aska borrades ned under en av mina fantastiska ekar. En metod, som jag läst om i Land, men som ännu inte är godkänd.

Sandskutan Sofia Linnea är värd ett eget kapitel. Kring skiftet mellan 1800- och 1900-tal fanns ca 600 större roslagsjakter — sandkilar, klyvarskutor och vedjakter — på vattnen kring Stockholm. Detta var kulmen på en 700-årig seglation mellan skärgården och huvudstaden. Roslagsjakterna fraktade sand till byggena, ved till kakelugnarna, hö till hästarna och fisk och potatis till hushållen i den växande huvudstaden.
Vedjakten var den största, vackraste och mest välseglande (snabbaste) typen av roslagsjakter i skärgården; perfekt anpassad för fjärdar, grunda vatten och trånga sund. Toppseglet på en smäcker rå 30 meter över vattenytan fångade minsta bris; det gav vedjakten någon knop även i blanka vatten mellan tysta strandskogar.

Bygget av Sofia Linnea var ett initiativ från gänget kring konstnären Björn Lindroth. Björn målade skärgårdsmotiv och hade sin atelje vid Skurusundet. Bosse och Björn var med tidigt i projektet. Det såldes aktier för att finansiera bygget och raggades sponsorer. Jag följde med Bosse till Lindroths atelje och till hans fantastiska hus på Storö mitt emot Harö. Han hade målat fina skärgårdsmotiv på dörrarna i huset – så inspirerande.

Till de vedjakter som byggdes i Roslagen för hundra år sedan och längre tillbaka fanns inga ritningar. Skeppsbyggarna hade mått och dimensioner ”i huvud och händer. Ritningarna på båten blev så småningom klara och bygget kunde starta. Stävresning av költimret — furu med ekstävar i för och akter — ägde rum den 25 januari 1986. Frivilliga hade samlats till detta mäktiga lyft, bl a Sigge Johansson, pensionerad ICA-handlare från Älmsta, som under den fortsatta byggnationen skrapade ihop ett rejält kapital genom att sälja Rederi-aktier. Den 9 juli 1988 skedde utskjutningen (sjösättningen) i Östanå färjeläge. Skrovet bogserades till skutskepparfamiljen Carl Wistedts brygga i Hummelmora på södra Ljusterö för riggning, krängningsprov etc. Den 18 augusti 1988 premiärseglades den återskapade vedjakten Sofia Linnea från Ljusterö till Linds båtvarv i Skurusundet. Sofia Linnea levandegör en sjöfartsepok i skärgårdens och Stockholms historia. Hon vidareför en tradition och ett unikt kunnande från segelsjöfartens tidevarv. Det kändes så rätt att Bosse fick sin vilja igenom, efter alla år av engagemang i skärgård och båtar. Förutom att han skrev uppskattade artiklar i Sofia Linnea-tidningen, så fyllde han pärmen ombord med historier och beskrivningar från Stockholms skärgård.

Almedalen är alltid Almedalen

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Kommer Almedalsveckan finnas kvar och i vilken form? Kommer Järva-veckan ersätta Almedalen som politisk mötesplats? Före och efter varje Almedalsvecka uppstår diskussion om Almedalsveckan framtid och värde. Det var mindre folk i Almedalen i år jämfört med förra året. Det var 800 färre evenemang registrerade i Almedalskatalogen. Storföretagen tar över, rose´-mingel och elitdemokrati hävdar vissa. Det är för dyrt att bo i Almedalen. Är det media som dränerar Almedalsveckans värde? I år drog media ned ordentligt på sin bevakning. Men minns att 2006 när jag var där första gången ordnades ca 1000 seminarier, så att intresset minskar är tveksamt.

Jag tror fortfarande på Almedalen som en fantastisk mötesplats för många intressenter – politiker, intresseorganisationer, företag och vanliga människor. Ett rikt utbud av seminarier med högkvalitativa debattörer ger unika möjligheter till omvärldsbevakning och fortbildning. Det är därför ”min” förening Vi Konsumenter har ordnat semiarier i Almedalen sedan många år tillbaka. Vi har ägnat två år tillsammans med Svenska Djurhälsovården kring antibiotikafrågan och fyra år med att påverka den nationella livsmedelstrategin tillsammans med konsument- miljö – och djurskyddsorganisationer. I år ägnade Vi Konsumenter sitt seminarium kring hur vi kan undvika livsmedelsfusk (se tidigare blogg). På www.vikonsumenter.org kan du läsa ett utförligt referat.

Men visst ser man en utveckling, som inger viss oro. Öppna seminarier ersätts med slutna rundabordsamtal. ”Vanliga människor” har inte råd att åka till och bo i Visby. Många tidigare intressenter slutar med att ordna egna seminarier och debatter men fortsätter ändå ibland att finnas på plats med representanter i paneler. Det blir billigare så och kräver mindre av planering. Det gäller inte minst myndigheterna. Jordbruksverket, som tidigare hade seminarier kring viktiga jordbruksfrågor, lyste helt med sin frånvaro. Det sas att GD Christina Nordin hellre deltog i lantbuksmässa. Livsmedelsverket deltog med sin GD i flera paneldebatter. Jag kunde inte se att Naturvårdsverket ordnade något seminarium. Svenska myndigheter är viktiga för alla samhällsmedborgare. Almedalen skulle ge dessa ett tillfälle att möta myndigheter som styr mycket av samhällets regelverk. Faller myndigheterna offer för debatten kring hur man använder statens pengar och mediernas underminering av värdet av Almedalen som politisk och demokratisk möteplats? Men visst är det för dyrt att bo i Visby. Frågan är om jag hade varit där om jag inte fått bo hos min kära vän Anna.

Innehållsmässigt fanns en mängd seminarier kring mat och hållbarhet. Till min glädje finns flera avsändare till att bredda debatten kring hållbarhet att inte bara handla om klimat och att inte äta kött. Jag slängde ut en inbjudan till LRF att vi tillsammans kunde bredda debatten. Annars finns risk att vi slänger ut barnet med badvattnet som jag skrivit om tidigare. http://gunnela.nu/2019/06/15/slang-inte-ut-barnet-med-badvattnet/http://gunnela.nu/2019/06/15/slang-inte-ut-barnet-med-badvattnet/

Roligast var ändå att lyssna på sonen Alexander. Han pratade om vad krav på parkeringsplatser vid byggande får för effekter hos Naturskyddsföreningen. Han redogjorde för Spacescapes rapport om stadsliv på Jernhusens övning och om framtida städer i Jönköpings tält. Om inget oförutsett händer kommer jag till Almedalen även 2020.

Livsmedelsfusk i Sverige är omfattande och osynligt

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Vi kanske tror att i det ärliga Sverige är företagen ärliga och den offentliga kontrollen garanterar redlighet och säkra livsmedel. Redlighet i livsmedelshandeln är ju en av Livsmedelsverkets portalparagrafer. Visst har det förekommet oegentligheter med hästkött i lasagnen, kött från sjuka polska kor och ommärkning av importerat kött till svenskt. Tidningen Råd & Rön har avslöjat att örtkryddor kan innehålla allt annat än den ört som marknadsförs. Är detta toppen av ett isberg? Vet vi något om omfattningen av livsmedelsfusket i svensk mathantering?

Livsmedelskontrollen i Malmö genomförde 2018 ett projekt med aktivt sökande efter illegala aktiviteter kring mathantering. Projektet visade på totalt 100 oregistrerade livsmedelsanläggningar. Man besökte rökcaféer, svartklubbar och festlokaler som misstänktes bedriva anmälningspliktig livsmedelshantering. Man har också besökt föreningar som inte anser sig behöva en registrering trots en omfattande livsmedelshantering med hundratals sittplatser och fullt utrustade kök. Egna omfattande utredningar på flera större livsmedelsgrossister konstaterade brister i deras spårbarhetssystem. Projektet genomfördes som gemensamt tillsynsprojekt tillsammans med danska livsmedelskontrollen och har utrett misstänkt fusk på flera större livsmedelsgrossister i Malmö. Totalt har ca 80 ton osäkra livsmedel tagits av marknaden, 33 verksamheter stängts, belagts med saluförbud eller har förelagts med vite. Man upptäckte att det finns små oregistrerade verksamheter som köper livsmedel i utlandet och säljer dessa från skåpbilar i Malmö, helt utan tillstånd.

En eloge till livsmedelskontrollen i Malmö. Vi har fått en uppfattning om omfattningen av livsmedelsfusk i Sverige d v s det är osynligt och omfattande. Malmö kommun driver nu på för att Sverige behöver inrätta ett statligt kontrollorgan med fokus på livsmedelsfusk. Det krävs en annan typ av kompetens, än vad som finns inom den kommunala livsmedelskontrollen, för att bedriva denna typ arbete. Man har ett möte i Almedalen med berörda intressenter.
Livsmedelsverket har två inspektörer ansvariga för redlighet i livsmedelshanteringen. Många länder har omfattande offentliga resurser för att spåra och lagföra fusk med mat. Malmös livsmedelskontroll ger tre exempel på sådana kontrollorgan Födevarestyrelsens ”Rejsehold” i Danmark med 30 anställda, Intelligence and Investigation Division vid Food and Consumer Product Safety Authority i Nederländerna med 125 anställda, National Food Crime Unit vid Food Standards Agency i England med 82 anställda samt Carabinieri NAS (livsmedel, djurfoder och läkemedel) i Italien med 1 100 anställda. Personalen i dessa verksamheter består av jurister, ekonomer, utredare, journalister och före detta poliser.

Vi Konsumenter tillsammans med Sveriges Konsumenter, Konsumentföreningen Stockholm och Djurskyddet Sverige anordnar ett seminarium kring livsmedelsfusk i Almedalen, måndagen den 1 juli kl 10.45 -12.00 på Campus Cramérgatan D22. Kom och lyssna! Vi har valt att titta på hur livsmedelshandeln och produktionen kan öka säkerheten och spårbarheten. Det är ett angeläget perspektiv och kan bidra till att öka säkerheten för oss konsumenter och få den kvalitet vi vill ha. Detta perspektiv ersätter givetvis inte samhällets behov av att spåra och lagföra olagligheter som bedrivs i konkurrens med seriösa livsmedelsaktörer. Att kunna lita på att den mat vi köper och serveras är säker och ärlig måste vara grunden.

Släng inte ut barnet med badvattnet!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Håller hållbarheten offras på förenklingens altare? Att hållbarhet är mer än klimat går inte att kommunicera. Att försöka få förståelse för att att sluta äta kött kan få negativa konsekvenser på den biologiska mångfalden blir för komplicerat. Man vill inte höra att hållbarhet innebär att vi måste hålla oss inom planetens gränser där just biologisk mångfald är en röd sektor d v s vi har överskridit gränsen för utrotning. Men vi har andra kriterier som måste beaktas exempelvis kväve och fosforcirkulationen, vatten – och markanvändningen. Och var hamnar en våra verkliga ödesfrågor – den ökande antibiotikaresistensen. Frågan kring hållbarhet är inte enkel och måste hanteras med ansvar och kunskapsinsikt.

Livsmedelsverket bör sätta mål för minskning av den konsumerade matens klimatpåverkan. Det vill Klimatmålsinitiativet, som består av ett tjugotal miljö- och konsumentorganisationer. Enligt LRF kommer 60 procent av klimatutsläppen från importerad mat, vilket strider mot generationsmålet. Jag vill också att Livsmedelsverket sätter mål för att minska matkonsumtionens antibiotikaavtryck. På två Almedalsseminarier har Vi Konsumenter och Svenska Djurhälsovården lyft frågan om att vår konsumtion och val av kött påverkar antibiotikaförbrukningen till djur – vårt antibiotika-avtryck.

Förenklar man klimatdebatten till att sluta äta kött – allt kött, riskerar man att slänga ut barnet med badvattnet. Kolinlagring i gräsbevuxna marker är en relevant och högintressant fråga. Det finns de som har bevisat att kolinlagringen mer än väl kompenser nötkreaturens utsläpp av metan. Dessutom finns många som säkert med rätt hävdar att metan inte bör räknas om till CO2-ekvivalenter eftersom metan beter sig annorlunda än koldioxid som exempelvis kommer från fossila bränslen. Sedan anser jag att man glömmer att vallen är en utmärkt gröda, som ökar markens bördighet/mullhalt, minskar användningen av bekämpningsmedel och näringsläckaget till vatten inte minst Östersjön.
Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen försöker ihärdigt med fakta och aktuell forskning hävda att det inte är enskilda matvaror som är problemet. Utan hur råvarorna produceras. Råvaran måste också relateras vilken näring den levererar. Vi lever inte på enskilda råvaror antingen det är havredryck eller mjölk. Vi lever på en sammansatt kost. Kolinlagringen blir också alltmer en viktig fråga, som bör styra våra val av åtgärder och val av mat. Naturbeteskött har blivit omkramat av många inte minst COOP och det är bra. Men så enkel är inte frågan att det kan lösa frågan krig biologisk mångfald eller matens miljöpåverkan. Även förutsättningarna för odling av grönsaker och frukt måste ingå i analysen. Detta saknas helt i debatten. EAT Lancet-rapporten saknade kemikalier och PRINCE-rapporten saknade biologisk mångfald.

Att tänka på på nationaldagen

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Den 28 maj hade LRF bjudit in till en workshop kring livsmedelsproduktionens roll för självförsörjningsgraden och samhällets försörjningstrygghet. Deltagarna representerade såväl flera myndigheter som andra intressenter som Formas, ekologiska lantbrukarna, Livsmedelsföretagen, kommunalarbetare och Vi konsumenter m fl. Till min glädje berörde LRF-ordföranden Palle Borgström sårbarheten i självförsörjningsgraden, som till stor del är beroende av vårt stora behov av importerade insatsvaror som drivmedel, handelsgödsel, växtskyddsmedel, utsäde och inte minst reservdelar. Dessa kanske skulle beredskapslagras. Men med en dåres envishet upprepar Palle att hälften av vår mat är importerad. Det upprepas också i den LRF-broschyr som delades ut. Och då vet vi att de 50 procenten handlar om pengar och inte om kilo eller näringsförsörjning. Jordbruksverket hade samma dag gått ut med fakta kring svenska marknadsandelar för den mat som konsumeras i Sverige. Man talar tydligt om att man ofta får frågan om självförsörjningsgrad, men att den frågan är mycket mer komplicerad eftersom man då måste beakta behovet av insatsvaror. Som jag tidigare skrivit är marknadsandelarna för svenska baslivsmedel i många fall långt över 50 procent. Jag anser att man tappar i trovärdighet om man inte presenterar riktiga fakta.

Therese Frisell , Livsmedelsverket, som i tidningen Land hade hävdat att varannan tugga är importerad, bekräftade att uppgiften kom från LRF och att det handlade om pengar inte om tillgång till baslivsmedel. Och till min glädje har jag fått stöd från oväntat håll från Kersti Linderholm, krönikör I ATL, 31 maj, citat:” Under många år har vi fått höra att Sverige har dålig själförsörjning och att varannan tugga är importerad. Om man bara räknar i pengar så stämmer det. Pengar är viktigt men går inte att äta. Det gör däremot mycket av det som Sveriges lantbrukare producerar. Produktionen från svenskt jordbruk räcker mer än väl till att försörja Sveriges befolkning med energi och protein i allsidig kost och dessutom blir det energi över som går att driva traktorer med”. Hon säger det tydligare än vad jag har vågat säga tidigare.

Grupparbeten handlade om att diskutera hur vår mathållning skulle se ut och vad ska vi ändra med kort, upp till 3 månader, respektive tre till arton månaders begränsning i importen. Man kan konstatera att en bristsituation skulle driva upp matpriserna, som kan drabba svaga grupper i samhället. En bristsituationen skulle sannolikt innebära stor oro hos konsumenterna och många frågor, som kräver god beredskap hos myndigheter och aktörer i livsmedelskedjan. Det kan krävas en tydlig samlande ansvarig myndighet i det läget. Det finns stor risk för hamstring, vilket skulle ytterligare driva upp matpriserna. Prisreglering kanske måste tillgripas. Man kanske också måste införa drivmedelsstyrning/kvotering. Det hade vi faktiskt på 70-talet.

Det blir uppenbart att viss produktion som är mycket importberoende, som svensk kycklingproduktion, på längre sikt kanske skulle tvingas upphöra. Grisproduktionen måste exempelvis inriktas på mer utnyttjande av biprodukter från livsmedelsindustrin. Däremot kan vi odla mer potatis och mer vete. En kontroversiell fråga som kom upp var att ökad ekologisk produktion skulle minska avkastningen. Det fanns en diskussion kring regelförenkling även kring livsmedelssäkerhet, men det måste man nog ifrågasätta.

I LRF:s broschyr säger man att vi kan gå från 50 till 80 procents självförsörjning. Man har presenterat en idékarta över potentialen, vilket är intressant. Men det måste ju finnas en efterfrågan och betalningsvilja från konsumenter, handel, restaurang och storhushåll. Livsmedelstrategin har ju också sagt att vi ska uppfylla nationella miljökvalitetsmål och med fortsatt god djurvälfärd. D v S hur ska den ökade produktionen gå till.

Och snälla LRF, skicka dokumentationen från den intressanta dagen i en form så att den är åtkomlig för en icke så flink dataanvändare som jag.

Olaga intrång

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Djurrättsaktivisterna har fått stor uppmärksamhet. Inte minst i samband med kosläppen. Politiker har uttalat sitt avståndtagande och frågan var stor på LRF:s stämma. Alla är överens om att det är helt oacceptabelt att förfölja och attackera djurhållande bönder. Det blir särskilt motsägelsefullt att aktivisterna agerar vid kosläpp, då vi firar att vi i Sverige, än så länge, har ett krav på att alla svenska kor ska ut på bete sommarid. LRF driver att det ska klassas som olaga intrång att vistas även på gårdsplanen på gården.

Jag skrev två bloggar om frågan förra året. I december fick jag en kommentar från en trogen Belgisk Blå-anhängare, som förföljt mig genom åren, Roger Nilsson. Han hävdade att jag trakasserat Gunnar Nilsson och gjort intrång på hans gårdsplan vid demonstrationen mot Belgisk Blå i mars 1996. Gunnar Nilsson i Viken var bonden som lät seminera sina kor med Belgisk Blå-sperma. Detta gjorde han känt. Djurens Rätt mobiliserade en demonstration där jag deltog och även Bengt Persson, LRF Skåne. Det blev stor uppmärksamhet och jag blev intervjuad av Nordvästra Skånes tidningar, NST.

Gunnar Nilsson skrev ett brev till dåvarande ordförande i LRF, Hans Jonsson där han hävdare att jag gjort intrång och gått in i hans stall. Han fick ett mycket tydligt svar, med hänvisning till Hans Jonsson, att jag inte ens närmat sig Gunnar Nilssons gårdsplan. Tidningen, NST ville att jag skulle gå in på gårdsplanen, men jag vägrade. Det fanns många vittnen som kunde stödja detta. Jag avslutade brevet: ”Jag tror att Du inser att Ditt försök att svartmåla en LRF-tjänsteman inför LRFs ordförande inte kommer att vara särskilt framgångsrikt. Det är väl snarare så att Ditt agerande stärker LRFs kritiska uppfattning till Ditt beteende”.Frågan om att utesluta Gunnar Nilsson som LRF-medlem behandlades i LRFs styrelse. Styrelsen valde att inte utesluta Gunnar Nilsson, med hänvisning till att detta skulle kunna vara kontraproduktivt.

Slutsatsen är att det finns olika uppfattningar hos svenska bönder. Trots mycket tydligt avståndstagande till Belgisk Blå från LRF och branschen, finns bönder som stöder rasen Belgisk Blå. Det finn skäl att granska förekomsten av rasen, så att man trovärdigt kan möta frågor från opinionsbildare och konsumenter.

Ökad självförsörjning med svensk mat

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

För det första måste vi definiera vad vi menar med självförsörjning. Vi måste fundera över vad vi kan och ska äta i händelse av avspärrning, krig eller andra omständigheter som hindrar import. För det andra måste vi klargöra vilka produkter som verkligen är begränsande för svensk matproduktion. Kan vi inte importera drivmedel, handelsgödsel, bekämpningsmedel och foderråvaror står vi oss slätt. Det är sannolikt viktigare än att vi inte kan importera nötkött, yoghurt eller dessertostar. Ska vi öka den svenska matproduktionen krävs framför allt att det finns en ökad efterfrågan nationellt, men kanske också på exportmarknaden. Det innebär att man måste leverera vad konsumenterna vill ha. Man kan inte bara säga: Öka produktionen! I veckan ska LRF diskutera frågan.

Varannan tugga är inte importerad. Att 50 %, och ibland t o m under 50 %, av maten vi konsumerar i Sverige är importerad, är ett budskap som dyker upp överallt – inte minst LRF driver detta mantra. Att detta bygger på handelsbalansen och inte på kilo sägs aldrig. Jag har upprepat detta i bloggen och vid andra tillfällen. Det retade inte minst Sven Lindgren ordförande i civilförsvaret och Hushållningssällskapet på sin tid. Att LRF gjorde en grej av att vi skulle leva på morotskaka kändes inte seriöst. Men man har fått politikerna med sig. Livsmedelstrategin har fokus ökad produktion också med hänvisning till minskad sårbarhet. Jag vill att svensk matproduktion ska öka – tro inte annat. Men det kräver att svenska konsumenter vill ha svenska matvaror, som man har förtroende för och med den kvalitet man är beredd att betala för. Räcker svenskhet som argument? Vissa tror det och fortsätter att kräva att vi ska ha samma regelverk som EU. Då har man dålig koll på vad svenskt regelverk verkligen kostar och vilka andra svenska förutsättningar som bidrar till högre kostnader i Sverige än andra länder – klimat, drivmedels – och arbetskostnader, skatter m m. Nej lyft viktiga svenska mervärden och kommunicera! Hur Finland lyckats behålla sina marknadsandelar för finsk mat är värt att studera.

LRF har inför stämman valt att jämföra självförsörjningen av olika livsmedel 1988 respektive 2017. Men är det verkligen intressant att titta på 1988, då det just var den dyrbara exporten av överskottet som resulterade i 1990 år jordbrukspolitik. Då stod staten för exportbidrag. Är det rimligt att ha 100 % självförsörjning och åter, vad ska vi äta när vi hamnar i ett avspärrningsläge. Intressantare är att titta på Jordbruksverkets statistik som ser på vad som hänt efter EU-inträdet och också inkluderar produktionen 2018. Att marknadsandelarna skulle förändras till en minskning av svenskproducerat, var väl inte oväntat efter EU-inträdet. Vi kanske skulle ha kunnat motverka trenden något genom att uthålligt ha kommunicerat svenska mervärden. Men observera att den svenska kycklingproduktionen ökat under hela denna tid. Man har gjort något rätt, men det är inget LRF talar om. Men det har skett en positiv utveckling när det gäller svenska marknadsandelar för såväl nötkött, griskött som ägg och matfågel sedan 2013. Sorgebarnet svensk ost vill jag satsa på. Sluta kriga – svenska mejeriföretag! Och det finns en stor potential för svenska grönsaker och baljväxter.

”Allt är inte bra, men vi anstränger oss att förbättra”

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Rubriken kan hänföras till sista bilden i presentationen av Scans program Omsorg i Djurskötseln. Mitt budskap är att även om svenskt lantbruk är mycket starkt när det gäller låg klimatpåverkan, hög livsmedelsäkerhet, låg antibiotikaförbrukning, djurskydd och miljöåtgärder så finns alltid anledning till självkritik och kritisk granskning över tänkbara förbättringsåtgärder och riskfaktorer. Det känns farligt nära att man känner sig som världsbäst och inte ser eller inte vill se att man inte i alla avseenden tål en kritisk granskning. Och även om bönderna är färre, så är man inte mer likformad idag än för 20 år sedan. Man kan se att det finns ganska vitt skilda åsikter om vilken väg man ska välja när det gäller exempelvis svenska mervärden. Som representant för en konsumentorganisation, måste jag kunna lita på LRF:s positioner och värderingar.

LRF:s stämma 2014 gjorde ett katastrofalt uttalande kring svenskt djurskydd (ett svart hål sa en f d kollega). Det var då ett regionförbund talade om djurskyddslagstiftningen som ett experiment, som skulle avslutas. Stämman 2018 la en position kring miljö och djurskydd, som kändes rimlig, men signaler kommer fortfarande om att bönderna vet bäst och behöver inga regler eller att man egentligen vill ha en harmonisering till EU:s nivå. Årets stämma har en motion som eftersträvar vetenskap och beprövad erfarenhet som grund för djurskyddslagstiftningen och det kan man väl inte säga så mycket om. Men hela tiden ligger i argumentationen att livsmedelstrategins målsättning om ökning svensk livsmedelsproduktion inte får hindras av nya djurskyddsregler. Martin Wierup har ett tungt debattinlägg i DN fredagen den 17 maj. Där säger han bl a ”Det är dags att lämna livsmedelskedjans splittrade myndighetstruktur där samma myndigheter dessutom både skall kontrollera och främja lantbruket och varför inte ta lärdom av den politiska exekutiva handlingskraft som EU här visat.” Jag undrar vad Martin har tänkt sig. Myndigheterna Jordbruksverket och Livsmedelsverket har ju både en kontrollerande och främjande roll. Det senaste har LRF drivit med eftertryck. Alexandra Waluszewski, Upssala Universitet, ekonomisk historia ifrågasatte EU:s suveränitet i ett svarsinlägg i SvD
https://www.dn.se/debatt/repliker/att-hanvisa-till-eus-ledarskap-ar-en-grov-forenkling/?fbclid=IwAR1_vbL-3w0vztJMXItfjQSRo4irTXH1fIAuM4QQPrEgTnWhIuUUEjAsYbI

Scans program Omsorg i Djurskötseln etablerades 1985 och drevs framgångsrikt en bra bit in på 90-talet. Uttalandet i rubriken bygger på ödmjukhet och realismen. Vi var medvetna om att alltid fanns åtgärder att vidta exempelvis när det gäller djurtransporterna och slaktdjurshantering och att det fanns/finns skilda uppfattningar och kunskap mellan bönder om värdet av djurvälfärd. Jag lämnade Slakteriförbundet 1993 och återvände till LRF. Då hade LRF startat upp programmet Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk. Programmet byggde på LRF:s konsumentpolitiska program som antogs 1992. Budskapet är att man inte är framme med världens renaste jordbruk, men har stakat ut riktningen och vet att det finns och kommer finnas hinder på vägen. Och vad lovade Sveriges bönder 1993:
• Vi Sveriges bönder skall skapa världens renaste jordbruk
• Vi halverar användningen av kemiska bekämpningsmedel
• Vi minskar användningen av handelsgödsel
• Vi inriktar vår forskning mot ett mer miljövänligt jordbruk i samklang med naturens eget kretslopp
• Vi förbättrar hanteringen av stallgödsel så att kväveläckaget minskar
• Vi avstår från att påverka djurens tillväxt med hormoner och antibiotika
• Vi skall i varje led av djuruppfödningen respektera djurens naturliga behov och beteende

Det var ett löfte från Sveriges bönder till Sveriges konsumenter 1993. Vad lovar Sveriges bönder konsumenterna 2019? På LRF:s stämma behandlas De gröna näringarnas klimat- och hållbarhetsstrategi. LRF antog 2018 en övergripande miljöpolicy som bland annat slår fast att ”LRF ska vara en aktiv drivkraft i hållbarhetsarbetet, för att värna konkurrenskraften och för att sätta brukandet i centrum.” Policyn bör enligt LRF vara en utgångspunkt för ett framåtsyftande hållbarhetsarbete, där LRF sätter agendan istället för att vara i en reaktiv roll mot omvärldens förväntningar. LRF ska under det kommande året anta hållbarhetsmål för de gröna näringarna, som sätter det aktiva brukandet i centrum, som stärker konkurrenskraften och som ger LRF en möjlighet att vara drivande i hållbarhetsdebatten. Detta genom en process med LRFs regioner samt organisationsmedlemmar och branscher. Jag konstaterar att det i dagsläget inte går att lägga en strategi utan att ordet konkurrenskraft ingår. Syftet med en strategi är väl att skapa konkurrenskraft. Det kan inte vara ett mål i sig. Och var finns löften om djuromsorg eller antibiotikaanvändning.

Antibiotikaresistensen kan kosta 10 miljoner döda år 2050 och 66 trillioner pund.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

”Jag är allvarligt oroad” sa Anne Kveim Lie från Oslos universitet på en workshop förra veckan ordnad av Uppsala Antibiotic Centre. Trots tydliga uttalanden från WHO, FAO och EU ökar antibiotikaanvändningen och resistensen i många delar av världen. Workshopen handlade om medvetenheten kring antibiotikaresistens i forskning och i media och leddes av Alexandra Waluszewski från institutionen för ekonomisk historia vid Uppsala Universitet. Deltagarna kom från samtliga nordiska länder. Jag var där och berättade om vad konsumentorganisationerna i Sverige och i Bryssel har gjort och gör i frågan.

Frågan kring antibiotikaresistens var uppe på World Economic Forum. Om inget allvarligt görs kommer antibiotikaresistens kosta 10 miljoner döda år 2050 och 66 trillioner pund enligt en beräkning 2015. Användningen av antibiotika till djur minskar bara långsamt i vissa delar världen, men ökar i andra delar. Och detta trots att frågan lyfts i media under senare år med skräckartade rubriker kring ”Antibiotic Apocalypse” och superbugs. Frågan är om skräckproganda fungerar undrade Kveim Lie. Liksom rädsla för bakterier som klimatångest kan detta skapa passivitet. Någon annan måste lösa problemet. I detta sammanhang betraktas Sverige som ett positivt exempel. Internationellt har Danmark emellertid lyckats bättre med att marknadsföra sig som spjutspetsnation. Men vi har varit duktiga. Förbudet mot antibakteriella fodertillsatser 1984, bildandet av STRAMA 1995 och SPAR-planen 1999 (strategisk plan mot antibiotikaresistens). 2006 antogs en nationell strategi mot antibiotikaresistens i riksdagen. Den omfattade såväl human – som veterinärmedicin. Och veterinärerna hade varit på gång länge. Det finns också ett STRAMA VL, där jag är medlem. Vi träffas varje år för samråd inför presentationen av förra årets antibiotikasiffror.

Vilka är motkrafterna? I dagsläget kan det vara lätt att glömma bort att vi har en läkemedelsindustri som tjänar pengar på att sälja läkemedel. Enrico Baraldi, Uppsala Universitet presenterade en kartläggning av läkemedelsindustrin som del av problemet och lösningen. Man brukar ofta enkelt säga att industrin är ointresserad av antibiotikautveckling, eftersom man tar fram ett läkemedel, som ska användas så lite som möjligt. Men flera stora företag satsar på utveckling av antibiotika som the magic bullet. Men många läkemedelsföretag har också en inte oväsentlig del av intäkterna från försäljning av antibiotika. Marknaden flyttar till Asien, när trycket ökar på minskning i västvärlden. Transparensen brister i läkemedelsföretagen och tillgänglighet av antibiotika är hög i många länder där animalieproduktionen ökar och man kan köpa medicin utan recept. Vi som jobbade med antibiotikafrågan i EU på 90-talet glömmer inte kampen mot de stora läkemedelsdrakarna som Bayer och Pfizer m fl för att inte tala om fodertillverkarna (FEDESA och FEFANA). Så här skrev jag i vitboken 1998: Våra ”motståndare” inom läkemedelsindustrin uppmärksammade uppsvinget i debatten. I AnimalPharms årskrönika för 1997 skrev de att debatten är mer intensiv än den varit på 20 år och att det svenska undantaget kan bli den fullständigt dominerande frågan på djurhälsoområdet under 1998. De skrev vidare att industrin försöker få debatten att vara mer sansad och att vetenskaplig grund måste krävs för att åtgärder ska vidtas. Underförstått att inga vetenskapliga belägg finns för att antibiotika ska förbjudas som ”digestive enhancer”. Industrin sade sig befara att resultatet av det svenska undantaget och begäran om anpassning kan bli ett totalt förbud eller ett receptkrav”.

En kort intressant kommentar om Norge. Statistik över antibiotikaförbrukning till djur har genom åren visat att Norge och Island har lägre förbrukning än Sverige. Men alla vet att statistiken beror vad som produceras inom landet räknat i ”slaktad” vikt. Om man tar bort den norska fiskodlingen, är förbrukningen till två – och fyrbenta djur minst lika hög som i Sverige!