Min mamma blev ensam med tre döttrar vid trettiofem års ålder. Varför vill jag berätta det? Efter att ha lyssnat av sommarpratarna Denise Rudberg, Michael Lindgren och Benjamin Ingrosso, som berättat om sitt ursprung och svåra familjeförhållanden, kände jag ett behov av att se tillbaka på min egen uppväxt. Att berätta hur det sannolikt har påverkat mina värderingar och drivkrafter.
Min mamma föddes i en borgerlig Stockholmsmiljö. Min morfar var en duktig entreprenör, tillhörde det som kallades Skeppsbroadeln, sysslade med grosshandel och startade bl a brädgården Lundquist och Lindroth, som fortfarande finns i Sigtuna. Min morfar Arvid hittade sin Gunhild i Småland och min mamma skröt alltid över att hon var halvsmåländska. Det fanns en bild av att det småländska arvet, var en garant för duglighet och framåtanda. Linnea var hennes favoritblomma. Morfar å andra sidan var stockholmare i tredje generationen. Hans pappa var musikförläggare Abraham Lundquist. Man kan hitta gamla noter med hans namn. Han sålde bl a en flygel till min mans vän Claes Grill.
Jag tror att min morfars och mormors äktenskap var ett lyckligt äktenskap. Lustigt nog kallade de varandra Putte och Tove. Min mamma berättade med värme om familjetraditioner, upplevelser, speciell humor och med fantastiska somrar på Ingarö och i Stockholms skärgård med morfars motorbåt. Jag tror att min mamma bar med sig en positiv syn på livet.
Flickor tar inte studenten. Så var det på den tiden. Min mamma hade velat. Vad gör man när man gått ut flickskolan. Mamma var intresserad av textil och kläder. Då går man på Märta-skolan och lär sig sy kläder. Men så kom kärleken. Han hette Bertil, var teknolog på Tekniska Högskolan, spelade banjo i Teknis` orkester (banjon hänger hos mig) – en levnadsglad människa. Han var nio år äldre än min mamma. Min farfar som var agronom hade flyttat runt rejält. Min pappa föddes i Moskva, men tog studenten i Karlstad med klasskamraten Zarah Leander. Äktenskapet blev nog en stor omställning. Han var en riktig friluftsmänniska och tog med sin fru på långa skidturer i fjällen, skridskoturer och cykelsemester. Tre döttrar blev det. Elisabeth född 1936, Marianne 1939 och jag född 1943. Min pappa var en bra fotograf och jag hittar fina bilder av de tre döttrarna. 1939 hade man flyttat in i de nybyggda funkishusen på Askrikegatan på Gärdet i Stockholm.
Jag kommer på mig själv, att inte ha frågat min mamma om det, som måste ha varit en stor livskris. På grund av bristande sjukhusresurser, dör min pappa akut 1946, 44 år gammal. Ett starkt stöd var min morfar – inte minst ekonomiskt. Han hade förlorat sin älskade Gunhild, Tove i cancer några år tidigare. Jag träffade aldrig min mormor.
Morfar kanske var glad att hans dotter Märta hittade en ny man och gifte om sig. Men äktenskapet blev kortvarigt. Barnen var viktigare än tryggheten i ett äktenskap. Att bryta upp var modigt, men det slapp morfar uppleva. Han dog 1954. Min mamma var stark. Hon passerade tre tonårsdöttrar med olika skolmotivation. Hon såg till alla tre åkte utomlands och lärde sig språk på somrarna. Hon klarade av att lotsa de tre döttrarna fram till student och akademiska examen.
Alltid lojal. Det kan inte ha varit roligt att bli kallad till skolan, när yngsta dottern, doppat klasskamratens ansikte i aprikoskräm. Fråga mig inte varför jag gjorde det. Och hon hade hög toleransnivå. Äldsta dottern, som sedan blev veterinär, hade en jul två valpkullar med tio valpar. Femton marsvin i korridoren måste ha varit lite stökigt. Och hon hade stort förtroende för sina döttrar. Att jag hade hyrt en okänd häst och red med den genom Stockholm hela vägen till Ingarö, ifrågasatte hon aldrig. Jag fick ju aldrig någon pappa. Jag undrar ibland vad som hänt om jag hade haft en levande pappa.
Mamma fanns alltid där. När man behövde hundvakt, när jag skulle ut och segla. Skulle jag flyga på tjänsteresa, kom hon klockan sex på morgonen och var barnvakt innan barnflickan kom. Ville jag ut och ro eller gå på promenad släppte hon allt. Vi tillbringade underbara helger ute på Ingarö med brasa vintertid och härliga middagar. Gastronomi var jätteviktigt i familjen. Mamma var en uppskattad mormor. Hon dog 2004, 93 år gammal.
Vad var det viktigaste jag fick med mig? Närhet, trygghet, förtroende och en tydlig uppbackning för att utbilda sig. ”Se till att skaffa er utbildning och kan klara er själva. Stå på er!” sa hon, vis av egen erfarenhet. Jag känner mig lyckligt lottad. Jag tror att min mamma har haft stor betydelse i mitt liv. Jag fick med mig en grundtrygghet och ett kanske besvärande självförtroende. Jag känner mig lyckligt lottad.
En kommentar
Underbart Gunnela. Starka kvinnor till mamma stärker döttrar. Min mamma (oäkting) som växte upp hos sin mormor som levde med en änkeman (åkeri med hästar) som mamma kom att betrakta som sina föräldrar tyckte inte att flickor skulle gå i högre utbildning trots att lärare bönade och bad, därför (tror jag) var hon mycket noga med att vi 3 systrar skulle utbilda oss. Mamma med bara folkskola hjälpe mig med svår matematik. Hur kunde hon? Hon var jättesnabb med huvudräkning, hon såg jättesnabbt vad svaret skulle bli, hur det skulle ställas upp kunde hon inte hon hade ju aldrig lärt sig det. Hon lärde sig engelska genom att titta på TVspråkutbildning (Ivan nånting). Tänk vad kunde det blivit av henne? Hon var utbildad styckmästare. Jag tyckte det var pinsamt när vi var på restaurang och hon kunde säga att hon inte var serverad det som stod på menyn. Hon kunde precis vad köttbiten på tallriken kom ifrån på tallriken. Idag tycker jag det var sunt och modigt – men då, jesses! Men hon var modig och stark och stöttande. Jag är så glad att hon fick följa min bana. Hon gick bort 2006. Älskade mammor!