Fotosyntesen är en förutsättning för nästan allt annat som lever på, i, av och under jorden. Med gratis solenergi omvandlar växterna genom fotosyntesen energin till föda till alla jordens arter och syre till oss syrekrävande biologiska varelser. Växterna fångar upp kol och bygger upp näringsämnen, som ger oss och djuren mat. Jordens eget jordbruk ser till att växterna klarar sin egen näringsförsörjning genom vissnade växtdelar, mikroorganismer och svampar. Den biologiska mångfalden skapar balans i systemen. Betande och gnagande djur bidrar också med sin gödsel. Populationen av växtätare balanseras av predatorer. Det är jordens eget jordbruk som i ett alldeles eget soldrivet återbruksjordbruk har skapat de djupa och fruktbara jordar vi nu lever på och av.
Hur ska vi omvandla jordbruket och vår matförsörjning så att vi maximalt utnyttjar fotosyntesen? Regenerativt jordbruk, eller vad vi vill kalla det, vill göra just det – utnyttja fotosyntesen maximalt genom att gröna växter täcker marken stora delar av året. Perenna växter eller långliggande vall gynnar inlagring av kol, jordhälsan och den biologiska mångfalden under jordytan. Detta faktum fick bra uppmärksamhet i TV nyligen när ordförande i LRF Mälardalen Tomas Olsson grävde upp en tova gräsmark. Tomas är ju också en stor lammproducent. Betande djur brukar också anses vara en viktig del av ett regenerativt jordbruk som gynnar den biologiska mångfalden framför allt i våra naturbetesmarker. Det finns ett ökat intresse för rewilding, som en lösning på den biologiska mångfalden. Visenter ska inplanteras i Västmanland på försök. Det är ju spektakulärt, men varför gå den omvägen när vi kan lösa frågan genom betande nötkreatur och får, som ett led i att restaurera igenväxta betesmarker. Jag väljer nog hellre att möta en avhornad stut än en vild visent i skogen.
När debatten talar om grön omvandling, så handlar det ofta om energiförsörjning, drivmedel, elbilar, fossilfritt stål, batterifabriker eller fossilfri cement. Regeringen talar bara om elektrifiering som lösning på klimatproblemet. Det är som Markus Hoffman, LRF säger i en krönika i Land Lantbruk, 32, 4 augusti, att den gröna omvandlingen av vår livsmedelsförsörjning får alldeles för lite uppmärksamhet. Speciellt som vi kan leva utan elbil, men knappast utan mat. Som Markus säger att frågan kring jordbrukets hållbarhetssträvan är betydligt mer komplicerad och mångfacetterad. Helena Jonssons utredning om ett fossilfritt jordbruk med förslag till jordbruksavdrag borde åtminstone vara ett första steg mot ett hållbart jordbruk. Istället för att som KD:s bondeförbund prisa sänkningen av reduktionsplikten för drivmedel. Det bidrar till sänkta drivmedelskostnader för lantbruket, men ökar utsläppen av växthusgaser och motverkar satsning på biodrivmedel ex biogas från avfall. Till och med regeringens utredare John Hassler bedömer att reduktionsplikten behöver höjas på sikt. Och hur kommer EU reagera? Att avstå från åtgärder nationellt och stödja klimatåtgärder i andra länder duger inte.
Den svåra utmaningen är att ställa om vårt jordbruk från monokulturer där den biologiska diversiteten lyser med sin frånvaro, med stort beroende av växtskyddsmedel och där näring läcker från nakna höstplöjda jordar. Hur kommer regeringen i den kommande livsmedelsstrategin hantera våra sjutton miljökvalitetsmål? Och hur kommer våra framtida kostråd beakta desamma?