Sveriges Konsumenter hade lyckats skaffa sig företräde i miljö – och jordbruksutskottet i måndags. Jag kunde hänga med och peka framför allt på det politiska ansvaret. Jag hänvisade till den utmärkta rapporten från Nordiska ministerrådet (2013), som jag citerat förut. Den tar upp tio myter kring hållbar konsumtion och visar med önskvärd tydlighet att ska vi uppnå en hållbar konsumtion, så är det en myt att detta löses genom att konsumenterna går före. ”Regeringarna måste leda övergången till hållbarhet genom att skapa samhälleliga strukturer som gör hållbar livsstil till standardalternativet. Bindande lagstiftning är ofta det mest effektiva styrmedlen för att förändra konsumtionsmönster”. Jag uppmanade därför utskottet att läsa rapporten.
Vårt budskap var: Många medborgare engagerar sig och känner oro i frågor kring klimatet, djurskyddet, miljön och livsmedelssäkerheten. Därför krävs ett politiskt ansvar med tydlig lagstiftning kring djurskydd, livsmedelssäkerhet, miljö och klimat. Det handlar om värderingar och etik. Ett högt förtroende och tillförlitlig märkning och information är en förutsättning för att konsumenterna ska bidra till en ökad konsumtion av svenska livsmedel och vilja till merbetalning. Att överlämna dessa frågor till marknaden och konsumenterna är att svika medborgarna. Konsumenterna måste känna trygghet i att svenska livsmedel är det bästa alternativet. Alternativet att kräva att konsumenterna med ofta bristfällig kunskap ska göra sina matval med utgångspunkt från skydd för djur och miljö är inte rimligt. Detta är också utgångspunkten i EU:s lagstiftning, att inte överlämna till marknaden att lösa viktiga frågor kring livsmedelssäkerhet, djurskydd och miljö. Sverige kan inte köra något eget lopp med målstyrning, förenkling och flexibilitet. Detta utesluter inte kvalitetssatsningar och certifieringar som garanterar en högre nivå på miljö, djurskydd och klimatåtgärder, som en stimulans. Svenska miljömål måste uppnås. Vi ser problem med att uppnå dessa med fokus på ökad produktivitet. Ökad produktivitet kan också motverka djurvänliga inhysningssystem.
Vi pekade på att Jordbruksverket riskerar att urholka svenskt djurskydd. Åsa Conraeds (M) undrade och jag pekade på att Jordbruksverket nu med hänvisning till ökad konkurrenskraft föreslår ändringar i föreskrifterna utan att invänta det vetenskapliga rådet. Det finns ju ett beslut om ett sådant och man behöver definitivt inte invänta en ny djurskyddslag (se tidigare blogg). Jonas Jacobsson Gjörtler (M) ifrågasatte högre ambitioner på miljö och djurskydd med hänvisning till de tre dimensionerna på hållbarhet d v s främst ekonomisk, som skulle drabba Sveriges bönder. Och så kom de 50 procentens självförsörjning upp igen. Jag hade gärna hänvisat till Johan Rockström som sätter ekologisk hållbarhet som ram och ekonomisk som verktyg. Vi hade inte nämnt högre ambitioner inom miljö – och djurskydd. Det går ju bra för kött- bönderna och 50 procent gäller inte för ägg, kyckling, mjölk och griskött m m (tjatigt det här med 50 % eller varannan tugga). På frågan kring GMO, så har Vi Konsumenter intagit samma position som Naturskyddsföreningen och Konsumentföreningen Stockholm. Man får bedöma från fall till fall och konsumentstudier visar att det är mer tillämpningen, växtsortens egenskaper, än förädlingstekniken som ifrågasätts. Kristina Yngwe ( C ) nickade instämmande.