Att klimatavtryck går att mäta, men inte biologisk mångfald, straffar den ekologiska produktionen, idisslare som nötkreatur, naturbeteskött och rent allmänt betande djur. Vi måste minska vår klimatpåverkan, men också rädda den biologiska mångfalden och skydda våra ekosystem. Det senaste exemplet är Arlas hållbarhetsersättning. Där premieras minskad klimatpåverkan, gårdar med hög intensitet, medan mjölkgårdar med mer extensiv produktion i exempelvis skogs – och mellanbygder får sämre poäng. Många svenska Arla-bönder har uttryckt kritik. Skälet som anförs av Arla-styrelsen, är att det just går att mäta klimatpåverkan, men att det inte finns någon standard för biologisk mångfald. Detta har också framförts av RISE, när man presenterade sin senaste rapport, som gynnade tjuruppfödning på stall. Sigill Kvalitetssystem har valt ett annat angreppssätt både när det gäller klimatcertifiering och biologisk mångfald. Man premierar åtgärder som bidrar till minskad klimatpåverkan och ökad biologisk mångfald, till skillnad från klimatmärkning, som bara redovisar fakta. Jag fick frågan för några år sedan från tidningen Filter vad jag tyckte om klimatmärkning och ansåg att det just missade alla andra hållbarhetskriterier. Och nu ska Danmark införa obligatorisk klimatmärkning på mat! Jag har tidigare uttryckt oro över effekterna av att ensidigt fokusera klimatpåverkan. Det gäller inte minst effekten på djurvälfärden.
Mätbarheten för klimatavtryck är samma fenomen som drabbat arbetet med nya nordiska näringsrekommendationer NNR2023. Man hittar mer forskning kring LCA och klimatpåverkan än positiva effekter av djurhållning på bevarande av viktiga miljöer för biologisk mångfald. Och det bör beröra inte bara svenska naturbetesmarker utan också motsvarande arealer i andra länder, som exempelvis Norge. Jordbruksverket har just kritiserat att NNR hävdar att betande nötkreatur kan ”may” bidra till biologisk mångfald. Man ändrar till att betande djur bidrar till biologisk mångfald och även till kolinlagring. Även om Världsnaturfonden, WWF, gärna ser en minskad köttkonsumtion, så pekar man ut målkonflikten mellan klimatåtgärder och biologisk mångfald. Man lyfter också användningen av bekämpningsmedel, olika produktionssystem exempelvis ekologiskt och konventionellt, mark – och vattenanvändning. KSLA lyfter också målkonflikterna och förordar en systemanalys. Jordbruksverket vill också ha en ordentlig konsekvensanalys när det gäller exempelvis minskad köttkonsumtion. Och vi bör inte, som vissa gör, betrakta Jordbruksverket som en megafon för lantbruksnäringen. Jag har också i en debattartikel i ATL hävdat att svenska kostråd kräver en systemanalys.