Sverige har dålig koll på hur antibiotika används till djur – vi är inte transparenta!

Det är HUR antibiotika används som vi har dålig koll på. Vi är duktiga i Sverige på att föda upp och hålla friska djur och har därmed låg antibiotikaförbrukning. Det beror på duktiga bönder, bra förutsättningar, kompetenta veterinärer och bra regelverk. Förekomsten av resistenta bakterier är låg jämfört med många andra länder. Den studie jag refererade i förra bloggen är ett exempel. Det finns ett starkt politiskt stöd kring antibiotikafrågan hos Sveriges politiska ledning. Är det skälet till att vi inte tar tag i våra svaga sidor. Vi är faktiskt inte transparenta. Sedan 90-talet har vi tjatat på regeringen och Jordbruksverket att det krävs ett system för att samla data över läkemedelsbehandlingar på gårdsnivå så att man kan utöva benchmarking mellan gårdar och kunna redovisa förbrukningen av antibiotika till olika djurslag. Även den s k djursjukdatautredningen 2005 konstaterade att det fanns stora brister. Frågan kommer upp varje möte med gruppen mot antibiotikaresistens på Cirkusberget. Varje gång redogörs hur exempelvis grisuppfödarna dokumenterar sina behandlingar. Men vad händer sedan? Studier har ändå visat att det är stora skillnader mellan gårdar i behandlingsfrekvens. Av den antibiotika som såldes till grisproduktionen 2015 är 25 % den typ av antibiotika som ska användas i foder eller vatten. En studie visade att 40 % av besättningarna använde zinkoxid mot avvänjningsdiarreé. Villkorad läkemedelsbehandling i mjölkproduktionen VILA, kräver uppföljning av läkemedelsbehandlingar, men motsvarande system finns inte för s k delegerad/villkorad läkemedelsbehandling för gris, nötkreatur, lamm. Vi kan exempelvis inte redogöra för hur mycket antibiotika som används till kalv i Sverige. Det pågår ett pilotförsök att äntligen inkludera läkemedelsbehandlingar i produktionsuppföljningssystem för grisar som Pig Win- Men räcker det?

Nu satsar EU-kommissionen på att ställa krav på medlemsländerna på att redovisa hur man systematiskt arbetar med en omdömesgill antibiotikaanvändning, djurhälsa och djurvälfärd. Många länder satsar på att inte bara kartlägga den totala förbrukningen av antibiotika utan också följa upp användningen på gårdsnivå för att verka för en minskad användning. Danmark, Tyskland, Nederländerna har metodiskt jobbat med frågan i flera år. Norge och UK är på gång liksom Finland och Schweiz. Ska Sverige släpa efter? Den nya tillsynsmyndigheten HFAA (Health and Food Audits and Analysis) tidigare FVO, ska under året besöka ett antal länder för att studera hur man jobbar med frågan. Myndighetens ändrade namn, tyder på att man också vill fokusera analysen. Hur ska Sverige svara upp mot Kommissionens förväntningar? Och vad ska vi redovisa när det är dags för att HFAA kommer på tillsynsbesök? Vi får besök från andra EU-länder kring hur vi undviker svanskupering, men inte hur vi följer upp antibiotikaanvändningen på gårdarna – eller? Kan vi använda det nordiska samarbetet för att driva den svenska regeringen och svenska myndigheter att ta i frågan. Jordbruksverkets ekonomiska kris får inte drabba ett så högprioriterat område som att bibehålla vårt goda hälsoläge och låga antibiotikaförbrukning till djur.

Nätverket mot antibiotikaresistens

I morgon samlar jag mitt nätverk mot antibiotikaresistens på Cirkusberget på Ingarö. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men vissa har varit med sedan början av 90-talet. Då hade vi en aktiv grupp med namnet IDL, informationsgruppen för djurhälsa och livsmedelskvalitet. Den bildades inför det svenska EU-inträdet 1993 med syftet att hindra att vi skulle få in smittsamma djursjukdomar i landet. Kärntruppen, som bestod av LRF, Slakteriförbundet, Svensk Mjölk och Svensk Fågel, blev senare en avsändare av svenska mervärden som salmonellafrihet och antibiotikarestriktivitet genom nyhetsbrev och pressmeddelanden. Det var mjölkfrämjandet som sågade gruppen p g a otydlig avsändare. Man ville väl inte ha konkurrens, eftersom IDL-gruppen hade varit ganska framgångsrik. På den tiden tyckte man inte heller att man skulle prata om mervärden i uppfödningen. Det var viktigare att introducera Kaffe Latte. Nåväl, det är väl inte på plats att gnälla. 2001 – 2002 formade gruppen i all fall ”Den svenska modellen”, svenska lantbruksnäringens värderingar kring miljö, etik och säkra livsmedel, som antogs av LRF:s styrelse juni 2002.

Vad har hänt sedan dess? Antibiotikaresistens och antibiotika till djur har blivit en global ödesfråga. Att svensk djurhållning har EU:s lägsta antibiotikaförbrukning och låg andel resistenta bakterier har blivit väl känt och marknadsfört. Flera av oss hävdar att svenska djurskyddsbestämmelser kring djurens miljö och skötsel har bidragit till friska djur och därmed till svenska mervärden. Andra hävdar att lagligt djurskydd inte är ett svensk mervärde och friska djur fullt ut är uppfödarens förtjänst. Vi kan väl i alla fall enas om att den svenska modellen varit framgångsrik som bidragit till friska djur och låg antibiotikaförbrukning. Och vem eller vilka ska bestämma vad som är ett mervärde för konsumenterna? Är det styrelseledamöter i LRF eller är det dagligvaruhandeln eller vi som konsumenter?

Till slut en intressant EU-studie som 2013 tittat på skillnaden mellan ekologiska och konventionella grisar i Frankrike, Italien, Danmark och Sverige. Man har studerat resistensen hos tarmbakterier. Rent generellt har ekologiska grisar lägra andel resistenta koli-bakterier än konventionella. Men det är stora skillnader mellan länderna. Inte oväntat har svenska grisar, oberoende av system mycket låg andel. Danska grisar har också betydligt mindre antibiotikaresistens än grisar från Italien och Frankrike. En intressant slutsats är att svenska s k konventionella grisar har väsentligt lägre andel resistenta koli-bakterier i tarmen än italienska och franska ekologiska grisar. Tänkvärt när man formulerar EU:S regelverk för ekologisk produktion?

Värderingar styr forskningen och synen på hållbar matproduktion

Man talar inte sällan om att förslag och åtgärder ska bygga på forskning och vetenskap. Som om forskningsresultat och dess tolkning är värdeneutrala. Så är det ju inte. Forskarna väljer själva sina forskningsområden och vad man vill presentera. Att tolka forskningsresultat handlar inte sällan om att selektera. Som Ann-Helen Meyer von Bremen skriver i sin blogg: ”Alla vill ha en hållbar matproduktion, men vad det egentligen är och hur man kommer dit, råder det mycket delade meningar om, även inom vetenskapen. Hur kan genteknik, konstgödsel och bekämpningsmedel framstå som ”goda” redskap i det enda forskarlägret, men anses som ”onda” i det andra? Den brittiska forskaren Tara Garnett svär i kyrkan när hon säger att vi alla styrs utifrån våra värderingar, även vetenskapsmännen”.

Torbjörn Fagerströms och Jens Sundströms inlägg i DN Debatt i juli kring Livsmedelsverkets rapport om miljönyttan av ekologiskt lantbruk, är väl ett sådant exempel. Fagerström och Sundström handplockade resultat, där ekologisk produktion inte bidrar positivt till hållbarheten. Som alltid försvinner djuretiken i dessa utvärderingar. Varken SLV eller rapportförfattarna ställde sig bakom Fagerströms och Sundströms tolkningar. Ekologisk produktion, som den ser ut enligt EU:s marknadsstandard och KRAV:s regelverk har uppenbara fördelar för miljön och djuren, men klarar inte alla åtaganden när det gäller hållbar matproduktion. Ska jag även ge ett exempel åt andra hållet, kan jag ibland känna att professor emeritus Ingvar Ekesbos sammanställningar i djurskyddsfrågor kanske gynnar fördelarna med djurskyddsåtgärder. Polariseringen kring GMO är också exempel på olika värderingar och tolkningar.

Men vad är hållbar matproduktion? I början av augusti presenterade i SvD Debatt IVA:s arbetsgrupp för livsmedel sina förslag kring Resurseffektiva affärsmodeller. Sveriges och världens största livsmedelsföretag tillsammans med företrädare för branschorganisationer (dagligvaruhandeln och LRF) och institut för livsmedelsforskning har arbetat ¬under ett och ett halvt år. Jag tror många av oss som Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF m fl kan instämma i de ambitiösa mål som gruppen formulerat – fossilt oberoende, en produktion och konsumtion, som inte överskrider de planetära gränserna, kretslopp av näringämnen m m. Men förslaget till åtgärder!! Verkligen inga nyheter, men framför allt fullständigt otillräckliga i en global värld. Man blir förvånad över utfallet med tanke på gruppens sammansättning. Är det en effekt av ett stort antal kompromisser. Då läser jag hellre Axfoods livsmedelstrategi Matkassen 2030. Läs gärna Ann-Helen Meyers replik i Svenska Dagbladet eller på hennes blogg www.hungryandangry.se ”Ett plåster för den halshuggna”.

Jag rekommenderar också varmt att läsa Ann-Helen Meyer von Bremens blogg kring hållbar matproduktion. Speciellt intressant är att läsa om engelska forskaren Tara Garnetts kategorisering av hur värderingar styr förslag till vägval för en hållbar produktion: ” Det är ju också mitt budskap. Enligt Garnett finns tre grupperingar: Producera mer och effektivare, Minska efterfrågan och Förändra matsystemet. Liksom Ann-Helen sympatiserar jag med gruppen: Förändra matsystemet. Man tror inte på marknadens möjligheter att fördela mat och tillgångar rättvist och är ofta skeptisk till handelsavtal som man anser främst gynnar rika länder. Tara Garnett påpekar dock att gränserna mellan dessa tre kategorier inte är knivskarpa och att vi alla kan vara en blandning av dem. Och där finns nog jag.

Dessa bedrövliga djurtransporter – Vad gör Kommissionen?

Så får vi se det igen. Vidriga oacceptabla förhållanden med överhettade bilar, döende djur, brist på rasplatser, vatten och tillsyn. Att jobba med djurtransporter, som jag gjorde under många år i Sverige och i EU, känns som en hopplös fråga. Är det sant som Johan Beck-Friis sa i TV, att Kommissionen stimulerat export av levande djur till Turkiet, så är det upprörande. När djurtransporter blir ett offentligt djursskyddsproblem, brukar Kommissionen säga att man avskaffat exportbidraget för levande djur och att man därmed inte stimulerar till export av levande djur. Är detta ett sätt att minska ett överskott av nötkött i EU? Här borde media verkligen borra i frågan.

Visst är det pengar och krav på låga livsmedelspriser, som driver mot intensiv djurhållning och avvarter kring handel med levande djur. Men att lägga över ansvaret på svenska konsumenter, som LRF gjorde i TV-inslaget i måndags är inte acceptabelt. Det verkar ha blivit ett mantra som LRF framför i alla sammanhang i linje med sin strategi kring livsmedelstrategin. Djurtransporter är väl verkligen ett exempel på ett djurskyddsområde, där vi måste ha gemensamt regelverk, kontroll av regelverken och tuffa sanktioner. Att låta marknaden lösa detta är oacceptabelt. Svenska konsumenter väljer i stor omfattning svenskt kött, och vi kan knappast lastas för att aktörer i många EU-länder skickar djur till Turkiet utan någon som helst kontroll.

Hur ser det ut i Sverige? Vi har en maxtid för transport till slakt på 8 timmar, men djur som inte går direkt till slakt får transporteras mycket längre tid, även om det kräver foder och vatten. 8 – timmars regeln har ifrågasatts från producenthåll och även LRF. Ett skäl har bl a varit problem med för få slakterier i Norrland. Att ta bort tidsgränsen 8 timmar har också drivits av chefredaktören för Jordbruksaktuellt. I början av seklet var svensk kalvexport till Holland ett kritiserat problem. LRF (undertecknad) tillsammans med bl a Slakteriförbundet och Djurens Rätt medverkade till att mejeriföreningarna tog ett ansvar och införde kvalitetskrav på att kalvar inte skulle exporteras. I dagsläget med brist kalv för nötköttsuppfödning är detta inget problem. I media har jag läst att det inte exporteras nötkreatur från Sverige till Turkiet. Men för några år sedan exporterades dräktiga kvigor till länder i mellersta östern. Det var en god affär och svenska kvigor var efterfrågade. Det fanns kritik och uppmärksamhet i media. Vad händer med djuren i importländerna? 2009 fastställde LRF en policy, som angav att vid export och utförsel av levande djur ska säkerställas att djur bedövas före slakt och annan avlivning. Exportbidrag för levande djur bör avskaffas då dessa stimulerar långa djurtransporter. Jag hoppas detta fortfarande är LRF:s uppfattning.

En hållbar svensk livsmedelsstrategi kräver ansvarsfulla politiker

Regeringen lyckades inte leverera en svensk livsmedelsstrategi innan sommaren. Med syfte att få bred politisk enighet förhandlar nu regeringen förslaget till strategi med oppositionen. Nu krävs politiker, som tar sitt ansvar. Politiker, som inte enbart överlämnar ansvaret till marknaden och konsumenterna att säkerställa att vi har en svensk hållbar matproduktion som skyddar människor, miljö och djur. Det finns goda möjligheter att öka den svenska matproduktionen där jordbruket lever upp till de miljö- och klimatmål som regeringen och riksdagen skrivit under på. Strategin måste också ta sin utgångspunkt i våra gemensamma värderingar att främja en svensk folkhälsa och ett gott lagstiftat djurskydd. Vi bör exempelvis äta mindre, men bättre kött. Djuren ska inte bara vara friska, utan kor ska kunna beta på sommaren, grisar ska inte stängas in i bur och djuren ska ha tillräckligt utrymme. Vi vill också ha en ny svensk djurskyddslag som lever upp till dessa krav.

Att sänka miljö- eller djurskyddskrav är fel väg att gå om vi ska öka den svenska matproduktionen. Vi kommer aldrig att kunna konkurrera med den billigaste maten. Det borde inte heller vara där den politiska målsättningen ska vara. Sänker vi våra målsättningar inom miljö och djurskydd riskerar vi tvärtom tappa den marknadsföringsfördel som svensk mat har i dag. En ökad svensk produktion kräver lönsamma jordbruks-och livsmedelsföretag, men varför ska konsumenterna välja att betala mer för svensk mat som inte längre kommer med mervärde? Svensk ursprungsmärkning underlättar för oss som konsumenter, men den måste fyllas med innehåll. Vi som konsumenter måste känna trygghet i att det finns ett ansvar för att lagstiftningen skyddar folkhälsan och djuren och att det finns tydliga mål för att minska klimat- och miljöpåverkan. Med en tydlig ursprungsmärkning och marknadsföring av svenska mervärden finns vinnare med trygga konsumenter och lönsamma bondeföretagare.

Nu gäller det att skapa politisk enighet i dessa frågor så att vi i den fortsatta dialogen kring en handlingsplan kan ge tydliga signaler till myndigheter, bönder, livsmedelsföretag, dagligvaruhandeln och oss konsumenter.

Håkan Wirtén, generalsekreterare Världsnaturfonden WWF
Johanna Sandahl, ordförande Naturskyddsföreningen
Jan Bertoft, generalsekreterare Sveriges Konsumenter
Gunnela Ståhle, ordförande Vi Konsumenter
Louise Ungerth, ansvarig konsument och miljö Konsumentföreningen Stockholm
Roger Pettersson, generalsekreterare World Animal Protection
Åsa Hagelstedt, generalsekreterare Djurskyddet Sverige

Mindre men bättre – kött alltså

Vego har blivit en megatrend enligt intresseorganisationer, media och dagligvaruhandeln. Föreningen Vi Konsumenter väckte frågan om mindre men bättre kött i en workshop i november 2011. Tillsammans med Sveriges Konsumenter, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, WWF och djurskyddsorganisationerna lyftes frågan genom öppna brev till livsmedelskedjans intressenter och i en debattartikel i DN i januari 2014. Sedan dess har det blivit ett väldigt drag i frågan. Men debatten är inte sällan både förenklad och osaklig. Man blandar äpplen och päron. Det är skillnad på kött och kött. Till skillnad från Naturskyddsföreningen som kör sin Vegopepp, med hänvisning till köttets klimatpåverkan väljer Världsnaturfonden WWF att driva rådet, mindre men bättre kött. I WWF:s köttguide ges möjlighet att välja med utgångspunkt från klimat, biologisk mångfald, kemiska bekämpningsmedel, djurvälfärd och antibiotika. Huvudbudskapet är att öka andelen vegetariskt i kosten. Svenskt Kött har tagit fram ett faktaunderlag kring svenska nötkreatur och deras påverkan på klimatet. Rekommenderas! Men jag konstaterar att man inte vågar nämna svenska djurskyddsregler, som beteskravet, när man argumenterar för svenskt kött.

Man hävdar ofta att köttproduktionen skövlar regnskogen i SydAmerika. Men man kan ju inte bunta ihop svenskt naturbeteskött som inte utfodras med sojamjöl med feedlot-kött från USA eller gris och kyckling. ”Vi äter ohälsosamt mycket kött och sabbar miljön” säger förenklat David Kihlberg, Naturskyddsföreningen. I nästa andetag kan man nämna att man behöver mer betande djur för att uppfylla miljömålen. Fältbiologerna, Naturskyddsföreningens ungdomsorganisation, talar gärna om vego och ekologiskt, utan att fundera på om vi kan försörja de ekologiska grödorna utan gödsel från djuren. Planetens gränser handlar inte bara om klimatpåverkan utan också om den verkligt hotade biologiska mångfalden. Samtidigt måste man respektera att i många länder med underutvecklat jordbruk och näringsbrist, kan djurhållning vara ett enkelt sätt att förse befolkningen med värdefullt protein. I vissa delar världen är också gräsätare, som idisslare, en bra lösning på livsmedelsförsörjningen.

I Almedalen var tidningen Syre, tillsammans med Mat – och miljöinformation (vilseledande beteckning för en veganorganisation) och Djurrätsalliansen mycket aktiva. Vegonorm, som drivs av Mat – och Miljöinformation är en kampanj som vill göra vego som standard. Jag avlyssnade ett seminarium med beklämmande felaktiga uppgifter om köttets klimatpåverkan, som verkar ha hämtats från YouTubefilmen Cowspiracy. Jag hörde också nyligen ett inslag på Ring P1, som också hänvisade till denna film. Cowspiracy har faktamässigt sågats inte minst i Naturskyddsföreningens tidning Natur av Ann-Helen Meyer von Bremen.

Almedalen med svenska värderingar

Almedalen är en fantastisk företeelse. Den skapar mötesplatser, som aldrig uppstår annars. Själv fick jag av en slump ett konstruktivt möte med en person, som precis som jag, oroar sig över det politiska ointresset för jordbruk och livsmedelsproduktion. Jag har inte lyssnat av alla partiledare, men jag tror inte att jag någonsin hört något om att vi verkligen behöver en svensk livsmedelsstrategi med svenska värderingar. Sven-Erik Bucht, som framträdde på ett otal seminarier, hade det jobbigt eftersom han vägrade att avslöja något om sitt förslag till livsmedelsstrategi.

Och svenska värderingar blev något av ledord för Almedalsveckans politiska inlägg. Att ett gott svenskt djurskydd tillhör en stark svensk värdering, visade sig vid den spontana omröstning som Annika Åhnberg ordnade vid Svensk Dagligvaruhandelns seminarium kring livsmedelsstrategin. En skog av händer i den fullsatta lokalen motsatte sig ett sänkt djurskydd. På Vi Konsumenters seminarium var Roger Pettersson, World Animal Protection och Åsa Hagelstedt tydliga. Svenskt djurskydd har stor betydelse i det internationella djurskyddsarbetet. Svenskt djurskydd ligger inte i topp internationellt, men det krävs lagstiftning för att skapa trygghet för svenska livsmedel. ”Sänker ni djurskyddet, förlorar ni mig” sa civilministern Ardalan Shekarabi, på Svenskt Kötts seminarium kring offentlig upphandling.

En svensk värdering är också att vi vill att vi sätter en gemensam ribba. Som Gunnar Hökmark skrivit; man ska inte tala om svenska värderingar utan det är vilken lagstiftning som gäller. Det vill säga, att vi vill att politikerna tar sitt ansvar och beslutar om ett bra regelverk som skyddar människors hälsa, miljön och djuren. Varifrån kommer LRF:s marknadsliberala svängning, som säger att vi som konsumenter ska lösa produktionen av hållbara livsmedel. Det är som Louise Ungerth, Konsumentföreningen Stockholm (och jag) brukar säga: Lägg inte hela ansvaret för hållbar livsmedelsproduktion i konsumenternas knä. Det krävs modiga politiker och ansvarsfulla företag. Men tillsammans kan vi göra mycket. Axfood har föredömligt tagit fram en egen offensiv livsmedelsstrategi. Här talas om att myndigheterna och näringslivet bättre ska marknadsföra svenska mervärden. Ingenstans finns ett förslag att sänka djurvälfärden, utan man pekar speciellt på värdet av beteskravet. Dags för Stefan Gård, Magnus Oscarsson och Palle Borgström att ta till sig. Axfoods seminarium var också en bra upplevelse. Scans frukostseminarium kring kött och klimat, var också en höjdare. Man blir ganska trött på LRF:s eländesbeskrivning och rop på konkurrens på lika villkor. Läget är annorlunda än 2013. Scans seminarium var konstruktivt och framåtsyftande. Det var klokt att bjuda in LRF, Centerns och Miljöpartiets Ungdom. Det finns en framtid för svensk livsmedelsproduktion med låg klimatpåverkan

Ett EU i förvandling?

I samband med Brexit, talar nu många om att EU i ökad omfattning måste leverera det som medborgarna vill ha ut av samarbetet. Den gemensamma jordbrukspolitiken CAP måste sannolikt dyka upp i sammanhanget och frågan är om det inte kommer att ske en hel del. Den allmänna förenklade, vulgära uppfattningen är att CAP gynnar bönderna och industrin, men inte konsumenterna, klimatet, miljön och djuren. Kvar lever också en bild av att halva EU-budgeten går till jordbruksbudgeten. Detta är inte sant, men ändå ca 40 procent. Men dessutom kritiseras CAP för omfattande krångel, byråkrati och kontroller från bondeorganisationerna. Som jag skrev i tidigare blogg, har Sverige utmärkt sig med att vilja ha en minskad jordbruksbudget och en ambition att avreglera så långt det går. Socialdemokraterna vill ha en marknadsdriven och konsumentdriven jordbruksproduktion. Men miljö – och klimatinsatser är viktiga, liksom djurskydd tycker regeringen. Det har Sven-Erik Bucht signalerat i flera sammanhang. Och hur ska det gå ihop? Och hur ska konsumenterna, miljön och djuren klara ett ökat marknadstillträde av amerikanska produkter genom TTIP? Jag tror liksom Ingrid Rydberg, LRF Bryssel, att det kan gynna svenska bönder att få andra länder än Storbritannien som svensk allierad. Storbritannien har stött Sverige i nedmonteringen av EU:s jordbruksbudget och ökad frihandel. Men Sverige tappar stödet för ett bättre djurskydd inom EU. Jag är sannerligen ingen expert på CAP, men jag var i Bryssel på uppdrag av det Europeiska djurskyddet, Eurogroup for Animals, 2011 och argumenterade för att ett nationellt djurskydd över EU:s nivå borde berättiga till stöd från landsbygdsprogrammet. Tyvärr har ju det inte gett något resultat.

I mars i år riktades en skarp skrivelse till Kommissionens ordförande Juncker från en allians bestående av hälso – miljö och djurskyddsorganisationer. Nätverket representerar engagemang i jordbruk, folkhälsa, miljö, klimat och djurskydd. Bland organisationerna kan nämnas WWF och Compassion in World Farming. Man pekar på samma problem som vi ser i Sverige. CAP är ett orättvist system, det pågår ständiga kriser på jordbruksmarknaderna ex mjölkkrisen och jordbruk läggs ned p g a globaliseringen. Statusen hos de naturliga resurserna försämras och CAP levererar inte tillräcklig djurvälfärd. Folkhälsan riskeras genom bl a ökad antibiotikaresistens. EU:s export och import har negativ effekt på tredje land. Kanske organisationerna får gehör och vi får en verklig kritisk genomgång av vad CAP ska leverera som är bra för planeten, ekosystemen, konsumenterna och djuren.

Hur ska vi använda våra skattepengar?

Regeringen har ambitioner när det gäller offentlig upphandling. Mycket av diskussionen har rört regeringens förslag att kollektivavtal eller motsvarande ska gälla vid offentlig upphandling. Men man har också signalerat att det ska vara lättare att ställa miljökrav. En ny lag om offentlig upphandling, LOU, kommer enligt ett besked inte förrän nästa år. I all diskussion om livsmedel och livsmedelsproduktion kommer den offentliga upphandlingen upp som ett instrument för att främja en hållbar produktion och konsumtion. Även om den offentliga sektorn endast omfattar 4 – 5 procent av den totala livsmedelskonsumtionen, så har den stor betydelse. Det är här politikernas ska kunna ta sitt ansvar för den mat vi ger barn, sjuka och gamla.

Redan 2005 blev jag involverad som LRF:s expert, när Miljöstyrningsrådet formade sina första hållbarhetskriterier för livsmedel. Miljöstyrningsrådet lades ned av Stefan Attefall, KD och upphandlingen fördes över till Konkurrensverket. Tack och lov flyttades upphandlingsfrågorna från Konkurrensverket till en ny myndighet av den rödgröna regeringen. Konkurrensverket var som att sätta bocken till trädgårdsmästare.
Livsmedelskriterierna har reviderats flera gånger och i våras gick en ny version ut på remiss från den nya upphandlingsmyndigheten. De som tror att det är lätt att göra upphandlingar, som gynnar svenska leverantörer, skulle må bra av att läsa remissförslaget. Dessutom måste det också finnas intresserade svenska producenter Jag har nyligen plöjt igenom remissversionen. Det gläder mig att många av de viktiga principfrågorna finns kvar för animaliska livsmedel – ursprung, salmonella, antibiotika, max transporttid till slakt och krav på bedövning vid slakt. Man kan också ställa krav på GMO-fritt foder och en mängd olika djurskyddskrav som exempelvis bete. Underlaget innehåller förtjänstfullt också information kring antibiotikaförbrukningen i olika EU-länder. Man har också inkluderat Welfare Qualitys figur som klargör de fyra grundkriterier för god djurvälfärd och 12 delkriterier – good feeding, good housing, good health och appropiate behaviour. Något för LRF att läsa som gärna vill begränsa djurskyddet till friska djur. Men visst det gäller helt frivilliga kriterier, som upphandlarna kan tillämpa om man vill. Ser man på frågorna från myndigheten så förstår man hur knöligt det är att precisera sina krav och hur de ska följas upp är fortfarande en av knäckfrågorna. Hur ska man veta att veterinärerna i exportlandet inte förskriver generell profylax till grisar och kycklingar. Ofta är det också frågan om det finns tillräckliga kvantiteter av exempelvis naturbeteskött eller ekologiska kycklingar. Det är ytterst angeläget att man ställer hållbarhetskrav på hela sin livsmedelsupphandling och inte nöjer sig med viss andel ekologiskt.

En midsommar med Brexit

Någon i P1:s program Spanarna föreslog i fredags att midsommar borde bli svensk nationaldag. Och tittar man på Facebook översvämmas den av firande med majstänger, midsommarlekar, blommor och silluncher. Något motsvarande ser man definitivt inte den 6 juni, Svenska flaggans dag. Det är mer stressande att ta det lugnt på midsommarafton än på sista april. För oss blev det en sillunch (jungfrusill och kaviarsill) med syrrorna och kusin på midsommardagen i stället. En omröstning bland gästerna talar för att man vill ha det till tradition! Annars är midsommar både en underbar och vemodig tid. Ljuset, grönskan och dofterna av jasmin och pion. Men nu vänder ljuset och fåglarna tystnar.

Det var ganska chockartat att slå på radion på midsommaraftons morgon. Många med mig trodde väl aldrig att en majoritet av de som röstade i Storbritannien skulle säja nej till EU. Jag tycker man verkligen inte får glömma att nästan hälften av de röstande vill var kvar i EU. Det beklämmande med folkomröstningar är polariseringen och debattnivån. Man talar om att EU/Bryssel bestämmer. Men EU är ju faktiskt vi alla i Europa. Jag tror att okunnigheten är stor över beslutsprocessen i Bryssel.Vi har ju faktiskt ett demokratiskt valt EU-parlament. Analyserna i TV och Radio har varit väl så intressanta.

Ha! Nu blir prins Charles av med sina miljoner i jordbruksstöd! Den knasiga jordbrukspolitiken brukar ofta komma upp i sammanhanget. Pengarna går till ju till att berika bönderna! Så talar någon som inte förstått att EU:s bönder går på knäna och CAP medverkar till att sänka priserna till konsumenterna. England och kanske framför allt Skottland (inte förglömma Cornvall) får ju tillbaka en stor del av medlemsavgiften i form av jordbruksstöd. De som nu börjar man ropa på Swexit i lantbrukskretsar, bör påminnas om skälet till att LRF 1992 (tror jag det var) sa Ja till EU, inför EU-omröstningen 1994. Enligt Bo Dockered var LRF:s ja starkt bidragande till det svenska Ja:et till EU. Skälet var en tydlig bedömning om att svenskt jordbruk skulle tjäna på att påregleras inom EU, än att fortsätta en svensk avreglering. Att Sverige sedan, jämfört med Finland, har varit dåligt på att få hem EU-pengarna till Sverige, är en annan sak. Vi lider alla av det låga svenska politiska intresset kring jordbruk och livsmedel. Vänsterpartiets förslag till åternationalisering av jordbruket, kan väl knappast få gehör, men svenska regeringars ambition att alltid pruta på EU:s jordbruksbudget väcker förvåning hos Kommissionen och många medlemsländer. Vill man inte ha ett eget jordbruk i Sverige? Skyll inte på svenska särregler för att vi tappade marknadsandelar! Det har varit dåligt med politiskt stöd genom åren.