Vid årets LRF:s stämma nästa vecka avgår Lars-Göran Pettersson efter 6 år som ordförande. I ärlighetens namn hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att han en dag skulle kunna bli ordförande för LRF, när vi träffades någon gång på 80-talet. Jag, som engagerad djuromsorgsansvarig på Slakteriförbundet och Lars-Göran som styrelseledamot i dåvarande slakteriföreningen Scan Väst. Han tillhörde ju turbogänget av svinproducenter i Västergötland och jag blev överraskad över att han senare valde en LRF-karriär. Men det blev ju jättebra. Ömsesidig respekt, tror jag har karaktäriserat vår relation. Vi har verkligen inte varit överens i alla punkter, men jag har ändå känt ett starkt stöd. När det fanns de som ifrågasatte att jag under senare år engagerade mig ideellt i en djurskyddsorganisation, samtidigt som jag arbetade på Svenskt Sigill, så gav Lars-Göran mig full support. Jag tror han fattade att det snarare var en fördel för Sveriges bönder. Mitt arbete med svenska mervärden, livsmedelssäkerhet och djuromsorg har fått sitt erkännande. Jag kommer att sakna en tydlig och kraftfull, men ändå ödmjuk ledare för Sveriges bönder.
”Du kan ringa till Lars- Göran Pettersson. Nyligen invald i Scan Västs styrelse och en intressant person. Jag tror han kan vara intresserad av framtidsfrågor”. Det rådet gav mig Bengt Göransson, då VD på Slakteriförbundets flaggskepp Köttforskningsinstitutet (KI). Det var sannolikt i slutet av 80-talet. Bengt och jag, som sekreterare i KI:s forskningsråd, hade fått i uppdrag att måla en framtidsvision av svensk svinproduktion om 10 år d v s någon gång på 90-talet. Det var min första kontakt med Lars-Göran. Bengt och jag skissade att antalet grisuppfödare skulle minska till 3000 (från ca 10 000), vilket då var anmärkningsvärt. Nu har vi bara ca 1500 kvar. Och de minskar som alla vet.
Scans djuromsorgsprogram antogs på Slakteriförbundets stämma 1985. Scan Väst, med Lars Göran som ordförande, spelade en aktiv roll i att marknadsföra programmet och dess djuromsorgsorganisation med stöd av sin informationschef Bengt Gustavsson. Scan Väst blev Farmek genom fusion och Lars- Göran blev ordförande. Sedan blåste stormvindarna. Sven Tidala, dåvarande VD för Slakteriförbundet hade en annan framtidsbild än medlemsföreningarna och avgick 1993. Då tog jag också steget att lämna Slakteriförbundet för LRF. Det fanns inget stöd för Scans djuromsorgsprogram. Nu skulle man EU-anpassa sig. Svenska djurskyddskrav var effektivitetshämmande. Jag slogs, tillsammans med Marit Paulsen, för att inte sänka avvänjningsåldern för smågrisar. Jag vet uppriktig sagt inte var Lars-Göran fanns i dessa frågor. Slakteriförbundet blev Swedish Meats (hur kunde man välja ett sådant bolagsnamn). Lars-Göran som kom in i LRF-styrelsen 1999, blev bl a ordförande i SPIRA-ägda Kronfågel. Han argumenterade för konkurrens på lika villkor (kärt begrepp i LRF-kretsar) och fler kycklingar per kvadratmeter. Då var vi inte överens. Däremot har han som ordförande i LRF varit väldigt tydlig med att förtroendet för svenska livsmedel i stor omfattning bygger på svensk djuromsorg. Det finns många olika uppfattningar om hur LRF hanterade griskrisen i november 2011. Jag har skrivit flera bloggar om detta och bl. a ifrågasatt att Ekot accepterade Djurrättsalliansens version. Men fastän ingen grisuppfödare har blivit fälld, så tycker jag inte man kan ställa sig upp försvara de bilder som då visades på TV. Intressant nog hade radioprogrammet Media i går ett långt reportage kring problemen med att de grisuppfödare som hängdes ut, men känner att de aldrig får upprättelse.