Det behövs en differentiering av svenskt nötkött i butik. I veckan presenterar Världsnaturfonden, WWF, den reviderade Köttguiden. Syftet med guiden är att underlätta hållbara val. Betet har fått allt större uppmärksamhet. Inte bara för att naturbetet rymmer stor biologisk mångfald, men också för att senare forskning visar att betade marker i sig har en stor potential att lagra kol. Det innebär att betande djur kan bidra till att öka jordbrukets potential till att minska klimatpåverkan. Därutöver gynnar betet i allra högsta grad djurvälfärden. Därför vill vi som konsumenter kunna välja kött från betande djur genom märkning.
Den svenska nötköttsproduktionen är mycket diversifierad och de svenskmärkta produkterna kommer från mycket olika djurhållningssystem. Till exempel är skillnaderna mellan en utslagen mjölkko, en ungtjur eller en stut av köttras stora gällande hur djuren hållits under sin livstid. Märkning kräver att slakterierna måste sortera i slakt. Jag vet att detta är väldigt impopulärt, men om dagligvaruhandeln ställer krav med stöd av konsument – och miljökrav, är det beklagligt om slakterierna vägrar.
Kravet på att som konsument få veta om att köttet kommer från betande djur är inte nytt. I mars 2010 ordnade Vi Konsumenter och Djurskyddet Sverige ett presseminarium. Bakgrunden var en konsumentstudie som visade det som många studier senare har visat. Det finns ett stort engagemang för djurvälfärd. Man vill veta köttets ursprung och man vill ha märkning. Äggen är ett bra exempel där man kan välja, alternativt välja bort ägg från höns i burar, frigående inomhus och utegående höns. Seminariet 2010 utmynnade i kravet på märkning d v s att få veta om köttet f f a nötköttet kommer från betande djur. Bakgrunden var då framför allt djurvälfärd. Man vill kunna välja bort tjurar, som tillbringar hela sin uppfödningstid på stall, ofta i helspaltboxar, som är en påver miljö från djurvälfärdsynpunkt. Det tål att nämnas debatten om att lammen, som slaktas till påsk, ofta inte ges möjlighet till bete. Det medförde att Svensk Sigill inkluderade krav på bete i sin certifiering IP Lamm.
Nya pilotstudier från Norden, som redovisades på ett nordiskt seminarium 2020 tyder på att betesmarkerna inte bara är viktiga för den biologiska mångfalden, utan även för kolinlagring. Det finns också ett starkt samband mellan dessa ekosystemtjänster. Det finns en stark koppling mellan bete, hög biodiversitet och ökad kolinlagring. Bete driver gräsmarkernas diversitet och ökar tillväxten av gräsens rötter och detta leder till mer mikroorganismer och mer kolbindning, sa professor Anna Gudrun Thorhallsdottir, Hólars universitet på Island, under seminariet. Studier från Island har visat att betesmark t o m lagrar mer kol än skog.
Jord- och skogsbruk släpper inte bara ut växthusgaser, det kan också binda växthusgaser i form av kol. Naturvårdsverket uppskattar att Sverige har ett nettoupptag på cirka 40 miljoner koldioxidekvivalenter, vilket är cirka 80 procent av Sveriges alla utsläpp. Merparten av denna kolsänka finns i den växande skogen. Svensk mineralmark anses binda kol, vilket beror på ökad vallodling. I försök har långliggande vallar visat sig kunna binda upp till 500 kilo kol per hektar. De organiska jordarna släpper däremot ut växthusgaser och är svenskt jordbruks största utsläpp av växthusgaser. Naturvårdsverket rapporterar nettoutsläpp från betesmarkerna, från att tidigare ha ansett att betesmarkerna binder en viss mängd kol. Jordbruksverket har uppskattat kolbindningen till 61 kilo per hektar. Någon mätning av betesmarkerna sker dock inte. Det rör sig i båda fallen om antaganden. Internationella studier har visat på att betesmarker kan binda upp till 1 000 kilo kol per hektar.