La douce France – ett strålande Medelhav och ett fantastiskt Provence med medeltida byar och dramatiska berg. Wer eine reise tut, hat etwas zu erzählen – den som gör en resa har något att berätta. Så lärde man sig på tyska lektionerna i skolan. Jag har gjort en fantastisk resa med sonen Alexander och barnbarnet Karin. Det är så roligt att Alexander, precis som jag, gillar franska och Frankrike. Ett höstlov med precis lagom temperatur med som mest drygt 20 grader mitt på dagen. Tänk att få bada i havet i november och promenera på gatstenar som nötts av många, många generationer. Jag älskar franska torg i små städer, med marknader omringade av stiliga dekorativa plataner (jag har en självmålad tavla hemma). Vid medelhavet är all växtlighet grön, medan höstfärgerna kommer uppåt bergen f f a på vinplantorna. Vinodlingarna och fruktträd dominerar. Jag ser inte en enda ko eller några får. Dom hittar man i Normandie och grisarna i Bretagne. Vildsvinsjakt är populärt och det pangades friskt vid foten av Luberon. Att få äta svart risotto, grillade sardiner, mört lamm, läckert upplagda gambas och Fondue Bourguignon på ett torg i Antibes och världens godaste äppelkaka. Man brukar säga att parisarna är ganska ovänliga, medan landsbygdsbefolkningen är vänlig och vi mötte bara vänliga människor. Jag kom på mig själv att som min mamma, studera och fantisera om människorna vi såg – om deras historia och deras relationer. Det kändes som att leva i en mys-film med älskad son och barnbarn. Jag har ridit i Provence med systerdotter Marianne 2001 och bilat med mannen Bosse under mitt lediga halvår 2002. Den här resan överträffade alla positiva förväntningar.
Ett fint uppfräschat hotell i Juan les Pins byggt 1929, Belles Rives. Det kändes som att flyttas tillbaka till 50-talet och som scener ur en film på den tiden. Att få äta frukost i morgonsolen vid ett glittrande medelhav – kan man ändå få unna sig detta på gamla dagar tack vare sin son. Här sitter ett ungt förälskat par och vid ett annat bord tre generationer där morfar gullar med sitt barnbarn. En utflykt till charmiga Antibes, där vi konstaterade att Picasso-muséet var stängt (måndag). Via charmiga Aix en Provence hamnar vi i Lauris på Domaine de Fontenille vid foten av Luberon-bergen. I Aix besöker vi, på rekommendation av hotellet i Juan le Pins, Palace des Thées. Rader av burkar som man får lukta på. Alexander som te-fantast köper en kasse full.
”Jag vill påminna om att det är november” säger direktören på Domaine de Fontenille, när vi kommer och förbereder oss att på att bada i den ångande poolen. Frukosten åts ute – dessa knäppa svenskar! Fontenille blir utgångspunkt för utflykter till Provences underbara små städer. Favoriten blev Loumarin, där vi bl a köpte varsin underbar slät sten av olika bergarter och färger – ett fint minne att krama. Där blev det också ett slottsbesök. Vi klättrar upp på befästningen i Oppede le vieux och tittar ut över Provence. Att vi fick vänta en timme på lunchen på torget, gjorde inte så mycket. Akvarellpennorna som jag ständigt bar med mig kom till pass (ett tack till Christina Furustam, som gav mig dessa till min 60-årsdag). Nästa by Cuceron besöker vi i ösregn. Väderlekstjänsten varnar för översvämning. Vi är ensamma på gatorna. Att få läsa böcker och inte bara vetenskapliga rapporter – underbart. Alex läser högt med fyndigheter ur Tage Danielssons bok. Och vi bläddrar i konstböcker i salongen i Fontenille. Jag ritar av den mäktiga platanen utanför fönstret.
På vägen tillbaka besöker vi Chateau La Coste – Provences Wanås. En antal spekulativa installationer av kända arkitekter och också Bob Dylan. En lång promenad med speciella upplevelser. En god, vacker och dyr lunch med gambas. Åter till Cote d Àzur – Théoule sur Mere, nära Cannes. Hotellet hade fin pool, där Alex och Karin slappade nästan en hel dag. Jag måste undvika solen, eftersom jag gått på antibiotika hela veckan p g a borrellia. Det hade blåst rejält några dagar, så dyningarna som vällde in över kajen vid hotellet gjorde det svårt att bada i havet därifrån. Men vid stranden bredvid badar Alex och Karin sista gången i Medelhavet. Vi äter lunch vid stranden. Alex och jag väljer Choucroute! Åter till Nice på söndagen. Vi avslutar med en sallad Nicoise – vad annars i Nice. En fin bild är när flygplatsen bjuder på ett piano och Alexander tar några toner. En oförglömlig vecka! Stort och varmt tack bäste son och barnbarn. Och stort tack till vännen i grannviken Elisabeth, som tog så väl hand om Attis.