Varför försvinner människor som man tycker om och behövs? Kerstin Lundström och jag träffades så sent som 28 januari på KSLA:s högtidssammankomst. Det planerade seminariet kring kastrering av galtar var en gemensam fråga. Den, och den oacceptabla situationen att SLU inte ersatte Kerstins köttprofessur. Det var oerhört svårt att förstå att vi inte skulle ses igen. I dödsannonsen för Kerstin Lundström fanns en gris med knorr. Och Kerstin blev grisarna trogna under hela sin forskarkarriär, även om hon självklart sysslade med kött – och köttkvalitet i hela sin bredd. För mig som kände Kerstin sedan mycket länge, blev hon oförglömligt hopkopplad med ”orne-projektet” tillsammans med Birgitta Malmfors. Vi träffades i många sammahang. Hon var en självklar kontakt under min tid på Slakteriförbundet. Sedan möttes vi i det spännande projektet Mat 21. Vårt senaste samarbete hade vi kring vaccinering av galtar mot könslukt, som ett bra alternativ till kirurgisk kastrering. 26 april 2013 ledde Kerstin ett viktigt och spännande seminarium kring detta ämne på SLU. Hon avtackades då också för en lång och framgångsrik forskarkarriär vid SLU. Vi hade planerat att träffas igen nu i maj. Koltrasten sjunger i mörkret på gården, när jag skriver dessa rader. Det känns tomt och overkligt. Du saknas oss- en positiv och engagerad människa, som kunde ha varit en god hjälp på vägen i många år till.