Jag väckte frågan kring kornas roll i föregående blogg, med anledning bl a av Daniel Öhman, Ekots kritik av Hjärta Mjölk och intervju med Peter Kullgren. Debatten kring nötkreaturens roll i ett hållbart jordbruk har fortsatt. Nu kopplas den framför allt kring arbetet med reviderade nordiska näringsrekommendationer NNR2022. Jag skrev om dessa i januari. Fem rapporter har kommit från Norska Hälsodirektoratet som ska bilda underlag till hållbarhetsaspekter i näringsrekommendationerna. Ursprunget är Chatham house i England. Vi är flera, inklusive KSLA, som har varit minst sagt frustrerade över rapporternas okunnighet om nordiska förutsättningar, fokuseringen på mat och klimat och avsaknandet av de betande djurens betydelse för den biologiska mångfalden. Det saknas också aspekter på jordhälsa, kolinlagring, övergödning, bekämpningsmedel m m. Sverige har åtaganden enligt COP 15 och EU:s krav. Kritiska synpunkter på rapporterna har skickats in både från LRF och KSLA. Det mullrar i leden och experter från norska Nibio (motsvarande svenska RISE) har hoppat av. Tidigare har ju nordiska bondeorganisationerna skickat ett argt brev till Nordiska Ministerrådet. Beslutet om NNR2022 är ett politiskt beslut som antogs i juni 2018. Det ska redovisas i juni i år. Först därefter ska Livsmedelsverket utforma nationella näringsrekommendationer. Vad den hittills framförda kritiken ger för effekt återstår därmed att se. KSLA krävde exempelvis att rapport II skulle omarbetas.
Det senaste är att tidningen Land Lantbruk har ägnat flera sidor åt att lyfta näringens kritik över de rapporter som ska bilda underlag för hållbarhetsperspektivet i NNR2022. Fokus ligger på rapporternas tydliga målsättning att minska konsumtionen av kött och mejeriprodukter och bristande kunskap och aktuella fakta. Rött kött från framför allt idisslarna hamnar i fokus. Elin Röös och hennes vänner försöker förklara i Land Lantbruk att man inte är ute efter idisslarna, utan ser värdet av dessa av flera skäl inte minst i relation till gris och kyckling.
Men hur många kor vi ska ha i Sverige råder delade meningar om. Elin Röös (och Harald Svensson) anser att dagens djurantal är tillräckligt. Inte minst med tanke på att ca 40 procent av konsumtionen av nötkött är import. WWF har låtit SLU beräkna hur många betande djur som krävs för att klara av svenska åtaganden när det gäller att hävda och utöka våra naturbetesmarker. Man beräknar att det krävs ca 100 000 – 500 000 fler dikor, beroende på modell. Dessutom har Sverige krav på restaurering av igenväxta jordbruksmarker. Christel Cederberg menar att man ska betona gräsmarkernas betydelse kraftfullt i svaret, men inte ge sig in på osäkra beräkningsexempel och spekulationer. ”Hur stora arealer extensiva gräsmarker behövs för att klara biologisk mångfaldsmålen? (Habitat direktiv EU). Detta har jag inte sett ett klart svar på, men dagens halv miljon naturbetesmark är inte tillräckligt. Faktum är att olika typer av gräsmarkstyper är det mest hotade habitatet i Sverige, Vad jag har tagit till mig från samtal med biologisk mångfaldsforskare är att det handlar om mer än fördubblade arealer, sannolikt mer.”
Med tanke på att landsbygdsministern har tydligt uttalat (även nu senast på KSLA av politiskt sakkunnig Anders Drottja) att all svensk produktion ska öka, så kan det bli kollisionskurs med NNR:s hittills tydliga ambition att minska konsumtionen av animalier. Att en ökad svensk produktion skulle kunna avsättas som lönsam export, anser jag inte särskilt sannolikt.