23 september, 2017 – 10:33
När landsbygdsminister Sven-Erik Bucht i mars 2015 drog i gång arbetet med den nationella livsmedelsstrategin uppmanade han producenterna att kroka arm med konsumenterna. Har han själv krokat arm med sin konsumentminister Per Bolund? Ja han har i alla fall tillsammans med Per Bolund skrivit en debattartikel kring ursprungsmärkning på krogen – bra! Men Per Bolunds strategi för hållbar konsumtion 2016 var tyvärr mycket försiktig när det gällde livsmedel. Han vill väl inte lägga sig i sin regeringskollegas revir. Det är i och för sig anmärkningsvärt, med tanke på matproduktionens stora betydelse från hållbarhetssynpunkt.
Men när det gäller relationen mellan producenter och konsumenter är situationen minst sagt bekymmersam. Här har minsann inte krokats arm. LRF: s fokus för närvarande är att utnyttja livsmedelsstrategin för att pressa myndigheterna för att ge konkurrenskraft och främjande av lantbruksnäringen minst lika stort fokus som myndighetens uppdrag för att främja en hög livsmedelssäkerhet, svenska miljömål, klimatarbetet och ett gott djurskydd m m. Man sätter press på Jordbruksverket, Livsmedelsverket, Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket, SVA m fl. Kommer man ge sig på Konsumentverkets också? Men hallå! Svenska myndigheter som exempelvis Jordbruksverket är inte böndernas myndigheter. Det är samhällets och medborgarnas myndigheter. Det är riksdagens och regeringens förlängda arm (jag har tidigare skrivit om svagheter i den svenska förvaltningsmodellen http://gunnela.nu/2017/07/27/dags-att-se-over-den-svenska-forvaltningsmodellen/).
Nu ser vi flera exempel på lantbruksnäringens blåslampa där man använder livsmedelsstrategin som förevändning. Jordbruksverkets förslag till nya djurskyddsföreskrifter för lantbrukets djur framför allt sänkning av avvänjningsåldern för smågrisar är ett exempel. Att Kemikalieinspektionen godkänner att stort antal nya bekämpningsmedel är ett annat. När LRF kommenterar budgeten släpper man symtomatiskt fram LRF:s representant i Konkurrenskraftutredningen. Förutom att Martin Ragnar har JO-anmält Jordbruksverket har även Djurskyddet Sverige gjort detsamma. Jag hoppas detta blir en välbehövlig test på hur myndigheterna förvaltar sina uppdrag.
http://www.mynewsdesk.com/se/djurskyddetsverige/pressreleases/djurskyddet-sverige-jo-anmaeler-jordbruksverket-2165683?utm_campaign=send_list
I Näringsdepartementets dialoggrupp kring livsmedelsstrategin blev det knappast någon dialog mellan producent – och konsumentintresset. Vid Vi Konsumenters m fl seminarium i Almedalen 2015, där LRF deltog, var ett av de viktigaste budskapen – dialog. LRF:s utspel med krav på myndigheterna gynnar sannerligen inte att producenter och konsumenter krokar arm. Jag upprepar – konkurrenskraft är väl inte bara konkurrens på lika villkor och krav på sänkta nivåer för regelverket för miljö och djurskydd. Ska vi lätta på regelverket för salmonella också? (det ville Djurhälsovårdens chef på 90-talet). Just nu går det bra för svenska livsmedel (marknadsandelen för griskött är 72,8 % och för matfågel 63 %). Man har starka mervärden, där djurskydd ligger i topp. Kommer det verkligen räcka med närproducerat och att värna svenska bönder för att behålla och utveckla den svenska matproduktionen?
Läs hela artikeln »
18 september, 2017 – 9:50
I tidningen Jordbruksaktuellt läser jag Jordbruksverkets, Gunnar Palmqvists, försvar för förslaget om sänkt avvänjningsålder för smågrisar. Det jag saknar i artikeln är remissinstansernas uppfattning – alla de som blev överkörda. Det är inte konspiratoriskt att peka på att beslutet om vetenskapligt råd fanns när Jordbruksverket gick ut med sin remiss om ändrade djurskyddsföreskrifter. I samband med att verket i våras gick ut med förslag till nya djurskyddsföreskrifter för bete för mjölkkor, var det flera remissinstanser, som pekade på bristen av samråd med NGO:s – djurskydd, miljö och konsument. Och lika förbannat gör Jordbruksverket samma misstag en gång till. Man måste förstått att sänkt avvänjningsålder skulle ge upphov till ifrågasättande.
I veckan träffade jag Mona, veterinär, som arbetade för mig på LRF på 90-talet, som talade om Jordbruksverkets hanterande av frågan kring om djursjukvårdares rätt att lägga bedövning och anestesi m m. Jag kan inte frågan, men vet att även i det fallet, körde Jordbruksverket över en majoritet av remissinstanserna. Som ni förstår är jag både arg och oroad över Jordbruksverkets agerande. Personligen har jag tappat förtroende för en myndighet, som jag tidigare tyckte hanterade frågorna kring djurskydd och smittskydd på ett trovärdigt sätt. Jag minns exempelvis griskrisen november 2009, som resulterade i en av Jordbruksverket utarbetad djurskyddsdeklaration året efter. ”Om Jordbruksverket tappar i förtroende, så drabbar det även bönderna”. Så sa en medarbetare på Jordbruksverket, som jag talade med häromdagen. Och så är det förstås. Om den ansvariga myndigheten som ansvarar för utformande av detaljföreskrifter och kontroll tappar i förtroende förlorar hela lantbruksnäringen i förtroende. Nu har Jordbruksverket i alla fall börjat kalla in sina samrådsgrupper. Dialoggrupp djurskydd har sitt möte den 27 september och rådet för hållbar produktion och konsumtion den 24 oktober.
Även Svenskt Kött måste vara försiktigt. Så här skrev man om Jordbruksverkets förslag: ”Grunden till förslaget från Jordbruksverket baseras på vetenskapliga studier från Sveriges främsta experter på djurskydd. Studien visar att både den diande suggan och smågrisarna mår bättre av att smågrisarna avvänjs något tidigare än idag. Studien är gjord av veterinära experter från Gård & Djurhälsan, Lundens Djurhälsa och Distriktsveterinärerna. Förslaget har även granskats av experter på SLU och SVA”. Nej det var inte vetenskapliga studier som låg bakom förslaget, utan en fältstudie. Och Sveriges främsta experter på djurskydd var inte delaktiga. Stefan Gunnarsson, Leg vet, Docent, SLU och Per Wallgren, Leg Vet, Professor, SVA och SLU granskare av rapporten från fältstudien skriver i tidningen Land: Det finns inget stöd för att påstå att studien vi granskat visar att den diande suggan och smågrisarna mår bättre av att smågrisarna avvänjs tidigare än i dag. Har Svenskt Kött verkligen läst rapporten? Rubriken på debattinlägget i Land den 12 september är: ”Svenskt Kött sprider myter om avvänjning av smågrisar” Jag har fått en tweet om att texten är ändrad, men hittar ingenting på Svenskt Kötts hemsida. Ingemar Olsson, ordförande i Grisföretagarna, argumenterar i saken.
Nu har både Djurskyddet Sverige och Djurens Rätt startat namninsamlingar mot sänkt avvänjningsålder. Djurens Rätt planerar en bred uppvaktning av Jordbruksverket. Grisgeneralen (Gris Nyhetsbrev) tycker att Bo Algers, som emeritus, inte ska ge sig in i debatten. Men han är inte verkligen inte ensam om kritiken mot verkets förslag. Många forskare inom djurskydd på SLU är starkt kritiska. Sista ordet är definitivt inte sagt. Håkan Henriksson, Jordbruksverket uttalar sig i tidningen Svenska Måltider om att han är säker på att förslaget går igenom. Jag är inte lika säker.
6 september, 2017 – 10:54
Klarar Jordbruksverket sina dubbla roller – att värna ett gott djurskydd och samtidigt främja en konkurrenskraftig svensk produktion? Det har uppstått en engagerad debatt kring Jordbruksverkets förslag att sänka avvänjningsåldern för smågrisar i reviderade djurskyddsföreskrifter. Stark kritik har framförts mot bristande vetenskapligt underlag. Och att verket i all hast har drivit igenom ändrade föreskrifter och inte inväntat regeringens beslut att inrätta ett vetenskapligt råd måste ifrågasättas. Det känns också som att man haft väldigt bråttom med att skicka förslaget till EU för notifiering.
En berättigad fråga är om Jordbruksverkets remisshantering tål en kritisk granskning. Djurskyddet Sverige har förtjänstfullt begärt ut samtliga remissyttranden. Det är tydligt att Jordbruksverket helt kört över huvuddelen av sina remissinstanser. När landsbygdsministern Sven-Erik Bucht fick frågan av Sofia Arkelsten (M) om samråd, intygade ministern att han var övertygad om att samrått skett enligt vedertagna regler. Visst har Jordbruksverket en lång lista över remissinstanser (konsumentorganisationer saknas), men att ge så kort tid (en månad 19 april till 22 maj) för att besvara remissen är respektlöst. Det har påpekats av många remissinstanser. Framför allt SLU har klagat på att det inte gets möjlighet att leta fram vetenskapligt underlag. Men inte bara den begränsade remisstiden är anmärkningsvärd. Jordbruksverket har kört över en majoritet av remissinstanserna med sitt förslag till ändrade föreskrifter. Bland de remissinstanser som avstyrkt förslaget till sänkt avvänjningsålder för smågrisar finns samtliga djurskyddsorganisationer, Veterinärförbundet, Livsmedelsverket, en majoritet av länsstyrelserna, djurskyddsinspektörernas förening och Vi Konsumenter. Inom SLU finns inte oväntat delade meningar. Men här måste man beakta inom vilken institution, som djurskyddskompetensen finns. Institutioner som svarat på grisremissen är: Institutionen för husdjurens miljö och hälsa (HMH), institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap (BVF), institutionen för husdjursgenetik (HGEN), institutionen för biosystem och teknologi (BT) samt institutionen för kliniska vetenskaper (KV). Nationellt centrum för djurvälfärd (SCAW) har sammanställt remissvaret samt lämnat kommentarer. På förekommen anledning tar jag mig friheten att f f a ifrågasätta BVF:s djurskyddskompetens.
När Sven- Erik Bucht i riksdagen svarar på Jens Holms (V) fråga om Jordbruksverkets agerande, svarar Bucht att han har förtroende för Jordbruksverket och att verkets förslag är bra. Och som ett brev på posten, kommer inte oväntat resonemanget om ministerstyre. Landsbygdsministern har väl ingen aning om att Jordbruksverket kört över huvuddelen av remissinstanserna. Jag har tidigare skrivit om problemen med den svenska förvaltningsmodellen. Fristående myndigheter innebär ansvar. Som medborgare känner jag oro. Myndigheter som Jordbruksverket måste hantera sitt samråd med omvärlden och intressenter på ett trovärdigt sätt. Det har man inte gjort i fallet med reviderade djurskyddsföreskrifter. Den berättigade frågan är om Jordbruksverket klarar sina dubbla roller. Och hur blir det med verkets samrådsorgan och dialoggrupper?
Martin Ragnar tar i sin JO-anmälan av Jordbruksverket upp den viktiga aspekten. Jordbruksverket kan inte sätta sig över djurskyddslagstiftningen och införa produktionsekonomi som ett bärande kriterium för sina djurskyddsregler. Det finns ett skvaller som säger att det fanns krafter som vill införa produktionsekonomiaspekten i djurskyddslagstiftningen. Så fullkomligt orimligt och oetiskt! Det förekommer inte i någon annan djurskyddslagstiftning – inte i EU:s, inte i andra länders eller i OIE:s djurvälfärdskoder. OIE konstaterar visserligen att “Animal Welfare is a complex, multi-faceted issue that is influenced by important scientific, ethical, historical, cultural, religious, economic and political dimensions”. Men det innebär inte att man inkluderar ekonomihänsyn i sina rekommendationer till medlemsländerna.
Självklart måste jordbruksverket alltid göra en avvägning mellan vad som är bra för djuren och huruvida föreskrifterna innebär orimligt höga kostnader för djurhållarna. Men syftet med djurskyddsföreskrifterna är att uppfylla djurskyddslagens – och förordningens krav. Tidigare föreslog Jordbruksverket skärpningar för att förbättra djurskyddet. Nu har vi hamnat i ett omvänt förhållande. Jordbruksverket föreslår ”lättnader” som en effekt av lantbruksnäringens påtryckningar. Först kom lättnader i beteskravet, som skulle ha medfört att en hårdgjord rasthage, skulle räckt som alternativ för delar av betestiden. Och nu har verket föreslagit lättnader i regelverket för avvänjning av smågrisar. Knappast som en djurskyddsåtgärd utan som en eftergift till Grisföretagarna. I fallet med förändrade föreskrifter för gris, har Jordbruksverket fullständigt kört över djurskydds – och konsumentintresset m fl, som ansåg att förslagen måste utvärderas vetenskapligt. Man kan inte hävda att grunden till förslaget från Jordbruksverket baseras på vetenskapliga studier från Sveriges främsta experter på djurskydd, som Svenskt kött skriver. Stefan Gunnarsson, SLU som utvärderare av det sk. Omsorgsprogrammet för gris 2015 säger på sin Facebook-sida: ”Jag har inte formellt godkänt några förslag från Jordbruksverket, och det gick i vår utvärdering inte att hitta några positiva effekter av tidigare avvänjning på varken suggan eller smågrisarna. Förändringen är endast motiverad med ökad produktion av smågrisar per sugga och år. Det finns inget som pekar på att det förbättrar djurhälsa eller djurvälfärd. Precis som det inte fanns någon positiv effekt på smågrisöverlevnaden av korttidsfixering av suggorna.” Föreskrifterna är skickade till EU för notifiering. Enligt World Animal Protection innebär detta att Sverige rasar i rangordningen för vilka länder som uppfyller höga djurskyddskrav.
Svenska grisuppfödare får passa sig. Danskarna vill återta den svenska marknaden för griskött. Danska Landbrug og Födevaror har en personlig resurs i Sverige för marknadsföring och man deltog också i panel i Almedalen kring antibiotikafrågan och offentlig upphandling. Man har lyckats övertyga Christoffer Fjellner (MEP) att man ska köpa danskt griskött. Danskarna har alltid varit duktiga på att ta fram sortiment för olika marknader – Antoniusgrisen, Englandsgrisen o s v . Förutom djurskyddsmärkningen med ett till tre hjärtan kanske det snart kommer danskt griskött från grisar med knorr, ingen antibiotikabehandling och där smågrisarna garanterat inte avvänjnts före 28 dagars ålder.
Enligt Twitter samlas nu berörda generaldirektörer på Fårö för att kraftsamla kring livsmedelsstrategin. Jag vädjar till dessa att inte bara tala om förenklingar, målstyrning och flexibilitet. Att inte bara lyssna till producentintresset, utan att göra en ordentlig omvärldsanalys. Att se att svenska produkter vinner marknad med svenska mervärden. Respektera konsumentintresset och respektera också ambitionerna i strategin d v s de svenska miljömålen ska uppnås och djurskyddet ska bibehållas på en hög nivå. Och vad ska vi producera mer av? Hur får vi mer hållbart producerad mat på tallriken.
Jag var på SLU:s evenemang Matologi i Stockholm i lördags. På Norra Latins skolgård fanns tält med paneldebatter, speakers corner och forskarmöten. Även LRF var på plats och bjöd på svensk ost – Herrgård, Präst och Greve´. Det gnälls en del på SLU för tillfället när det gäller bristen på tillämpad forskning, vilket anses missgynna svenskt jordbruks konkurrenskraft i samband med livsmedelsstrategin. Men SLU insatser för att öka kunskapen hos allmänheten ska inte föraktas. Ökad kunskap hos medborgarna är nyckelfrågan när det gäller såväl valet av livsmedel som medborgarnas krav på politikerna. Om man kan mer om hur livsmedlen produceras och vad som krävs från hållbarhetssynpunkt ökar det engagemanget och det kan sätta ökat tryck på politikerna. Det behövs, vilket vårt seminarium i Almedalen visade. Det är inte bara vi som konsumenter som ska lösa matproduktionens hållbarhetsfrågor.
Ett antal intressenter för livsmedelshygien lett av Marie-Louise Danielsson-Tham har i en debattartikel ropat på mer kunskap om livsmedelshygien i skolan. Den efterlängtade ökade undervisningstiden bör också omfatta frågor kring produktionen av mat – miljö, klimat, djurskydd och etik. Synd att det var så få som lyssnade på SLU:s Erik Fahlbecks, vice rektor, kloka inledning av Matologi-dagen. Den handlade just om ”Du blir vad du äter”.
Jag träffade också en av SLU: trogna gamla grisforskare. På min fråga om hur han såg på grisnäringens framtid, så uttryckte han viss oro över storskaligheten och industrialiseringen (precis som Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen). Den av SLU:s studenter mest besökta grisgården är i sammanhanget liten, men ligger i topp när det gäller produktionsresultat. Det är också den grisgård som framgångsrikt tillämpar vaccinering av hangrisar mot könslukt. Grisnäringen står inte och faller med att man får avvänja smågrisarna något tidigare eller ej. Jordbruksverkets agerande har bara skapat misstro mot verket. Håkan Henrikssons uttalande har t o m föranlett en JO-anmälan. Både han och Gunnar Palmqvist på verket hänvisar till livsmedelsstrategins mål om att öka produktionen. Det är därför man kan oroa sig över hur myndigheten har uppfattat hur ökningen ska gå till. Jordbruksverket är nyckelmyndigheten och det kräver omdöme och ansvar för sitt uppdrag att utveckla miljö – och djurskyddshänsyn. Jordbruksverket har sett över sina råd och dialoggrupper. Sedan verket presenterat sitt förslag är det fullkomligt tyst. Ingen förfrågan om representation i rådet för hållbar produktion och konsumtion av livsmedel och ingen kallelse till Jordbruksverkets konsumentråd. Har luften helt gått ur p g a Leif Dennebergs avgång?
”Mindre, men bättre kött” var och är budskapet från föreningen Vi Konsumenter när vi tog tag i frågan redan 2011. Vår debattartikel ”Att äta mindre kött är allas ansvar” publicerades i SvD i februari 2014 – för drygt tre år sedan. Och köttdebatten har fortsatt med hög intensitet. Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremens debattinlägg i Svenska Dagbladet, 10 augusti, ”Bättre för klimatet med fler betesdjur” har rört upp mycket känslor. Om man skriver att ”Det bästa alternativet till intensivuppfött nötkött är inte kyckling eller sojaprotein utan naturbeteskött. Det bästa alternativet till en intensifierad mjölkproduktion är inte havredryck eller läsk utan betesbaserad mjölk” så är det klart att motkrafterna mobiliserar. Veganer, Mat – och miljöinformation, Oatly m fl kan väl knappast acceptera att hållandet av nötkreatur och får i någon form kan vara en positiv klimatåtgärd. Chalmers har i tidigare debattartikel i SvD pekat ut nötköttet som den största miljöboven. Och kycklingbranschen ordnar en hållbarhetsbrunch den 23 augusti!!
Jag läser också ett inlägg från Javier Godar, från Stockholm Environment Institute, som pekar ut nötkreaturen som huvudorsaken till skövlingen av regnskogen. Att bli vegetarian skulle kunna halvera de mat-relaterade utsläppen per capita säger Godar. Elin Röös, SLU (Köttguidens skapare) och Maria Nordborg, Chalmers skriver som replik i SvD: ”Det finns inga studier, gamla eller nya, som stöder påståendet att svenska naturbetesmarker generellt sett kan lagra in så mycket kol att det kan kompensera för idisslarnas metangasutsläpp. I en klok diskussion måste idisslarnas växthusgasutsläpp vägas mot de fördelar som betesbaserad livsmedelsproduktion innebär”. Och Gunnar och Ann-Helen pekar på att deras debattinlägg inte bara tar upp betesmarkernas potentiella kolinlagring. Det handlar också om djurhållningens industrialisering. Jag håller med Elin Röös när hon och Maria Nordborg klargör att man håller med Rundgren och Meyer von Bremen om att betesbaserad lamm-, nöt- och mjölkproduktion har många fördelar, inte minst vad gäller djurvälfärd och bevarandet av den biologiska mångfalden. Dessutom är grovfoderbaserad animalieproduktion resurseffektiv eftersom djuren omvandlar gräs och andra fiberrika foderråvaror som människor inte kan äta till näringsrika livsmedel. Vi får inte glömma att livsmedelstrategin faktiskt innehåller en målsättning att öka produktionen av naturbeteskött.
Världsnaturfonden, WWF gör för närvarande en utvärdering av Köttguiden. Köttguiden togs över från SLU och publicerades 2015. Kriterierna var biologisk mångfald, bekämpningsmedel, djurens välfärd och klimatet. 2016 utökades kriterierna med antibiotikaanvändning, efter tydligt önskemål från såväl konsumenter som producenter. I Finland har WWF valt en annan väg för sin köttguide. Man har bara miljökriterier inklusive näringsläckage med omtanke om Östersjön. Man har marknadsfört den tydligt ut till konsumenterna. I Sverige har det varit ganska tyst kring Köttguiden sedan maj 2016. Det är synd tycker jag. Den är trots förenklingarna en bra faktabas för valet av olika sorters kött. Att vi i Sverige skulle råda WWF att utesluta djurvälfärd och antibiotika som kriterier, ser jag som uteslutet. Jag vill se mer offensiv marknadsföring av svensk Köttguide. Jag vill gärna hitta mer naturbeteskött i butik. Hur ska regeringen stimulera till ökad produktion? Jag vill att ”svenska” mejeriföretag tydligare marknadsför att den svenska mjölken och osten mjölken kommer från kor, som betar på sommaren.
Alliansrepresentanter och krönikor i lantbrukspressen fortsätter att utgjuta sig över dåliga konkurrensförutsättningar för svenska bönder. Man talar om skatter och avgifter men också om höga produktionskostnader beroende på svenska särkrav. Jag vill påminna om Konkurrenskraftsutredningen 2015, som faktiskt pekade på en stor potential att förbättra produktiviteten och företagandet inom ramen för svenska produktionsförutsättningar. Det finns fortfarande stora skillnader i effektivitet och lönsamhet mellan lantbruksföretag. Harald Svenssons, Jordbruksverket talade varmt för ett bättre företagande. Det har också varit ett av Näringsdepartementets huvudbudskap att öka produktiviteten.
Allianspolitiker och dylika, hur är det med omvärldsanalysen? Det finns stor framtidstro hos svenska köttbönder p g a bättre betalt och marknadens stöd. Jag kan läsa i Jordbruksaktuellt att svenska mjölkbönder har lyckats bäst när det gäller att sänka break-even nivån för mjölkpriset. Sett till konkurrenskraft ligger de på en fjärdeplats enligt European Dairy Farmers. Och det ”trots” svenska djurskyddskrav inklusive beteskrav. Den bästa svenska smågrisuppfödaren ligger väl i nivå med de bästa danska producenterna ”trots” att han har suggor som går lösgående vid grisning. Det är kul att läsa, men det finns ett stort och viktigt men. Den ökade produktivitet får inte uppnås genom försämrad djuromsorg eller sämre djurhälsa. Intensiv ungtjursuppfödning på helspalt är ingen höjdare. Lönsamhet är ju både kostnader och intäkter. Lönsamhet kan ju uppnås genom att satsa på extensivt, speciella kvaliteter, ekologiskt eller egen förädling. Den marknaden växer. Livsmedelsdagarna på Tylösand i september har temat ” Ska vi ha stora eller små livsmedelsföretag?”. Både behövs är också inbjudans slutsats. Och så har det alltid varit.
Så här skrev föreningen Vi Konsumenter i sitt remissyttrande över Konkurrenskraftsutredningen i juni 2015
• Konkurrenskraftsutredningen anger att det finns potential att öka konkurrenskraften genom ökad produktivitet, bättre företagande, behovsinriktad forskning och kvalificerad rådgivning vilket bör ges hög prioritet.
• Konkurrenskraften måste stärkas genom att bevara och utveckla svenska mervärden och inte avveckla dessa. Svenska konsumenter värderar djurskydd och miljö som starka mervärden. Vi Konsumenter tar därför helt avstånd från utredningens förslag att sänka svenskt regelverk till konkurrentländernas nivå d v s i första hand EU:s. Detta strider också mot samhällets värderingar kring hur djur ska hållas och skötas.
I DN diskuterar Marja Lemne och Torbjörn Larsson, Södertörns högskola respektive Stockholms universitet den svenska förvaltningsmodellen under rubriken ”Dags för politikerna att komma närmare verkligheten”. I dag ska fristående myndigheter inom ramen för instruktioner, budget och regleringsbrev fatta beslut om och driva detaljlagstiftning, kontroll, regeringsuppdrag, stimulansåtgärder, registerhållning m m m m. Den modellen har vi levt med i århundraden. Att delegera föreskriftsuppdraget till myndigheterna anses bl a skapa önskvärd flexibilitet. Men det innebär i realiteten att politikerna fråntar sig sitt ansvar – man håller frågorna på armslängds avstånd, som debattörerna i DN anför. Så fort det bränner till, brukar ministrarna också tala om att man inte får utöva ministerstyre, d v s man kan inte lägga sig i myndigheternas ansvarsomåden. Det politiska ansvaret var också temat för Vi Konsumenters m fl seminarium i Almedalen. Inom vilka ramar ska svenska livsmedel produceras när det gäller hållbarhet, hälsa, miljö, klimat och inte minst djurskydd (se tidigare blogg)? Slutsatserna från seminariet var nog tyvärr att politikerna fortfarande vill hålla vissa frågor på armslängds avstånd och överlämna till marknaden och konsumenterna att styra utbudet och efterfrågan.
Myndigheterna inom lantbruket och livsmedelsproduktionen har varierat genom åren – Veterinärstyrelsen, Jordbruksnämnden, Lantbruksstyrelsen, Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten. Jordbruksverket och Livsmedelsverket har i dag stor betydelse för utvecklingen. Det är ju därför lantbruksnäringen respektive NGO:s inom miljö och djurskydd sätter blåslampan på myndigheterna. Jordbruksverket har nyligen trots regeringens uttalande i livsmedelsstrategin föreslagit en sänkning av svenskt djurskydd i ändringen av djurskyddsföreskrifterna för gris. Djurskyddet och Vi Konsumenter har i skrivelse till landsbygdsministern påpekat detta. Detta är ett exempel på att myndigheterna agerar utanför politiskt ansvar. Djurskyddsutredningen 2011 föreslog en långtgående delegering till Jordbruksverket att utfärda djurskyddsföreskrifter. Syftet var flexibilitet och förenkling. Konsumentorganisationerna reagerade just på detta p g a att man fråntog politikerna sitt ansvar. . Djurskyddsförordningen från 1988 innebar att regeringen tog ett ansvar. Man ville säkerställa att stallar och ny teknik ska förprövas, att korna skulle få komma ut på bete sommartid, att grisarna skulle få gå lösa och ha tillgång till halm eller motsvarande och att hönorna fick tillgång till sittpinne, rede och sandbad. Nu hoppas jag att regeringen tar sitt politiska ansvar och lägger en proposition kring en ny djurskyddslag och en förordning värd namnet.
Lantbruksnäringen anser genom ett uttalande av Palle Borgström, LRF, att innehållet i den kommande djurskyddspropositionen kommer att vara det som är avgörande för böndernas möjligheter att stärka konkurrenskraften och öka produktiviteten. Vad menar LRF med sitt uttalande? Är det verkligen svenskt djurskydd, som är avgörande för konkurrenskraften? Måste Palle Borgström säga så, som något slags löfte från LRF-stämman 2014? Missar man inte att det finns tydliga uttalanden från politiker och handeln att svenskt djurskydd är det starkaste mervärdet för svenskt kött, mjölk o s v? Att behålla och utveckla det svenska djurskyddet blir enligt min mening avgörande för svenska livsmedels efterfrågan från svenska konsumenter och bidra till konkurrenskraften.
När det gäller Transportstyrelsens agerande, kan man konstatera att det fanns en klar rekommendation från regeringen och IT-ministern Anna-Karin Hatt ( C ) 2011 att outsourca (finns det inget bättre svenskt ord) myndigheternas IT-verksamhet med stöd av en rapport från Riksrevisionen. IT-verksamheter är dyra. Men Riksrevisionen ansåg också att regeringen borde se till att det skulle tas fram riktlinjer för hur myndigheterna prövar om deras it ska utföras internt eller externt. Enligt Riksrevisionens granskning hade det stora flertalet myndigheter då inte gjort en sådan prövning. Undrar om de gjort det nu. Tveklöst gjorde generaldirektören för Transportstyrelsen ett allvarligt fel och t o m bröt mot flera lagar när hon outsourcade IT-verksamheten till IBM. Men förre GD har tydligt deklarerat att många fel gjordes redan innan ny GD tillträdde. Och var fanns Transportstyrelsens styrelse med Rolf Annerberg i spetsen? Annerberg är ju inte min favorit sedan Konkurrenskraftutredningen. Jag ifrågasätter Annerbergs omvärldsanalys och okritiska acceptans av LRF:s analys, när han som princip ansåg att Sverige skulle EU-anpassa svenskt regelverk för djurskydd och miljö. .
Så kan man säga om Bertel – en människa som bara försvann vid 75 års ålder. Så känns det nu för tiden när jämnåriga fulla av liv och aktivitet dör. De dör faktiskt mitt i livet. Det kanske var symtomatiskt att han drunknade vid bryggan till sitt kära sommarhus på Stegesund. Så dramatiskt en kväll med stormbyar och svall och i en överlastad liten roddbåt med snurra. När jag går in på Bertels facebook-sida, hittar jag bilden av snurran överlastad med möbler. Samma dygn, som Bertel förolyckades, upplevde jag att en jättelik asp föll med ett väldigt brak när jag var ute på promenad med hunden. Aspen knäcktes hos grannen och la sig tvärs över vägen. Jag får samma symboliska känsla som jag fick när den jättelika björken, kallad mormors björk, föll dagen efter Utöja 2013.
Bertel var bror till min svåger Bengt. Bengt mötte min syster Elisabeth i slutet på 50-talet. Bengts bror Bertel såg bra ut och han var nog min första stora kärlek. Bertel lånade sin pappas bil, en grön Mercedes, och vi åkte ut till Bromma och tittade på flygplanen. Det gjorde man på den tiden. Bertel var klasskamrat till Erik och tillhörde umgänget, som festade i studenttider. Så skiljdes våra vägar och vi sågs bara vid släktträffar. Bertel avslutade sin karriär som jurist på Konsumentverket och då möttes vi ibland igen. En av Bertels många favoritsysselsättningar var att ägna sig åt dynamitgubbar. Han sprängde faktiskt bort en stor sten hos mig på Cirkusberget för många år sedan. Av Bertels många unika egenskaper, nämns ofta samlaren. Jag avlyssnade i våras ett intressant radioprogram med medverkan av Bertel, kring kommunikationen på mjölkförpackningarna. Bertel samlade ju på mjölkförpackningar sedan 70-talet. Arlas budskap på mjölkförpackningarna avspeglar tiden. Sist sågs vi i april på bror Bengts födelsedag. Lite mer vithårig, men annars sig lik. Hans stekta ägg i aluminium – vilken kreativitet!
Jag fick nyligen en biltur med Jan Bertoft, generalsekreterare hos Sveriges Konsumenter, som var tidigare kollega med Bertel på Konsumentverket. Man brukade säga på verket att Bertel trivdes nog mer med konstnärskapet snarare än att vara jurist. Hans fantastiska fiskar i aluminiumplåt är så skickligt utformade. Att läsa hans inlägg på Facebook kändes som att komma närmare en person, som jag inte träffat så mycket på senare tid. Och det är som en kreativ, spännande och väldigt speciell människa i alla avseenden jag vill minnas honom.
När jag kom till Almedalen första gången 2006 ordnades det ca 1000 seminarier. Man hade tid och möjlighet att lyssna och fortbilda sig inom nya områden. Det kändes hanterligt. Det var valår och jag glömmer inte presskonferensen på Visby Hotell då Alliansen annonserade att man ville avskaffa fastighetsskatten. Ett av de första seminarier, som Djurskyddet Sverige ordnade var på tre timmar. Och vi hade inga problem med att fylla tiden. Djurskyddet Gotland bjöd dessutom på härlig förtäring. Jag saknar den tiden. I år var det 4000 seminarier och den normala tiden är 45 minuter eller högst en timme. Jag gjorde ett försök att bjuda in till två timmars politikersnack, men fick korta till en timme. Och då fick jag ju med hela högen (se tidigare blogg). Jag klagade redan förra året på att en-timmes seminarier blir väl korta och snuttifierade. Nu tycker jag problemet är allt man missar. Man får be om ursäkt, för att man inte hinner med allt man vill. Man faktum kvarstår – Almedalen är en fantastisk mötesplats. Vi som vill ha bekräftelse blir rikt belönade av igenkännanden och kramar. Och här träffar man folk, som man aldrig skulle stöta på annars. Det ger möjlighet till början till ett fortsatt samtal. Men Eva Eriksson som jag försökte nå, lyckades jag inte med.
Dyrt – ja att bo och kanske för de som måste hyra dyra mötesplatser. Jag har förmånen att bo hos Anna, sedan många år tillbaka. Högskolan tog 800 kr för ett rum för 20 personer. Men här kan man gå på mängder av högkvalitativa seminarier, som inte kostar ett öre. Jag tog chansen att besöka Gotlands Slagteri. Ett bra och professionellt upplägg. Det ångrar jag verkligen inte. Jag håller inte med kritikerna som talar om elit och rose´-pimplande. Själv känner jag mig verkligen inte som elit och drack bara ett – säger ett glas rose´. Här finns en unik möjlighet att samla politiker som ändå är på plats. Och I Visby finna ju inga avstånd – allt är nära. Många kritiker har dessutom inte varit i Almedalen. Surt sa räven! Nästa år blir väl ett hysteriskt valår. Men sedan? Redan förra valåret 2014 talade man om Almedalens undergång, men så blev det ju verkligen inte. I alla händelser så har jag och Anna tankar om vad vi skulle kunna göra nästa år. Den som lever får se!