Djurskyddsmärkning knappast en fördel för djurskyddet och konsumenterna

Att animaliska livsmedel får ett djurskyddsmärke är väl bra? Då kan vi göra medvetna val. Men vet vi vad vi väljer? Hur ska vi veta vilka kriterier som gäller och hur de kontrolleras? Hur skiljer sig exempelvis EU:s djurskyddsmärke från svensk djurskyddslagstiftning? Inom ramen för EU:s Green Deal och Farm to Fork finns ett förslag till djurskyddsmärkning. Det tyska ordförandeskapet driver på med stöd av flera andra medlemsländer. Men förslaget kan sannolikt både vilseleda konsumenterna, bromsa en nödvändig utveckling av djurskyddet inom EU och gynnar kanske inte heller svenska djurbönder. En djurskyddsmärkning innebär att man överlämnar till konsument och marknad att lösa svagheter i dagens djurhållning.

I Sverige finns en gemensam uppfattning om att EU bör höja sin ambition när det gäller lagstiftning inom djurskyddsområdet. Det finns också en motiverad kritik mot att många medlemsstater inte implementerat gällande djurskyddslagstiftning. Det gäller f f a grisdirektivet. Djurskyddsmärkning får inte ersätta dessa berättigade krav på ett gott djurskydd inom unionen. Om det trots detta finns ett starkt stöd för detta bland medlemsstaterna är det angeläget att ovan nämnda risker vägs in i utvecklingen av kriterier, kontroll och kommunikation.

Ska svenska producenter ha glädje av detta måste man säkerställa att svenska produkter når upp till ex en eller två stjärnor. En märkning kräver certifiering och kontinuerlig kontroll, vilket medför en extra kostnad. Men en djurskyddsmärkning skulle kanske innebära en bättre och säkrare tillämpning av gällande djurskyddsregelverk. Omärkta produkter skulle förhoppningsvis straffas av konsumenterna. Mycket beror på hur detaljhandeln ställer sig. Om detaljhandeln eller grossister ställer krav ex minst en stjärna, skulle detta kunna vara starkt drivande. Förädlingsindustrin skulle också kunna ställa tydligare krav på ingående animaliska råvaror. Ett intressant alternativ är att begränsa märkningen till bussiness to bussines d v s att ställa krav på leverantör till industri, grossist eller dagligvaruhandel.

Jag har deltagit i utveckling av ISO/OIE:s standard för djurskydd, i Global GAPs motsvarande och i Eurogoups for Animals försök att utarbeta kriterier för djurvälfärd. Jag har tillbringat tio år på Sigill Kvalitetssystem med certifiering, kriteriearbete och kontroll. När det gällde ISO-standarden var vi väldigt tydliga med att standarden inte skulle kommuniceras till konsument utan bara fick användas för bussines to bussines. Euorogroup for Animals ansats stupade på att man insåg att det måste bygga på en certifieringsorganisation. Om EU väljer att gå vidare med frågan krävs m a o ett omfattande arbete att kartlägga marknaden, fastställa kriterier och utveckla kontrollsystem.

Jag vill hänvisa till Nordiska rådets rapport kring myter om hållbar konsumtion från 2013. En kartläggning av befintlig forskning visade tydligt att hållbar konsumtion inte kan uppnås genom att upplysa konsumenterna och ge möjligheter till upplysta val. Citat: ”Regeringarna måste leda övergången till hållbarhet genom att skapa samhälleliga strukturer som gör hållbar livsstil till standardalternativet. Innovation i teknik och infrastruktur, lagstiftning, prissättning, marknadsföring och nya sociala normer kan användas i kombination för att
skapa en arkitektur för hållbara val. Bindande lagstiftning är ofta de mest effektiva politiska styrmedlen för att förändra konsumtionsmönster. Dessa politiska styrmedel blir ofta ännu effektivare när de används i kombination med andra verktyg i så kallad styrmedelspaket, som innefattar prissättning eller infrastrukturutveckling,
samt informationsverktyg, vilket skapar ett effektivare ramverk för förändring för konsumenterna”. Det ska vara lätt att göra rätt, som man brukar säga.

En kommentar

  1. Sven-Ove Olsson
    Publicerad 15 september, 2020 at 14:13 | Permalink

    TACK för ännu ett bra inlägg på din blogg!

Kommentera artikeln

Din e-post kommer aldrig publiceras eller ges vidare.