”Det finns inga hållbara jordbrukssystem utan animalier ” citat Gunnar Rundgren. Och han är inte den enda som framhäver behovet av hållbara jordbrukssystem, som bygger på balans mellan växtodling och djurhållning. Ska man verkligen som Livsmedelsverket vill, välja bort rött kött, som bidrar till flera hållbarhetsmål? Jag har ställt frågan och lyssnat av flera presentationer den senaste tiden – Axfoods rapport Livsmedel 2030, den Ekologiska framtidsdagen och senast Matlusts hållbarhetsseminarium. Men frågan är vilka djur vi ska ha i ett hållbart system och vad man som vegan väljer bort, bortsett från djuretiska skäl, som man måste respektera. Men de som använder den amerikanska filmen Cowspiracy som skäl för sin veganismen, kanske ändå måste skaffa sig lite bättre kunskap. Sedan får vi inte glömma bort att i många utvecklingsländer är betesdjur eller kycklingar kanske den enda möjlighet att få i sig värdefullt protein.
En argumentation för djurhållning bygger på att alla vegetabilier ger biprodukter som måste omsättas av djur för att uppnå lönsamhet i systemet. Sojaolja var och är viktig vegetabilisk olja där sojamjölet sedan blev en viktig proteinfoderråvara. Samma sak gäller rapsolja och rapsfrökaka. Spannmål , som exempelvis havre, ger kli som foder. Öl och sprit ger drav och drank och sockerbetor ger melass och Betfor. Avrenspellets d v s det som rensas bort vid spannmålshanteringen kommer jag ihåg som en bra foderingrediens i idisslarfoder. Jag har ju ett förflutet på foderavdelningen hos Lantmännen.
Ett tungt argument för gräsätarna är vallodlingens tydligt positiva effekt i växtföljden när det gäller mullhalt och kolinlagring. Vallen minskar också behovet av bekämpningsmedel. Det är därför bekämpningsmedelsanvändningen är så låg i Norrland. Stora delar av Norden är väl lämpat för odling av gräs., som ger bättre jordhälsa och minskad klimatpåverkan. Att öka vallen i växtföljden skulle vara positivt i våra intensiva spannmålsområden med monokulturer. Det finns stor enighet om vallens positiva effekter. Invändningen är att man inte behöver använda vallen som foder utan den kan bli råvara till bioenergi. Men frågan om det ger tillräcklig lönsamhet som alternativ till att låta gräsätarna omvandla fiberrikt foder till värdefulla mejeriprodukter och kött. De som har räknat på hur många djur det behövs i Sverige för att vårda svenska naturbetesmarker, glömmer bort vallens positiva effekter.
Betande djur har blivit ett starkt argument för det viktiga hållbarhetsmålet biologisk mångfald. Certifierat naturbeteskött har blivit en höjdare, som omfamnas av alla, även de som vill radikalt minska köttkonsumtionen. I Axfoods rapport Mat 2030 vill man ha fler betande djur som stutar. Därför blir LRF-stämmans beslut om avveckling av beteskravet för mjölkkor verkligen kontraproduktivt. Klimatmässigt är det fördelaktigare att äta mjölkkokött än kött från dikoproduktion. Jag blir bekymrad när jag läser att Karin Lexén, Naturskyddsföreningen , kraftfullt avråder från ost, eftersom det krävs mycket mjölk för att göra ost. Ekologisk produktion bygger på balans mellan djur – och växtodling och stallgödseln har en viktig roll. KRAV har en fin film om kons viktiga roll i det hållbara jordbruket. Men grisar och kycklingar då? Kycklingen står för den stora ökningen v svensk köttkonsumtion, något som ofta glöms bort. Kycklingen är förhållandevis klimatsmart, men bidrar knappast till biologisk mångfald. Grisen ligger någonstans mellan kyckling och nötkött. Grisen skulle kunna försvara sin roll som biproduktsförädlare.
Men glöm inte det viktigaste – måltiden som social faktor. Var det inte brasilianska kostrekommendationer som uttalade vikten av att äta tillsammans. Det är som Gunnar Rundgren säger – mycket av vad vi äter beror på kultur och traditioner.