Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

”Mindre, men bättre kött” var och är budskapet från föreningen Vi Konsumenter när vi tog tag i frågan redan 2011. Vår debattartikel ”Att äta mindre kött är allas ansvar” publicerades i SvD i februari 2014 – för drygt tre år sedan. Och köttdebatten har fortsatt med hög intensitet. Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremens debattinlägg i Svenska Dagbladet, 10 augusti, ”Bättre för klimatet med fler betesdjur” har rört upp mycket känslor. Om man skriver att ”Det bästa alternativet till intensivuppfött nötkött är inte kyckling eller sojaprotein utan naturbeteskött. Det bästa alternativet till en intensifierad mjölkproduktion är inte havredryck eller läsk utan betesbaserad mjölk” så är det klart att motkrafterna mobiliserar. Veganer, Mat – och miljöinformation, Oatly m fl kan väl knappast acceptera att hållandet av nötkreatur och får i någon form kan vara en positiv klimatåtgärd. Chalmers har i tidigare debattartikel i SvD pekat ut nötköttet som den största miljöboven. Och kycklingbranschen ordnar en hållbarhetsbrunch den 23 augusti!!

Jag läser också ett inlägg från Javier Godar, från Stockholm Environment Institute, som pekar ut nötkreaturen som huvudorsaken till skövlingen av regnskogen. Att bli vegetarian skulle kunna halvera de mat-relaterade utsläppen per capita säger Godar. Elin Röös, SLU (Köttguidens skapare) och Maria Nordborg, Chalmers skriver som replik i SvD: ”Det finns inga studier, gamla eller nya, som stöder påståendet att svenska naturbetesmarker generellt sett kan lagra in så mycket kol att det kan kompensera för idisslarnas metangasutsläpp. I en klok diskussion måste idisslarnas växthusgasutsläpp vägas mot de fördelar som betesbaserad livsmedelsproduktion innebär”. Och Gunnar och Ann-Helen pekar på att deras debattinlägg inte bara tar upp betesmarkernas potentiella kolinlagring. Det handlar också om djurhållningens industrialisering. Jag håller med Elin Röös när hon och Maria Nordborg klargör att man håller med Rundgren och Meyer von Bremen om att betesbaserad lamm-, nöt- och mjölkproduktion har många fördelar, inte minst vad gäller djurvälfärd och bevarandet av den biologiska mångfalden. Dessutom är grovfoderbaserad animalieproduktion resurseffektiv eftersom djuren omvandlar gräs och andra fiberrika foderråvaror som människor inte kan äta till näringsrika livsmedel. Vi får inte glömma att livsmedelstrategin faktiskt innehåller en målsättning att öka produktionen av naturbeteskött.

Världsnaturfonden, WWF gör för närvarande en utvärdering av Köttguiden. Köttguiden togs över från SLU och publicerades 2015. Kriterierna var biologisk mångfald, bekämpningsmedel, djurens välfärd och klimatet. 2016 utökades kriterierna med antibiotikaanvändning, efter tydligt önskemål från såväl konsumenter som producenter. I Finland har WWF valt en annan väg för sin köttguide. Man har bara miljökriterier inklusive näringsläckage med omtanke om Östersjön. Man har marknadsfört den tydligt ut till konsumenterna. I Sverige har det varit ganska tyst kring Köttguiden sedan maj 2016. Det är synd tycker jag. Den är trots förenklingarna en bra faktabas för valet av olika sorters kött. Att vi i Sverige skulle råda WWF att utesluta djurvälfärd och antibiotika som kriterier, ser jag som uteslutet. Jag vill se mer offensiv marknadsföring av svensk Köttguide. Jag vill gärna hitta mer naturbeteskött i butik. Hur ska regeringen stimulera till ökad produktion? Jag vill att ”svenska” mejeriföretag tydligare marknadsför att den svenska mjölken och osten mjölken kommer från kor, som betar på sommaren.

I DN diskuterar Marja Lemne och Torbjörn Larsson, Södertörns högskola respektive Stockholms universitet den svenska förvaltningsmodellen under rubriken ”Dags för politikerna att komma närmare verkligheten”. I dag ska fristående myndigheter inom ramen för instruktioner, budget och regleringsbrev fatta beslut om och driva detaljlagstiftning, kontroll, regeringsuppdrag, stimulansåtgärder, registerhållning m m m m. Den modellen har vi levt med i århundraden. Att delegera föreskriftsuppdraget till myndigheterna anses bl a skapa önskvärd flexibilitet. Men det innebär i realiteten att politikerna fråntar sig sitt ansvar – man håller frågorna på armslängds avstånd, som debattörerna i DN anför. Så fort det bränner till, brukar ministrarna också tala om att man inte får utöva ministerstyre, d v s man kan inte lägga sig i myndigheternas ansvarsomåden. Det politiska ansvaret var också temat för Vi Konsumenters m fl seminarium i Almedalen. Inom vilka ramar ska svenska livsmedel produceras när det gäller hållbarhet, hälsa, miljö, klimat och inte minst djurskydd (se tidigare blogg)? Slutsatserna från seminariet var nog tyvärr att politikerna fortfarande vill hålla vissa frågor på armslängds avstånd och överlämna till marknaden och konsumenterna att styra utbudet och efterfrågan.

Myndigheterna inom lantbruket och livsmedelsproduktionen har varierat genom åren – Veterinärstyrelsen, Jordbruksnämnden, Lantbruksstyrelsen, Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten. Jordbruksverket och Livsmedelsverket har i dag stor betydelse för utvecklingen. Det är ju därför lantbruksnäringen respektive NGO:s inom miljö och djurskydd sätter blåslampan på myndigheterna. Jordbruksverket har nyligen trots regeringens uttalande i livsmedelsstrategin föreslagit en sänkning av svenskt djurskydd i ändringen av djurskyddsföreskrifterna för gris. Djurskyddet och Vi Konsumenter har i skrivelse till landsbygdsministern påpekat detta. Detta är ett exempel på att myndigheterna agerar utanför politiskt ansvar. Djurskyddsutredningen 2011 föreslog en långtgående delegering till Jordbruksverket att utfärda djurskyddsföreskrifter. Syftet var flexibilitet och förenkling. Konsumentorganisationerna reagerade just på detta p g a att man fråntog politikerna sitt ansvar. . Djurskyddsförordningen från 1988 innebar att regeringen tog ett ansvar. Man ville säkerställa att stallar och ny teknik ska förprövas, att korna skulle få komma ut på bete sommartid, att grisarna skulle få gå lösa och ha tillgång till halm eller motsvarande och att hönorna fick tillgång till sittpinne, rede och sandbad. Nu hoppas jag att regeringen tar sitt politiska ansvar och lägger en proposition kring en ny djurskyddslag och en förordning värd namnet.

Lantbruksnäringen anser genom ett uttalande av Palle Borgström, LRF, att innehållet i den kommande djurskyddspropositionen kommer att vara det som är avgörande för böndernas möjligheter att stärka konkurrenskraften och öka produktiviteten. Vad menar LRF med sitt uttalande? Är det verkligen svenskt djurskydd, som är avgörande för konkurrenskraften? Måste Palle Borgström säga så, som något slags löfte från LRF-stämman 2014? Missar man inte att det finns tydliga uttalanden från politiker och handeln att svenskt djurskydd är det starkaste mervärdet för svenskt kött, mjölk o s v? Att behålla och utveckla det svenska djurskyddet blir enligt min mening avgörande för svenska livsmedels efterfrågan från svenska konsumenter och bidra till konkurrenskraften.

När det gäller Transportstyrelsens agerande, kan man konstatera att det fanns en klar rekommendation från regeringen och IT-ministern Anna-Karin Hatt ( C ) 2011 att outsourca (finns det inget bättre svenskt ord) myndigheternas IT-verksamhet med stöd av en rapport från Riksrevisionen. IT-verksamheter är dyra. Men Riksrevisionen ansåg också att regeringen borde se till att det skulle tas fram riktlinjer för hur myndigheterna prövar om deras it ska utföras internt eller externt. Enligt Riksrevisionens granskning hade det stora flertalet myndigheter då inte gjort en sådan prövning. Undrar om de gjort det nu. Tveklöst gjorde generaldirektören för Transportstyrelsen ett allvarligt fel och t o m bröt mot flera lagar när hon outsourcade IT-verksamheten till IBM. Men förre GD har tydligt deklarerat att många fel gjordes redan innan ny GD tillträdde. Och var fanns Transportstyrelsens styrelse med Rolf Annerberg i spetsen? Annerberg är ju inte min favorit sedan Konkurrenskraftutredningen. Jag ifrågasätter Annerbergs omvärldsanalys och okritiska acceptans av LRF:s analys, när han som princip ansåg att Sverige skulle EU-anpassa svenskt regelverk för djurskydd och miljö. .

När jag kom till Almedalen första gången 2006 ordnades det ca 1000 seminarier. Man hade tid och möjlighet att lyssna och fortbilda sig inom nya områden. Det kändes hanterligt. Det var valår och jag glömmer inte presskonferensen på Visby Hotell då Alliansen annonserade att man ville avskaffa fastighetsskatten. Ett av de första seminarier, som Djurskyddet Sverige ordnade var på tre timmar. Och vi hade inga problem med att fylla tiden. Djurskyddet Gotland bjöd dessutom på härlig förtäring. Jag saknar den tiden. I år var det 4000 seminarier och den normala tiden är 45 minuter eller högst en timme. Jag gjorde ett försök att bjuda in till två timmars politikersnack, men fick korta till en timme. Och då fick jag ju med hela högen (se tidigare blogg). Jag klagade redan förra året på att en-timmes seminarier blir väl korta och snuttifierade. Nu tycker jag problemet är allt man missar. Man får be om ursäkt, för att man inte hinner med allt man vill. Man faktum kvarstår – Almedalen är en fantastisk mötesplats. Vi som vill ha bekräftelse blir rikt belönade av igenkännanden och kramar. Och här träffar man folk, som man aldrig skulle stöta på annars. Det ger möjlighet till början till ett fortsatt samtal. Men Eva Eriksson som jag försökte nå, lyckades jag inte med.

Dyrt – ja att bo och kanske för de som måste hyra dyra mötesplatser. Jag har förmånen att bo hos Anna, sedan många år tillbaka. Högskolan tog 800 kr för ett rum för 20 personer. Men här kan man gå på mängder av högkvalitativa seminarier, som inte kostar ett öre. Jag tog chansen att besöka Gotlands Slagteri. Ett bra och professionellt upplägg. Det ångrar jag verkligen inte. Jag håller inte med kritikerna som talar om elit och rose´-pimplande. Själv känner jag mig verkligen inte som elit och drack bara ett – säger ett glas rose´. Här finns en unik möjlighet att samla politiker som ändå är på plats. Och I Visby finna ju inga avstånd – allt är nära. Många kritiker har dessutom inte varit i Almedalen. Surt sa räven! Nästa år blir väl ett hysteriskt valår. Men sedan? Redan förra valåret 2014 talade man om Almedalens undergång, men så blev det ju verkligen inte. I alla händelser så har jag och Anna tankar om vad vi skulle kunna göra nästa år. Den som lever får se!

Den 20 juni klubbade riksdagen en svensk livsmedelsstrategi. En unik sådan, anser Sven-Erik Bucht, och han har kanske rätt. Tidigare jordbrukspolitiska beslut har snarare talat om avreglering och minskning. Nu ska den svenska matproduktionen öka. Men hur, är man fortfarande inte överens om. Lantbruksnäringen, Livsmedelsindustrin och Dagligvaruhandeln sätter blåslampa på myndigheterna, f f a Livsmedelsverket, som bör få ett tydligt främjandeuppdrag. Man talar varmt för förenklingar. LRF vill sänka skatter och förenkla så att svenska bönder ska få samma förutsättningar som sina nordiska konkurrenter. ”Förenkla reglerna, lär av goda exempel i andra länder och branscher. Se till att villkoren i form av regler, skatter och avgifter ligger på samma nivå som hos våra konkurrentländer” säger Palle Borgström. Men varför vi ska välja svensk mat om den produceras på samma sätt som i konkurrentländerna och dessutom alltid kommer vara dyrare p g a klimat, skatter, byggkostnader, löner o s v, o s v. En av de viktigaste frågorna är just: Hur ska jag som konsument kunna lita på att svensk mat är det bästa hållbara alternativet? Det är därför vi d v s Vi Konsumenter, Sveriges Konsumenter, WWF Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen, World Animal Protection och Djurskyddet Sverige bjudit in representanter från alla åtta riksdagspartier i Almedalen den 4 juli, för att samtala om det politiska ansvaret. Även om en livsmedelsstrategi klubbats i riksdagen, kommer det krävas politiska beslut i många frågor. Det duger inte att överlämna till myndigheter och marknaden att lösa frågor kring hållbar produktion och konsumtion, nationella miljömål, djurskydd och folkhälsa.

Ska vi nu äntligen få en ny djurskyddslag? Mycket var bra med Eva Erikssons förslag 2011. Men jag citerar Vi Konsumenters yttrande till djurskyddsutredningen 2012 ”För att uppfylla utredningsdirektivets direktiv om förenkling och flexibilitet har utredningen föreslagit att Jordbruksverket får uppdrag att utforma föreskrifter för lantbrukets djur i stället för att reglera detta i lag eller förordning. Det är tveksamt att en stor del av lagstiftningen för livsmedelsproducerande djur överlämnas till den ansvariga myndigheten, Jordbruksverket, utan politiskt inflytande. En fördel är ökad flexibilitet, men djurskydd – konsument- och producentaspekter ska vägas mot varandra och det kräver stort deltagande. Risken är att regelverket blir utformad av Jordbruksverkets tjänstemän – en expertreglering”. Vi kan konstatera att det redan hänt att Jordbruksverket utarmat djurskyddet med sitt senaste förslag på ändring av djurskyddsföreskrifterna.

Hur ska man säkra ett rättssäkert och förutsägbart djurskydd som gynnar både djurhållare och kontrollant? I debatten kring svenska regler f f a djurskyddsreglerna florerar begrepp som målstyrning, funktionskrav, flexibilitet och förenkling. Men är det lösningen som säkrar ett gott skydd av djuren och ger bonden trygghet med att veta vad som gäller? Och hur ska man i så fall hantera meningsskiljaktigheter och olika bedömningar mellan kontrollant och djurhållare? När djurskyddslagen och djurskyddsförordningen kom 1988, innebar det att då bäst kända teknik och sunt bondförnuft inordnades i lagstiftningen. Mycket av förordningens konkreta förslag tillämpades redan av kloka bönder. Lagstiftningen syftade till att fånga upp ”svansen”. Men visst blev det ”krig” kring förbudet mot sinsuggbås (se tidigare blogg), burförbudet för höns, kodressörer och utrymmeskrav. Även beteskravet var uppe till debatt. Men i dag har vi ökad kunskap om djurens naturliga beteende och vad som främjar en god djurhälsa. Jag kan med rätt hävda att svenska djurskyddsföreskrifter har bidragit till friska svenska djur och låg antibiotikaförbrukning.

Jag har fått en ny favorit, som jag citerat i bloggen tidigare – Per E. Falk som skriver i Jordbruksaktuellts bilaga EkoWeb. Per skriver om att vi borde vara överens med konsumenterna om detta med betande kor. En överväldigande majoritet av konsumenterna anser att kor ska gå på bete. Och ska vi vara helt ärliga tycker allt korna det också. Så stort tack till alla mjölkbönder som faktoskt har djuren på riktigt bete och inte bara i en mer mindre stor rastfålla, skriver Per.

Den 22 maj avtackade jag Helena Jonsson som avgående ordförande för LRF på uppdrag av Djurskyddet Sverige och Sveriges Konsumenter. Min kära kompis Helena Elmquist, Odling i balans gav mig Helena Jonssons bok, ”Sverige ser inte ut som du tror” , eftersom jag inte har Swish (skämmigt). Jag har inte läst hela boken, men en reflektion av förordet är – bönder är olika. Var det så att alla var kunniga, insiktsfulla och hade gemensamma värderingar, så kanske man kunde säga som Helena säger: ”När allt kommer omkring är det vår dagliga omsorg som garanterar världens bästa omsorg om djur och miljö – inte lagstiftningen”. Och visst är det så att lagstiftning inte räcker, men den lägger en gemensam ribba, som vi enats om när det gäller skyddet av miljön och skyddet av våra djur. Lagstiftningen ska vara och är förebyggande och bygga på vetenskaplighet och värderingar.
Sanningen är att det finns vitt spridda uppfattningar bland bönder kring hur lantbrukets djur ska hållas och skötas. Det är ingen hemlighet, eftersom det förekommit debatt kring detta i lantbrukspressen. Vissa tycker det är acceptabelt att regelmässigt stänga in suggor i bur, medan det är otänkbart för andra och de klarar frigående grisning galant. En majoritet av mjölkbönderna vill ha sina kor på bete, medan Stefan Gård vill avveckla allt svenskt djurskyddsregelverk för kor f f a beteskravet. Palle Borgström, ny LRF-ordförande går ut i ”Svenska Måltider” och hävdar att ”Det är viktigare att se till att grisen har en bra miljö, än att boxen har ett visst antal kvadratcentimeter”. Men hallå där, just gott om utrymme är något som ger bra miljö och som bidrar till ett gott hälsoläge. Det anser även EU. Vi kan förvänta oss en fortsatt diskussion med LRF, om att våra regler ska vara förebyggande och lägga en acceptabel ribba för skyddet av våra djur. Men knäckfrågan är varför jag ska välja svenskt kött och svenska mejeriprodukter om jag inte vet att vi har nästan världens bästa djurskydd. Djurskydd har ju jättehög prioritet bland svenska konsumenter.

Är det ”inrikespolitik” som gör att Helena Jonsson i boken sprider det felaktiga mantrat att man inte kan ta mer betalt för lagstiftning. Det är ju precis vad ICA och COOP gör d v s marknadsför svensk djurskyddslagstiftning och som gör att julskinkan blir dyrare. Dessutom hävdar Helena felaktigt att Finland inte har något lagstiftat beteskrav för kor. Det finns ett lagstiftat beteskrav för uppbundna kor och kvigor. Det är de med lösdriftsbesättningar som släpper ut korna på bete som kan få EU-ersättning. Det är inte acceptabelt att använda felaktiga fakta för att bygga under sin argumentation.

Miljö – och jordbruksutskottet, eller snarare Alliansen, riktar sju uppmaningar till regeringen. En verkar vara ett direkt citat av Konkurrenskraftutredningen d v s ”Det innebär att alla nationella regler som går längre än de gemensamma EU-reglerna kan riskera att försämra konkurrenssituationen för svenska företag. Miljö- och jordbruksutskottet menar därför att nationella, mer långtgående regler alltid ska vara väl motiverade och prövas noga.” Man kan konstatera att i stort sett allt svenskt regelverk när det gäller djurskydd, bygger på vetenskap om djurs behov och har också stöd i många EFSA-rapporter. När det gäller lättnader vid försäljning av viltkött, kan noteras att 30 % av vildsvinen var bärare av salmonella i en studie och man hittade också yersinia. Hur är det med kravet på livsmedelssäkerhet?