Drygt ett och ett halvt år i isolering. Mängder av zoom – och teamsmöten och webinarier, några begränsade måltider med släkt, vänner och grannar. Jag har skrivit det förut. Pandemin har varit en skrämmande upplevelse, men har passat mig perfekt rent praktiskt. Inget resande, inget hundvaktspussel eller flängande mellan möten. Jag har haft den fantastiska möjligheten att vara ute på Ingarö ända sedan mars 2020. Det har varit spännande och utmanande att under drygt ett år bo på landet och genomlida mörker, kyla, regn och rusk. Här har jag ändå haft allt som behövs – mat, värme, ved, internet-uppkoppling, gott om plats, frys, stort kylskåp, tvättmaskin, fungerande plogning, sop – och latrinhämtning.
Har det varit ensamt? Nej jag har inte känt det så. Jag har min älskade vovve och min syster nästgårds. Vi har gått till brevlådorna och hämtat tidningarna varje morgon. Under en tid nästan i mörker. Det blev inte kallare än minus sexton grader och det klarade jag med ett extra element i sovrummet. Zoom – och Teams-möten, Face book, Twitter, Facetime och telefonsamtal har fyllt behovet av att kommunicera. Jag har till min stora glädje haft nästan daglig kontakt med sonen Alexander via Face Time och hälsat på flera gånger. Men visst har det känts konstigt att ta bilen i stället för bussen in till Stockholm. Lägenheten på Gärdet i Stockholm har känts liten och ovan, när jag hämtat post och vattnat blommorna. Under sjutton månader har jag sovit i Stockholm ca tio nätter.
Men så bestämde jag mig för att inte missa chansen att än en gång få måla med Marianne på Fårö. Med sex starka kvinnor tillbringade jag en vecka i slutet av augusti på Lansa med att måla, diskutera, filosofera, äta tillsammans och göra spännande utflykter till raukarna i Gammelhamn, sandstranden på Nostra Auren och Lansas raukar. En morgonpromenad i fårhagen och cykelturer i det fantastiska unika Fårö-landskapet. Det blev en omvälvande upplevelse. Att efter denna isolering vistas med spännande kvinnor med olika levnadsöden hela dygnet i nästan sju dagar. När jag återvänt till Ingarö i lördags blev det påtagligt väldigt tyst och tomt. Människan är social varelse. Jag hade kanske trott att de kommunikationsformer jag nämnt och nyttjat skulle räcka. Men nu känns det att något saknas. Nu är hösten på gång. Samhället för vuxna har börjat öppna upp. Man får väl undvika skolungdomar och barn. Jag känner mig mogen att bo på Blanchegatan när det nu börjar mörkna. Och jag ser fram emot att träffa vänner och yrkeskontakter. Men Attis, som har vistats med sin matte 24 timmar om dygnet i sjutton månader, har blivit så nära. Det blir tufft för oss båda att skiljas åt ibland.