Var finns de modiga politiker som fattar beslut om en hållbar framtid? Måste de fattas med stöd av en kraftig folkopinion? Man talar ofta om att kraften måste komma underifrån för att politiker ska våga fatta radikala beslut. Men det finns flera exempel på politiska beslut som har varit helt på tvärs mot folkopinionen – övergången till högertrafik, förbud mot rökning på restaurang och beslut om krav på säkerhetsbälte vid bilkörning (utom EPA-traktorer!). Man kan också notera att en majoritet av svenska folket säger nej till vinstdrivande friskolor, men dessa försvaras av en majoritet av de politiska partierna.
Det var väl en tolkning av ”folkviljan” som bidrog till att valet vanns, om än med liten marginal, av högersidan. En missnöjesyttring? Vem vill inte ha sänkta energikostnader och billigare bensin och diesel? I valdebatten drunknade frågor kring klimat, hållbarhet, mat, jordbruk i debatt kring energi, kärnkraft och invandring. Den nya regeringen har fattat ett stort antal beslut som bidrar till ökade svenska utsläpp av växthusgaser. Man vill inte ens gynna ökad cirkularitet. Med ett, som man antagligen uppfattar som stöd av folkviljan, kan statsministern och hans ansvariga ministrar stöddigt avfärda kritiken från miljö- och energiexperter, ekonomer och t o m delar av näringslivet. Ulf Kristersson påstår att det är organisationer som ex Naturskyddsföreningen som kritiserar, vilket alltså är fel. Näringslivet vill ha tydliga riktlinjer för energipolitiken för att veta hur man ska investera. Men Ulf Kristersson vill inte ens sätta sig ned och diskutera en ny gemensam energiöverenskommelse.
Intressant är våra tre stora städer styrs politiskt av helt andra partier än på riksplanet. Här får exempelvis Sverigedemokraterna inte plats. Ärligt nog, ska man säga att även tidigare borgerliga styre i Stockholm sa nej till SD. Finns det en verklig intressekonflikt mellan stad och land. Varför röstar så många unga på konservativa partier? Detta trots den starka ungdomsrörelsen Fridays for Future ledd av Greta Thunberg. Saknas starka ledare?
Vi som vill ha en ändring mot en hållbar framtid för vår planet, måste erkänna att vi helt misslyckats att kommunicera en framtidsbild som gynnar hållbarhet, ekologiskt och socialt och som kan få acceptans – det goda fossilfria samhället. Citat Thomas Hahn, Stockholm Resilience Center ”Har vi en intressekonflikt eller bara en kommunikationsutmaning? Den första gäller inte bara materiella intressen utan i högsta grad även konflikter rörande identitet – vilken livsstil ska politiken främja, vilken slags kultur ska premieras? Den backlash vi nu ser vad gäller klimatpolitiken kanske har sin grund i att medborgare som värnar den traditionella kulturen har identifierat klimatpolitik och dess förespråkare som en gemensam fiende, då den dels tycks hota deras materiella intressen men framför allt hotar deras identitet, deras existentiella intressen? På vilket sätt bör kommunikationsutmaningen inkludera att medborgare har olika identitet och att argument som biter på folk med en kosmopolitisk (liberal, grön) grundinställning kan få motsatt effekt bland folk med en värdekonservativ identitet, om denna identitet har kapats av den högerpopulistiska falangen inom konservatismen?”
Många och viktiga frågor. Men planeten kan inte vänta. Som alltid vill jag påpeka att hållbarhet är inte bara klimat utan vi får inte överskrida andra planetens gränser. Christel Cederberg, Chalmers pekar på behovet av nya indikatorer kring biologisk mångfald, jorderosion, kemikalier, jordhälsa m m. Hon betonar också betydelsen av landskapets struktur. Livsmedelssystemet är komplext och traditionell LCA som mäter klimateffekter räcker inte.