Så brukar vi svara när folk frågar: Hur mår du? Och så har jag ärligt svarat sedan en bra tid tillbaka. ”Förutom ett artrosknä, som inte besvärar mig, så mår jag bra”. Och har det bra! Jag har medvetet bestämt mig för att värdesätta det goda i mitt liv. Att få bo här på Cirkusberget på Ingarö är en ynnest. Att vakna varje morgon och gå ut på sin lilla balkong och njuta av mina älskade stora ekar. Ekar som sommartid har stora mäktiga gröna grenverk. På hösten blir bladverket vackert kopparfärgat och på våren en skir ljusgrön slöja. Det karaktäristiska grenverket tecknar sig mot en bister vinterhimmel. Att sitta vid min skrivpulpet (inropad på auktion på Ornö ordnad för Världens barn) vid datorn och supa in allt det gröna. Fascineras av hur regndropparna hoppar på verandan och se hur störtregnet drar i skyar längs viken. Eller glädja sig åt att talgoxar och nötväckor plaskar i fågelbadet. På vintern tröttnar jag aldrig på att uppskatta att fåglarna uppskattar solrosfrön och talgbollar. Att se ett landskap inbäddat i ljuvlig pulversnö går inte av för hackor. Det är en del av värdet med livet. Det viktigaste är förstås alla nära och kära – min son,, mina barnbarn, mina systrar och systerbarn och såå fina nära vänner. Mer om det senare.
Under min yrkeskarriär hade jag perioder då det var verkligen tufft. Innan jag lämnade Slakteriförbundet, så hade jag en strid mot vissa chefer kring värdet av svensk och Scans djuromsorg. Då mår man inte bra förrän man bestämt sig för att lämna, vilket jag gjorde 1 april 1993. Efter att ha kommit tillbaka till LRF, så slutade jag röka 1994. Då hade jag rökt sedan jag var sjutton. Jag glömmer inte att dåvarande ordförande i LRF Hans Jonsson, som då rökte (undrar om han gör det fortfarande) uttryckte viss beundran. Effekten blev den förväntade – jag gick upp minst femton kilo. Jag insåg att det inte gick att ständigt öka klädstorlekarna eller att ta två dry maritini innan middagen. Fantastiska LRF erbjöd Viktväktarna, som jag körde i två omgångar 1999 (tror jag). Vilken härlig känsla. Jag gick ned 15 kilo och det blev eventuellt ett glas vin som drink. Jag började måla och på sommaren gjorde jag en härlig ridtur med Alexander och hans Eva mellan Storulvån och Sylarna på islandshäst fram och tillbaka. Jag minns såväl att jag efter den sommaren med känsla kunde svara ärligt på frågan: Hur mår du? Jag mår jättebra. Sedan återkom ju tuffa tider, när jag tog tjänsteledigt ett halvår från LRF mars – september 2002. Då hade jag haft flera symtom på stress. Så min dåvarande chef K G Burman accepterade min begäran med gynnsamma villkor. Jag skrev en reseberättelse om mitt halvår.
Men nu då? Nja, väl medveten om att uppskatta att jag har varit fullt rörlig för att kunna gå på hundpromenader, såga, hugga ved och köra trimmer. Då blir ett tillslag av ischias (tror jag) ganska bedrövligt. Fint stöd av syster och systerdotter som tagit Attis på hundpromenader och kära vänner som är fysioterapeuter (sjukgymnaster) som gett goda råd. Andra fina vänner kommer snart ut med uppiggningsmiddag eller erbjuder sig att laga mat på planeringsmöte. Jag måste tro på min mamma, som alltid sa: Sedan blir det bättre! Jag tror och hoppas att jag på frågan Hur mår du? Ändå så småningom kan svara ”Tack jag mår bra”.