Klimatfrågan har skapat förvirring i debatten och gör det svårare att göra medvetna val som konsument. De som värnar frihandel och försvarar importerad mat vill helst inte tala om transporternas negativa effekt för klimatet, utan ser hellre att debatten skjuter in sig på jordbruket, ”industriköttet” och växthustomaterna. På något sätt måste vi kunna väga ihop klimataspekter med andra viktiga värden, som biologisk mångfald, ett rikt kulturlandskap, livsmedelsäkerhet, för att inte tala om djuromsorg. Jag vill slå vakt om våra nationella miljömål och vår svenska djuromsorg. Jag känner inte för att bidra till ökad sojaodling, som kan hota den biologiska mångfalden i många länder.
Nötköttet har kommit i strykklass i klimatdebatten. Nötkreaturen producerar växthusgasen metan, som är mer potent än koldioxid. Nötköttet kräver mycket energi och vatten. Till skillnad från kycklingen som har lite utsläpp av växthusgaser och är energieffektiv. Hur stämmer detta med den s k SMART-maten där man förordar mindre kött. Men ska man äta kött så ska det vara från betande nötkreatur eller lamm. Syftet är att värna den biologiska mångfalden. Och det finns i dag ett starkt intresse idag för regionalt och lokalt producerat kött. Bl. a COOP satsar starkt på lokalproducerat kött (bl a Sigill-märkt Skånskt Naturbeteskött). Det är beklämmande att man lite slarvigt talar om ”industrikött” utan att definiera vad man menar. Även intensiv produktion kan bedrivas med hänsyn till miljöaspekter.
Jag tycker också att det är beklämmande om strävan att minska transporterna uppfattas som protektionistiskt (det borde väl för övrigt gälla inom nationsgränserna). En information om ”food- milage” borde ändå kunna belysa avarter, som att fisken som tar omvägen om Kina innan den hamnar hos svenska konsumenter. Detta borde väl ändå vara en belastning från klimatsynpunkt. Jag tror inte heller att det finns en motsättning mellan nationella miljömål och en levande svensk landsbygd och utvecklingen av jordbruket i fattiga länder i Afrika. Jag är övertygad om att det går att främja ett svenskt lantbruk med mervärden och ändå finna former för att Afrika ska kunna försörja sina invånare med livsmedel. Brasilien, som klassas som u-land, behöver sannerligen inget stöd för att utveckla sitt jordbruk. Frågan är vad som kommer att ta stryk om sojaodlingen ökar kraftigt – regnskogen eller serradon (savannen).
En sak borde vi vara överens om. En mer säsongsanpassad konsumtion minskar onödiga transporter. Vi behöver kanske inte äta jordgubbar i januari eller importerade äpplen eller rotfrukter i oktober. Detta borde väl vara ett globalt intresse att utnyttja sina lokala och regionala resurser. Handel mellan nationer får inte bli ett självändamål.