Den enda fördelen med livsmedelsstrategin är att den satt igång dialog, ambitioner och verkstad på regional/lokal nivå. Nationellt är strategin mycket av bussiness as usual – ökad produktion, ökad produktivitet, ökad export, mindre regler och mer innovationer. Därför går också utvecklingen mot ökad strukturomvandling med större gårdar och glesare landsbygd. Vi behöver mer mångfald, fler gårdar, fler slakterier och fler mejerier. Bl a detta uttryckte Ann-Helen Meyer von Bremen på föreningen Reformatens ambitiösa halvdagsövning i fredags. Rebecka Wikström från Länsstyrelsen i Gävleborg gav flera positiva exempel hur man lyfter den lokala maten och utnyttjar lokala resurser.
Och jag håller med. Livsmedelsstrategin är en tillväxtstrategi och säger ingenting om vad som ska produceras och ganska lite om hur. Ökningen, både konventionell och ekologisk, ska dessutom svara mot konsumenternas efterfrågan! Men är det konsumenterna som styr efterfrågan? Nej det är det som produceras som styr. Vi kan inte efterfråga något som inte finns. Konkurrens och dagligvaruhandelns utbud, exponering och prissättning styr i stor omfattning.
I arbetet kring livsmedelsstrategin gjorde miljö- konsument och djurskyddsorganisationer 2015 och framåt tydliga inspel kring ekosystemens bärkraft och planetens gränser och att produktionen ska bygga på mervärden inom miljö, djuromsorg och kvalitet som ger lönsamhet i hela sektorn. Sedan strategin antogs 2017 finns mycket litet av hållbar utveckling och att uppnå relevanta miljömål. När jag lyssnar på Tillväxtverket som har samordningsansvaret känns det verkligen som verkligheten sprungit ifrån livsmedelsstrategin från 2017. Marie Persson, Tillväxtverket pratar om de tre områdena regler och villkor, konsument och marknad och kunskap och innovation som om ingenting hänt i omvärlden. Livsmedelverket talar ändå om försörjningsförmåga och refererar från syntesarbetet med berörda myndigheter kring hållbara livsmedelssystem. Vad har kommit ut av detta? Syntesarbetet bygger på Jordbruksverkets definition av hållbara livsmedelssystem, där vi är flera som hävdar att ekonomi är medlet att nå social och ekologisk hållbarhet och inte ett mål i sig.
Var i strategin finns åtgärder för att nå nationella miljömål, rädda klimatet, bevara den biologiska mångfalden och fånga allt som nu sker kring jordhälsa, kolinlagring och värdet av betande och gräsätande djur i resilienta jordbrukssystem. T o m Johan Rockström tycker att dessa djur behandlats styvmoderligt eftersom gräsmarker egentligen är utgångspunkten för resilienta system, som vi bör efterlikna för att hålla oss inom planetens gränser. Därför blir jag ledsen när jag återigen hör uttalas om att rött kött är problemet.
Landsbygdsministern kallade till krismöte kring livsmedelsstrategin den 30 mars. Till mötet överlämnade miljö – konsument- och djurskyddsorganisationer ett öppet brev till landsbygdsministern med budskapet: ”Mer hållbart jordbruk stärker Sveriges matberedskap. Kriget blottlägger svenskt jordbruks stora importberoende av fossila insatsvaror som diesel och mineralgödsel. Nu måste politiken styra mot fossiloberoende matproduktion och mer cirkulära flöden av näringsämnen. Det är bara genom att stärka miljö-, klimat- och djurskyddsambitionerna som vi kan uppnå långsiktigt hållbara livsmedelssystem i Sverige och EU. De akuta åtgärderna får inte försena den nödvändiga omställningen till ett långsiktigt hållbart livsmedelssystem”. Det är avslöjande att Jordbruksverket och Tillväxtverket talade om lönsamhet som grundpelaren för allt hållbarhetsarbete. Ministern talade om hela livsmedelskedjan – från jord till export”. Är det något vi kan prioritera ned i dagsläget så är det väl export?