Jag har haft anledning att titta på två olika mediakriser och hanteringen av ansvariga aktörer. Jag har tittat på hur lantbruksnäringen hanterade ”antibiotikakrisen” i början av 80-talet och dagens debatt kring svenska kors rätt till bete. Med all respekt för att förutsättningarna är helt olika i de två fallen, så tar det inte bort frågan hur man väljer att som ansvarig aktör svara på berättigad kritik. Frågan har också generell bäring på hur lantbruksnäringen genom åren reagerat på kritik och ifrågasättande kring hur den svenska maten produceras.
I början av 80-talet startade DN-journalisten Thomas Miche´lsen debatten kring antibiotika i foder. Då var rubrikerna: Är grisköttet farligt att äta? 30 ton antibiotika till våra slaktdjur varje år. Medicinflod till djuren hot mot vår hälsa och jordbruksministern Anders Dahlgren: Skär ned antibiotikan! Frågan fick ett hälsofokus. Och det är inte fel eftersom all användning av antibiotika kan ge upphov till resistens, vilket också var ett starkt argument i den fortsatta debatten. Marknadsledaren Slakteriförbundet, Scan (ägt av svenska bönder med 80 % av slakten) kände ansvar i frågan och tog kontakt med LRF, som svarade upp och insåg att kritiken var berättigad. Och så började processen till en antibiotikapolicy 1981 till LRF:s stämma 1984 då LRF bad regeringen om att förbjuda användningen av antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte, vilket riksdagen också beslutade i anslutningen till en ny foderlag. Innan dess hade LRF bett berörda myndigheter om ett förbud. Ansvarig myndighet Jordbruksnämnden sa nej till ett förbud. Lantmännen som fodertillverkare sa nej med motiveringen att forskning inte bekräftat att fodertillsatsen var ”farlig”. Visst, Sverige var inte medlemmar i EU och konkurrensen från import var marginell. Men förutom Lantmännen, fanns kritik från fågelbranschen och en del veterinärer. Omställningen i gris-och kycklingproduktionen för att förbättra miljö och hälsa kostade. Ombyggnad av stallar, nya skötselrutiner och nya foder krävdes. Och det var inget som betalades av regleringsmedel.
Sedan flera år har det pågått en debatt kring det svenska lagkravet på kors rätt till sommarbete. Den fanns även när LRF:s stämma 2020 tog beslutet om att driva frågan om att ändra lagstiftningen med s k flexiblare beteskrav. Men med utredningen Konkurrenskraft och ett starkt djurskydd så exploderade mediadebatten. Jag har listat en del av inläggen nedan. Utredaren Elisabeth Nilssons förslag var en stor besvikelse. Var finns värdekedjan och svenska mejeriprodukters konkurrenskraft? I det här fallet handlar om att ta bort ett lagkrav som enligt köttbranschen, dagligvaruhandeln, konsumenterna, djurskydds – och miljöorganisationerna är en konkurrensfördel. SLU, ekonomiska institutionen har lyft frågan kring harmonisering till EU-regelverket. ”The competitiveness aspect makes the results of this study relevant in a wider European context when considering changes in agricultural production policy. Heterogeneity in regulatory levels in a common market can influence competitive dynamics and it is crucial to assess these impacts, but current regulations in individual countries may have advantages that would be lost if all regulatory standards in member states were to be aligned with EU minimum levels”. Att ta bort en nationell regel, som tydligt avviker kan vara en nackdel från konkurrenssynpunkt är budskapet.
En berättigad fråga är hur LRF, med LRF Mjölk och marknadsledande bondeägda Arla agerar i frågan. Intressant att jämföra med hur Slakteriförbundet och LRF agerade i antibiotikafrågan på 80-talet. LRF framhärdar med att hävda at dagens lösdriftstallar ger korna en bra miljö, reglerna är för krångliga och att bönderna vet bäst. Det finns inget resonemang kring svenska mervärden. På Vi Konsumenters seminarium i Almedalen valde marknadsledaren Arla att hänvisa till utredaren. Makalöst av ett kompetent företag att hänvisa till en icke kompetent utredare, vilket jag skrivit om tidigare. Knäckfrågan är att Marknadsledarens affärsmodell inte medger ett svenskt mjölkpris till bonden oavsett betalningsviljan på den svenska marknaden. Mjölkbönderna levererar inte till Axfood utan till mejeriföretagen. Att som Palle Borgström (med stöd av ATL) begära att Axfood ska betala mer för mjölken är att skjuta på fel aktör. Det måste vara Arla precis som på sin tid Scan som ska premiera kvalitet och betala sin medlemmar/leverantörer och kommunicera mervärden. Om inte Arla kan kommunicera svenskt mervärde, så borde det vara en uppgift för LRF Mjölk. Den uppgiften fyllde man som Svensk Mjölk och tidigare med en annan chef.
Läs hela artikeln »
Det känns speciellt tomt att Sven Tidala har gått bort. Sven var en viktig person under min karriär kring mina hjärtefrågor antibiotika och satsningen på svensk djuromsorg. Sven insåg vikten av att vara lyhörd för opinionen i viktiga värderingsfrågor. När debatten startade kring antibiotika 1981, var Slakteriförbundets positionering att avveckla användningen av antibiotika i tillväxtfrämjande syfte sannolikt avgörande för att LRF tog ställning för att driva frågan. Det var Gunilla Krantz, som informationschef på Slakteriförbundet, som bidrog till LRF:s agerande. Och jag som ansvarig för frågorna fick med mig min kloka chef Birger Isacsson. Lantmännen med min f d chef där var kraftfull motståndare till att avveckla användningen av tillväxtantibiotika. Jag minns speciellt ett möte med myndigheter och branscher, sannolikt 1982, där vi behandlade riskerna kring antibiotikaanvändning f f a antibiotikaresistens där Sven Tidala väldigt tydligt uttalade sitt stöd för en avveckling av generell inblandning av antibiotika i foder. Det var sannolikt också Slakteriförbundets stämma 1984 som klart tog ställning för en avveckling av tillväxtantibiotika, som påverkade LRFs stämma som beslutade att göra en framställning till regeringen om att endast tillåta användningen av antibiotika mot veterinärrecept.
På Slakteriförbundets stämma 1985 antogs programmet Omsorg i Djurskötseln. Med stöd av VD och styrelse drevs viktiga frågor kring framför allt hantering av djur i samband med transport och slakt. En djuromsorgsnämnd inrättades, djurskyddsrådgivare på slakterierna utsågs och slakteriföreningarna tillsatte förtroendevalda djuromsorgsmän. Kommunikationen kring satsningen var omfattande och trovärdig. Slakteriförbundet fick stöd av tidens tunga opinionsbildare Astrid Lindgren och Marit Paulsen, veterinärerna och det organiserade djurskyddet. Men det var ofta tufft för VD Sven och hans medarbetare. Det fanns motkrafter i styrelsen och i producentleden. Ett stort tack till Sven som ställde upp för mig, mina kollegor och djuromsorgsnämnden.
Det finns vissa stunder man aldrig glömmer. Året är 1993. Det kan vara februari. Jag går in till Sven Tidala, VD för Slakteriförbundet. ”Nu lämnar jag Slakteriförbundet” säger jag. ”Det gör jag också” säger Sven. Jag gjorde det på grund av att min närmaste chef och hans chef (senare VD för Slakteriförbundet) hade gjort en kovändning när det gäller Slakteriförbundets fantastiska satsning på programmet Omsorg i Djurskötseln. Jag fick tio fina år som ansvarig för programmet och med starkt stöd av Sven som VD. Sven lämnade eftersom hans plan för utveckling av slakteriorganisation mött kraftigt motstånd från slakteriföreningarna. Jag lämnade Slakteriförbundet 1 april 1993 och återvände till LRF, inbjuden av ordförande Bo Dockered. Om sitt uppbrott från Slakteriförbundet berättade Sven ingående på LRF:s Club 12 för några år sedan. Det var roligt att möta honom och tacka för stödet i slutet av 80-talet.
Det är mantrat som skickas ut från LRF och bondeföreträdare. Det kan gälla djurskydd, exempelvis om eller när kor ska få beta eller vad som är hållbart jordbruk. Sist var det ordförande för LRF ungdom Katarina Wolf på KSLA som hävdade att bönderna vet bäst, när det gällde klimat- och miljöåtgärder. Det var en reaktion på hur jordbruket måste ställa om förmedlat att Peter Sylwan från KSLA:s projekt Bruka utan att Förbruka. Budskapet har också aningslöst antagits av landsbygdsministern och utredaren Elisabeth Nilsson, Konkurrenskraft och starkt djurskydd. Ett populistiskt budskap som kanske kan motverka nödvändiga åtgärder för att ställa om jordbruket och för att enligt djurskyddslagen säkerställa att djuren får tillräckligt skydd. Man gör ju redan tillräckligt – eller?
Med all respekt för att det finns många kompetenta, engagerade och handlingskraftiga lantbrukare som oberoende av lagstiftning sköter sina djur väl och ställt om till så mycket grön mark som möjligt året om, plöjningsfri odling, sår mellangrödor och blomsterremsor och driver ett kretsloppsjordbruk. Ett jordbruk där den biologiska mångfalden gynnas av bete av naturbetesmark och jordhälsan förbättras med biologisk mångfald under jord.
Läs KSLA-rapporten och inse att vi måste ställa om för att gynna fotosyntesen, öka kolinlagringen, minska näringsläckaget, gynna den biologiska mångfalden och minska klimatpåverkan. Att ställa om till ett fossillfritt jordbruk är en viktig del. Vi är definitivt inte där. Det är också en fråga om vilka medel vi ska använda. Det intensiva jordbrukets negativa effekter är ett marknadsmisslyckande, som också belyses i rapporten Bruka utan att Förbruka. Ska vi verkligen låta marknaden bestämma vilket skydd av djuren vi ska ha. Det anser inte EU-kommissionen som arbetar med tydliga regelverk. Och det ansåg inte riksdagen 2018, när man antog en ny djurskyddslag.
Sist när jag åkte tåg mellan Stockholm och Göteborg ser jag svarta nyplöjda åkrar. Det är just det vi ska undvika – bar åkerjord som läcker näringsämnen. Det är som Peter Sylwan säger, man måste tänka om. En fet svart höstplöjd åker var något man en gång var stolt över.
Bönderna vet bäst! Det finns inga kompetenskrav för att bli lantbrukare. Att hävda att ca 60 000 lantbrukare har likartad kompetens och drivkraft är pretentiöst av LRF och bondeföreträdare. Ska vi lägga ned SLU och rådgivningen? Vet alla mjölkbönder om att korna behöver 8 timmar vila/mörker bara som ett exempel. Och att sinkorna bör ha 16 timmar mörker för att återhämta sig. Hade alla varit på rätt väg hade vi kanske sluppit se höstplöjda åkrar. Och det hade inte förekommit avvikelser i djurskyddskontrollen. Smutsiga djur, för hög beläggning, magra och inte behandlade sjuka djur. Man ser kor i lösdrift som halkar runt på hala golv och står med klövar i gödsel och urin. Och ranglåga kor har det tufft i lösdrift.
Nej! Marknaden räcker inte för att skydda våra djur, liksom den inte räcker när det gäller farliga kemikalier, oacceptabel arbetsmiljö eller miljöbrott. Riksdagen har i den svenska djurskyddslagen (2018:1192) beslutat att djur får användas för olika syften men det är under förutsättning att djuren mår fysiskt och psykiskt bra och får utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande. I förarbetena till djurskyddslagen anges att ett skydd för djuren ska säkerställas genom de konkreta bestämmelser om djurhållning som finns i lagen och i föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. EU formar också djurskyddsregler för att möta konsumenternas krav på ett gott djurskydd. Principen om lagstiftning utesluter givetvis inte marknadsmässiga alternativ, som ytterligare förbättrar djuromsorgen. I Sverige är KRAV och Svenskt Sigill sådana exempel. Att låta marknaden avgöra djurskyddet har framför all lyfts genom att den finska mjölkproduktionen hamnat på agendan. Finland ges som ett exempel där marknaden genom sina mejeriföretag låter konsumenterna välja mjölk från betande kor.
Så här skriver Elisabeth Hidén, mjölkproducent och f d ordförande i LRF ungdom: ”Om intresset för bete nu är så brinnande stort som debatten visar på, varför är vi rädda för att låta marknaden bestämma? För helt ärligt så låter vi redan marknaden bestämma med den svenska lantbruksföretagarens som insats”. Att låta marknaden bestämma kräver tydlig ursprungsmärkning och tydlig kommunikation kring eventuella mervärden. Är det KRAV-mjölk eller Norrmejerier som blir det enda säkra valet? Svenska konsumenter väljer idag till 100 procent svensk dryckesmjölk och de svenska marknadsandelarna för syrade produkter och grädde ligger också högt. När det gäller osten är bara knappt 30 procent av svenskt ursprung. Men 60 procent av svenska konsumenter vill ha svensk ost. Lika många tror att 60 procent av osten är svensk. Ta en titt i ostdisken! Underlättar den val av svensk ost? Titta också på ICAs massiva marknadsföring i TV för hushållsost! Är osten svensk? Det är dags för bonderepresentanter att sluta skjuta på konsumenterna och istället rikta blicken mot aktörerna i livsmedelskedjan. Det kommer Vi Konsumenter göra i ett samtal den 20 november. Inbjudan kommer på www.vikonsumenter.org.
Det är viktigt att notera att Finland sedan länge haft ett beteskrav för uppbundna kor. Nu har strukturomvandlingen precis som i Sverige lett till färre mjölkgårdar och en övergång till lösdrift. Men den stora skillnaden mellan Sverige och Finland är att Finland har nationella mejeriföretag, medan internationella mjölkföretag dominerar den svenska mejerimarknaden. Valio med flera finska företag har valt att ge ordentligt med stöd till betande kor till skillnad från exempelvis Arla, som ger 2 av 80 poäng till bete i sin hållbarhetsersättning.
Är bondeföreträdarna helt lomhörda för fakta? Mikaela Johnsson vice ordförande hävdar fortfarande (trots vår debattartikel i Land Lantbruk) att om man tar bort den nationella lagstiftningen med beteskrav så kan man få ersättning från den gemensamma jordbrukspolitiken CAP. CAP ger inte möjlighet till ersättning för nationell lagstiftning, men inte heller ersättning för praxis d v s det som allmänt tillämpas, i det här fallet bete. Det framgår också i utredningen. Sakkunniga på landsbygdsdepartementet har framfört att det kommer bli väldigt svårt att förhandla fram ett sådant stöd.
Mikaela Johnson hävdar att det inte går att marknadsföra lagstiftning. Gå in på Svenskmärknings, LRF:s och Arlas hemsidor! Där marknadsförs kor på bete som ett starkt mervärde. Det är ju också något som dagligvaruhandeln speciellt har lyft sedan flera år. Slakteriföretagen och Livsmedelsföretagen har med rätt också hävdat att svensk djurvälfärd är ett unikt mervärde som ger merbetalt. Svenskt griskött har en marknadsandel på över 80 procent.
18 september, 2024 – 10:14
Sex organisationer Vi Konsumenter, World Animal Protection, Djurskyddet Sverige, Svenska Djurskyddsföreningen, Djurens Rätt och Greenpeace överlämnade i går över 110 000 röster från uppropet Jag vill beta till statssekreteraren Dan Ericsson. Viktiga budskap till statssekreteraren var
– LRF och KD vilseleder mjölkbönderna med att ett borttaget beteskrav omedelbart skulle ge möjlighet till mer betalt för bete genom den gemensamma jordbrukspolitiken CAP. Det finns inte möjlighet att ersätta nationell lagstiftning eller praxis. Det finns ingen garanti för att EU enligt gällande statsstödsregler skulle kunna ge stöd till bönder med kor på bete.
– LRF vilseleder genom att tala om krångliga betesregler (senast i TV4 Nyhetsmorgon), trots att man tydligt fått påpekande av jordbruksverket kring vilken flexibilitet som gäller.
– Europas livsmedelssäkerhetsmyndighet, EFSA:s tydliga rekommendation om värdet av bete för kors hälsa och välfärd har inte beaktats av utredaren. Dokumentationen är övertygande med ökad dödlighet i mjölkkobesättningar med kor på stall hela året.
– Sveriges ambitioner med biologisk mångfald kan helt misslyckas med färre betande djur
– Alla lösdriftstallar har inte en bra djurmiljö, vilket bekräftades under utredningen. VÄXAS studie ger inte svar på frågan om korna har det bättre på bete än på stall året runt.
– De 21 forskarna har i sin debattartikel gett tydliga besked om att utredaren bortsett från forskningens tydliga besked om värdet av betet för kors hälsa och välfärd och djurskyddslagstiftningen positiva effekt på djurhälsan. Utredaren har medvetet valt att bortse från forskningen och hellre lyssna på vad vissa producenter vill ha.
– Utredaren har helt bortsett från hela livsmedelskedjan – marknaden och dess aktörer d v s mejeriföretag, dagligvaruhandel och konsumenter, som tydligt uttalat att beteskravet är ett starkt mervärde. Köttbranschen har uttryckt kritik över LRF:s ställningstagande och oro för förtroendet för svenskt nötkött. Att marknadsandelen för svenska mejeriprodukter endast är femtio procent, beror på en medveten minskning av svensk ostproduktion och att bl a Arlas ofta danska ost uppfattas som svensk. Det saknas en laddning med svenska mervärden och det går utmärkt att ladda med svensk lagstiftning.
– Det kanske inte är svårt att mobilisera allmänheten för kors rätt till bete, men det ger en hänvisning till vilken opinion man riskera att möta om man ändrar djurskyddslagstiftningen.
– Ingen, inte ens statssekreteraren, vill se en utveckling mot ett fåtal jättestora besättningar med kor inomhus året runt (300 gårdar med 1000 kor), men risken finns med ändrad lagstiftning. De är de stora mjölkbesättningarna som drivit frågan kring borttaget beteskrav och som vill bli ännu större.
Dan Ericsson inleder med att, liksom LRF, peka på minskningen av antalet mjölkgårdar och antalet kor genom åren. Sverige var det enda land som minskade sin mjölkproduktion efter att tvåpris-systemet avvecklades. LRF upprepar envist att detta beror på beteskravet, vilket inte är sant. Utvecklingen är en effekt av strukturomvandlingen, som startade redan innan 1988 och drabbat hela västvärlden. Den utvecklingen kan snarast accelerera med ett avvecklat beteskrav. Nu säger sig Arla välkomna fler leverantörer och mjölkpriset har ökat med en krona senaste året. Men vad är det som Arla ska exportera – ännu mer mjölkpulver? Sorgligt eftersom vi, som konsumenter, vill ha ökad möjlighet att välja svensk ost med mjölk från betande kor.
Läs hela artikeln »
16 september, 2024 – 3:43
Jag har flera gånger på X framfört att jag slutar läsa ATL om ledarskribenten Anders Gustafsson fortsätter att ohämmat gjuta sin galla över tidigare regering och framför allt över miljöpartiet. Detta trots att man hävdar att ATLs ledarsida är partipolitisk obunden Tyvärr är det väl så att flera bönder, med tanke på politisk hemvist, gillar onyanserade påhopp. Jag förväntar mig mer saklighet och att ledarskribenten söker se frågor från flera perspektiv. Det är också vad jag, med flera, förväntade oss av utredaren Elisabeth Nilsson. En offentlig utredning är en viktig del i lagstiftningsprocessen, och som svenska medborgare måste vi kunna förlita oss på att resultatet som presenteras är baserat på forskning snarare än att ensidigt tillgodose ett särintresse.
I ledaren i ATL den 5 september spyr Anders Gustafsson sin galla över en snuttifierad och känslostyrd debatt som kritiserar utredarens Elisabeth Nilssons förslag kring konkurrenskraft och ett starkt djurskydd. Jag håller inte med. Jag vill påminna om att den första kommentaren från vice ordföranden i LRF i maj byggde på ren misstolkning av djurskyddsföreskrifterna. Man behöver inte alls tvinga ut sina djur i alla väder. Anders Gustafsson kan ju börja med att läsa direktivet till utredningen. Uppgiften var att analysera och föreslå åtgärder för att stärka konkurrensförutsättningarna för svenska livsmedelsproducenter med bibehållna högt ställda djurskyddskrav. Uppgiften var inte att ensidigt föreslå regelförenklingar för att öka konkurrenskraften. Förhoppning var att den tillsatta utredaren skulle göra ett gediget bakgrundsarbete för att på ett objektivt sätt kunna ta sig an regeringens frågeställningar och redovisa ett resultat som gör att vi kan vara stolta över svenskt djurskydd. Helt i strid mot sitt uppdrag föreslår utredaren Elisabeth Nilsson att mjölkkor, som vistas i lösdriftsstallar ska undantas kravet på att vistas på bete. Hon vill minska antalet djurskyddsregler, göra reglerna mer målstyrda och ge djurbönderna frihet att själva bestämma vad som är ett gott djurskydd. Det var på håret att hon ville förändra det svenska förbudet mot fixering av suggor. Där lyckades vi hålla emot.
Kritiken på utredaren är att hon inte tagit till sig forskning som tydligt visar att kor mår bättre på bete än att vistas inomhus hela året. Alla lösdriftstallar fyller inte heller kravet på en god djurmiljö. Elisabeth Nilsson har inte tagit till sig hur djurskyddsregelverket skapas, som tydligt framförts av Jordbruksverkets expert i utredningen. Djurskyddsregelverket bygger inte på tyckande. Hon har inte lyssnat av och analyserat hela livsmedelskedjan. Hur hanterar de viktigaste aktörerna i livsmedelskedjan, mejerierna, exempelvis den svenska ostmarknaden? Det finns ingen garanti för att hennes förslag till åtgärder ökar svensk mjölkproduktion eller ger bättre betalt till mjölkbönderna. Att påstå att man inte kan ta betalt för lagstiftning är nonsens. Argumentationen är anpassad till att våra stora mejerier inte bara har svenska ägare. Se på svensk grisproduktion, som får betalt för att grisarna har knorren kvar och att suggorna inte står i bur. En avveckling av svensk mjölkproduktion starkaste mervärde beteskravet, riskerar ge motsatt effekt d v s köpviljan minskar och importen ökar. Minskningen av antalet gårdar och kor är en effekt av en strukturrationalisering som drabbar lantbruket i stora delar av världen. Och den minskningen skedde redan innan beteskravet trädde i kraft 1989.
Som expert i utredningen, har jag med flera, försökt bidra med konkreta förslag hur man kan stärka konkurrenskraften exempelvis genom de åtgärder som Världsnaturfonden, WWF redovisat i Land Lantbruk. Av det ser jag inget i ATLs referat 12 september. Jag har också pekat på vikten av att ta en dialog med hela livsmedelskedjan. Vilket vi gjorde på seminariet i Almedalen. Utredningen har också fått sig tillsänt många forskningsrapporter som visar på värdet av betet för kors välfärd och hälsa. Jag föreslår en läsning av de 21 forskarnas inlägg i Svenska Dagbladet.
Sedan är det intressant att läsa flera artiklar i ATL. Mjölkpriset har stigit med en krona sedan förra året och optimismen ökar. Marcus Frennemark (11 juli), som just pekar på osten, som jag med flera gjort i bloggar, under utredningen och i Almedalen. Arla som deklarerar att man vill öka mjölkproduktionen i Sverige och välkomnar fler leverantörer. Snacka om betalningsvilja! Konsumenterna köper bara svensk mjölk. Det är osten som är problemet där utbudet av svensk ost är begränsat och mejerierna snarare erbjuder importerad ost, där ursprunget inte är tydligt och konsumenterna aldrig fått chansen att välja ost gjord på mjölk från betande kor.
2 september, 2024 – 16:25
Finns det en baktanke med att landsbygdsministern Peter Kullgren inleder pressträffen den 29 augusti med att hänvisa till att utredningen är en del av Tidöavtalet och har till syfte att stärka konkurrenskraften för svensk livsmedelsproduktion och samtidigt förbättra den globala djurvälfärden. Det var väl ändå inte uppdraget. Uppdraget var ett bibehållet starkt djurskydd, även i Sverige och förbättra inte bara för bönderna utan också för djuren.
Det finns flera uppenbara svagheter i utredarens förslag. Det framgår av våra särskilda yttranden. De flesta förslag och synpunkterna är framförda under utredningens gång, utan att dessa blivit hörsammade. Utredaren verkar ha bestämt sig tidigt och helt slagit dövörat till. Det är som jag skrev i förra bloggen, ett dåligt betyg på en utredare.
– Hon har inte accepterat att forskning och rådgivning tydligt anger att bete är bra för kons hälsa och välfärd. Det säger bl a EFSA.
– Lösdrift kan inte kompensera för betets positiva effekter. Det finns dessutom stora skillnader mellan lösdrifter där många äldre lösdrifter inte fyller rimliga krav. Hon ger inga förslag på hur kvaliteten kan säkras i lösdriftsstallar för en acceptabel hälsa och djurvälfärd.
– Hon vill ge större möjlighet för bönderna att själva ska få bestämma vad som är ett gott djurskydd. Fakta är att även om många djurhållare sköter sina djur väl, finns det djurbönder som avviker från djurskyddslagstiftningen. Det visar djurskyddskontrollen.
– Hon underkänner Jordbruksverket som ansvarig djurskyddsmyndighet och har inte förstått vad djurskyddslagen kräver
– Utredaren har väldigt styvmoderligt behandlat hur hennes beslut påverkar marknadens förtroende för svenska livsmedel. Detta gäller inte bara mejeriprodukter utan inte minst svensk nötköttsproduktion, där beteskravet är det starkaste mervärdet
– Det saknas en kritisk analys över hur mejerimarknadens agerande har påverkat utvecklingen av svensk mjölkproduktion. Det är fullt möjligt att marknadsföra svensk lagstiftning.
– Utredarens analys om hur beteskravet påverkar konkurrenskraften är styrt av hennes uppgiftslämnare. Det finns ingen garanti för att produktionen och antalet mjölkgårdar ökar eller att bönderna kan få mer betalt för bete om beteskravet avvecklas.
– Morgondagens djurhållningssystem kommer sannolikt i ökad grad premiera betande djur för att uppnå flera viktiga hållbarhetmål, där gräsätare och grön mark har fördelar framför gris-och fjäderfäproduktion.
– Finland har ett beteskravför uppbundna kor. Därför är det inte konstigt att man ser många betande kor i Finland
Sverige har berättigat hamnat i strykklass när det gäller att uppfylla EU:s klimatmål. Kommer Sverige som tidigare ansågs vara ett föregångsland inom djurskyddet sätta sig i samma strykklass när det gäller svenskt djurskydd. Om regeringen lyssnar på utredaren Elisabeth Nilsson Ökad konkurrenskraft för livsmedelsproducenter och ett starkt djurskydd, förslag är risken överhängande. Jag hade förväntat mig att utredaren förutsättningslöst skulle belysa frågeställningarna. Läsa lagstiftningen, lyssna på forskarna och myndigheten och lyssna och stämma av med intressenter i HELA livsmedelskedjan. Var finns den objektiva analysen grundad på vetenskapliga fakta? Med stor besvikelse och frustration kan jag konstatera att utfallet av utredningsuppdraget är ett eko av tyckande och uttalanden från vissa bondeföreträdare utan en seriös konsekvensbeskrivning. Läs gärna särskilt yttrande från Helena Elofsson, Jordbruksverket, som väldigt tydligt sågar många av utredarens slutsatser.
”Att motsätta sig förändring är att acceptera dagens situation med låg investeringsvilja, föråldrade stallar, stora viltskador, nedläggning av gårdar och minskad produktion” säger utredaren i DN-debatt. Vi är flera i utredningen som pekat på att lagstiftningen sätter gränser, forskningen visar på betets värde och gett flera förslag till hur konkurrenskraften ska kunna förbättrats. Det är precis som TT ställde frågan vid pressmötet, det finns risker med att slänga ut det starkaste mervärdet som svenska mejeriprodukter har. Hur ska man förklara och hävda för konsumenterna att korna har det lika bra inomhus? Ska man sluta med kosläpp och Bregott-reklam. Och Arla och LRF får kanske ändra på sin hemsida. Elisabeth Nilsson och LRF vill ha flera kor. Men frågan är var dessa kor ska finnas. Risken är stor att dessa hamnar i stora besättningar och konkurrerar ut mindre besättningar, precis som en klok bonde skrev i ATL. Och hur många kor som kommer få stanna inne med ändrad lagstiftning är en öppen fråga. I Danmark är det bara 25 procent av korna som går på bete
Läs hela artikeln »
”Vi kan inte bara behöva göra en massa saker bara för att det ”känns bra” för dem som inte vet hur mjölkkor fungerar och vad de behöver mest”. Detta något förvånande och oroande uttalande kommer från ordförande i LRF:s mjölkdelegation tillika vice ordförande i Arla Inger-Lise Sjöström i tidningen ATL 11 juli. Och hon är inte ensam om att hävda att bönderna själva vet bäst. Palle Borgström och Sveriges Mjölkbönder och kanske t o m landsbygdsministern faller populistiskt in i kören. Och då undrar man om det också gäller de bönderna, som får anmärkningar och föreläggande i djurskyddskontrollen. Det är uppenbart att många djurägare tar väl hand om sina djur oavsett lagstiftning, men också uppenbart att vissa definitivt inte gör det. Lagstiftningen krävs för att fånga upp dessa djurhållare.
Djurskyddslagstiftning bygger på forskning om vad djuren behöver. Det är utgångspunkten för Jordbruksverkets arbete med djurskyddsföreskrifter. Alla förslag remissbehandlas och visst förekommer kompromisser beroende på avvägning mellan djurvälfärd och kostnader. Utgångspunkten är svensk djurskyddslag och regeringens djurskyddsförordning. Och då ska man ha klart för sig att djurskyddslagen från 2018 var resultatet av en lång och bred process där all tillgänglig kunskap lyftes. Riksdagen har i den svenska djurskyddslagen (2018:1192) beslutat att djur får användas för olika syften men det är under förutsättning att djuren mår fysiskt och psykiskt bra och får utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande. I förarbetena till djurskyddslagen anges att ett skydd för djuren ska säkerställas genom de konkreta bestämmelser om djurhållning som finns i lagen och i föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. Resultatet blev exempelvis att kravet på att svenska mjölkkor ska vistas på bete sommartid finns kvar i djurskyddsförordningen från 2019.
Innebär Sjöströms och Borgströms uttalanden att vi ska sluta forska kring djurs behov och åtgärder som främjar djurs hälsa och välbefinnande. Innebär det att vi ska förkasta forskning som visar att kor på bete har bättre välfärd och hälsa än kor som vistas inne året runt. Ska vi förkasta EFSA:s (European Food Safety Authority) slutsats och Jordbruksverkets uttalande som stöder detta. Kors hälsa och välfärd gynnas av att vistas på bete och detta kan inte kompenseras i lösdriftstallar. VÄXA:s studie av 1500 kor inomhus kommer inte svara på frågan om korna mår bättre på bete. Innebär det att rådgivningen också har fel? Citat RISE med hänvisning till VÄXA: Bete främjar djurens hälsa och välbefinnande: Under betesperioden har korna möjlighet till ett naturligt beteende med större rörelsefrihet som främjar deras hälsa och välbefinnande. Under betet läker också hudskador ut bättre och även klövhälsan kan förbättras.
Det är intressant att konstatera att i LRFs marknadsföring på sociala medier under rubriken djuromsorg berättas att kor går på bete och vistas i lösdrift. Också Arla på sin hemsida talar om korna som får sitt sommarlov. Under sommaren är alla kor på bete!
Det var rubriken på ett pressmeddelande som jag skrev med anledning av ett seminarium Vi Konsumenter ordnade 9 november 2021. Tyvärr är rubriken lika aktuell idag och frågan lika angelägen. Men nu är vi många som lyfter frågan som en del av lösningen på svensk mjölkproduktions konkurrenskraft. Vi är flera, som har lyft frågan i bl a utredningen Konkurrenskraft och ett starkt djurskydd. Jag pekade också på frågan på Vi Konsumenters seminarium i Almedalen den 26 juni. Och det blev verkligen napp. Jenny Lundström pekade på vad en ökning av svensk produktion av ost kunde innebära i form av flera svenska kor. Maria Forshufvud tidigare VD för Svenskmärkning tipsade om hur man kan lyfta mervärdet betande svenska kor. Arla sa att man jobbar med osten. – undrar bara hur? Marcus Frennemark i ATL 11 juli pekar på att om vi ökar försörjningsförmågan (inte svensk marknadsdel) från 39 till 50 % skulle det innebära ytterligare 23 000 kor. Rubriken är: Osten avgörande för den svenska mjölkens framtid. Så här skrev Markus Frennemark i ATL i november 2020. ”Beteskravet kunde ha varit mjölkens knorr”. ”Köttbranschen har uthålligt kommunicerat svenska mervärden så att både kunder och konsumenter tagit intryck. Det borde mjölkbranschen också kunna göra – men med ett slopat beteskrav blir det svårare”.
Så här skrev jag i pressmeddelandet i november för tre år sedan. Kanske ska vi upprepa seminariet i höst? Det verkar läge för det.
”Det svenska köttet har återhämtat sig efter minskningen efter EU-inträdet och har idag mellan 60 till 80 %:s marknadsandel av den minskande köttkonsumtionen i Sverige. För den svenska osten har det succesivt gått åt andra hållet. Vi äter mer ost i Sverige men allt mindre är svensk. Vid EU-inträdet hade vi en svensk marknadsandel på cirka nittio procent. Nu är bara cirka trettio procent av den ost vi äter med svenskt ursprung. Osten verkar ha hamnat helt under radarn när man talar om svensk självförsörjning alternativt försörjningsförmåga av mat. Det krävs tio liter mjölk för att göra ett kg ost, så inhemsk ostproduktion har stor betydelse. Och varför ska vi äta svensk ost?
Vi har gott om smakrika svenska ostar. Sverige är ett land som passar bra för att producera mjölk. Korna äter gräs och klöver, som vi människor inte äter och som växer bra i stora delar av Sverige. Svenska kor är friska och förbrukar mycket lite antibiotika. Dessutom har Sverige ett unikt krav på att svenska kor har rätt till bete sommartid.
Svenska mervärden är ett skäl för att välja svensk ost. Men mejeriföretagen har inte laddat den svenska osten med svenska mervärden, som svenska köttföretag har gjort. Man hävdar att konsumenterna inte kopplar osten till kon som producerar mjölken. Men glöm inte debatten kring antibiotika och halloumi-osten från Cypern för några år sedan. Cypern har den högsta förbrukningen av antibiotika till djur i EU. Konsumtionen av halloumi rasade. Det svenska beteskravet för kor är ett mycket viktigt mervärde som har bekräftats i flera konsumentstudier.
Produktionen av ost har minskat till förmån för tillverkning av mjölkpulver. Om det svenska köttet har vunnit framgång med att kommunicera svenska mervärden, lyser dessa med sin frånvaro när det gäller ost.”
