Gunnelas Blogg – Säker mat och djurskydd

Facebook

Twitter

Linkedin

I Land Lantbruks podd efterlyser Gunnar Rundgren och Elin Röös en vision för svenskt lantbruk. Jag har också fått frågan av min vän och styrelsekollega. Vad är min personliga vision? Att definieras som kokramare räcker ju inte. Nordiska näringsrekommendationer och utredningen Mål och indikatorer för hållbar och hälsosam konsumtion sätter upp kvantitativa mål för vissa livsmedel. Men hur livsmedlen produceras är minst lika viktigt. Det gäller för såväl växtbaserad mat som mat från djur. Målkonflikter måste hanteras.

Och vad är min personliga vision av svenskt lantbruk? Jag vill att hela landet ska leva. Det drevs också mycket tydligt av Naturskyddsföreningen tidigare. Det ställer speciella krav på vad som kan och bör produceras i stora delar av norra Sverige. Där blir vallen med följande djurhållning d v s idisslare sannolikt det rimliga alternativet.

En viktig strävan måste vara att svenskt lantbruk lever upp till sina miljökvalitetsmål. Den frågan har jag försökt väcka i flera sammanhang. Det var målet med Livsmedelsstrategin från 2017. Jordbruksverket konstaterar dock att man inte uppnår ett enda av de sju relevanta miljömålen. Elin Röös hävdar att man inte kan öka produktionen och uppfylla miljömålen. Det beror väl på, säger jag. För att uppfylla kravet på biologisk mångfald krävs fler betande djur. Min uppfattning är att ska vi klara ett rikt odlingslandskap bör svensk mjölkproduktion med krav på bete behållas på nuvarande nivå. Jag vill ha fler betande nötkreatur. Gör stutar av tjurarna som idag står på stall. Och släpp ut dem på naturbetesmarkerna.

Men för att minska klimatpåverkan anses det att vi bör minska antalet djur. Det finns en motsättning mellan att minska klimatpåverkan, biologisk mångfald och djurvälfärd. Den stora frågan är om vi kan minska klimatpåverkan och minska köttkonsumtionen genom att minska vår import av framför allt nötkött. Men då gäller det att vi kan skapa efterfrågan och betalningsvilja hos svenska konsumenter. Ta inte bort mervärdena!

Då kommer vi till den aktuella och brännande frågan – djurens roll i ett hållbart lantbruk. Djuren är viktiga. Vi mår bra av att umgås med djur. Egentligen bryr jag mig kanske inte om hur många djur vi har i Sverige. Men de djur vi ska hålla, ska ha det så bra som möjligt och ha ett starkt skydd av svensk lagstiftning. Och de djur vi ska ha ska helst bidra till miljömålen exempelvis ett rikt odlingslandskap och biologisk mångfald eller utnyttja restflöden från livsmedelsindustrin. Utredningen Mål och indikatorer för hållbar konsumtion av mat har föreslagit en minskning av all köttkonsumtion med trettio procent, utan att specificera vilket kött som ska minska. WWF har ju låtit Anna Hessle, SLU räkna på hur många betande djur f f a nötkreatur vi behöver för att uppfylla kravet på tillräcklig areal av naturbetesmark. Det handlar om 150 000 fler dikor. Men var finns fåren? Vi har alldeles för liten lammköttproduktion. Jag vill att betande får bidrar till att hålla naturbetesmarkerna öppna. Grisar och fjäderfä bidrar kanske till en levande landsbygd, men tillför inte mycket biologisk mångfald.

I november 2016 formulerade WWF, Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen, Sveriges Konsumenter, Konsumentföreningen Stockholm och Ekologiska Latbrukare följande vision.
År 2030 äter det svenska folket hälsosamma, välsmakande och säkra livsmedel som producerats på ett hållbart sätt av lönsamma och konkurrenskraftiga företag, och bidrar till uppfyllandet av FN:s hållbarhetsmål. En hållbar livsmedelskedja bygger på:

– ekosystemens bärkraft och planetens gränser;
– att konsumenterna har förtroende för livsmedelskedjan och förmågan att göra medvetna val;
– förebyggande djurhälsovård som ger friska djur;
– att lönsamma livsmedelsföretag och lantbruk finns i hela Sverige med en stark marknad nationellt och internationellt;
– Livsmedelskedjan är transparent, alla aktörer tar ansvar och gör åtaganden för att uppnå en hållbar livsmedelskedja.

I november 2022 skickades följande budskap till landsbygdsminister Peter Kullgren där också Vi Konsumenter fick vara med. Med anledning av uppdatering av livsmedelsstrategin ville man bl a följande att strategin
• Sätter tydliga mål och förslag som styr mot ökad biologisk mångfald, minskad klimatpåverkan, mindre och ansvarsfull användning av bekämpningsmedel samt minskad övergödning.   
Stärker djurvälfärd och djurhälsa, något som till exempel kommer till uttryck genom en högre andel betande djur i landskapet. 
• Bred politisk uppslutning bakom insatser och mål för ekologisk produktion och konsumtion i Sverige, likt den som finns i Danmark.  

År 2002 antog LRF:s styrelse ett fantastiskt policy-dokument Den svenska modellen, Omtanke om människor, djur och natur. ”Vi, Sveriges bönder, eftersträvar en hållbar utveckling av livsmedelsproduktionen. Den ska tillgodose dagens behov av livsmedel utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. Konsumenterna och samhället ska kunna känna trygghet och förtroende för Sveriges bönders produktion. Den Svenska Modellen innebär högt ställda krav på livsmedelssäkerhet, etik och miljöhänsyn. Vårt arbete kännetecknas av öppenhet, dialog och helhetssyn.” Det var på den tiden när LRF präglades av tydliga ambitioner att bygga förtroende och stärka konkurrenskraften genom att just producera säkra, hållbara livsmedel och med hög etik i djurhållningen. Nu är budskapet i stället ta bort hälften av alla regler. Och då undrar man förstår vilka?

Så här skrev vi i vårt öppna brev med anledning av livsmedelsstrategin i mars 2022. ”Vi behöver alla vara beredda att lägga mer av vår inkomst på mat för att möjliggöra en hållbar omställning och ge lantbrukarna en skälig inkomst. Det innebär samtidigt att politiken kan behöva stödja konsumenter med svag köpkraft, och satsa på ökad kunskap kring matsvinn, hållbar kost och hur man som konsument kan minska sina matkostnader. Mycket talar också för att vi kommer behöva vara beredda på att äta enklare mat, mer växtbaserat, och de animalier vi äter behöver komma från betande djur eller från djur som i högre utsträckning förädlar restflöden till värdefull mat.
Vi tror att framtiden tillhör lokalt och regionalt producerad ”relationsmat”, det vill säga mat som uppbär starkare sociala, kulturella och geografiska band mellan producent och konsument. Här kan ideella organisationer och jordbruksnäringen hitta samverkansformer. I dessa tider är det också viktigt att påminna om att den gemensamma måltiden är en viktig samlingsplats där vi skapar kapacitet för att hantera kriser och överleva tillsammans.”