Nu blev det tryck i frågan när WWF, Världsnaturfonden, med stöd av en rapport från SLU, visade att nästan hälften av alla tjurar i Sverige aldrig får beta och vistas inomhus hela livet. ”Värna betesrätten och stärk den genom att ge fler nötkreatur (inte bara korna utan också kalvar och tjurar) rätt till utevistelse och bete.” Så skrev djurskyddsorganisationerna och Vi Konsumenter i ett brev till samtliga politiska partier i januari i år. I vår debattartikel i Svenska Dagbladet i mars utryckte vi följande: ”Men rätten till bete bör inte begränsas till kor i mjölkproduktionen, utan alla nötkreatur bör ges den rätten. Detta vill också konsumenterna. Det är en fråga som lyfts av flera intressenter när det gäller att vårda våra naturbetesmarker och den biologiska mångfalden”.
Att märka kött från betande djur var en fråga som Vi Konsumenter och Djurskyddet lyfte på ett presseminarium i mars 2010. Axfood i sin rapport 2020, Mat 2030 lyfte frågan om beteskrav för handjur och märkning av köttet. Som konsument vill jag ha möjlighet att välja kött från betande djur utöver Naturbeteskött. Jag kan ju exempelvis inte välja mjölkkokött.
Att betande stutar kunde bidra till att öka våra viktiga naturbetesmarker har tidigare lyfts av Jenny Jewert, WWF. Sedan tidigare har man skattat att ca 25 % av det svenska nötköttet kommer från ungtjurar. SLU har på uppdrag av Världsnaturfonden WWF, kartlagt. Varje år slaktas cirka 110 000 tjurar som inte fått beta alls. 290 000 hektar naturbetesmark skulle kunna skötas om de stallade tjurarna kastreras till stutar och får komma ut på bete. Det innebär att arealen naturbetesmarker som sköts skulle kunna öka med minst 50 procent. Intressant nog använde man kriterierna från Welfare Quality när det gäller djurens välfärd. Tjurar, som till stor del kommer från mjölkproduktionen, vistas ofta i boxar med spaltgolv d v s cementgolv med springor, som bygger på att man inte ger halm eller strö att ligga på. På min tid på Slakteriförbundet var den intensiva utfodringen av tjurar med spannmål, ett problem som gav leverbölder. Glädjande verkar vallandelen i foderstaten ha ökat.
Men djurskyddsförordningen undantar inte bara tjurar och kalvar från rätten till bete. 4 § säger ”Andra nötkreatur än sådana som hålls för mjölkproduktion ska sommartid hållas på bete eller på annat sätt ges tillfälle att vistas ute”. Det var därför vi utryckte oss så i debattartikeln. Problemet är dock sannolikt litet, eftersom dikoproduktion i stor omfattning bygger på betesdrift. Undantaget i djurskyddsförordningen för tjurarna kom redan 1988, av arbetsmiljöskäl och att tjurar är svåra att stängsla. Kastrering är sannolikt lösningen. I Sverige krävs bedövning.
WWF ställer väl berättigade krav på Sverige, när det gäller tillämpning av den gemensamma jordbrukspolitiken CAP. Jordbruksverkets förslag till svensk tillämpning av s k eco-schemes är mycket begränsat. Det får inte vara så att verkets IT-system eller krav på förenkling innebär att åtgärder som kan bidra till viktiga hållbarhetsmål inte stimuleras. Det gäller biologisk mångfald, ökad djurvälfärd och de positiva effekterna av ökad vallodling.
I detta sammanhang är det deprimerande att lyssna till Örebro Universitets Almedalseminarier kring mat och hållbarhet. Anslaget är att hållbarhet är lika med klimatpåverkan och är lika med att rött kött är ohållbart. Förenklingen skrämmer. Ingen i panelen nämner biologisk mångfald eller andra kriterier för planetens gränser. Detta trots att jag försökte lyfta in andra dimensioner i chatten. Även på universitetsnivå har man svårt att inse att livsmedelssystemen är komplexa. COOP fick redovisa sina hållbarhetsdiagram som visar att animaliska produkter kan vara mer ”hållbara” än vegoprodukter. Men på fråga på hur man ska minska köttkonsumtionen, lägger man ansvaret på medlemmarna.