Släng inte ut barnet med badvattnet!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Håller hållbarheten offras på förenklingens altare? Att hållbarhet är mer än klimat går inte att kommunicera. Att försöka få förståelse för att att sluta äta kött kan få negativa konsekvenser på den biologiska mångfalden blir för komplicerat. Man vill inte höra att hållbarhet innebär att vi måste hålla oss inom planetens gränser där just biologisk mångfald är en röd sektor d v s vi har överskridit gränsen för utrotning. Men vi har andra kriterier som måste beaktas exempelvis kväve och fosforcirkulationen, vatten – och markanvändningen. Och var hamnar en våra verkliga ödesfrågor – den ökande antibiotikaresistensen. Frågan kring hållbarhet är inte enkel och måste hanteras med ansvar och kunskapsinsikt.

Livsmedelsverket bör sätta mål för minskning av den konsumerade matens klimatpåverkan. Det vill Klimatmålsinitiativet, som består av ett tjugotal miljö- och konsumentorganisationer. Enligt LRF kommer 60 procent av klimatutsläppen från importerad mat, vilket strider mot generationsmålet. Jag vill också att Livsmedelsverket sätter mål för att minska matkonsumtionens antibiotikaavtryck. På två Almedalsseminarier har Vi Konsumenter och Svenska Djurhälsovården lyft frågan om att vår konsumtion och val av kött påverkar antibiotikaförbrukningen till djur – vårt antibiotika-avtryck.

Förenklar man klimatdebatten till att sluta äta kött – allt kött, riskerar man att slänga ut barnet med badvattnet. Kolinlagring i gräsbevuxna marker är en relevant och högintressant fråga. Det finns de som har bevisat att kolinlagringen mer än väl kompenser nötkreaturens utsläpp av metan. Dessutom finns många som säkert med rätt hävdar att metan inte bör räknas om till CO2-ekvivalenter eftersom metan beter sig annorlunda än koldioxid som exempelvis kommer från fossila bränslen. Sedan anser jag att man glömmer att vallen är en utmärkt gröda, som ökar markens bördighet/mullhalt, minskar användningen av bekämpningsmedel och näringsläckaget till vatten inte minst Östersjön.
Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen försöker ihärdigt med fakta och aktuell forskning hävda att det inte är enskilda matvaror som är problemet. Utan hur råvarorna produceras. Råvaran måste också relateras vilken näring den levererar. Vi lever inte på enskilda råvaror antingen det är havredryck eller mjölk. Vi lever på en sammansatt kost. Kolinlagringen blir också alltmer en viktig fråga, som bör styra våra val av åtgärder och val av mat. Naturbeteskött har blivit omkramat av många inte minst COOP och det är bra. Men så enkel är inte frågan att det kan lösa frågan krig biologisk mångfald eller matens miljöpåverkan. Även förutsättningarna för odling av grönsaker och frukt måste ingå i analysen. Detta saknas helt i debatten. EAT Lancet-rapporten saknade kemikalier och PRINCE-rapporten saknade biologisk mångfald.

Att tänka på på nationaldagen

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Den 28 maj hade LRF bjudit in till en workshop kring livsmedelsproduktionens roll för självförsörjningsgraden och samhällets försörjningstrygghet. Deltagarna representerade såväl flera myndigheter som andra intressenter som Formas, ekologiska lantbrukarna, Livsmedelsföretagen, kommunalarbetare och Vi konsumenter m fl. Till min glädje berörde LRF-ordföranden Palle Borgström sårbarheten i självförsörjningsgraden, som till stor del är beroende av vårt stora behov av importerade insatsvaror som drivmedel, handelsgödsel, växtskyddsmedel, utsäde och inte minst reservdelar. Dessa kanske skulle beredskapslagras. Men med en dåres envishet upprepar Palle att hälften av vår mat är importerad. Det upprepas också i den LRF-broschyr som delades ut. Och då vet vi att de 50 procenten handlar om pengar och inte om kilo eller näringsförsörjning. Jordbruksverket hade samma dag gått ut med fakta kring svenska marknadsandelar för den mat som konsumeras i Sverige. Man talar tydligt om att man ofta får frågan om självförsörjningsgrad, men att den frågan är mycket mer komplicerad eftersom man då måste beakta behovet av insatsvaror. Som jag tidigare skrivit är marknadsandelarna för svenska baslivsmedel i många fall långt över 50 procent. Jag anser att man tappar i trovärdighet om man inte presenterar riktiga fakta.

Therese Frisell , Livsmedelsverket, som i tidningen Land hade hävdat att varannan tugga är importerad, bekräftade att uppgiften kom från LRF och att det handlade om pengar inte om tillgång till baslivsmedel. Och till min glädje har jag fått stöd från oväntat håll från Kersti Linderholm, krönikör I ATL, 31 maj, citat:” Under många år har vi fått höra att Sverige har dålig själförsörjning och att varannan tugga är importerad. Om man bara räknar i pengar så stämmer det. Pengar är viktigt men går inte att äta. Det gör däremot mycket av det som Sveriges lantbrukare producerar. Produktionen från svenskt jordbruk räcker mer än väl till att försörja Sveriges befolkning med energi och protein i allsidig kost och dessutom blir det energi över som går att driva traktorer med”. Hon säger det tydligare än vad jag har vågat säga tidigare.

Grupparbeten handlade om att diskutera hur vår mathållning skulle se ut och vad ska vi ändra med kort, upp till 3 månader, respektive tre till arton månaders begränsning i importen. Man kan konstatera att en bristsituation skulle driva upp matpriserna, som kan drabba svaga grupper i samhället. En bristsituationen skulle sannolikt innebära stor oro hos konsumenterna och många frågor, som kräver god beredskap hos myndigheter och aktörer i livsmedelskedjan. Det kan krävas en tydlig samlande ansvarig myndighet i det läget. Det finns stor risk för hamstring, vilket skulle ytterligare driva upp matpriserna. Prisreglering kanske måste tillgripas. Man kanske också måste införa drivmedelsstyrning/kvotering. Det hade vi faktiskt på 70-talet.

Det blir uppenbart att viss produktion som är mycket importberoende, som svensk kycklingproduktion, på längre sikt kanske skulle tvingas upphöra. Grisproduktionen måste exempelvis inriktas på mer utnyttjande av biprodukter från livsmedelsindustrin. Däremot kan vi odla mer potatis och mer vete. En kontroversiell fråga som kom upp var att ökad ekologisk produktion skulle minska avkastningen. Det fanns en diskussion kring regelförenkling även kring livsmedelssäkerhet, men det måste man nog ifrågasätta.

I LRF:s broschyr säger man att vi kan gå från 50 till 80 procents självförsörjning. Man har presenterat en idékarta över potentialen, vilket är intressant. Men det måste ju finnas en efterfrågan och betalningsvilja från konsumenter, handel, restaurang och storhushåll. Livsmedelstrategin har ju också sagt att vi ska uppfylla nationella miljökvalitetsmål och med fortsatt god djurvälfärd. D v S hur ska den ökade produktionen gå till.

Och snälla LRF, skicka dokumentationen från den intressanta dagen i en form så att den är åtkomlig för en icke så flink dataanvändare som jag.

Olaga intrång

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Djurrättsaktivisterna har fått stor uppmärksamhet. Inte minst i samband med kosläppen. Politiker har uttalat sitt avståndtagande och frågan var stor på LRF:s stämma. Alla är överens om att det är helt oacceptabelt att förfölja och attackera djurhållande bönder. Det blir särskilt motsägelsefullt att aktivisterna agerar vid kosläpp, då vi firar att vi i Sverige, än så länge, har ett krav på att alla svenska kor ska ut på bete sommarid. LRF driver att det ska klassas som olaga intrång att vistas även på gårdsplanen på gården.

Jag skrev två bloggar om frågan förra året. I december fick jag en kommentar från en trogen Belgisk Blå-anhängare, som förföljt mig genom åren, Roger Nilsson. Han hävdade att jag trakasserat Gunnar Nilsson och gjort intrång på hans gårdsplan vid demonstrationen mot Belgisk Blå i mars 1996. Gunnar Nilsson i Viken var bonden som lät seminera sina kor med Belgisk Blå-sperma. Detta gjorde han känt. Djurens Rätt mobiliserade en demonstration där jag deltog och även Bengt Persson, LRF Skåne. Det blev stor uppmärksamhet och jag blev intervjuad av Nordvästra Skånes tidningar, NST.

Gunnar Nilsson skrev ett brev till dåvarande ordförande i LRF, Hans Jonsson där han hävdare att jag gjort intrång och gått in i hans stall. Han fick ett mycket tydligt svar, med hänvisning till Hans Jonsson, att jag inte ens närmat sig Gunnar Nilssons gårdsplan. Tidningen, NST ville att jag skulle gå in på gårdsplanen, men jag vägrade. Det fanns många vittnen som kunde stödja detta. Jag avslutade brevet: ”Jag tror att Du inser att Ditt försök att svartmåla en LRF-tjänsteman inför LRFs ordförande inte kommer att vara särskilt framgångsrikt. Det är väl snarare så att Ditt agerande stärker LRFs kritiska uppfattning till Ditt beteende”.Frågan om att utesluta Gunnar Nilsson som LRF-medlem behandlades i LRFs styrelse. Styrelsen valde att inte utesluta Gunnar Nilsson, med hänvisning till att detta skulle kunna vara kontraproduktivt.

Slutsatsen är att det finns olika uppfattningar hos svenska bönder. Trots mycket tydligt avståndstagande till Belgisk Blå från LRF och branschen, finns bönder som stöder rasen Belgisk Blå. Det finn skäl att granska förekomsten av rasen, så att man trovärdigt kan möta frågor från opinionsbildare och konsumenter.

Ökad självförsörjning med svensk mat

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

För det första måste vi definiera vad vi menar med självförsörjning. Vi måste fundera över vad vi kan och ska äta i händelse av avspärrning, krig eller andra omständigheter som hindrar import. För det andra måste vi klargöra vilka produkter som verkligen är begränsande för svensk matproduktion. Kan vi inte importera drivmedel, handelsgödsel, bekämpningsmedel och foderråvaror står vi oss slätt. Det är sannolikt viktigare än att vi inte kan importera nötkött, yoghurt eller dessertostar. Ska vi öka den svenska matproduktionen krävs framför allt att det finns en ökad efterfrågan nationellt, men kanske också på exportmarknaden. Det innebär att man måste leverera vad konsumenterna vill ha. Man kan inte bara säga: Öka produktionen! I veckan ska LRF diskutera frågan.

Varannan tugga är inte importerad. Att 50 %, och ibland t o m under 50 %, av maten vi konsumerar i Sverige är importerad, är ett budskap som dyker upp överallt – inte minst LRF driver detta mantra. Att detta bygger på handelsbalansen och inte på kilo sägs aldrig. Jag har upprepat detta i bloggen och vid andra tillfällen. Det retade inte minst Sven Lindgren ordförande i civilförsvaret och Hushållningssällskapet på sin tid. Att LRF gjorde en grej av att vi skulle leva på morotskaka kändes inte seriöst. Men man har fått politikerna med sig. Livsmedelstrategin har fokus ökad produktion också med hänvisning till minskad sårbarhet. Jag vill att svensk matproduktion ska öka – tro inte annat. Men det kräver att svenska konsumenter vill ha svenska matvaror, som man har förtroende för och med den kvalitet man är beredd att betala för. Räcker svenskhet som argument? Vissa tror det och fortsätter att kräva att vi ska ha samma regelverk som EU. Då har man dålig koll på vad svenskt regelverk verkligen kostar och vilka andra svenska förutsättningar som bidrar till högre kostnader i Sverige än andra länder – klimat, drivmedels – och arbetskostnader, skatter m m. Nej lyft viktiga svenska mervärden och kommunicera! Hur Finland lyckats behålla sina marknadsandelar för finsk mat är värt att studera.

LRF har inför stämman valt att jämföra självförsörjningen av olika livsmedel 1988 respektive 2017. Men är det verkligen intressant att titta på 1988, då det just var den dyrbara exporten av överskottet som resulterade i 1990 år jordbrukspolitik. Då stod staten för exportbidrag. Är det rimligt att ha 100 % självförsörjning och åter, vad ska vi äta när vi hamnar i ett avspärrningsläge. Intressantare är att titta på Jordbruksverkets statistik som ser på vad som hänt efter EU-inträdet och också inkluderar produktionen 2018. Att marknadsandelarna skulle förändras till en minskning av svenskproducerat, var väl inte oväntat efter EU-inträdet. Vi kanske skulle ha kunnat motverka trenden något genom att uthålligt ha kommunicerat svenska mervärden. Men observera att den svenska kycklingproduktionen ökat under hela denna tid. Man har gjort något rätt, men det är inget LRF talar om. Men det har skett en positiv utveckling när det gäller svenska marknadsandelar för såväl nötkött, griskött som ägg och matfågel sedan 2013. Sorgebarnet svensk ost vill jag satsa på. Sluta kriga – svenska mejeriföretag! Och det finns en stor potential för svenska grönsaker och baljväxter.

”Allt är inte bra, men vi anstränger oss att förbättra”

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Rubriken kan hänföras till sista bilden i presentationen av Scans program Omsorg i Djurskötseln. Mitt budskap är att även om svenskt lantbruk är mycket starkt när det gäller låg klimatpåverkan, hög livsmedelsäkerhet, låg antibiotikaförbrukning, djurskydd och miljöåtgärder så finns alltid anledning till självkritik och kritisk granskning över tänkbara förbättringsåtgärder och riskfaktorer. Det känns farligt nära att man känner sig som världsbäst och inte ser eller inte vill se att man inte i alla avseenden tål en kritisk granskning. Och även om bönderna är färre, så är man inte mer likformad idag än för 20 år sedan. Man kan se att det finns ganska vitt skilda åsikter om vilken väg man ska välja när det gäller exempelvis svenska mervärden. Som representant för en konsumentorganisation, måste jag kunna lita på LRF:s positioner och värderingar.

LRF:s stämma 2014 gjorde ett katastrofalt uttalande kring svenskt djurskydd (ett svart hål sa en f d kollega). Det var då ett regionförbund talade om djurskyddslagstiftningen som ett experiment, som skulle avslutas. Stämman 2018 la en position kring miljö och djurskydd, som kändes rimlig, men signaler kommer fortfarande om att bönderna vet bäst och behöver inga regler eller att man egentligen vill ha en harmonisering till EU:s nivå. Årets stämma har en motion som eftersträvar vetenskap och beprövad erfarenhet som grund för djurskyddslagstiftningen och det kan man väl inte säga så mycket om. Men hela tiden ligger i argumentationen att livsmedelstrategins målsättning om ökning svensk livsmedelsproduktion inte får hindras av nya djurskyddsregler. Martin Wierup har ett tungt debattinlägg i DN fredagen den 17 maj. Där säger han bl a ”Det är dags att lämna livsmedelskedjans splittrade myndighetstruktur där samma myndigheter dessutom både skall kontrollera och främja lantbruket och varför inte ta lärdom av den politiska exekutiva handlingskraft som EU här visat.” Jag undrar vad Martin har tänkt sig. Myndigheterna Jordbruksverket och Livsmedelsverket har ju både en kontrollerande och främjande roll. Det senaste har LRF drivit med eftertryck. Alexandra Waluszewski, Upssala Universitet, ekonomisk historia ifrågasatte EU:s suveränitet i ett svarsinlägg i SvD
https://www.dn.se/debatt/repliker/att-hanvisa-till-eus-ledarskap-ar-en-grov-forenkling/?fbclid=IwAR1_vbL-3w0vztJMXItfjQSRo4irTXH1fIAuM4QQPrEgTnWhIuUUEjAsYbI

Scans program Omsorg i Djurskötseln etablerades 1985 och drevs framgångsrikt en bra bit in på 90-talet. Uttalandet i rubriken bygger på ödmjukhet och realismen. Vi var medvetna om att alltid fanns åtgärder att vidta exempelvis när det gäller djurtransporterna och slaktdjurshantering och att det fanns/finns skilda uppfattningar och kunskap mellan bönder om värdet av djurvälfärd. Jag lämnade Slakteriförbundet 1993 och återvände till LRF. Då hade LRF startat upp programmet Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk. Programmet byggde på LRF:s konsumentpolitiska program som antogs 1992. Budskapet är att man inte är framme med världens renaste jordbruk, men har stakat ut riktningen och vet att det finns och kommer finnas hinder på vägen. Och vad lovade Sveriges bönder 1993:
• Vi Sveriges bönder skall skapa världens renaste jordbruk
• Vi halverar användningen av kemiska bekämpningsmedel
• Vi minskar användningen av handelsgödsel
• Vi inriktar vår forskning mot ett mer miljövänligt jordbruk i samklang med naturens eget kretslopp
• Vi förbättrar hanteringen av stallgödsel så att kväveläckaget minskar
• Vi avstår från att påverka djurens tillväxt med hormoner och antibiotika
• Vi skall i varje led av djuruppfödningen respektera djurens naturliga behov och beteende

Det var ett löfte från Sveriges bönder till Sveriges konsumenter 1993. Vad lovar Sveriges bönder konsumenterna 2019? På LRF:s stämma behandlas De gröna näringarnas klimat- och hållbarhetsstrategi. LRF antog 2018 en övergripande miljöpolicy som bland annat slår fast att ”LRF ska vara en aktiv drivkraft i hållbarhetsarbetet, för att värna konkurrenskraften och för att sätta brukandet i centrum.” Policyn bör enligt LRF vara en utgångspunkt för ett framåtsyftande hållbarhetsarbete, där LRF sätter agendan istället för att vara i en reaktiv roll mot omvärldens förväntningar. LRF ska under det kommande året anta hållbarhetsmål för de gröna näringarna, som sätter det aktiva brukandet i centrum, som stärker konkurrenskraften och som ger LRF en möjlighet att vara drivande i hållbarhetsdebatten. Detta genom en process med LRFs regioner samt organisationsmedlemmar och branscher. Jag konstaterar att det i dagsläget inte går att lägga en strategi utan att ordet konkurrenskraft ingår. Syftet med en strategi är väl att skapa konkurrenskraft. Det kan inte vara ett mål i sig. Och var finns löften om djuromsorg eller antibiotikaanvändning.

Antibiotikaresistensen kan kosta 10 miljoner döda år 2050 och 66 trillioner pund.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

”Jag är allvarligt oroad” sa Anne Kveim Lie från Oslos universitet på en workshop förra veckan ordnad av Uppsala Antibiotic Centre. Trots tydliga uttalanden från WHO, FAO och EU ökar antibiotikaanvändningen och resistensen i många delar av världen. Workshopen handlade om medvetenheten kring antibiotikaresistens i forskning och i media och leddes av Alexandra Waluszewski från institutionen för ekonomisk historia vid Uppsala Universitet. Deltagarna kom från samtliga nordiska länder. Jag var där och berättade om vad konsumentorganisationerna i Sverige och i Bryssel har gjort och gör i frågan.

Frågan kring antibiotikaresistens var uppe på World Economic Forum. Om inget allvarligt görs kommer antibiotikaresistens kosta 10 miljoner döda år 2050 och 66 trillioner pund enligt en beräkning 2015. Användningen av antibiotika till djur minskar bara långsamt i vissa delar världen, men ökar i andra delar. Och detta trots att frågan lyfts i media under senare år med skräckartade rubriker kring ”Antibiotic Apocalypse” och superbugs. Frågan är om skräckproganda fungerar undrade Kveim Lie. Liksom rädsla för bakterier som klimatångest kan detta skapa passivitet. Någon annan måste lösa problemet. I detta sammanhang betraktas Sverige som ett positivt exempel. Internationellt har Danmark emellertid lyckats bättre med att marknadsföra sig som spjutspetsnation. Men vi har varit duktiga. Förbudet mot antibakteriella fodertillsatser 1984, bildandet av STRAMA 1995 och SPAR-planen 1999 (strategisk plan mot antibiotikaresistens). 2006 antogs en nationell strategi mot antibiotikaresistens i riksdagen. Den omfattade såväl human – som veterinärmedicin. Och veterinärerna hade varit på gång länge. Det finns också ett STRAMA VL, där jag är medlem. Vi träffas varje år för samråd inför presentationen av förra årets antibiotikasiffror.

Vilka är motkrafterna? I dagsläget kan det vara lätt att glömma bort att vi har en läkemedelsindustri som tjänar pengar på att sälja läkemedel. Enrico Baraldi, Uppsala Universitet presenterade en kartläggning av läkemedelsindustrin som del av problemet och lösningen. Man brukar ofta enkelt säga att industrin är ointresserad av antibiotikautveckling, eftersom man tar fram ett läkemedel, som ska användas så lite som möjligt. Men flera stora företag satsar på utveckling av antibiotika som the magic bullet. Men många läkemedelsföretag har också en inte oväsentlig del av intäkterna från försäljning av antibiotika. Marknaden flyttar till Asien, när trycket ökar på minskning i västvärlden. Transparensen brister i läkemedelsföretagen och tillgänglighet av antibiotika är hög i många länder där animalieproduktionen ökar och man kan köpa medicin utan recept. Vi som jobbade med antibiotikafrågan i EU på 90-talet glömmer inte kampen mot de stora läkemedelsdrakarna som Bayer och Pfizer m fl för att inte tala om fodertillverkarna (FEDESA och FEFANA). Så här skrev jag i vitboken 1998: Våra ”motståndare” inom läkemedelsindustrin uppmärksammade uppsvinget i debatten. I AnimalPharms årskrönika för 1997 skrev de att debatten är mer intensiv än den varit på 20 år och att det svenska undantaget kan bli den fullständigt dominerande frågan på djurhälsoområdet under 1998. De skrev vidare att industrin försöker få debatten att vara mer sansad och att vetenskaplig grund måste krävs för att åtgärder ska vidtas. Underförstått att inga vetenskapliga belägg finns för att antibiotika ska förbjudas som ”digestive enhancer”. Industrin sade sig befara att resultatet av det svenska undantaget och begäran om anpassning kan bli ett totalt förbud eller ett receptkrav”.

En kort intressant kommentar om Norge. Statistik över antibiotikaförbrukning till djur har genom åren visat att Norge och Island har lägre förbrukning än Sverige. Men alla vet att statistiken beror vad som produceras inom landet räknat i ”slaktad” vikt. Om man tar bort den norska fiskodlingen, är förbrukningen till två – och fyrbenta djur minst lika hög som i Sverige!

Hur ska det gå med den svenska osten?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Turbulensen och bråket kring de svenska hårdostarna Präst, Grevé och Herrgård gör det inte lättare att öka andelen svensk ost på den svenska ostmarknaden. Alldeles för mycket energi går åt till konflikten mellan mejeriföretagen. En energi som skulle ha satsats på marknadsföring av våra främsta goda hårdostar. Mejeriföretagen Arla, Norrmejerier och Falköping vill ta över och förädla varumärkena, men Lactalis-ägda Skånemejerier har protesterat på olika sätt sedan länge. Jag vet inte vem som har rätt. Men det känns väldigt olustigt att krig mellan bondeägda mejeriföreningar (inte företag) bidragit till turbulensen. Nu har Konkurrensverket dessutom förbjudit Arla, Norrmejerier och Falköping att ta över. Det skulle drabba konsumenterna säger Konkurrensverket. Jag vet inte om jag håller med. Vi Konsumenter vill ha svensk ost, som kommer från svenska kor, som betat sommartid. Och jag vill att detta tydligt ska framgå för att underlätta valet. World Animal Protection frågade svenska konsumenter för några år sedan. En stor majoritet ville ha korna på bete. De som tyckte det vill säkert ha det bekräftat när man väljer sin ost.

Jag har bloggat ett otal gånger i ostfrågan. Nu har man i alla fall ändrat marknadsföringen och talar om att de tre ostarna bygger på svensk mjölk. Tidigare förstod jag inte varför man skulle säga att varumärket var ägt av Svensk Mjölk. Tack för det! Men nu då – vad händer? Vem ska ta ansvaret för en kraftfull marknadsföring av svenska flaggskepp på den svenska ostmarknaden?

Samma dag som min man Bosse dog 15 februari, var jag inbjudan av LRF Mjölk till ett möte på ostfestivalen kring hur man skulle jobba med att öka den svenska andelen på ostmarkanden. Jag kunde givetvis inte vara med. Vad hände sedan? Vad kan LRF Mjölk göra? Att svensk ost bara har 42 % marknadsandel är verkligen inte bra. Det har dessutom stor betydelse för den svenska mejerimarknaden, eftersom det går åt tio kg mjölk liter per kg ost. Vad säger ägarna till mejeriföretagen.?

I onsdags hade jag house-warming i min nya våning. Jag bjöd på nässelsoppa, gott bröd och ost – Prästost, lagrad 24 månader, Västerbotten och Wrångebäcksost. Gott men dyrt.

Sveriges Konsumenter har fått ny ordförande

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Efter åtta år som ordförande för Sveriges Konsumenter (SK) och Råd & Rön avgick Örjan Brinkman vid SK:s årsmöte den 25 april. Under de åtta åren har verksamheten och ekonomin vuxit kraftigt. Råd & Rön går bra. Viktiga insatser har Örjan också gjort som ordförande i den europeiska konsumentorganisationen BEUC, där han har två år kvar av sitt mandat. SK har med framgång drivit att inkludera hållbarhetsfrågorna i BEUC:s verksamhet. Örjan lyckades få BEUC att driva antibiotikaresistensfrågan. Men att få BEUC att hänga på de europeiska djurskyddsorganisationernas kampanj ”End the cage age” d v s förbjuda burhållning av lantbrukets djur, gick inte. Där gick gränsen. Detta trots stort engagemang för djurskydd hos en stor andel av EU:s konsumenter.

Till ordförande för Sveriges Konsumenter valdes Marie Linder, ordförande i Hyresgästföreningen. Att sitta i valberedningen har inte varit lätt. En nominerad ordförandekandidat med brett stöd, tvingades tacka nej. Marie valdes enhälligt och det känns bra. Hon vill vårda och utveckla organisationen. Och det behövs! Hon säger: ”Att skapa opinion och bredda vår medlemsbas. Jag skulle till exempel gärna se fler medlemsorganisationer inom turism, mat, detaljhandeln och det fackliga. Jag kommer att bidra med lång erfarenhet av påverksansarbete mot riksdag och regering, och har ett stort kontaktnät inom civilsamhället. Men min viktigaste huvuduppgift blir att bredda och öka medlemsbasen”. Det blir verkligen en utmaning!

Kännedomen om Sveriges Konsumenter hos allmänheten är låg. Man kan fortfarande höra personer, som borde veta bättre, säga att vi har ingen ordentlig konsumentorganisation i Sverige. Inte sällan sker också en sammanblandning med Konsumentföreningen Stockholm, som tack vare Louise Ungerth på sin tid ofta var synlig i media. Men t o m lilla föreningen Vi Konsumenter blir tillfrågad av SR Dagens Eko om viktiga frågor inför EU-valet.

Svårigheten för en konsumentorganisation är hela bredden av konsumentfrågor. Allt ifrån digitaliseringen, kontanthantering, spelmarknaden, hantverkstjänster, ojusta lån till hållbarhetsfrågorna till matfusk. Det saknas inte utmaningar. Organisationen har tillsammans med sina medlemsorganisationer format en handlingsplan för 2020 – 2013. ”På den internationella arenan liksom i Sverige behövs fler representanter i viktiga expertgrupper och samråd, mer konsumentkompetens i debatt och kunskapsunderlag. Likaså måste ges möjlighet att genomföra egna utredningar och undersökningar så att välgrundade argument kan ges.” Konsumentföreningen Stockholm som har gott om pengar och har genom åren kunnat bygga sin argumentation på egna konsumentundersökningar. ”I visionen kan du utöva din konsumentmakt och göra medvetna och hållbara val, oavsett förutsättningar och var du bor. Genom lagar, myndighetstillsyn och stöd har du ett starkt stöd.”

Regelförenkling till varje pris

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Man kan fundera över det politiska ansvaret för ett fungerande svenskt djurskydd. Frågan är verkligen motiverad med tanke på nivån på debatten i riksdagen kring djurskydd den 24 april. Socialdemokraten Magnus Manhammar och MP:s Elisabeth Falkhaven var väl pålästa och hänvisade bl a till vårt debattinlägg i Svenska Dabladet och artikeln i Djurskyddet. Alla talar varmt om det goda läget kring den låga svenska antibiotikaförbrukningen till djur. Man säger sig också värna ett gott djurskydd. Men när man kommer till avveckling av förprövningen blir det konstiga argument och kunskapen brister från oppositionen. Man talar om resultatbaserad lagstiftning, funktion och konkurrenskraft, utan att förklara vad man menar. Bara att lagstiftningen har funnits sedan 70- talet är ett skäl till avveckling enligt oppositionen. Då vet man inte att regelverket har utvärderats ett flertal gånger, senast i samband med ny djurskyddslag. Jordbruksverket har fått ett uppdrag att behålla och utveckla, vilket också påpekades av Manhammar.

Har man verkligen förstått vad förprövningen innebär? Från M och L hävdas med eftertryck att byggreglerna ska finnas kvar och byggnaden ska synas och besiktigas innan den tas i bruk. Detta är ju moment som ingår i förprövningen idag! Magnus Oscarsson talar om att bonden kan tvingas köpa konsulttjänster inför förprövningen. Men om länsstyrelsen inte granskar ritningarna innan bygget, kommer det verkligen behövas konsulthjälp för att bygga rätt. Man känner igen argumentationen, att vi ska ha förtroende för att alla bönder vill sina djur väl och kommer att bygga ”rätt”. Men snälla nån, det är väl skillnad på en byggkonsulent på länsstyrelsen, som är utbildad i sin profession och har till uppgift att granska ritningar, och en bonde som kanske bygger nytt eller bygger om, några gånger i sitt liv. Förordningen sparar pengar för bonden och förebygger djurskyddsproblem. Det kan inte sägas för ofta. ”Ta bort alla regler som försämrar konkurrensen” säger Centerpartet. Alternativt till att samhället granskar byggnadsritningar, är att det lämnas till kommersiella aktörer. Det kommer kosta bonden pengar och blir en konkurrennackdel. Tala om att slänga ut barnet med badvattnet. Sedan undrar man förstås över vilka regler som Centerpartiet syftar till.

Oscarsson hänvisar med enfas till livsmedelsstrategin, konkurrenskraft och kravet på regelförenklingar. Bönderna och LRF kräver regelförenklingar. ”Vi som politiker måste ge något till bönderna som klagar”. Regelförenkling till varje pris. Men varför väljer man just förprövningen? Att ta bort detta från djurskyddsförordningen, berör en liten andel av djurhållarna d v s de som ska bygga, och är inget regelverk som drabbar bönderna varje dag eller varje år. Jag har uppfattat att regelverket kring EU-stöden är bra mycket mer komplicerade och irriterande.

Djurskyddsutredningen föreslog att djurskyddsförordningen i stor omfattning skulle bemyndiga Jordbruksverket att utforma detaljföreskrifter med utgångspunkt från djurskyddslagen. När jag formade Sveriges Konsumenters yttrande över djurskyddsutredningen, var en av de viktigaste punkterna, att man inte i stor omfattning skulle delegera till Jordbruksverket att utforma djursskyddregelverket. Det måste finnas ett politiskt ansvar för djurskyddet. Vi blev också med all rätt besvikna över Jordbruksverkets hantering av betes – gris – och hästföreskrifterna. Men nu försvarar Jordbruksverkets tjänstemän förprövningen och undrar vad som menas. Även tidigare GD anser att detta är kontraproduktivt. Ska det politiska ansvaret utövas av dåligt pålästa politiker, som kommer med oförklarade floskler, så är jag den första att ångra det jag skrev i yttrandet över djurskyddsutredningen 2012.

Påsk – ägg, lamm, lax och kyckling!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Det blir mycket prat om animaliska produkter kring påsken intressant nog. Jag äter mycket ägg och väljer alltid ekologiska eller ägg från frigående höns inomhus. Burhönsäggen har varit i i fokus ett bra tag p g a Djurens Rätts framgångsrika kampanj. Förra året avslöjade Sveriges Konsumenter att även om flera av detaljhandelskedjorna sagt nej till burhönsägg, så ingick burhönsägg i flera produkter som majonäs och pannkakor. Kampanjen tog skruv och bl a Axfood deklarerar att man ska avveckla burhönsägg i sina produkter. Djurskyddsorganisationerna inom EU driver dessutom kampanjen End the Cage Age och vill ha en miljon röster inom EU, för att förhoppningsvis få Kommissionen att agera. Efterfrågan på ekologiska ägg viker, vilket är tråkigt, inte minst beroende på att det drabbar de äggproducenter som ställt om, när marknaden ökade efterfrågan. I Danmark är efterfrågan på ekologiska livsmedel konstant och hög, medan i Sverige prioriteras närhet och vegetariskt högre.

Det går glädjande bra för svensk lammproduktion. När det gäller markandsandelarna däremot är och har varit svenskt lammkött ett sorgebarn. 70 procent av lammköttet i svenska butiker kommer huvudsakligen från Nya Zeeland och Irland. Det finns skillnader från djurskyddsynpunkt när det gäller operativa ingrepp och krav på bedövningen. Svansen kapas i många länder och handjuren kastreras. Jag önskar ökad svensk produktion. Se nu bara till att hålla sjukdomar borta från svenska får. Skärpning, ni som importerar livdjur!

Har man lyssnat till fiskforskaren Albin Gräns (talade sist på Djurskyddet Sveriges djurskyddskonferens) känns det tveksamt att överhuvudtaget äta odlad eller vildfångad fisk. Bedövning och slakt är framför allt ett från djurskyddsynpunkt eftersatt område. Och hur kul är det att simma runt runt i en bassäng med stor trängsel. Laxodlingens putsarfiskar mår sällsynt dåligt. Det finns inga djurskyddsregler för fisk, vilket gjort att fisk har hög prioritet hos Djurskyddet Sverige och även har tagits upp på EU-nivå.

Den svenska kycklingbranschen har det tufft. Är det inte campylobacter, så är det vingskador eller bristande bedövning. På P! i radio hör jag att det finns fler kycklingar på vår jord än människor. Kycklingproduktion är storskalig – många individer under samma tak Det är utmanande för Svensk Fågel att med rätt hävda att svensk kycklinguppfödning är bättre än i många andra länder. Branschorganisationens styrka är att man är bra på att tidigt se problem och lägga planer för att förebygga och åtgärda. Det kan gälla campylobacter eller vingskador. Nu är förekomsten av campylobacter låg hos svensk kyckling. Jag har själv varit med om att fånga och lasta kyckling i burar. Det är ett jättetufft jobb. Det är ingen garanti att kycklingarna förblir oskadade om detta görs av människor som alternativ till maskinell plockning. Och hur ser det ut i den ekologiska uppfödningen när det gäller vingskador eller bedövning? Att vi får campylobacter med ekologisk kyckling vet vi. Men hur ska vi lösa kycklingarnas behov av sömn. Man glömmer inte Harry Blockhuis bilder från djurskyddskonferensen hur kycklingar som behöver sova, ständigt blir väckta av kompisar som kliver över dem.