Att inköpare av slaktdjur helt mot slakteriernas egna kvalitetskrav är beredda att ta emot Belgisk Blå- korsningar till slakt är pinsamt avslöjande. Trovärdigheten för svensk köttproduktion har fått sig en knäck. Man kan inte börja tala om att det är svårt att upptäcka djuren vid inleverans eller att köttrasen Charolais också hade problem när den kom till Sverige. Man har brutit löftet till konsumenterna att inte befatta sig med Belgisk Blå, som bärare av en defekt gen. Den avel som får fram nötkreatur som Belgisk Blå, står helt i strid med svenska värderingar.
Jag har i flera år frågat myndigheter och branschen om man har koll på läget, men sällan fått något bra svar. Därför vill jag ge en eloge till ATL, som med jämna mellanrum lyfter i frågan och ger oss bättre koll på vad som är på gång.
Det bekymrar mig att Köttbranschens Åke Rutegård och jordbruksminister Eskil Erlandsson talar om en eventuell omvärdering av rasen i svensk köttdjursproduktion. All användning av Belgisk Blå bygger på en renrasavel, som starkt strider mot svenska värderingar. Det är dessutom olagligt i Sverige att använda svenskfödda tjurar som är bärare av defektgenen.
Aveln av Belgisk Blå bygger på att man utnyttjar ett arvsanlag (gen) som ger dubbla lårmuskler (muskelhypertrofi) och därför mycket kött på slaktkroppen. Men genen ger också en mängd ärftliga defekter. De renrasiga djuren kan inte kalva normalt eftersom kalven är för stor för det trånga bäckenet och den stora muskelmassan ger tillbakabildade inre organ. Kor av renrasig Belgisk Blå förlöses regelmässigt med kejsarsnitt. Belgisk Blå, med ursprung i Belgien, är avlad för så mycket kött på kroppen som möjligt utan hänsyn till ärftliga defekter.
Att Hampe Mobärg, Scan talar om att det är svårt att upptäcka Belgisk Blå-inslag när djuren kommer till slakteriet är pinsamt, när det visar sig att inköparna av djur accepterat leverans. Åter ett exempel på att kvalitetssäkringen inte fungerar inom Scan. Tommy Ohlsson vid Ugglarp drog parallellen till introduktionen av köttrasen av Charolais i Sverige. Svensk Charolais är inte bärare av defektgenen för dubbla lårmuskler. Genom ett mödosamt avelsarbete har kalvningsproblemen minskat. Svensk Charolais hade på 70-talet omkring 17 % svåra kalvningar och är idag nere på ca 2 %. Varför ska vi introducera en ny ras med ännu värre problem och som konsumenter och opinionsbildare inte accepterar. Att Guy Allan Svenson, Småbrukarna, ska bli ordförande i rasföreningen för Belgisk Blå, förvånar inte. Hans affärsidé är att driva det som LRF säger nej till antingen det är burhöns, kodressörer eller Belgisk Blå.
Vi är många som säger nej till Belgisk Blå – av etiska skäl, av djurskyddsskäl och av djurhälsoskäl. Det finns gränser för vad vi får göra med våra djur när det gäller avel för hög produktion. Djurskyddet säger nej, konsumenterna säger nej och mejeriföreningarna säger nej. Svenskt Sigill kvalitetssäkrar sitt nej. Det fanns ett skäl varför Svenskt Sigill i sin stortavlekampanj förra året valde en bild Belgisk Blå som ett exempel på vad vi tycker man inte får göra med våra husdjur.