Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

Facebook

Twitter

Linkedin

I KSLA-rapporten ”Kon, människan och Världen skriver Jenny Jewert, WWF,: ”Minska antalet betesdjur är inte en hållbar väg framåt… Hur fördelar vi metanbudgeten på ett sätt som maximerar naturnyttan med betande djur och styr bort från ohållbara uppfödningsmodeller”. Och så här skriver Elin Röös: ”Nötkreatur bidrar således med både nyttor i form av livsmedel och ekosystemtjänster, men bidrar också med betydande klimatpåverkan. En klok avvägning mellan flera miljömål och sociala behöver göras för att komma fram till vad som kan anses vara en lagom stor mängd idisslare i Sverige och globalt”. Att därför utan en rejäl analys anamma förslag till nya nordiska näringsrekommendationer, NNR, som föreslår en minskning av köttkonsumtionen med 50 procent, känns som omdömeslöst.

Idag gäller i Livsmedelsverkets kostråd med max 500 g tillagat rött kött per vecka. Och i rött kött ingår såväl kött från nötkreatur, får, vilt, ren som griskött. Enligt Jordbruksverkets beräkningar ligger svensk köttkonsumtion bara 5 procent över den nivån. NNR föreslår 350 g ätbart rött kött per vecka. NNR buntar också ihop kött från idisslare med kött från grisar. Vad skulle hända hypotetiskt om vi konsumerar 350 g griskött per vecka och inget nötkött med den biologiska mångfalden, jordhälsan, kolinlagringen, odlingen av vall och mjölkproduktionen? Man måste skilja på kött från olika djurslag och effekterna på olika hållbarhetskriterier.

En eloge till KSLA som valde att publicera seminariet om kon den 1 juni 2022. Marianne Elvander har en klok introduktion, där hon prisar den fantastiska biologiska varelsen som kon är. Är hon en klimatbov eller landskapsvårdare? Ja visst både och, men Marianne hänvisar precis som jag tidigare skrivit om i bloggen och också skickat in till Livsmedelverket, att EAT Lancet från 2019 ifrågasätts av ny kunskap. Johan Rockström premierar också gräsätande djur framför spannmålskonsumerande. Det känns som tiden har sprungit förbi arbetet med nordiska näringsrekommendationer. Det är som Christel Cederberg, Chalmers har sagt: Norden borde kunna bättre.

De som fastnat för att den enkla lösningen på hållbarhetsutmaningar och klimat löses genom att radikalt minska köttkonsumtionen får vatten på sin kvarn. Och det som bekymrar mig är att Livsmedelsverket refererar till kritiken på rapporterna från Chatham House, men har ändå accepterat den förenklade lösningen att endast hänvisa till klimatpåverkan. I NNR nämns biologisk mångfald väldigt marginellt. Proteinskiftet i all ära, men man måste belysa konsekvenserna och inte bara prata om vad vi ska äta, utan också hur det är producerat eller uppfött. Enligt NNR:s förslag skulle importerad kyckling eller soja vara bättre än kött från betande djur. Kött från tjurar på stall bättre än kött från stutar på bete (se tidigare blogg).

Livsmedelsverket m fl tycker att vi som kritiker kanske överskattar kostrådens betydelse. Det finns också en oro över att kritiken på norska Folkhälsodirektoratets arbete kan försvåra ett genomslag för kostråden. Folk äter fel idag! Vi vet att kostråden har stor betydelse och är vägledande för den offentliga sektorn d v s den mat som serveras i skola, vård och omsorg. Livsmedelsindustrin hänvisar också gärna till Livsmedelsverkets kostråd liksom opinionsbildare och konsumentföreträdare. Kostråden ska vara ett av flera hjälpmedel mot en hållbar och hälsosam produktion och konsumtion. Jag har förståelse för primärproduktionens oro och kritik. Och det handlar kanske inte bara om ovilja mot förändringar utan också att bönderna måste känna att samhället och bönderna är överens om vilken väg vi ska välja mot ett hållbart samhälle. Med ”felaktiga” kostråd kommer varken primärproduktionen eller konsumenterna var nöjda och gå åt rätt håll.