Samhället måste sätta gränser för hur vi ska skydda människor, djur och miljö. Lagstiftningen ska lägga ribban för hur vi säkrar människor hälsa, bevarar och utvecklar ekosystemen, främjar klimatåtgärder och framför allt hur vi skyddar djuren. Djur är levande och kännande varelser. Det är väl knappast någon som ifrågasätter att vi ska ha säkra livsmedel som så långt möjligt är fria från skadliga bakterier och bekämpningsmedels- och läkemedelsrester. LRF anser att marknaden ska styra mervärden och inte lagstiftningen. Att överlämna till marknaden och konsumenterna att avgöra om grisen ska stå i bur eller kor ska stå uppbundna är oetiskt. Låter vi marknaden bestämma kan det innebära att hälften av Sveriges grisar får stå lika trångt som i Danmark eller Holland på helspaltgolv. Eller att många av våra mjölkkor aldrig får komma ut på bete. Det känns som om regeringens strategi för hållbar konsumtion med Per Bolund i spetsen och Konsumentverkets GD Cecilia Tisell lägger ganska stort ansvar på konsumenterna. Men ansvaret för en hållbar konsumtion och produktion av exempelvis livsmedel måste delas mellan samhället, lantbruksföretagarna, livsmedelsindustrin, grossistföretagen, detaljhandeln och konsumenterna. Visst har vi ett ansvar för hur vi handlar som konsumenter, men lägg inte hela ansvaret för att rädda klimatet, miljön och djuren i konsumenternas knä. Priskonkurrens, prispress och global frihandel innebär att konsumenterna inte alls har det inflytande som det ibland hävdas från f f a detaljhandeln. Läs gärna Gunnar Rundgrens inlägg och Ann-Helens www.hungryandangry.se
Onsdagen den 5 oktober ordnades Livsmedelsforum med fokus på hållbar livsmedelsproduktion. Det var ett späckat program med bl a statssekreterare Backteman och tre generaldirektörer. Ett delseminarium hade rubriken ”Har vi råd att inte köpa svensk mat?” och handlade mest om offentlig upphandling. LRF representerades av Lennart Nilsson, som med en dåres envishet upprepar LRF:s position att man vill ta bort svenska särregler och hävdar att man inte kan få mer betalt för svensk lagstiftning. Då hade Åsa Domeij, Axfood under ett tidigare pass just refererat hur den svenska konsumtionen av kyckling backade när kycklingbranschen drev frågan om att öka beläggningen i svenska kycklingstallar. Nu ökar den svenska kycklingproduktionen med svenskt regelverk som bas d v s max 36 kg per m2 jämfört med EU:s 42 kg. Svensk Fågels djuromsorgsprogram har också ett fothälsoprogram. Svensk Kött marknadsför världens mest omfattande djurskyddslag. Det svenska lagbundna beteskravet marknadsförs av Skånemejerier, Svenskt Kött och bl a Axfood och ICA. Varför inser inte LRF värdet av att marknadsföra svensk lagstiftning när handeln, branscher och företag gör det. I Riksdagens djurskyddsforum i onsdags återkom LRF:s Mjölks Fredrik von Unge med ekonomiska incitament som alternativ till djurskyddslagstiftning. Gärna det – men ribban för svenskt djurskydd ska inte sänkas till EU:s nivå d v s för kor finns inget EU-regelverk för djurskydd.
När det gäller grisar så hävdar grisnäringen att det är den låga antibiotikaanvändningen, MRSA i Danmark och intakta grissvansar som är det tyngsta argumenten och det är frågor som man anser inte är kopplade till lagstiftningen. Detta kan ifrågasättas. Foderlagen 1984 förbjöd användningen av antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte. Och operativa ingrep som svanskupering är reglerat i föreskrifter. Jag vill påminna om att det var Bo Algers som väckte frågan i media och fick rejält genomslag. Det var den bristande tillämpningen i övriga EU-länder som man reagerade för inklusive detaljhandeln. För det fick han Lands utmärkelse som mest känd person. Bo fick också SLU:s hedersutmärkelse och pris av Skaraborgs grisuppfödare. Man glömmer också de starka reaktionerna på förslaget att stänga in suggor i bur och att öka beläggningen i slaktsvinstallarna är ytterst tveksamt. Gott om plats är ett starkt djurskyddsargument (se Svenskt Kött). Friska djur som inte behöver behandlas med antibiotika är en effekt av skickliga bönder, bra rådgivning från veterinärer m fl och bra tekniska resurser, vilka bl a finns i djurskyddsföreskrifterna. Det innebär m a o att jag inser djurhållarens/skötarens oerhört viktiga roll för djurens hälsa och välfärd. Det säger en som just initierade ett seminarium kring skötarens roll redan i slutet på 80-talet. Svenska djurbönder är skickliga och kunniga, men alla är inte lika och tycker inte lika.