Kommer den ärliga SWOT-analysen av svensk matproduktion 2019?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

I mars förra året efterlyste jag en SWOT-analys av svensk matproduktion. Var finns konkurrensfördelarna, var finns svaga sidor och vad är hot och vad är möjligheter. Och var finns fakta? Land Lantbruk 4 januari, upprepar den av LRF etablerade felaktiga uppgiften om att självförsörjningen minskat från 75 till 50 %. Jag förvånas alltd över att ingen anger källa till uppgiften. Jordbruksverket redovisar helt andra siffror beroende på vilken produkt det handlar om. Men förra årets missväxt ändrar givetvis faktan. Det är drygt 20 år sedan man gjorde en seriös studie om vad svenska djurskyddsregler för gris verkligen kostade. Förra året sjösattes ett antal handlingsplaner för att öka den svenska matproduktionen inom ramen för livsmedelsstrategin. Men så kom torkan och skapade ett helt nytt landskap. Spannmålskörden räcker inte för det inhemska behovet och Sverige har blivit en importör av spannmål. Foderkostnaderna har rasat i höjden och bönderna och livsmedelsindustrin kräver mer betalt av marknaden. Torkan skapade ett intresse för svenskt lantbruk och förtroendet är högt för Sveriges bönder. Men är det verkligen så högt att man kan ta bort lagstiftning och certifieringar? Nej säger jag! Det är verkligen att utmana förtroendet! Häromdagen träffade jag en länsveterinär, som berättade att man hittat en stor mjölkproducent, som använt läkemedel, som inte var tillåtet att använda inom ramen för villkorad läkemedelsanvändning. Förtroende kan lätt förbrukas. Letar man, hittar man säkert producenter som använder Belgisk Blå i sin uppfödning. Alla bönder är inte lika medvetna om mervärdenas betydelse.

Jordbruksverket har skrivit ett utmärkt debattinlägg i DN, där man verkligen lyfter fram svenska mervärden som en låg antibiotikaförbrukning, ett gott djurskydd som exempelvis det svenska beteskravet för mjölkkor. Jag tar debattinlägget som ett löfte om att Jordbruksverket i alla fall inte tänker verka för att luckra upp dagens djurskyddslagstiftning. Och det ville inte heller LRF:s förbundsstämma i maj. Palle Borgström säger något annat. Det behövs ingen lagstiftning eller inga branschöverenskommelser, säger han. Är det föreningen Sveriges Mjölkbönder han vill vara vän med, så mjölkbonde han är, som vill ha bort alla svenska särkrav?

Och så fick vi en ny djurskyddslag förra året. Som oftast är fallet är lagen en ramlag, som just anger ramarna för vad som accepteras och vad som ska eftersträvas för en god djurvälfärd. Det intressanta är vad djurskyddsförordningen anger. Det är den som ska vara vägledande för myndigheternas djurskyddsföreskrifter. Vi vet väl bara att den innehåller förbud mot elefanter och sjölejon på cirkus. Djurskyddsförordningen beslutas av regeringen och måste vara på plats den 1 april när lagen träder ikraft. LRF kallar den nya djurskyddslagen för en modern lag. Man driver stenhårt kravet på målstyrd lagstiftning och detta tillsamman med livsmedelsföretagen och med stöd av Jordbruksverket och livsmedelsstrategin. För att komma åt problemet med 21 länsstyrelser, vill man ha en samlad myndighet för djurskyddstillsynen.

Det finns saker som vi är rörande överens om i alla fall. Vi vill ha en gränskotroll som förhindrar att allvarliga smittsamma djursjukdomar kommer in i landet. Men det hjälpte inte att det skrevs flera debattinlägg i dagspressen. Sverige blev överkört av andra medlemsstater där frihandel är viktigare än djur – och folkhälsa. Nu ska Jordbruksverket se till att allt görs för att förhindra smittspridning.

Vi Konsumenter och Djurskyddet Sverige skrev en debattartikel i Altinget kring vad vi förväntar oss av ny GD för Jordbruksverket. Jag tycker det känns lite oroande att hon avskaffar Jordbruksverkets konsumentråd och tror att rådet för hållbar produktion och konsumtion, ska fylla den rollen. Då får man allt se till att man tänker igenom och lägger upp arbetet så att det inte blir övervägande envägskommunikation. Se till att utnyttja kompetensen hos det civila samhället. Sök dialog!Tillämpa inte monolog!

Och så till slut, livsmedelstrategin! Vi konsumenter har haft fyra seminarier kring denna i Almedalen tillsammans med olika samarbetspartner. 2015 var budskapet sänk inte djurskyddet och sök dialog. Vi hade hoppats att LRF skulle svara upp mot den inbjudan, men till slut fick Vi Konsumenter ta initiativet i juni 2018 bjuda in till diskussion kring djurskyddsfrågor. 2016 fanns ännu ingen strategi. Miljö – konsument och djurskyddsorganisationerna gjorde sina beställningar och handeln och besöksnäringen svarade. 2017 bjöd vi in samtliga riksdagspartier för att stå till svars. 2018 fick generaldirektörerna för Jordbruksverket och Livsmedelsverket, Peter Larsson och Palle Borgström, LRF chansen att deklarera vad man vill. Vi kommer att tjata om att det är viktigt att inte bara tala om att man ska producera mer, utan också om hur och vad. Hållbarhet, människors hälsa, ekosystemen, nationella miljömål och en god djurvälfärd. Min önskan är att debatten ska handla om helheten och planetens gränser och inte bara om kött och klimat. Och hela jordbruket måste gå mot ökad hållbarhet – ekologiskt såväl som s k konventionellt.

Olagliga aktioner och trakasserier av djurhållare kan aldrig accepteras

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Ordförande för LRF, Palle Borgström har i en debattartikel i Aftonbladet vädjat om mer stöd från regeringen, rättsväsendet och polisen för att komma åt de olagliga metoder och den förföljelse som utförs av djuraktivister och som drabbar oskyldiga djurägare. Han har också vädjat till djurskyddsorganisationer och Vi Konsumenter att ta avstånd från militanta djurrättsaktivister och deras trakasserier och förföljelse av djurhållare. Självklart kan vi aldrig acceptera olagliga metoder som drabbar oskyldiga människor. Tyvärr har den här typen av aktioner funnits sedan länge. Man har bränt slaktdjurstransportbilar och mejeribilar, släppt ut minkar och burhöns och brutit sig in och filmat i djurstallar. Det som verkligen skrämmer är den fullkomligt vidriga förföljse och trakasserier som vissa djurhållare utsatts för. Det känns som om våldet har ökat oroväckande.

Vissa djurskyddsorganisationer fick in en kommentar i Aftonbladet där man kraftfullt tar avstånd. Men betonar också att man inte alltid är överens med LRF kring hur djurskyddet ska utvecklas. Djurskyddet Sverige som inte fick tillfälle att underteckna debattinlägget har svarat Palle Borgström: ”Vi tar mycket tydligt avstånd från all typ av olaglig verksamhet, det framgår tydligt i vår policy och vi svarar självklart alla som frågar oss om detta. Dock verkar det inte vara en fråga för våra medlemmar och sympatisörer då vi inte fått några frågor om detta (förutom från er nu). Vår bedömning är att alla våra medlemmar och gåvogivare vet mycket väl vart vi står och själva delar den uppfattningen”.

I sitt meddelande till mig och Vi Konsumenter säger Palle Borgström: ”Jag är medveten om att våra ståndpunkter gällande djurhållningens vara eller icke vara skiljer sig åt”. Man kan fråga sig om man på LRF har blandat ihop sitt meddelande till Djurens Rätt med det som skickats till Vi Konsumenter. Vi Konsumenter har sedan länge i sin kommunikation framfört behovet av mindre men bättre kött. Man har sedan sin workshop 2011 stött svensk köttproduktion, genom att bl a marknadsföra WWF:s Köttguiden, som lyfter svenskt kötts fördelar. Som köttätare vill jag dock ges bättre möjlighet att välja och välja bort. Jag vill kunna välja bort kött från intensivuppfödda tjurar, som oftast aldrig får vistas på bete. Jag väljer heller knappast lamm som föds så tidigt på året att de inte får komma ut på bete. Dessutom, som jag har skrivit i tidigare blogg, så vill jag att svenska mervärden som ett bra djurskydd, säkras och kontroilleras

Mervärden handlar om tillit, men de måste säkras

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Som konsument måste jag kunna lita på att viktiga mervärden är säkrade och kontrollerade. Kor som betar på sommaren är ett starkt svenskt mervärde, som stöds av många konsumentstudier och lyfts speciellt i Axfoods livsmedelsstrategi. Idag finns beteskravet i den svenska djurskyddsförordningen. Jag vill gärna köpa svensk ost gjord på mjölk från betande kor och känna trygghet i att lagstiftningen finns och kontrolleras av oberoende kontrollanter. Märkningen ”Mjölk från Sverige” får betydligt mindre värde om ett av de starkaste mervärdena, beteskravet, inte finns med. Att en majoritet av mjölkbönderna säger sig vilja släppa ut sina kor, oberoende av lagkravet räcker inte. Om lagkravet på bete försvinner kommer jag inte i alla lägen välja svensk ost. Jag vill ju inte gynna de mjölkbönder som håller sina kor på stall året om. En bra innemiljö, kan inte ersätta de positiva effekterna på kors välfärd, som betet innebär. Ett möjligt alternativ är en certifiering med märkning som garanterar kor på bete under sommaren. Men det innebär att vi accepterar att en viss andel av de svenska korna aldrig får komma ut på bete.

På samma sätt vill jag känna trygghet i mitt val av svenskt griskött att inga smågrisar i Sverige avvänjs vid tre veckors ålder. Detta tillåts enligt svenska djurskyddsregler (även om det bara är tio procent av omgången). Nu sägs att svenska grisuppfödare inte kommer att sänka avvänjningsåldern till den nivån och det ska vi lita på. Men det räcker inte. Hur ska jag veta det? Det bästa skulle vara att Jordbruksverket anpassar sin föreskrift till konsumenternas krav och grisuppfödarnas vilja. Danska djurvälfärdskoncept har tydligt valt en avvänjningsålder på minst fyra veckor.

Mervärden handlar i grunden om förtroende och tillit. Som konsument vill jag känna tillit till att politikerna är modiga nog att fatta beslut om regelverk, som underlättar för mig att göra hållbara val. Svenskt ska vara det bästa valet från miljö, klimat, livsmedelssäkerhets – och djurskyddsynpunkt. Vi måste också kunna lita på att myndigheterna inte låter produktionens krav på att öka produktionen överordnas myndigheternas instruktion kring livsmedelssäkerhet, konsumenternas trygghet, hållbarhet och ett gott djurskydd. Öka gärna den svenska livsmedelsproduktionen, men det måste ske på ett sätt som ger hälsosam och säker mat, gynnar de nationella miljömålen och ett gott djurskydd. Jordbruksverket behöver bygga upp förtroendet efter den okänsliga hanteringen kring nya djurskyddsföreskrifter för bete och gris förra året.

I Axfoods senaste konsumentstudie lyfts ursprung, bekämpningsmedel och djurvälfärd fram som viktiga frågor. Smak är också ett viktigt mervärde, men smak handlar också mycket om förväntningar. Tomater som anges som ekologiska eller svenska smakar bättre än importerade, även om de är holländska. Många konsumenter vill gynna svenska bönder och värderar närhet högt. I dagsläget har konsumenterna högt förtroende för bönderna. Men högt förtroende för bönderna, kan inte ersätta regelverk och kontroll. Alla bönder är inte lika. Förtroendet kan lätt ifrågasättas om det visar sig att man bryter mot lagstiftningen, ökar användningen av bekämpningsmedel, missbrukar medicin på gården eller exempelvis använder Belgisk Blå-djur i uppfödningen. Kraven kommer att öka på transparens och spårbarhet.

Ingvar Ekesbo 90 år

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Den 29 november fyllde professor emeritus Ingvar Ekesbo 90 år. Han firades med ett seminarium i Skara. Ingvar Ekesbo var och är den oslagbart dominerande auktoriteten inom djurskyddsområdet under många decennier. Man kan med rätt hävda att Ingvar skrev djurskyddslagen från 1988. Lagen fick två tydliga syften; att främja en god djurhälsa och ge djuren möjlighet att bete sig naturligt. Det är två syften med lagstiftningen som står sig väl även på 2000-talet. Den nya djurskyddslagen har mer preciserat än ändrat grundinställningen. Ingvar var i många år drivande i Europarådet. Europarådet omfattade hela Europa d v s inte bara EU och hanterade inte bara mänskliga rättigheter utan också djurs rättigheter i form av djursskyddsregelverk. Jag var faktiskt där en gång och presenterade den viktiga frågan kring antibiotika till djur.

På den tiden jag var ansvarig för djurskyddfrågorna på LRF fanns en ständig kontrovers mellan SLU, Skara och SLU, Alnarp. Skara stod för fokus på djurens beteende och djurvälfärd, medan Alnarp inriktade sig mer på tekniska lösningar. När Skara, med Ingvar Ekesbo i spetsen, ansökte om att få studera grisars naturliga beteende genom att studera suggor i det fria, ifrågasattes detta av många och det fälldes en hel del elaka kommentarer. Jag minns speciellt att vissa producenter och djurhälsovården var väldigt kritiska. Men studierna av frilevande grisar på Tovetorp blev banbrytande genom att befästa kunskapen om grisars naturliga beteende. Vi har genom avel radikalt ändrat grisarnas produktionsegenskaper, men suggan har fortfarande en stark drivkraft att bygga bo avskilt inför grisning, och förena sig med flocken med sin griskull efter ca 10 dagar. Den kunskapen har haft stor betydelse för utformingen av grisarnas miljö i våra grisstallar. Alnarp å andra sidan på den tiden studerade en bur för den grisande suggan.

Många var Ingvar Ekesbos insatser. Jag minns speciellt när han deltog på LRFs, Sveriges Konsumentråds och Karl-Erik Olssons antibiotika-seminarium 1996 i Bryssel. Den första av många insatser för att övertyga övriga EU om att Sverige valt rätt väg, med att förbjuda antibiotika som generell fodertillsats. Ingvar dödade effektivt påståendet om att Sverige hade en svart marknad för antibiotika till djur.

Det enda vi var oeniga om, var frågan kring att avveckla systemen med uppbundna kor. Frågan väcktes någon gång på 90-talet och Ingvar försvarade systemet, medan jag tyckte att LRF skulle stödja en utveckling mot frigående kor. LRF ville inte ta ställning, medan Svensk Mjölk gjorde en tydlig markering. Ganska nyligen sammanställde Ingvar all forskning kring kor på bete. Sammantaget visar forskningen på positiva effekter av bete som kan mätas i pengar 3000 kr per ko och år framför allt beroende på bättre djurhälsa.

Jag hade blivit inbjuden att tala på seminariet, men hade tvingats tacka nej, eftersom jag skulle tala om konsumenternas syn på mervärden på KSLA samma dag (återkommer kring detta i en senare blogg). Så tråkigt! Jag hade velat tacka Ingvar för alla hans insatser för att förbättra djuren inte bara i Sverige utan också i världen.

Svenska bönders proaktivitet, speciellt antibiotika – historiskt perspektiv

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Jag brukade säga under min tid på LRF på 90-talet, att varför Sverige varit så duktigt på salmonellabekämpning, verkat för förbud mot tillväxtantibiotika, inte hade någon BSE-smitta och hade ett gott djurskydd, berodde på en proaktiv lantbruksnäring och ett gott och nära samarbete med departement och ansvariga myndigheter. Frågan ställdes inte minst av utländska media under BSE – och mul – och klövsjukekriserna på 90 – och början 2000-talet. Svenska bönder var väl organiserade. Lantbruksnäringen dominerades av en stark bondekooperation och kloka starka bondeledare. Jag var stolt över att arbeta för Sveriges bönder. Men omvärlden har förändrats, attityder och värderingar har förändrats och det har skett personskiften. Jag är glad över att jag fick uppleva den tid då Sveriges bönder fattade så kloka beslut som att säga ja till salmonellakontroll i alla led, säga nej till tillväxtantibiotika, säja nej till köttmjöl till kor och nej till kadaver i köttmjölet, säga nej till Belgisk Blå, säga nej till export av kalvar till Holland och säga nej till GMO i foder.

Det finns fortfarande ett stort intresse för hur Sverige lyckades få till stånd ett förbud mot antibiotika som generell fodertillsats. Och hur man fram för allt också lyckats minska behovet av antibiotika till djur genom förebyggande djurhälsovård och en miljö och skötsel som stärker djurens motståndskraft mot infektioner. Jag som varit med på stora delar av resan, tror att om frågan ställts idag kring att ta bort en lönsam fodettillsats, hade bönder, åtminstone vissa, protesterat mot att införa restriktioner som påverkade konkurrenskraften. På den tiden d v s 80-talet kunde man alltid hävda att man ville ha kompensation i prisförhandlingarna, men man visste att så inte skulle bli fallet.

Frågan kring antibiotika till människor och djur och antibiotikaresistens skapar intresse och uppmärksamhet, vilket är bra och nödvändigt. Förra veckan var internationella antibiotika-veckan med Antibiotikaforum den 15 november på Norra Latin. Kristina Nordeus, veterinär, tidigare Näringsdepartementet, gör en post doc i agrarhistoria, som ska redovisas 16 januari 2019 på SLU. I veckan blev jag intervjuad av professorn vid Uppsala universitet, avdelningen för ekonomisk historia Alexandra Waluszewski. Hon vill tillsätta en doktorand och fördjupa sig i frågan.

I dag är läget helt annorlunda. Vi har ingen stark bondekooperation inom slakten och Svensk Mjölk finns inte längre som fristående organisation. De kloka bondeledarna har dött eller försvunnit. Erik Jonsson var ordförande för LRF och Torsten Andersson VD, när LRF beslutade sig för att formulera sin antibiotika-policy 1981. Birger Isacson var min chef och supporter på tidigt 80-tal. Senare var det Jan de Woul, som chef för näringspolitiska sektorn som gav stöd för att driva antibiotikafrågan och som bidrog till LRF:s första seminarium i Bryssel 1996. Alla dessa har gått bort. Så sorgligt. Tidiga pionjärer inom bondekåren som smågrisuppfödaren Bengt Reimersson (skild från kända konsumentjournalisten Charlotte Reimersson) är också borta. Ordförande för Svinavelsföreningen Ingvar Hultström (pappa till Lars och Ingela Stenson) som höll med mig och LRF i antibiotikafrågan (kanske inte alltid annars), finns inte mer. Nils Erik Bramsvik (se tidigare blogg) som skrev centermotionen kring antibiotika 1984 dog nyligen. Men Sven Tidala, VD för Slakteriförbundet, som hade en nyckelroll på 80-talet när de viktiga besluten togs och som stod emot veterinärprotester, finns kvar i Skåne. Bosse Dockered var med när vi drev undantag i förhandlingarna med EU kring medlemskapet 1993 -1994. Hans Jonsson var ordförande för LRF under den heta tiden, när Sverige drev frågan kring antibiotika i EU 1996 och framåt finns också kvar. Tack för allt stöd.
s

Nästa plan för livsmedelsstrategin – hållbar konsumtion av mat!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Regeringen ska utarbeta en ny handlingsplan för livsmedelstrategin för åren 2020 – 2022. Regeringen har tidigare utarbetat två handlingsplaner för 2017 – 2019 och nu är det dags för nästa. Nu måste vi planera och diskutera HUR den svenska matproduktionen ska öka. Vad ska vi producera och på vilket sätt? Målsättningen måste vara en såväl hållbar konsumtion som produktion av livsmedel. Export i all ära, men hur vi ska uppnå en hållbar konsumtion, som svarar upp mot FN:s hållbarhetsmål. Det kräver modiga politiker och ansvarstagande företag. I dag är politikerna för fega för att våga tala om vad vi ska äta.

Det osäkra politiska läget gör inte frågan mindre angelägen. Om man studerar oppositionspartiernas tillkännagivanden i samband med att strategin behandlades i miljö – och jordbruksutskottet i juni 2017, kan man bli minst sagt orolig för framtiden. Producenterna har framgångsrikt planterat ett tydligt producentfokus. Alliansen talar för att det ska bli lättare att godkänna bekämpningsmedel och ifrågasätter strängare svenska regler än EU:s för exempelvis djurskydd. Vidare driver man att myndigheterna i ökad omfattning ska främja livsmedelsföretagen. Var finns människors hälsa, planetens gränser och skyddet av djur och miljö? Dåvarande opposition vill också att konsumenterna och marknaden ska styra utbudet. Framför allt ogillar man målsättningarna för ekologisk produktion och konsumtion. All forskning visar att marknaden allena inte kan lösa frågan kring hållbar konsumtion. Det måste till politiska styrmedel i form av regelverk och ekonomiska styrmedel. Ska svensk mat var det bästa alternativet måste det till att man sätter en lägsta nivå för exempelvis djurskydd och miljö för det som produceras i Sverige. Jag ska som konsument inte behöva fråga om suggan står i bur eller ej när jag köper griskött.

Det måste finnas målsättningar och handlingsplaner kring hållbar konsumtion och inte bara produktion. Och hållbarhet är inte bara klimataspekter. WWF brukar betona såväl klimat, som biologisk mångfald. Men oftast försvinner den biologiska mångfalden i debatten. Ska vi producera inom ramen för planetens gränser måste också kemikalieanvändningen inkluderas liksom flödet av kväve av fosfor. Det innebär exempelvis för att effekten av djurhållningen måste ses – inte bara från ett klimatperspektiv. Man talar med rätt mycket om naturbeteskött, men jag tycker man missar gräsätarnas fördel och vallen positiva miljöaspekter. Och lösningen på utmaningarna kring klimatet ligger inte heller bara i hur maten produceras och konsumeras. Vi får inte glömma övriga 75 procent.

Den samlade konsument, miljö – och djurskyddsrörelsen har allt sedan starten 2015 av arbetet med livsmedelstrategin drivit att en svensk livsmedelsstrategi måste bygga på en hållbar livsmedelskedja – människors rätt till en god hälsa, ekosystemens bärkraft och planetens gränser, att konsumenterna har förtroende för livsmedelskedjan och förmågan att göra medvetna val samt mervärden inom miljö, djuromsorg och kvalitet som ger lönsamhet i hela sektorn. En livsmedelstrategi som fokuserar på en ökad produktion utan målsättningar inom miljö, klimat, djurskydd och folkhälsa är inte att ta ansvar för de miljö- och klimatmål som den svenska regeringen åtagit sig inte minst inom ramen för FN:s hållbarhetsmål.

Nils Erik Bramsvik

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Min kollega Nils Erik Bramsvik har gått bort. Han var jämngammal med min käre man 89 år. Nils Erik och jag var kollegor närmare 10 år på Slakteriförbundet. Många tyckte att Nils Erik var väl politisk. Han hade en lång politisk karriär bakom sig som bl a landstingspolitiker och i slutet av den politiska karriärren statssekreterare på jordbruksdepartementet under den borgerliga regeringen med sannolikt Anders Dahlgren som jordbruksminister 1979 -1982. När den borgerliga regeringen förlorade valet 1982, återvände Nils Erik till Slakteriförbundet. Han hade varit kommunikationschef och varit tjänstledig under sin tid som statssekreterare.

På Slakteriförbundets stämma 1985 antogs programmet Omsorg i djurskötseln. Nils Erik blev involverad i programmet och en del av djuromsorgsnämnden. Han förstod det stora värdet av att driva djuromsorgsfrågorna, som ett svar på den kritik som fanns på hanteringen av djur under transport och slakt och på de intensiva djurhållningsformerna. Men innan detta jobbade vi tillsammans hårt för att få stöd för en restriktiv antibiotikaanvändning i djurhållningen. Debatten hade fortsatt sedan LRF utarbetade sin antibiotikapolicy 1981 och myndigheterna sagt nej till ett förbud mot tillväxtantibiotika. Nils Erik initierade och han och jag skrev centermotionen, som förordade en avveckling av antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte. Motionen skrevs med anledning av förslag till ny foderlag 1984. Det var LRF:s framställan efter stämman 1984 och två riksdagsmotioner, bl a Centerpartiets, som medförde att det i nya foderlagen infördes en paragraf som angav att antibiotika och kemoterapeutika bara fick användas för att bota, förebygga och lindra sjukdom och sjukdomssymtom d v s krav på veterinärrecept. Det är många som anser att det bara var LRF:s förtjänst att det blev ett förbud mot antibiotika som generell fodertillsats men självfallet bidrog riksdagsmotionerna.

Det var många spännande år när Scans Djuromsorgsnämnd drev djuromsorgsfrågorna framåt. Vi hade VD Sven Tidalas stöd, men det var ibland tufft i Slakteriförbundets styrelse. Det fanns mörkermän. Främst jobbade vi med djurhanteringen under transport och slakt och nådde kanske aldrig riktigt fram när det gällde att inplantera åtgärder på gårdsnivå. Det började blåsa riktigt snålt kring djuromsorgsfrågorna när min chef, med stöd av vissa bönder började ifrågasätta svenska djurskyddsregler 1992. ”Det är väl inte så konstigt att ha suggan i bur. Eller om vi avvänjer smågrisarna tidigare, kan vi få fler grisar per sugga och år”. Så gjorde man ju i andra länder. Processen pågick också kring den framtida strukturen av den bondekooperativa slakten. Den som stod upp vid min sida och försvarade värdet av djuromsorgsprogrammet och svenskt djurskydd var Nils Erik. Han gick faktiskt i klinch med marknadschefen, som senare blev VD. Annars var det ganska ensamt och blåsigt. Stöd fanns dock hos Lantmännen. Vi ordande ett seminarium kring antibiotika och resistens 1992. Då hade moderatorn, chefen för svenska djurshälsovården, fått order av Scans marknadschef, att inte gå med på att inte kunna sänka avvänjningsåldern för grisar – en kontroversiell fråga som kom igen nu 2017. När det blev för tufft, fick jag erbjudandet att komma tillbaka till LRF, vilket jag gjorde 1 april 1993. Men Bosse Dockered hade kanske helst velat ha mig kvar på Slakteriförbundet, för att driva frågorna.

”Djuromsorg” sa Essie Nils Eriks fru till mig när jag tog farväl när jag besökte begravningen i fredags i Huddinge kyrka. Tack Nils Erik för ditt stöd till mig och det viktiga arbete vi bedrev i många år och som byggde förtroende för Sveriges köttbönder.

Vad kan vi lära av BSE-krisen?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Vad kan vi lära av BSE-krisen är KSLA:s rubrik på ett seminarium den 4 december. Mycket av Sveriges hantering av den s k BSE-krisen under 1990 – talet och början av 2000-talet kan vi använda kring många andra kritiska frågor. Lyssna på signaler från omvärlden och media! Stöd försiktighetsprincipen! Lita på känslan att saker som känns helt fel, ska man ta tag i. Skit in skit ut! Självdöda halvruttnade kadaver kunde inte bli ett bra foder till djur. Det borde vi ha begripit redan innan kadaverdebatten. Samma resonemang förde vi kring antibiotika generellt i foder på 80-talet. Det kändes sjukt att vi skulle antibiotikabehandla alla smågrisar, slaktsvin och kycklingar. Vidtag åtgärder – branschöverenskommelser! Vänta inte alltid på myndigheterna och framför allt vänta inte alltid på EU! Sök ett brett samråd – näringen och alla berörda myndigheter! I dag kanske jag också hade inkluderat konsumentorganisationer i dialogen kring BSE. Mina s k goda råd känns precis lika relevanta för andra frågeställningar – inte bara BSE och antibiotika. Säger en pensionerad bloggande pensionär med ett långt förflutet inom lantbruket.

Ett fall av BSE (Bovin Spongiform Encephalopati – galna ko- sjukan) har konstaterats i Skottland. Sverige hade sitt fall av BSE 2006. Det konstaterades vara ett spontanfall och inte ett fall av smitta. Sannolikt är fallet i Skottland detsamma. Det finns det en mängd händelser och vidtagna åtgärder kring BSE-krisen, som är värda att minnas. Jag arbetade på Slakteriförbundet 1985- 86 när den s k kadaverdebatten bröt ut och fanns som ansvarig för djurhälsa och smittskydd på LRF under den verkliga BSE-krisen 1996 – 2004. Och hanterade delvis det första BSE-fallet i Sverige i mars 2006.

Under ramen för programmet Omsorg i Djurskötseln, som antogs av Slakteriförbundet 1985, granskade jag som ansvarig köttmjölstillverkningen som drevs i Slakteriförbundets regi. Jag var medveten om att självdöda djur och kasserade djurdelar var råvara i köttmjölstillverkningen. Jag skrev en PM om detta 1985 och hävdade att även om tillverkningstemperaturen var tillräckligt hög för att ta död på bakterier och smittämnen, så måste detta uppfattas som ganska äckligt. Den s k kadaverdebatten bröt ut 1986 när journalisten Erik Fichtelius upptäckte att döda katter och hundar hamnade i köttmjölet. Men egentligen var det Anders Larsson vid länsstyrelsen i Uppsala som började ifrågasätta köttmjöl till mjölkkor innan detta. Det blev diskussion om ett forskningsprojekt, som nekades stöd, som skulle titta närmare på köttmjölet. Kadaverdebatten blev en jättegrej i media. VD Sven Tidala blev väldigt illa åtgången och vi fattade ett snabbt beslut om att ta bort alla kadaver och sjuka djurdelar från fodret 1986. Dåvarande Lantbruksstyrelsen fick senare i uppdrag att kartlägga riskerna och konstaterade att det egentligen inte fanns några risker från djurhälso – och folkhälsosynpunkt, utan frågan var mer av etisk karaktär – det ni!

BSE upptäcktes i England 1986 och smittan ansågs komma från dåligt värmebehandlat köttmjöl. Sambandet med den humana varianten av prionsjukdom vCJD konstaterades 1996. Att Land Lantbruk säger att sjukdomen inte smittar till människa är därmed tveksamt. Den stora BSE-krisen uppstod år 2000 när provtagningen för BSE utökades genom en snabbmetod och det visade sig att BSE fanns utbredd i många länder bl a Irland, Portugal, Spanien t om Tyskland. Jag hade varit på möten i Bryssel 1993 – 1994 hos bondeorganisationen COPA och lyssnat på den tyska bonderepresentantens fantastiska utskällning av Storbritanniens representant.

Men vad gjorde vi Sverige förutom att frivilligt ta bort kadaver i köttmjöl 1986. 1987 Fattade Sveriges bönder, på frivillig väg, beslut om förbud mot att använda kött- och fiskmjöl till mjölkkor. Två procents inblandning tilläts till växande djur och köttdjur. 1988 Stoppades all import av levande djur från Storbritannien. 1989 stoppades all import av levande djur från Irland. 1991 införde Sverige förbud mot att utfodra alla idisslare med kött- och benmjöl från idisslare. Eftersom Sverige inte vid detta tillfälle separerade foderråvarorna beroende på djurslag innebar beslutet i praktiken ett stopp för kött- och benmjöl till idisslare. 1995 Beslöt Sveriges bönder på frivillig väg att hela skallen, inklusive hjärna, ögon och tonsiller från nötkretaur skulle tas bort från foder- och livsmedelskedjan. 1996 ordnade LRF ett pressmöte kring BSE för att klargöra de fakta som fanns kring sjukomen och vad LRF gjort. 1997 avlivades och destruerades de engelska nötkreatur som importerats till Sverige innan importförbudet 1988 på LRF:s initiativ. 1999 togs beslut om att ryggmärgen avlägsnas från samtliga slaktkroppar av nötkreatur i alla kontrollslakterier. På många områden låg Sverige långt före övriga EU när det gällde åtgärder.
Myndigheterna tillsammans med näringen upprättade handlings- och informationsplaner vid händelse av BSE i landet. På initiativ av LRF inrättades en BSE-nämnd med alla berörda myndigheter och lantbruksnäringen, som fyllde en viktig roll. Jag glömmer inte den middag jag ordnade för de närmast berörda inom myndigheterna och näringen på Källhagen i slutet av 90-talet. Vi hade haft många möten och samtal genom åren. Triangeln Leif Denneberg, Jordbruksverket, Anna Tofftén, Jordbruksdepartementet och jag på LRF fungerade väl med löpande kontakter.

Visst har man sina idoler – några exempel

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Janne Carlson, SAS-Janne, hade/har en positiv egenskap – han hade en fantastisk förmåga att känna igen och bekräfta. Bosse min man var chefsjurist på SAS under Jannes chefstid på SAS. Det innebar att jag mötte Janne ganska ofta under 80-talet. Därför blir man glad och överraskad när han känner igen och hälsar när vi möts på en restaurang i Stockholm 25 år senare. Jag berättar detta för att hänvisa till en av mina idoler.

Kocken Paul Svensson (uttalas paul inte pål) är en av mina idoler. Han är en superkändis känd från ett otal TV-program och har fått en mängd utmärkelser bl a Årets Kock. Alltid kunnig, alltid engagerad. Två gånger har jag haft förmånen att avnjuta en måltid på Pauls pop-up-restaurang Retaste på Blekingegatan på Söder. Måltider fyllda av häftiga smakupplevelser med spännande rätter gjorda på fullt dugliga råvaror, som sorterats bort från COOP:s och Willys butiker. I veckan träffar jag honom på COOP:s event vid utdelning av Änglamarkspriset. Han blev nominerad, men vinner inte. Det härliga är att trots att vi bara har träffats två gånger får jag en kram och några vänliga ord.

Roger Pettersson, generalsekreterare i World Animal Production. Jag har träffat Roger sedan 90-talet. Då var Roger generalsekreterare respektive ordförande för Djurens Rätt och jag ansvarig för djurskyddsfrågorna på LRF. Vi var sannerligen inte alltid överens. LRF betraktades kanske som ”huvudfiende”. Roger lämnade Djurens Rätt 2010, samtidigt som jag blev utmanövrerad från Djurskyddet Sveriges styrelse. Roger tog tidigt på sig rollen att samla det svenska djurskyddet inklusive Vi Konsumenter. Vi föreslog Roger, som representant för djurskyddet i det nationella rådet för livsmedelsstrategin. Roger har bred kompetens och erfarenhet och hans kloka inlägg väcker respekt. Han har därigenom byggt upp ett stort förtroende i djurskyddsfrågor. Tillsammans hoppas jag vi kan utveckla, inte avveckla det svenska djurskyddet.

Åsa Domeij, miljö- och hållbarhetschef Axfood. Åsa med långt politiskt förflutet inom Miljöpartiet har lyckats få Axfood att ligga i fronten i hållbarhetsfrågorna. Axfood har för tredje gången utarbetat sin version av sin livsmedelstrategi. Det är troligtvis tack vare Åsa som VD Klas Balkow säger: Vi är övertygade om att satsningar på mervärden inom miljö och djuromsorg, förädling och innovation stärker konkurrenskraften. I debatten är Åsa föredömligt tydligt. ”Märkningen ”Från Sverige” har inget värde om inte svensk djurskyddslag ligger högre än EU-lagstiftningen”. Tack för stödet!

Adam Arnesson, ekologisk bonde med får och nytänkande kring baljväxter och havre. En gång i tiden matambassadör för Matlandet Sverige. Vi lärde känna varandra på Twitter och möttes så småningom i Almedalen 2016. Adam har synts och hörts i en mängd offentliga sammanhang i samtal om mat och hållbarhet. Han är en av mina supportrar i djurskyddsfrågor. Han har döpt en av sina fjällkor till Gunnela. ”Bönder som Adam Arnesson, skulle vi ha fler av” sa dekanus för VH-fakulteten vid SLU, Kristina Dahlborn, vid ett KSLA-seminarium kring djurskydd i mars 2016.

Christina Möller, min sekreterare i Vi Konsumenter – hedersledamot och hedersdoktor. Christina finns överallt i sammanhang när det gäller gastronomi, mat, mathantverk, vin, krogar och mattävlingar. Hon känner alla i matbranschen och restaurangvärlden inklusive kungen. I nästan femtio år har hon haft ett finger med i den svenska matgrytan, Hon sitter i fler jurys än man kan räkna och är engagerad som ordförande i Gastronomiska och Måltidsakademiens vänner, ordförande i Gastronomiska Samtal, ledamot i Surströmmingsakademien, preses i Lilla Sällskapet. Korv, surströmming och kålrot. Hur hinner hon? Men det är hennes empati som jag beundrar henne för. Trots alla dessa uppdrag och evenemang tar hon sig tid att höra av sig och bry sig. Tack för det!

Tro nu inte att dessa personer jag valt är de enda som jag ser upp till och vill uttrycka min uppskattning för. Det finns många, många fler, var så säker!

Välkommen ut ur burarna!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Nu ska suggor, värphöns, unghöns, gäss, ankor och kaniner ut ur burarna! Den tunga djurskyddsorganisationen Compassion in World Farming, med säte i England, har fått med sig ett hundratal djurskyddsorganisationer i EU för att driva ett medborgarinitiativ med syfte att förbjuda burhållning av lantbruksdjur ”End the Cage Age”. Lyckas man samla en miljon underskrifter i minst en fjärdedel av EU:s medlemsländer måste EU-kommissionen ta ställning till om man vill driva frågan vidare. Den 5 september registrerade Kommissionen medborgarinitiativet ”End the Cage Age”. I Sverige drivs frågan av de fyra djurskyddsorganisationerna tillsammans med Vi Konsumenter. Söndagen den 7 oktober kommer en debattartikel i Svenska Dagbladet. På hemsidorna www.djurskyddet.se, www.worldanimalprotection.se, www.djurskydd.org och www.djurensratt.se kan man skriva under medborgarinitiativet. Gör det!

I EU finns miljontals djur som tillbringar hela eller delar av sitt liv i bur. Det handlar om huvuddelen av alla suggor, värphöns, unghöns, kaniner, gäss och ankor. Burhållning innebär en kraftig begränsning av djurens rörelsefrihet. Nätgolvet gör det omöjligt för höns och kaniner att sprätta och gräva och utöva sitt naturliga beteende. Kaniner för köttproduktion i EU hålls i burar, som liknar värphönsburar, där kaniner inte ens kan resa sig upp. En sugga i sinsuggbås eller i en bur för digivande suggor innebär att suggan inte kan vända sig utan bara stå och ligga ned. I den amerikanska tidningen Guardian visas bilder på intensiv amerikansk sugghållning, där suggor ligger i så smala burar att suggan knappt kan ligga på sidan.

Men är det inte bra med burar, som skiljer djuren från sin avföring med smittämnen och parasiter. Burhållning innebär också att man kan få in fler djur per kvadratmeter byggnadsyta. Att kunna låsa in suggan i bur i samban med grisning anses också rädda spädgrisarna från att klämmas till döds av suggan. Det brukar vara de vanligaste invändningarna mot ett burförbud. Och visst finns det vissa fördelar med att hålla i djur i burar. Men ska vi efterleva även dagens djurskyddslag om naturligt beteende är burhållning omöjlig. Det går att lösa de hygieniska aspekterna i frigående system. Det har Sverige visat. Omfattande studier visar också att det snarare är svält och nedsatthet som dödar spädgrisar och att det är därför de kläms ihjäl.

Jag vill påminna om djurskyddslagen och djurskyddsförordningen från 1988, som inledningsvis omfattade ett förbud mot höns i bur. Det var något som Astrid Lindgren hade önskat sig på sin 80-årsdag. Därför blev hon också grymt besviken när inredda burar blev godkända 1993 (tror jag). Burhönsförbudet ersattes med funktionskrav på värphönans miljö, som måste innehålla sittpinne, rede och sandbad. Så kom det som vissa kallade trivselburen! Djurens Rätt har flera år drivit en framgångsrik kampanj, som innebär att nästan alla detaljhandelskedjor säger nej till burhönsägg. Mycket sker också i övriga världen. Det är intressant att notera att i djurskyddsförordningen redan 1988 infördes ett krav på att svin ska hållas lösgående. Sverige var tidigt ute. Grisföretagare som vill utöka möjligheten att fixera grisande suggor, har mött kraftfullt motstånd.