Vad hände? Det är för tidigt att gå bort när man är 83 år, som Christina och Staffan gjorde med några månaders mellanrum. Så sorgligt.
Jag träffade Christina på Lantbrukshögskolan på Ultuna. Hon gick två årskurser före mig på agronomutbildningen tillsammans med Staffan. Där fanns ett aktivt och livaktigt gäng av kvinnliga studenter. Jag minns väl en gemensam skidresa till Jämtlandsfjällen. Vi skidade bl a förbi Enaforsholm. Och Christina hade med sig sin tax Tjabo. Detta var på mitten av 60-talet. Vi träffades också i ridhuset. Jag hade en lite speciell kontakt eftersom min morfar och mamma kände familjen Nathanson på Sund på Värmdö, släkt med Nathansons på Granhammar, Christinas barndomshem.
Sedan möttes vi igen på 80-talet. 1982 hade jag lämnat LRF och börjat på Slakteriförbundet. På stämman 1985 antog Slakteriförbundet programmet Omsorg i djurskötseln. Man inrättade en djuromsorgsnämnd. Christina hade fått plats i Slakteriförbundets styrelse efter en karriär i styrelsen för Scan Väst och blev ledamot i djuromsorgsnämnden. Bror Gillis Andersson blev ordförande med Thomas Gustavsson, Nils-Erik Bramsvik, Karl-Erik Persson, Anders Forslid, Åke Rutegård, Gunilla Krantz och jag som engagerade ledamöter förutom Christina. Så fantastiska roliga och utmanande år. Djuromsorgsnämnden tog en mängd alternativ och hade inte alltid Slakteriförbundets styrelse med sig. Vi gjorde studieresa till Danmark och bjöd in danska djurskyddet till slakteriet i Varberg för att informera om våra djurskyddsrådgivare på slakterierna. Vi besökte Nordens Ark och en sommar gjorde vi en fantastisk tur till Scan Väst där Christina och Staffan bjöd på middag på gården Varvboholm. Ett tvådagars möte i djursomsorgsnämnden på Christinas älskade Stora Nassa ute i ytterskärgården glömmer man aldrig. Inte heller hennes fantastiska femtioårsfest på Stora Nassa. När Christina så småningom avgick ur nämnden gav nämnden henne ett fodervärdskap åt ett får på Nordens Ark.
Så skildes våra vägar och jag återvände 1993 till LRF. Jag vet att Christina gjorde fin och välbehövlig karriär när det gällde utfodring av häst. För det belönades hon med att bli hedersdoktor vid SLU. När jag själv utsågs till hedersdoktor 2015 ringde Christina och gratulerade. Jag blev så glad. Christina var en viktig person under min yrkeskarriär- varm, engagerad och gästvänlig. Nu är hon borta. Det känns tomt.