Vänner kan man få, ha och mista. Socialt sammanhang brukar nämnas när man talar om att behålla en god hälsa och att undvika demens. Det finns dumma påståenden om att riktiga vänner skaffar man tidigt i livet och kan inte skaffa sig senare i livet. Jag har flera vänner som jag skapat mig sent under min yrkeskarriär. Och det finns vänner som jag känt jättelänge som försvunnit. Å andra sidan har jag upplevt att det går att återknyta till vänner som jag inte haft kontakt med på femtio år.
Min Bosse som jag levde med i 47 år, var i många år min bästa vän. Han var en god lyssnare, en viktig samtalspartner och en bra rådgivare. Han kände mina vänner och min omgivning. Det är väl så det ska vara. Men till min sorg försvann den vännen för flera år sedan. Och så kan vänner försvinna. De kan dö, man växer ifrån varandra eller åldern förändrar personligheten.
Bengt Ohlsson som skriver i DN:s lördagsmagasin skriver i sin krönika om relationen till gamla vänner, som av olika skäl försvann. Jag känner igen mig. Man ringer och försöker hålla kontakten. Just det där att det uppskattas att man ringer, men sedan går det fel i alla fall. Och varför är det bara jag som ringer? Lite självkritisk undrar jag om jag är en dålig lyssnare. En gammal god kollega försvann i demens. Det kan vara tufft att acceptera att vännen kom med påståenden som definitivt inte stämde eller la ord i munnen, på mig, som är helt orimligt att jag sagt. Vänner ska ju förhoppningsvis ge energi och inte dränera på energi. Det får inte vara så att man måste tassa på tå av rädsla för att säga något som kommer att missuppfattas. Vänner är som kärlek och samlevnad – vänner måste underhållas och vårdas. Lever man ensam blir detta ändå viktigare. Och Attis i all ära, men det är svårt att ha ett intellektuellt samtal eller dela en god middag med ett gott vin.