Jordbruksverket som djurskyddsmyndighet!

I regeringens andra åtgärdspaket meddelades att man vid SLU ska inrätta ett vetenskapligt råd för djurskyddsfrågor. Det var något som föreslogs i djurskyddsutredningen redan 2011. Detta har setts som en fördel av Jordbruksverket. Syftet är att Jordbruksverket ska bygga sina föreskrifter på aktuell forskning. Döm om min förvåning, då Jordbruksverket i veckan meddelade att man utformat förslag till nya föreskrifter för lantbrukets djur. Den tidigare s k L 100 har delats upp på respektive djurslag. Detta var kanske inte en nyhet, eftersom det meddelats tidigare bl. a i Jordbruksverkets djurskyddsråd. Men med hänvisning till livsmedelsstrategins målsättning om ökad konkurrenskraft, passar man på att göra en del förändringar i föreskrifterna för fjäderfä och gris. Då är frågan, bygger dessa förändringar på aktuell och samlad forskning? Tveksamt! Hade det inte varit klädsamt att vänta på att man inrättat det vetenskapliga rådet. Sänkning av avvänjningsålder för smågrisar bygger på Grisföretagarnas pilotstudie, som syftade till ett nytt kontrollprogram för gris. Och det var alla överens om, var ingen forskning utan en fältstudie.

Om Jordbruksverket ska uppnå trovärdighet som djurskyddsmyndighet, får man vara lite mer försiktig och omdömesgill. Detta var heller ingenting som så vitt jag vet nämndes i Jordbruksverkets insynsråd nyligen. Nu går hela luntan föreskrifter ut på remiss med ganska kort remisstid. Det kommer krävas mycket jobb för att gå igenom alla dessa föreskrifter och jämföra med nuvarande L 100, för att se till att inte andra ändringar har smugit sig in. Jag har vid ett flertal tillfällen påpekat att djurskyddsfrågor har mycket hög prioritet hos konsumenterna och att dessa därför också bör tillfrågas. Några konsumentorganisationer finns inte med på remisslistan, men Vi Konsumenter kommer yttra sig. Precis som vi gjorde vid remissen av betesföreskrifterna. Det är som jag sagt tidigare – det är nu ”striden” börjar.

Till slut måste jag be att få citera en underbar krönika i tidningen EkoWeb, 11 april (bilaga till Jordbruksaktuellt) skriven av Per E. Falk auktoritet på kor. Han citerar ATL och uttalande av Torbjörn Iwarsson, råvaruexpert (inte namngivna i texten). Iwarsson drar slutsatsen att ett högre mjölkpris i Sverige är negativt för den svenska produktionen. Falk undrar om ” han vaknat på fel sida eller missförstått någon ultrafundamental frihandelsguru på Timbro. Enligt Falk ska vi vara uppmärksamma på inhemska experter som inte tror på svenska mervärden – eller i vart fall inte anser att vi ska ha betalt för dessa. Jag har ju själv varit i klinch med Torbjörn Iwarsson tidigare eftersom han tvärsäkert påstått att konsumenterna inte bryr sig om svenska mervärden när det kommer till ost exempelvis. Så här skrev jag den 5 april förra året: ”En reflektion efter seminariet på ABF 4 april, som ordnades av LRF var just att deltagarna fastnat i kartan – sin egen eller LRF:s? Temat var svensk livsmedelsförsörjningen. Att Torbjörn Iwarsson, råvaruexpert, var mer intresserad av den politiska färgen d v s (mer rödgrön än blå) i boken Maten och Moralen än budskapet i boken är avslöjande. Pinsamt blir det när han hävdar att 20 års väg med svenska mervärden, gett effekten att 70 % av grisköttet är importerat och därför bör förkastas, vilket han uppfattar stöds av LRF. Sanningen är ju att det är precis tvärt om. 70 % av grisköttet som konsumeras i Sverige är svenskt. Det har skett ett trendbrott, enligt Jordbruksverket. Svenskt kött tar har stärkt sin position på marknaden” Precis som Per Falk säger jag. Gud bevare oss för experter som Torbjörn Iwarsson.

Påsk- ägg och hönor!

Man kan ju som Jan Bertoft, Sveriges Konsumenter i sin påskblogg ta upp äggen och hönsen. Jan efterlyser bl a kameraövervakning i hönsstallarna. Utvecklingen av svensk äggproduktion är intressant. ”Självförsörjningsgraden” har alltid varit hög – även efter EU-inträdet. Det är något som inte alltid nämns i den eländesbeskrivning, som ofta talar om att svenska särregler har bidragit till minskad svensk livsmedelsproduktion (läs gärna min blogg Varannan tugga är inte importerad). Och den svenska äggproduktionen har hållit ställningarna trots ambitiösare svenska djurskyddskrav än EU:s djurskyddsdirektiv. Sverige har exempelvis djurskyddsföreskrifter för livkycklingar. Man brukar hänvisa till att den svenska salmonella-garantin hindrat import av konsumtionsägg. Garantin innebär ju att importerade ägg måste fylla svenska krav på kontrollprogram mot salmonella. Men svensk salmonellakontroll är ju också svenska särregler. Jag undrar ibland om de, som talar om konkurrens på lika villkor, menar att vi ska EU-anpassa även regelverk kring livsmedelssäkerhet. Det sägs att regelverk kring livsmedelssäkerhet är harmoniserat inom EU, men det finns tillämpningar och frivilliga program som är unikt svenska. Vill vi exempelvis att Svensk Fågel ska avveckla sina program för kontroll av campylobacter, kontroll av resistens mot jonoforer (antibakteriell coccidiostatika) eller fothälsoprogram? Eller för den delen att Svenska Ägg ska avveckla äggbranschens djuromsorgsprogram?

Marknaden kan givetvis driva djurskyddsfrågor. Djurens Rätt har framgångsrikt förmått flera detaljhandelskedjor att sluta köpa ägg från höns i burar. Innebär det att vi i ökad omfattning kan luta oss mot att marknadens krav på ett bättre djurskydd ska ersätta lagstiftning? Nej i basen för hönans välfärd ligger djurskyddsförordningens krav på att hönan ska ha tillgång till rede, sittpinne och sandbad. Vi accepterar inte näbbtrimning, utan man måste förebygga problem med fjäderplockning och hackning med miljö och skötsel. Föreskrifterna anger vilket utrymme som är rimligt för hönorna under deras hela liv. Jag tycker att de som hävdar att konsument och marknad ska bestämma svensk djurskyddsnivå, ska fundera över om vi ska acceptera att en viss andel av svenska djur ska fara illa, för att alla svenska konsumenter inte kan eller vill genom sina val av livsmedel främja djurens välfärd och hälsa. Det här är en diskussion som kommer bli intensiv framöver, inte minst inom Jordbruksverket, som äger djurskyddsföreskrifterna och inom ramen för livsmedelsstrategin. Jordbruksverket har föreslagit nya samrådsformer med samhällets olika intressenter. Vi Konsumenter hade gärna varit med i den diskussionen. Men vi kommer backa upp Sveriges Konsumenter och Djurskyddet Sverige, som sitter i rådet för hållbar produktion och konsumtion av livsmedel.

Löfven gör en kovändning!

- Det är klart vi ska gynna EU:s jordbruk med ett rejält budgetstöd,
så säger en ångerfull statsminister Stefan Löfven vid en blixtinkallad presskonferens, efter att ha fått en skarp reprimand från ministerkollegorna Sven-Erik Bucht och Karolina Skog. Även Per Bolund som konsumentminister har påpekat att minskat jordbruksstöd kommer ge ökade matpriser. Löfven vill väl inte, som Palme på 70-talet, ha ett antal Skärholmsfruar som skriker om att mjölken och köttet är för dyrt. Bucht påminner Löfven om att Sverige har en livsmedelsstrategi som säger att vi ska öka den svenska livsmedelsproduktionen. Då duger det inte att ta bort 10 – 20 % av gårdarna inkomster. Dessutom innehåller strategin ett löfte om att man ska uppfylla svenska miljömål. Passa sig Löfven! Svenskarna på sommarsemester kommer att rasa när sommarhagen fylls av granplantor i ställer för betande kor och får. Och vem vet om inte Mynttorget kommer fyllas av bönder med högar av granar. LRF får kanske en lika stridbar ledare som Bo Dockered på sin tid. Regeringen har också lovat att man ska driva frågan om ersättning för bättre djurvälfärd utöver EU:s gemensamma nivå. Och då måste det finnas pengar för detta i budgeten.

- Jag tänkte fel säger Löfven, En modern EU-budget måste givetvis gynna klimatåtgärder, mer ekologiskt lantbruk, friska och glada djur och en giftfri miljö. EU:s jordbruk måste handla om en hållbar utveckling i linje med FN:s hållbarhetsmål. Effektivisering och ökad produktivitet får inte gå ut över djurens välfärd och minskad giftanvändning i jordbruket säger Löfven. Men vi kanske kan knapra en del på gårdsstödet och hellre ersätta bönderna för kollektiva nyttigheter, som marknaden inte vill och kommer att betala för, säger Löfven som avslutning på sin presskonferens i Rosenbad.

Bo Dockered – en bondeledare med kraft!

”Mervärdet för svensk råvara jämfört med importerad är årligen många hundra miljoner kronor i bondeledet”. Detta är ett citat ur slutkapitlet Framtiden – landsbygdens riddare i boken om Bo Dockered. Det är en uppgift som jag också fått internt från LRF tidigare. Det var också medskicket från tidigare VD för Slakteriförbundet Sven Tidala när vi sågs innan jul. Det är sorgligt att dagens LRF inte på motsvarande sätt kan erkänna värdet av svenska mervärden och skapa stolthet hos sina medlemmar.

Pär Fornling har skrivit en spännande bok ”Spårbyten – Bo Dockereds vägval”. Att arbeta på Slakteriförbundet och LRF under 80 – och 90-talet var en spännande och upplevelserik tid under Bosses ledning. Det var häftigt att få vara med på tåget. Vi träffades redan i början av 80-talet när jag jobbade med forskningsfrågorna på LRF mellan 1980 och 1982. Bosse satt i LRF:s forskningsberedning. Då fördelade vi regleringsmedel i det som hette Lantbrukets fond. Vi upprätthöll kontakten efter att jag flyttat till Slakteriförbundet 1 april 1982. Programmet Omsorg i Djurskötseln som antogs av Slakteriförbundets stämma 1985, var en viktig del av LRF:s program ”Sveriges Bönder på Väg mot världens renaste jordbruk”, som startade 1992. Jag kom tillbaka till LRF 1993 inbjuden av Bosse, efter att Slakteriförbundets kommande ledning (Sven Tidala avgick ungefär samtidigt som jag) började ifrågasätta svensk djuromsorg. Man ville avvänja smågrisarna tidigare och kanske också acceptera att suggorna fixerades. Bosse antyder i boken att På Väg-satsningen kanske var för tidigt väckt. Handeln var inte beredd att ta till sig svenska mervärden, när EU-inträdet innebar tillgång till billiga livsmedel till Sverige. Frågan är om vem som 1996 avvecklade den fantastiska satsningen med utåtriktade framgångsrika kampanjer och mycket arbete med att få bönderna med på tåget ex Miljöhusesynen samt miljörapporter i samarbete med SCB m m. Kanske var det Slakteriförbundet, som alltid tyckt att LRF inte skulle ägna sig åt konsumentfrågor. Vilket för övrigt Mjölkfrämjandet inte heller tyckte. Eller var det så att LRF:s ledning tröttnade när omvärlden började ta till sig budskapet. Det var bara en fråga där jag och Bosse inte var överens. Djurens Rätt efterlyste LRF:s syn på religiös slakt utan bedövning. Bosse och Hans Olof Ramberg varnade mig för fundamentalismen, när jag ansåg att LRF skulle vara tydlig och ta avstånd från religiös slakt utan bedövning. Jag överöste Bosse med debattinlägg i frågan.

På boksläppet den 22 mars på LRF, kände jag kanske 90 % av gästerna, vilket visar hur gammal man är. Bosse är fortfarande aktiv i debatten och har drivit självförsörjningsfrågan och är med rätta bekymrad över utvecklingen i svensk mjölkproduktion. Var samgåendet mellan svenska Arla och danska MD foods verkligen något som gynnat svenska mjölkbönder, med samma mjölkpris till Arla-bönderna i olika länder? På boksläppet fick jag det ”glada” meddelandet att LRF:s ansvarige (LRF:S ledning?) för filmen om LRF 100 år, censurerat bort min intervju kring svenska mervärden f f a Sveriges bönder på väg mot världens på väg mot världens renaste jordbruk. Jag blev intervjuad i näringslivets arkiv och lyfte fram böndernas proaktivitet kring antibiotika och andra svenska mervärden som salmonellafriheten. Jag varnade vid kontakten för att det var minerad mark, med tanke på LRF:s syn i dag på att mervärden snarare är lika med merkostnader. Att jämföra med det inledande citatet ur boken om värdet av dessa i bondeledet.

Varannan tugga är inte importerad!

LRF har myntat begreppet att varannan tugga vi äter är importerad. Syftet är sannolikt att ytterligare stärka argumenten för en ökad svensk matproduktion, men också som ett argument för att den valda modellen efter EU-inträdet med svenska särregler har varit fel. Begreppet ”varannan tugga är importerad”, har utan ifrågasättas, anammats av landsbygdsministern, oppositionspolitiker, ordförande för Civilförsvaret m fl. Statsministern använde t o m begreppet på presskonferensen 7 februari. Finska producentintressen har också använt siffran, för att hävda att Sverige exempelvis valde fel väg med ett högre djurskydd än EU:s djurskyddsdirektiv.

LRF bekräftar att de femtio procenten refererar till handelsbalansen och inte till kg livsmedel. Men vi äter inte pengar. Det är därmed fel och vilseledande att hävda att varannan tugga vi äter är importerad. Vem som helst kan ju förstå att vi inte kan odla kaffe, te, ris, bananer, apelsiner och många grönsaker i Sverige. Om vi ska titta på självförsörjningsgrad så måste vi självklart titta på de varor som vi kan producera i Sverige. Jordbruksverkets fakta säger något helt annat än LRF:s förenklade och negativa budskap. Av 10 ägg, som säljs i butík är nio svenska. 90 % av konsumtionsmjölken är svensk. Av tio kycklingar är sju svenska liksom sju av tio fläskkotletter. Varannan tugga nötkött liksom ost är importerad. Men det är den ökade nötköttskonsumtionen som bidraget till lägre andel svenskt nötkött. Men är det någon som hävdar att vi bara har femtioprocentig självförsörjning på spannmålsprodukter eller morötter? Visst finns det en potential att öka konsumtionen av svenska äpplen och svenska grönsaker. Men det måste väl ändå vara svårt att hävda att svenska djurskyddsregler har påverkat en låg svensk marknadsandel för tomater.

Har det någon betydelse att LRF argumenterar på felaktiga premisser? Kanske inte, men jag anser att man förlorar i trovärdighet. Är detta kanske alternativ fakta? Jag tycker att vi ska producera mer mat i Sverige. En förutsättning är dock att man producerar med omsorg om konsumenterna, djuren, klimatet och miljön. Vi bör minska vår köttkonsumtion. Ska det vara en fördel för svenska konsumenter att öka andelen svenskt kött i sin konsumtion, så måste svenskt kött stå för låg klimatpåverkan, främjandet av miljömål, ett gott djurskydd och låg antibiotikaförbrukning. Om inte, kommer vi som svenska konsumenter inte välja svenskt kött.

CAP – ineffektivt, dyrt och krångligt eller?

Vem kan älska CAP, EU:s gemensamma jordbrukspolitik, utom franska bönder? Det är lätt att raljera om CAP. Det finns en vulgäruppfattning om att hälften av EU:s budget går in i böndernas fickor, speciellt prins Charles´, och ger upphov till kött – och smörberg (i dagsläget går ca 38 % av budgeten till CAP). Många fler borde engagera sig och diskutera hur vi ska använda EU:s budgetmedel till jordbruket inom EU. Det har betydelse för hållbarheten, konsumenterna, miljön, djuren och bönderna. Det var Annika Åhnbergs inledning till KSLA:s seminarium om CAP i veckan. CAP måste också relatera till FN:s 17 hållbarhetsmål, där jordbruk och livsmedelsproduktion har stor betydelse för hur en stor andel av målen ska nås. Målsättningen för CAP härstammar från efterkrigstiden när man talade om ökad produktivitet, livsmedelsförsörjning, hyfsad levnadsstandard för bönderna och rimliga livsmedelspriser. Om jag inte minns fel fanns motsvarande målsättningar för svensk jordbrukspolitik en gång i tiden innan avregleringen. Men nu duger inte detta längre. EU-kommissionen vill modernisera och förenkla CAP. Kritiken kring det komplicerade regelverk kring bl a förgröningen har varit massiv. Man behöver flytta fokus från handel och marknad till miljö och utmaningar kring klimatet. Målsättningen är också att beakta de globala hållbarhetsmålen.

Alla regeringar i Sverige har haft som målsättning att minska EU:s budget för CAP, avreglera och konkurrensutsätta – varför? Andra nordiska länder har haft andra utgångspunkter. Sannolikt kan man finna svaret i synsättet på svenskt jordbruk och svensk livsmedelsproduktion hos svenska politiker. Sverige har historiskt sin styrka i industri och export. Frågan är om livsmedelsstrategin kan ändra på detta, men i regeringen proposition står samma sak som tidigare kring CAP, vilket jag nämnt i tidigare bloggar. Matilda Erncrantz (S) ordförande i miljö – och jordbruksutskottet presenterade regeringens syn. CAP måste möta miljö – och klimat ambitioner och SDG. Annars gäller förenkling, göra bönderna mindre beroende av stöd genom hållbar intensifiering (?), ökad produktivitet och konkurrenskraft och ta bort marknadsregleringar m m. Det stora glädjeämnet är att Sverige ska driva djurvälfärdsersättningar som kan betalas ut för åtgärder ovanför EU:s gemensamma lagstiftning oberoende av nationell lagstiftning och praxis. Ett gott försök, som jag vid en av Kommissionens hearings argumenterade för på uppdrag av Eurogroup for Animals redan januari 2011. Jag saknar tydliga målsättningar i regeringens policy att bönderna måste få betalt för kollektiva nyttigheter, som marknaden inte kan betala för. Till ”public good” måste räknas god djurvälfärd som har ett samband med god djurhälsa och låg antibiotikaförbrukning förutom uppfyllande av ett antal svenska miljömål.

Som jag nämnt tidigare så skulle ett borttagande av CAP innebära högre konsumentpriser eller kräva nationellt stöd för att lantbruket ska överleva i Sverige. Enligt LRF är EU-stöden ca 15 – 20 % av lantbrukens omsättning. Trots detta är uppfattningen hos Sveriges Konsumenter att CAP:s budget bör minska. På KSLA:s seminarium talades varmt om behovet av dialog längs hela livsmedelskedjan. Men problemet är att BEUC (europeiska konsumentorganisationen) inte vill ägna sig åt CAP. För något år sedan ville man göra om CAP till en livsmedelspolicy. Jag anser inte att det räcker. Vill man driva hållbar produktion, måste man se jordbruket vidare än bara som livsmedelsproducent. Sannolikt finns starka motkrafter mot att göra de förändringar av CAP som behövs för att möta behoven från planeten, ekosystemen, djuren och konsumenterna. Svenska EU-parlamentariker har dessutom valt att inte delta i EU-parlamentets jordbruksutskott. Med global handel står EU och Sverige inför jätteutmaningar.

Vad vill socialdemokraterna egentligen med livsmedelsstrategin?

”Endast jordbruket är ett reservat för en föråldrad produktionsform, för en småföretagsamhet som står konsumenterna dyrt. Vi vet att det går att industrialisera jordbruksnäringen. I stora ”fläskfabriker” kan vi producera billigare och tack vare en mer industrialiserad produktion kan vi dag köpa kyckling till ett någorlunda hyfsat pris.” Detta är hur Socialdemokraterna såg på jordbruket 1966. Och utvecklingen gick mot storskalighet och ”fläskfabriker” på fel sätt. Motreaktionen kom när man hade satt nästan alla sinsuggor i bås, byggt upp en storskalig kycklingproduktion på felaktiga premisser och accepterade att korna stod inne året runt i K-jordbruken i Norrland. ”Man får räkna med viss dödlighet i en intensiv produktion. Det är ekonomiskt försvarbart” sa slaktsvinsproducenterna. Reaktionen på 80-talet kom från starka opinionsbildare som Astrid Lindgren, Marit Paulsen, djurskyddet och arga veterinärer. Det var då vi fick Scans och Svensk Fågels djuromsorgsprogram och djurskyddslagen 1988. Och vi fick motsvarande diskussion i EU i samband med bl a galna ko-sjukekrisen under 90-talet.

Men frågan är om inte synsättet från 60-talet även nu genomsyrar regeringens proposition om en ökad svensk livsmedelsproduktion. Det är mycket fokus på produktivitet, strukturomvandling och att även att ändra jordförvärvslagen så att bolag ska kunna köpa jordbruksmark (se tidigare blogg). I budgetpropositionen 2016 är Sveriges mål att EU:s gemensamma jordbrukspolitik skall ha som mål en ”avreglerad, marknadsorienterad och konkurrenskraftig jordbrukssektor styrd av konsumenternas efterfrågan samt klimat- och miljömål och där hänsyn tas till djurskydd”. Det återkommer; avreglerad, marknadsorienterad och konkurrenskraftig. Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen har kritiskt analyserat frågan kring ökad produktivitet och hävdar, säkert med all rätt, att det är tveksamt om detta leder till fler jobb, utan snarare tvärtom. Gunnar och Ann-Helen (www.hungryandangry.se) har gjort flera inlägg i debatten och formulerat ett eget förslag till strategi. Jag har tidigare blogg skrivit om kritiken mot regeringens proposition och Alliansens följdmotioner.

Jag lyssnade med stort intresse på radioprogrammet Meny med Thomas Tengby. Han har tidigare utmärkt sig för bra och analyserande program och ett intresse för hur livsmedlen produceras. Jag konstaterar också att han fattat att en av kärnfrågorna kring livsmedelsstrategin är kritiken mot att konsumenternas ska ansvara för ökningen av livsmedelsproduktionen kontra politikernas ansvar för under vilka ramar och förutsättningar produktionen ska öka. Jag har tidigare lyssnat på kulturgeografen Anders Wästfelt och hans mycket intressanta analys av utvecklingen av svenskt jordbruk – från prisstöden på 70 – 80-talet med mer än 100 %s självförsörjning, till avregleringen, omställning 90, till påregleringen vid EU-inträdet. Hans förklaring till ökad spannmålsproduktion och minskad animalieproduktion är skillnaderna i insatser av arbete och produktionsmedel (och inte enstaka svenska särregler). Om dessutom konsumtionen av vissa livsmedel som kött ökar, så minskar den svenska andelen. Jag tycker att lantbruksnäringen ibland tar till brösttoner när marknadsandelen minskat, medan produktionen inte minskat i samma omfattning. Åter upprepas med en dåres envishet att vi har 50 %s självförsörjning. Var kommer denna uppgift ifrån och vilka livsmedel gäller det? Vi har en global handel säger Anders Wästfelt (sedan EU skrev på WTO-avtalet), men vi har ingen global institution som utjämnar villkoren. Men hur är det med Codex Alimentarius? Ska den inte i alla fall sätta gränser för folkhälsa och miljö? Vi kanske inte kan tänka i termer av självförsörjningsgrad, men vi måste ha ett kristänkande, vara rädda om den svenska åkermarken och vi ska definitivt inte ta bort beteskravet – tvärtom! sa Anders Wästfelt. Anders Ygermans uttalande om att köpa mat från grannländerna ger rysningar. Och då har ändå suttit i miljö – och jordbruksutskottet.

Torbjörn Fagerström – 944 bloggar och 11 år senare

Den första bloggen skrev jag i mars 2006 uppmuntrad av Svenskt Sigills PR-konsult och påhejad av informationsansvarig Anna Wahlberg. Den handlade om en pressträff ordnad av SLU kring genteknik. http://gunnela.nu/2006/03/30/gmo-debatten-har-bara-borjat/. ”Jag är så trött på GMO-debatten” sa Torbjörn Fagerström, prorektor vid Lantbruksuniversitetet SLU, när han inledde SLU:s presseminarium kring genteknik den 23 mars. Forskarsamhället må tycka att debatten har hållit på länge och att opinionsbildare och intresseorganisationer är okunniga och skräms i onödan. Men för svenska media och konsumenter har debatten just börjat”. Så rätt jag fick för nästan elva år sedan.

I går pratade Torbjörn Fagerström för Sällskapet Stockholms Akademiker om genteknik och växtförädling. Det intressanta kanske var det som han inte sa. Och med känsla för målgruppen fick han skrattarna med sig när han raljerade över marknadsföringen av GMO-fritt från CityGross och Leksandsbröd och pekade ut Green Peace som okunniga miljöaktivister. Han hävdar bestämt att det inte finns några bevis för att GMO-grödor ger problem med hälsa eller miljö. Det har ju EFSA utvärderat! Då är det ändå välgörande att höra att han pekar på att även genteknik kan missbrukas precis som traditionell växtförädling. Han anger herbicidresistens som ett exempel på olämplig tillämpning av genteknik. Herbicidresistens (resistens mot ogräsbekämpningsmedel) kan, som är väl känt, spridas till ogräs. Och då är det faktiskt herbicidresistens som dominerar som egenskap i de GMO-grödor som odlas på stora arealer i världen som soja och majs och de som ligger för godkännande inom EU. Vad Fagerström inte heller berättar är att detta också hänt med Monsantos GMO-soja. Sojans resistens mot Round-Up (glyfosat) har spritt sig till ett antal ogräs, vilket gjort att Monsanto tvingats lägga in resistens mot andra typer av ogräsbekämpningsmedel. Därmed minskar inte användningen av bekämpningsmedel. Han pekar på den stora kommersiella tillämpningen med odling av bl a GMO- soja, majs och raps i världen som ett bevis för att dessa GMO-grödor är ofarliga. Och det trots att just dessa grödor har egenskapen herbicidresistens. Var finns logiken? Han ger Sverige beröm för att man röstar JA till GMO i Bryssel, vilket ju inte gäller längre. Men nämner inte att hela lantbrukssverige sagt nej till GMO i foder. Och det beror ju f f a på att GMO-soja är en dålig tillämpning av GMO.

På frågan från publiken vad rädslan för gentekniken beror på, framför jag att USA:s och Monsantos introduktion av GMO-grödor i EU skedde på ett mycket klumpigt och okänsligt sätt. Man raljerade över de dumma européernas rädsla för ny teknik. Torbjörn Fagerström håller med. I de senare konsumentundersökningarna har skett en förskjutning mot att ifrågasätta tillämpningen snarare än gentekniken som sådan. Men det handlar också om makten över maten. Vi är nog många som är överens om att riskvärderingen bör inrikta sig på slutprodukten d v s växtsorten snarare än den teknik som använts för att framställa nya växtsorter. Det finns många bra exempel på hur den nya ”gentekniken” kan bidra till sjukdomsresistenta grödor typ potatis och perenna grödor. Men det har snackats om mer positiva tillämpningar av gentekniken i årtionden utan något mer konkret har hänt. I propositionen om en nationell livsmedelsstrategi lyfts behovet av svensk/nordisk växtförädling, och det är bra. Detta stöds också av allianspartierna.

Politiker ta ert ansvar!

Menar allianspolitikerna verkligen allvar med sina följdmotioner i anslutning till regeringens proposition om en nationell livsmedelsstrategi. Så här säger bl a Liberalerna: ”Utbudet av livsmedel som produceras och förädlas bör motsvara det som efterfrågas av konsumenterna. Det bör inte vara politiken som avgör vilka livsmedel vi producerar och konsumerar i framtiden. Alliansen vill istället att konsumenters efterfrågan ska styra vilka livsmedel de vill konsumera och att skapa förutsättningar för att möta detta behov”. Är man snäll, tolkar man detta som en reaktion på att regeringen vill införa kvantitativa mål för den ekologiska produktionen och konsumtionen. Det vill nämligen inte Alliansen. Men formuleringarna är generella och kan mycket väl tolkas som, att om vissa konsumenter vill ha billiga hårt besprutade svenska grönsaker så ska de få det. Vill konsumenterna ha kött från svenska djur, som står lika trångt som i EU, ska man få det. För att inte tala om griskött från svenska suggor som står i bur, större delen av tiden. Det är minst sagt ganska anmärkningsvärda och skrämmande uttalanden från Alliansen. Man fråntar sig sitt politiska ansvar och lämnar över till marknaden och konsumenterna att verka för hållbar konsumtion, att skydda miljön och framför allt att ge djuren som kännande varelser ett rimligt skydd och ett gott djurliv. Och det måste gälla alla svenska djur.

I Plånboken i P1 hör jag statssekreterare Elisabeth Backteman tala om att det är konsumenternas efterfrågan som styr vad som ligger på tallriken. Men hon talar också varmt om svenska mervärden som ett gott djurskydd och låg antibiotikaförbrukning. Politiker måste ta ett ansvar för att lagstifta om värden som en majoritet av befolkningen står bakom. Även om det kan vara obekvämt i möte med några arga representanter från lantbruksnäringen och livsmedelsindustrin. Det fråntar inte svenskt lantbruk och svensk livsmedelsindustri möjligheten att ytterligare stärka förtroende och kvaliteten på sina produkter genom att införa kvalitetsprogram med certifiering. Men certifieringar som det irländska Origin Green kan inte ersätta ett fullgott lagligt skydd av djur och miljö. Frivilliga certifieringar som ett alternativ till lagstiftning är ett förslag som finns i Centerpartiets 90 beslutspunkter. Det finns många bra förslag i centerns motion, men tyvärr också ett förslag om att ta bort förprövningen av djurstallar. KD vill också detta liksom att ta bort beteskravet för kor i lösdrift.

Lantbruksnäringen och vissa politiker talar om starka svenska mervärden som merkostnader, när det är dessa som faktiskt ger mer betalt. De är just mervärden. Moderaterna talar fortfarande om att man inte kan få mer betalt för lagstiftning, när det faktiskt är just det man får d v s mer betalt för – ett gott djurskydd. Det är bara att gå ut i butik och läsa ICA:s och COOP:s marknadsföring av svensk djurskyddslag.

I Sverige och inom EU har vi tillsammans utformat regelverk (förordningar och direktiv) för att skydda konsumenterna från farliga kemikalier, miljögifter, skadliga bakterier, läkemedelsrester mm. Vi har satt upp regler för hur kemiska ämnen ska godkännas och för att skydda den biologiska mångfalden. Djurskyddsförordningar och djurskyddsdirektiv syftar till att ge djuren en god djuromsorg. Många av djurskyddsdirektiven har haft Sverige som förebild och bygger på gemensam kunskap om djurens behov och naturligt beteende. Väl medvetna om att regelverk måste till och att marknaden i många inte långsiktigt kan säkra värden, som man inte kan få betalt för på marknaden.

Mer ris än ros för regeringens handlingsplan kring Livsmedelsstrategin

Naturskyddsföreningen uppskattar att handlingsplanen fastställt mål för ekologisk produktion och konsumtion och det finns fler som tycker detta är lovvärt. Men visst känns det som en eftergift till Miljöpartiet. Det var en av frågorna som Alliansen tidigare reagerat negativt på och nu upprepar man kritiken. Det är marknaden som ska avgöra den ekologiska konsumtionens storlek. Erfarenheten är att när kommunerna ställer krav på hög andel ekologiska livsmedel, är risken stor att det blir import. Om man inte som Uppsala säkrar att de ekologiska produkterna ska följa svensk djurskyddslag. WWF anser att det ekar tomt när det gäller att gå mot ökad hållbarhet. ”Varken långsiktig hållbarhet eller de svenska miljömålen kommer att nås med regeringens livsmedelsstrategi” säger WWF. Man vill också ha mer åtgärder för att stimulera naturbete. Detta kommer dock upp som en åtgärd i handlingsplanen.

Jag förstår Livsmedelsföretagen, som med all rätt saknar åtgärder med fokus på förädling och livsmedelsindustri. Det är fortfarande en tydlig produktionsstrategi. LRF jublade över strategin ända tills handlingsplanen kom – lite förvånande, eftersom det i propositionen inte kom några löften om sänkta skatter eller inga nya skatter och ingen sänkning av regelverket på miljö och djurskyddsområdet. Jag tror man knyter orimligt höga förhoppningar till instruktionen till myndigheterna om konkurrenskraft (se tidigare blogg). Men åtgärdspaketet som presenteras i veckan handlar mer om utvecklingsprojekt hos myndigheterna.

Annars tror jag många av oss kan stödja förslaget på svensk växtförädling – med eller utan GMO. Det känns som ett akut behov och inte minst i skenet av klimatförändringarna. Vi har ju fått fortsatta problem med torka och brist på grundvatten i östra delarna av Sverige. Det är också positivt att markens bördighet har uppmärksammats.

Gunnar Rundgren har gjort en djupgående mycket kritisk analys av regeringens proposition. Det finns enligt Gunnar en genomgående fokusering på produktivitet och strukturomvandling som lösning på konkurrenskraften och hållbarheten. Men det är tveksamt om ökad produktivitet bidrar till miljömål, som en giftfri miljö och kanske inte heller ett rikt odlingslandskap. Han har uppmärksammat två frågor som har fått alldeles för lite uppmärksamhet i debatten. Regeringen föreslår en ändring i jordförvärvslagen, vilket innebär att aktiebolag kan förvärva mark. Jag rekommenderar en läsning av SLU:s Framtidsberättelser från lantbruket år 2030. Min reflektion när jag läste boken var att en av knäckfrågorna verkar vara ägandet av marken. Om storföretagen tar över finns helt andra drivkrafter och kortsiktighet i förvaltarskapet av jorden. Därför är scenarios som ”storföretagen styr” en skrämmande utveckling. Här har politikerna helt tappat ansvaret och de innebär bristande respekt för marken som ekosystemresurs och djuretik.

Den andra frågeställningen är CAP. Den berörs knapphändigt. Många bönder, inte minst de som har betande djur är till stor del beroende av EU-stöd för sin överlevnad. Men i budgetpropositionen 2016 är Sveriges mål att EU:s gemensamma jordbrukspolitik skall ha som mål en ”avreglerad, marknadsorienterad och konkurrenskraftig jordbrukssektor styrd av konsumenternas efterfrågan samt klimat- och miljömål och där hänsyn tas till djurskydd” Jag har mött många i Bryssel, som skakat på huvudet över Sveriges ointresse för att ta hem EU-pengar till sina bönder. Finland nämns ofta som exempel på en skicklig förhandlare, som räddat hem betydligt mer EU-medel. Men med Brexit blir EU:s budget kraftigt nedskuren. Det kommer bli strid på kniven om EU:s jordbruksbudget. Jag har hört konsumentrepresentanter jubla när pengar till jordbruket prutas. Förstår man inte att det negativt påverkar miljö, hållbarhet, djuretik och priset till konsumenterna.